Omöjliga intervjuer – Milla-Elina Bylund-Lepistö intervjuar Jesus

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | 22 Maj, 2012
Essäer

Compagnia dei Gelosi anonimo fiammingo, 1580

Sommar och Vinter i Sveriges Radios P1

Radioprogrammet ”Sommar” sänds sedan år 1959. Jag har missat sändningarna de första 56 åren, men det här året lyssnar jag nästan dagligen. Anledningen till mitt intresse är det ständigt återkommande ...

Av: Vladimir Oravsky | 19 augusti, 2016
Gästkrönikör

Samernas sedvanerätt säkrad

Högsta domstolen har nu fastställt hovrättens dom om rätten till renbete till samebyarnas fördel i det så kallade renbetesmålet. Samebyarna Vapsten, Ran och Umbyn i Västerbotten fick rätt mot 104 ...

Av: Lilian O. Montmar | 12 Maj, 2011
Reportage om politik & samhälle

Knaster är det enda...

Knaster är det enda... knaster är det enda som efterlämnats tolkningar vill vinnas men eko är det enda som existerar inget går längre att återskapa nytt är redan för gammalt några slut finns inte längre startskotten har ...

Av: Maria Yvell | 20 november, 2007
Utopiska geografier

Anna Berg och den svenska naivismen



Synestesi, som innebär att två eller flera sinnen är sammankopplade, gör att vissa människor kan höra färger eller se ljud. V. Kandinsky. Composition IX. 1936. Musee National d’Art Moderne, Centre Georges Pompidou, Paris.Modernismen som konstriktning speglar en dynamisk tid präglad av industrialismen och det moderna livets framfart. Synen på verkligheten förändras i början av 1900-talet inte minst genom alla tekniska innovationer som flygplan och bilar. Hastigheten fascinerar och framtidstron visste inga gränser. Man ville göra upp med gamla traditioner och skapa nya uttryck för en ny tid. Men man ville inte bara reformera konsten utan även människan och hela samhället. Men första världskriget förändrade synen på verkligheten. Konstnärerna började se samtidens meningslöshet och krigets brutalitet och man började längta tillbaka till hembygdens trygghet och folkliga traditioner. Krigsårens isolering ledde i Sverige liksom på andra håll till att import av internationella nyheter avstannade.

Under denna tid utvecklades en ny konstriktning, naivismen som innebar allt det som modernismen föraktat, en återgång till det genuina, det troskyldiga, det småskaliga och det i folksjälen ursprungliga. Det börjar redan 1912 då Matisse-eleverna Nils von Dardel och Einar Jolin upptäcker amatörmålaren Henri Rousseau, men naivismen som rörelse manifesterar sig först vid första världskrigets slut 1919 med konstnärer som Hilding Linnqvist, Eric Hallström, Bror Hjorth – och bland 1930-talets mer uppmärksammade naivister var Anna Berg (1875-1950), hustru till skulptören Christian Berg (1893-1976). För de svenska naivisterna var Rousseau mindre viktig än Ernst Josephsons sjukdomsteckningar. Josephson ansåg sig liksom Hilma af Klint styrd av högre makter; konstnärsidealet var outsidern och drömmaren.

Boken Anna Berg – Sången blev färg är en introduktion till Anna Bergs liv och konst författad av f.d. 1:e antikvarien Hans Eklund vid Stockholms stadsmuseum 2004. Han skriver att Anna med sina nedärvda naturintressen aldrig förlorade kärleken till skogen, till träden och musiken, som också var medfödd.

Anna, född i Stöde i Medelpad, var dotter till lanthandlaren Mathias Åsén och hans hustru Märtha. Som nittonåring kom hon till Hudiksvall där hon blev hushållerska till affärsidkaren Anders Lindahl. Två år senare gifte hon sig med honom och påbörjade ett affärssamarbete. Men hon gjorde inte avkall på sitt musikintresse. Hon knöts till stadens amatörorkester som andra fiol för att efterhand märka att hennes stämma nog var ett bättre instrument. Under 1900-talets första år installerade sig familjen i Stockholm och Anna blev en framgångsrik, klok affärskvinna som tillsammans med maken drev företaget Fructus, där bland annat den legendariska läskedrycken Pommac lanserades. Vid giftermålet hade den frånskilde Anders Lindahl medfört tre små pojkar. Anna fick dessutom tre barn med honom, två söner och en dotter.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Anna Berg, Stilleben med frukter.År 1915 hade Anna Lindahl skiljt sig från sin man och därmed tagit avsked från det borgerliga affärslivet. Maken hade förhållit sig något kallsinnig till hustruns musikaliska engagemang, då det kom i vägen för deras affärssamarbete. Hon hade återupptagit musikstudierna, möjligen med tanke på att bli konsertsångerska. Återkommen till Stockholm sällade hon sig allt oftare till såväl etablerade musikkretsar som till eleverna kring Musikaliska akademien. Bland vännerna fanns musikaliska konstnärer som Eric Norström, musikelev och målare, samt Karl Ede, skulptör, den förste i sitt slag att vara abstrakt eller stiliserande för att ta ett samtida uttryck. Efter uppbrottet från Anders Lindahl for Anna iväg till ett litet slott, som han tidigare upphandlat långt nere i Sörmland. I trakten bodde en ung lärarinna, Gunborg, som snart blev god vän med Anna. Av en händelse träffade Anna även Gunborgs yngre bror som var på tillfälligt besök. Hon fick veta att den unge mannen, Christian Berg, var elev vid Konstakademin, vilket väckte hennes nyfikenhet, medan hennes starka personlighet, sensuella utstrålning och livliga temperament gjorde djupa intryck på honom. Här möttes två konstnärsnaturer, den ena på musikens område, den andre på bildkonstens.

Följande sommar 1916 befann sig Christian på Hallandsåsen i Skåne, dit han brukade återvända och gärna stannade innan han återvände till Stockholm till Konstakademien och till Althins målarskola. På Åsen hade han funnit en stuga i skogen som efterhand hade rustats upp och som kommit att bli hans tillflyktsort. Här strövade han omkring i skogen och hängav sig åt den naturmystik som fängslade honom under de tider han inte uppehöll sig i Stockholm. Hit bjöd han sina målarkamrater och även Anna som blev så förtjust i trakten att hon köpte en egen gård i grannsocknen. Åsens skogar gav återklanger från barndomens Stöde, hon acklimatiserade sig snabbt i Skåne och de båda konstnärerna bestämde sig för att bli varandras livsledsagare. I oktober 1922 gifte de sig trots en stor åldersskillnad. Bruden var arton år äldre än sin tillkommande. Innan giftermålet beslutade de sig för att göra en resa utomlands för att se sig omkring. Det var under denna resa som Christian konfronterades med internationellt konstliv. Paret uppehöll sig en tid i Berlin, men fortsatte till Dresden, där de stannade över vintern. Anna fullföljde här sina sånglektioner medan Christian tog fiollektioner.

Året därpå blev Anna så besvärad av sin reumatism att hon måste söka vård. Makarna reste till Frankrike, Christian stannade i Paris medan Anna uppsökte en kurort där hon behandlades, men även fick tillfälle att se den kraftfulla romanska bildkonsten i medeltidskyrkan Saint Paul. När våren kom ställdes färden till Egypten, där de nyupptäckta fornfynden och stenskulpturernas strängt renlinjiga bildarkitektur tilltalade dem båda. Återfärden skedde genom Palestina, sedan via Rom mot Royat-les-Bains där Anna på nytt måste söka bot för sin reumatism genom vattenkurer; även här fanns storslagna medeltidslämningar. Men nya behov uppstod vid hemkomsten, makarnas allt dyrare levnadsvanor och växande vänkrets gjorde att de sökte ny och större bostad. I närheten av Mölle fanns ett litet så kallat jaktslott från 1800-talet, som motsvarade bägges uppfattning om hur ett rymligt corps de logis skulle se ut.

Målning av Ernst Josephson

Inför den stundande julen 1925 hade man slagit sig ner i Paris. Christian var uppslukad av sitt livs kanske intensivaste arbetsperiod med en snabb, nästan explosionsartad utveckling. På kvällarna tecknade han modell vid de fria akademierna, Académie de la Grande Chaumière och Colarossi. Nu framstod han som en utpräglad modernist. Anna sade sig vilja ta ännu ett steg i sin sångutbildning; ytterligare en etapp på vägen mot en mera professionell sångkonst, den som hon hela tiden hoppats på. Hon reste till Rom och upptäckte en välrenommerad sångpedagog vid namn Martini för att hos honom genomgå en grundlig skolning av sin röst.

Men det var redan för sent att hoppas på en teater med musik. Hon var på väg mot sin egen ålderdom.
Till råga på allt hade hon drabbats av en våldsam och olycklig förälskelse. Nu följde flera månader av smärta och lidande och hon skriver till sin make: ”Min tid i Rom har varit en smärtsam längtan”. I ett annat brev skriver hon: ”Du säger att jag borde ha nytta i min konst (dvs. sången) av den egyptiska skulpturkonsten – det är just de vackra känsliga linjerna jag söker för att fullända konstverket. Just som egyptiernas konst skulle jag önska kunna återge mina sånger, mäktiga, sköna, mjuka i formerna, med det heliga allvaret i varje tonlinje, fascinerande känsla och sinne hos åhöraren som den egyptiska konsten åskådaren… Jag kan se dessa skapelser när jag vill framför mig”.

Dessa ord skrevs ner innan hon haft tanke på att göra konstverk. Det var något år senare i Paris som Anna Berg började måla och då hade hon sin romerska tid bakom sig. Efter återkomsten från Rom och ännu pressad av sin olyckliga kärlek hade hon ett stort behov av att distrahera sig bland annat genom att umgås med sin mans konstnärsvänner som gav henne inspiration att börja måla själv. När hon kom igång med måleriet innebar det att hon fick ett nytt och lyckosamt uttrycksmedel och samtidigt en utlösning för sin hårt undertryckta passion. Insiktsfulla bekanta såg genast att den första tidens arbeten var så gott som fullständiga konstverk. Hon visade snart en helgjuten naivism, som i sitt slag hör till det finaste i svensk konst av det som fransmännen kallade instinktens måleri. Det är som om hon i krisens sista skede skulle ha gripit penslarna för att finna en utväg mot en annan och mer materiell konstnärlighet.

Senare delen av april 1927 tillbringade Christian och Anna i S:t Paul de Vence i Sydfrankrike, där de ägnade sig åt friluftsmåleri. Den lilla staden S:t Paul, enligt sägnen uppkallad på 600-talet efter aposteln Paulus, låg på en höjd med underbar utsikt över omgivande apelsinlundar. Omgiven av en hög ringmur låg den vid ett handelstråk som under antiken sträckte sig från Främre Orienten över Grekland, Italien och södra Frankrike ner till Spanien. I denna pittoreska omgivning inspirerades de bland annat av det gamla klostret.

Christian och Anna Berg i Paris ca 1900.I Annas Landskap med klostret i S:t Paul framträder byggnaden i sandfärg mot en klarblå himmel. Framför dess murar står olika träd, bland dem ett pepparträd som med sin skära blom ger ett impressionistiskt intryck. Det hon ville måla tog hon först till sig för sin inre syn, och förstod sedan att fästa en nästan färdig tanke på duken. Hon blev tidigt sin egen visionär och skrev en gång så här: ”Nu målar jag mina sånger och söker på så sätt gestalta vad jag känner”.

Året 1928 blev för båda makarna ett utmärkt arbetsår. Sommaren var de ofta tillsammans i den herrgårdsliknande villan i Skåne för att i slutet av året flytta in i den paviljongliknande bostaden vid Rue Boulard i Paris. Anna målade med tillförsikt och debututställningen i Galerie Alice Manteau fick ett välvilligt och sympatiskt erkännande av kritiker. Vintern 1928-29 var Christian som vanligt i Paris tillsammans med Anna som bland annat gav sig i kast med sitt första porträtt av maken, ett porträtt med kubistisk antydan, där hon tar upp en syntes mellan sitt färgmåleri och former och ytor hämtade från Christian vilka influerat henne djupt. Hon var nu fullt sysselsatt i en intensiv arbetsperiod liksom Christian var mitt uppe i ett nonfigurativt skulpterande.

Ett huvudverk i Annas måleri är Man och hustru i trädgården, påbörjad på Hallandsåsen 1929 och avslutad i Paris, våren 1930 för att ställas ut på Galerie Manteau. Motivet visar Anna och Christian i trädgårdstäppan intill stugan på Hallandsåsen bakom gärdsgården vid sidan av en uppförstorad katt (symbol för den husliga lyckan) som sitter på stenarna. Mannen har milt blåfärgad kavaj och hustrun klart rubinröd klänning. De omges av riklig växtlighet med mörka stammar i bakgrunden. För målarinnan Anna Berg var grönt inte bara grönt, hon använde hela symfonier av de gröna tonerna i sina målningar. En gulockra grusgång leder in mot huset. Vid vägkanten växer en buske översållad med rosor och sirliga ornament. Här finns en äkta innerlighet i uttrycket som går att finna hos den oskolade konstnären eller i Ernst Josephsons sjukdomsbilder. Inför Halmstadsutställningen 1937 ändrade Anna tavlans namn till Ett poem, en benämning som väl täcker denna duks romantiska atmosfär.

De skånska stengärdena som omgav henne på Hallandsåsen framträder ofta i Annas tavlor mjukt och dekorativt avbildade i gråbrun färgskala och som utgör att lugnt element i förgrunden. Under hela 30-talet skulle hösten som motiv eller bakgrund återkomma i Annas måleri, en årstid som tydligen passade hennes temperament med sina heta färger: gult, ockra, rött och rost. Anna Berg målade sällan inför motivet utan fäste sin minnesbild på duken – som hon delar med andra naivister, men där finns också i det romantiska och fördrömda en svag ton av vemod, också det en återkommande egenskap hos naivistisk konst. Ulf Linde förklarar det med följande ord: ”Det faktum att naivisten är en vuxen människa med insikt om att de flesta trollerier har sin förklaring och att de gamla ting han älskar tillhör en obevekligt förgången tid kan hjälpa till att förklara det vemod, som finns som en underton i konst av detta slag. Sagolandet är förlorat, vilket givetvis ger en lätt sorgsen stämning. Anna ägde en säregen förmåga att lagra sinnesintryck i minnet på ett sådant sätt att hon vid senare tillfälle kunde återskapa detta perfekt i en målning. Möjligen bar hon ett anlag som i andra sammanhang intresserar forskningen bland annat under benämningen det eidetiska anlaget. Med det förstås en färdig projektion tydlig som en kamerabild.”

Anna Berg, Calla med snäcka, ca 1932. Privat ägo. Foto: Geert Nicolai Vestergaard-HansenPå sin 40-årsdag, den 27 november 1933, fick Christian som gåva av Anna motta hennes tavla Calla med snäcka. I denna tavla kan man spåra ett direkt inflytande från Christians verk Blomform (1929-30), där blomkalken har samband med skulpturens karaktär. Den är en av hennes vackraste med hennes mästerliga behandling av den vita färgen, som får blommans vithet att skimra mot den mörka bakgrunden, den krämvita snäckan på bordet och blomkrukans gråvita färg. Linjespelet i tavlan får en att tänka på formspelet i Christians skulpturer. Anna är attraherad av den konst Christian skapar, liksom han i sina skulpturer från paristiden uttrycker mycket av den sensualitet Anna utstrålar. Hon framstår i denna tavla som en romantisk färgmystiker i sin mästerliga behandling av den vita färgen. I Calla med snäcka upplever man också ett samband med konstnärinnans genomströmmande musikalitet. Skimrande och utan tyngd svävar kallaformen utan att försvinna som sången, dess abstrakta formers vibrering fångades på målarduken. Anna Bergs önskan att transformera sången till något materiellt bestående, som inte kunde förflyktigas, lyckades hon med här.

I sina målningar försöker hon överföra tonerna till färg och form. Detta är ett tillstånd som kallas synestesi och som innebär att två eller flera sinnen är sammankopplade. Vissa människor kan höra färger och andra se ljud. En jämförelse kan göras med Henri Rousseau som också var utbildad musiker. Kandinsky däremot såg toner och färger som analoga system som exakt kunde konstrueras och förflyttas sinsemellan. Forskning har visat att det råder ett nära samband mellan de olika konstarterna såväl i form som i innehåll och att deras utveckling löper parallellt och inte sällan anknyter den bildande konsten till musiken med dess abstrakta former. Många sätter musiken främst i konstarternas hierarki med dess styrka i uttrycket och dess förmåga att få oss att rysa av känsla och sinnesrörelse. Kanske saknade Anna dessa djupare känslor som hon fick genom att sjunga. Kompositören kan liksom konstnärer beskriva plågor och lidande i sitt verk. Men musik kan även upplevas som balsam för själen. Thomas Carlyle kallade musiken för ” änglarnas språk” och menade att musiken har en älskvärdhet som förtrollar och lugnar även det mest upprörda sinne.

Med tanke på att Anna Berg med sitt måleri ville förverkliga sin sång är det anmärkningsvärt att det i hennes motiv aldrig finns musikinstrument eller sångare eller något som anknyter till musikens värld. Kanske kan det ha bottnat i en stor smärta över att ha blivit hindrad från att bli opera- eller konsertsångerska av sin första man. Har hon velat förtränga en stor besvikelse? I varje fall fick hon ett stort stöd av sin andre man Christian Berg, tack vare vilken hon lyckades överföra en konstart till en annan.

Den ekonomiska krisen ute i världen och även i Sverige inverkade menligt på konstutvecklingen. Annas dittills lysande ekonomi försämrades. Stockholmsutställningen 1930 hade inneburit ett bakslag för modernisterna som hade mötts av oförståelse. För Anna blev hennes utställning i Sverige 1931 även den ett bakslag. Och ett faktum var att Christian som så gott som hela 1920-talet varit stadd i full utveckling fram till Stockholmsutställningen, nu mest ägnade sig åt föreställande måleri och mera sällan ställde ut sina äldre abstrakta skulpturer. Den avmattning som visar sig i Christians konstnärliga verksamhet under den period som följer kan förklaras av hustruns dåliga hälsa, som visserligen tidigare varit problematisk men som med hennes tilltagande ålder kräver makens engagemang i högre grad. Något som också spelade in kan man finna i att paret slog sig ner i hembygden vid Kullen och Hallandsåsen och ägnade sig åt ett intensivt sällskapsliv som lade beslag på mycket av deras tid.

Som framkommit led Anna Berg av reumatism som under vissa perioder begränsade hennes fysiska arbetsförmåga, men det tycktes som att hon ägde en enorm inre vilja till skapande trots svåra smärtor. I introduktionen till Pascals Pensées förklarade han hur ohälsa kan befordra inte bara religiösa väckelser utan också konstnärligt och litterärt arbete; poetiskt skapande har sina rötter djupt i det omedvetna. Schopenhauer säger att människor behöver plågor för att hålla stadig kurs precis som ett skepp behöver ballast.Förmodligen fick Anna även cortison för att motverka de inflammatoriska processerna och denna medicin, vet man, medför eufori, vilket kan ha bidragit till hennes glädjefyllda, mytiska och lyriska stämningsbilder och den känslosamma skönheten i varje liten detalj.

Solbåten av Christian Berg (Riddarholmen). Wikimedia commons.Annas latenta religiositet fördjupades vid denna tid, vilket kom till uttryck i ett antal varierande madonnabilder. Till dem kan man räkna hennes verk Madonna med barn, 1930, som hänger i Gustav Adolfskyrkan i Borås. På denna duk ser man den barfotade Maria med fötter så små att de knappast skulle kunna bära henne – ett naivistiskt drag – iförd blå mantel, blus i guldton och kjol i brunvarm ockra. Blicken i de bruna ögonen är tankfull och vemodig. Håret är brunsvart. Hennes gloria lyser svagt. Jesusbarnet är helt naket och utan gloria. En mycket liten figur i nedre hörnet knäböjer inför Maria och barnet; hon är klädd i vinröd mantel och gulockra klänning. Getsemane örtagård, där de befinner sig är inhägnad med tunga stenblock med ett litet miniatyrträd i ljusgrön ton. Målningen är en sammanfattning av Jesu liv – från födelsen till döden och den rymmer som ofta hos Anna Berg en mild symbolik. Intill ett svart kors på Dödskalleplatsen står gröna livsträd. Den lilla tillbedjande varelsen är hämtad från ett historiskt bildmontage med medeltida trosliv.

När andra världskriget bröt ut 1939 förde det med sig att en viss avspärrning som bland annat påverkade konstlivet i Sverige så att människor hänvisades till den inhemska konsten. Nu saknades impulser utifrån och instängdheten började kännas av. Emellertid inverkade detta på hemmapubliken, där omsättningen fick fart, vilket blev en stimulans för konstnärerna. Anna och Christian Berg deltog regelbundet i samlingsutställningar och visade upp sin konst. Som en sagovision framstår Annas tavla Skogstorpet målad 1939, där ett av Hallandsåsens många torp framträder. Huset är lyriskt skildrat med grå rök uppstigande ur skorstenen. Det höstlika landskapet avtecknar sig under en ljusblå sommarhimmel med ulliga vita moln. Många konstnärer inom modernismen inspirerades av barnteckningar och den spontana uttryckskraft man tycker sig finna i dem. Detta sågs som en befrielse från de traditionella normerna för konstskapande. Paul Klee, Picasso och Chagall är några av dessa som sökte efter det oskuldsfulla, ursprungliga och naivistiska.

Anna Berg ställde ut hos Gummesson 1941, tio år efter sitt första framträdande i Stockholm. Konstnären och kritikern Yngve Berg i Dagens Nyheter ansåg att hennes sena start i livet som konstnär var av godo, hon var alltså ofördärvad av gängse konstskolor. Han skriver: ”Kanske kan det i någon mån förklara att hon i sitt måleri på ett märkligt sätt lyckats förena barnets enkelhet och naivitet med en vuxens förmåga att reagera rikt och nyanserat”. Till ett av hennes huvudarbeten räknas Den vita katten, 1942. Porträttet av Annas katt är utfört som ett stilleben där angorakattens gräddvita päls kontrasterar mot en svagt blå hortensia i en mjuk harmoni. Mer levande kunde inte någon måla blommor och fånga deras naturliga färg. I och med denna målning placerades konstnärinnan definitivt bland de moderna svenska, naiva mästarna.

Naivismen var ett försök att återknyta till en av moderniteten hotad folktro, folksaga och folkvisetradition med dess förrationella inställning till livet och naturen, dess animism, magi och poesi. 1940-talet blev för Anna en tid med ständigt återkommande hälsoproblem. Men dessa övervanns och i och med tillfrisknandet gav hon sig i kast med ett monumentalporträtt av sin make i vilket hon djärvt tar upp en syntes mellan sitt färgmåleri och former och ytor hämtade från Christian, vilka satte djupa spår i hennes konst.

Porträtt av Christian Berg målades 1947. Detta sista verk pekar tillbaka på Annas första kubistiska porträtt av Christian men karnationen i ansiktet på detta senare porträtt är blekare. Annas make är iförd vit overall, skjortan som framskymtar i overallöppningen är violett. Hans hår är rött liksom skägget. Han håller en statyett i högra handen och den vänstra stöder han mot sitt vänstra ben. Då endast framställningen av denna hand återstod fick Anna en stor hjärnblödning. Med denna målning av sin livsledsagare, Christian Berg, avslutade Anna sitt livsverk. Blommar var annars något av det sista hon målade och de hörde till det första hon upptäckt och målat. Hon avled den 22 september 1950, sjuttiofem år gammal. Hon hade då målat sedan sitt femtioförsta år. In i det sista fanns ändå sången inom henne.

En minnesutställning ägde rum i Konstnärshuset i Stockholm 1962. De flesta målningar återfinns idag hos släktingar eller goda vänner till familjen. Ett fåtal minnesutställningar har hållits, sällan har gallerierna haft något att sälja med eller utan signatur, en sådan tyckte hon inte var nödvändig. Inga försäljningar eller enskilda visade kollektioner har hållit minnet av henne vid liv. Ett undantag är den minnesutställning som ordnades på Prins Eugens Waldemarsudde 1975. Denna upprepades indirekt i ett större sammanhang på Sofiero i Skåne 1983. Idag är hon nästan glömd liksom flertalet av de kvinnliga modernisterna. Deras betydelse har i mångt och mycket underskattats i konsthistorien även om allt fler konstinstitutioner nu börjat uppmärksamma dem. Därför är det glädjande att det för närvarande pågår en utställning på Millesgården i Stockholm, ”Mod och modernitet” (5 oktober 2013 - 9 februari 2014), där det förutom Anna Berg visas verk av bland andra Ester Almqvist, Tora Vega Holmström, Nell Walden, Gabriele Münter, och Mollie Faustman. Utställningen visar ett 30-tal kvinnliga avantgardister som vågade utmana de manliga kollegerna genom att ifrågasätta de traditionella konstbegreppen. Flera av dessa konstnärinnor stod för nytänkande och experimenterande, därför är de väl värda att bli ihågkomna och att åter uppmärksammas.

Anna Berg ansågs av sina vänner vara en kreativt begåvad, målmedveten och dynamisk kvinna, en stor personlighet och en skicklig målarinna. Om sig själv säger Anna, när hon presenterar sig i Nutida svenskt måleri 1936:

Måla är härligt och att omsätta sången i färg och form samt i övrigt vad som fängslar min uppmärksamhet och rör min fantasi. Konsten är hos mig ett starkt behov att uttrycka och ge form åt icke blott vad mitt öga ser och uppfattar utan lika mycket vad som rör sig i mitt själsliv”.

Lena Månsson

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

A som i Altele. om en novell av Isaac Bashevis Singer

”Folk frågar mig ofta: 'Varför skriver ni på ett döende språk?' och jag ska förklara det med några ord. Jag tycker om att skriva spökhistorier, och ingenting passar spöken bättre ...

Av: Vladimir Oravsky | Essäer om litteratur & böcker | 01 oktober, 2012

Bede Griffiths liv och lära

If you love someone, you become one with him or her, and they become one with you, but you do not cease to be yourself. If that happened, it would ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Övriga porträtt | 25 februari, 2013

Erotiskkrönika 01

Den nakne spricker kroppen som spänt ut sina diktsandsfötterna i bortgåendets märkta yta. Ett tungt steg tidgenomfor skikningens glossistor, lagom den bakom steget fanns, denna kamrats som såg efter sig ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 17 juni, 2010

Gud bor i cancern

Mörkret är djupt, ödsligheten skrämmande och faktumet fasansfullt. Så oerhört hopplöst att det liknar sagan om Gud. En skröna utom mänsklig kontroll. Cancerbeskedet som begrepp är dock ändå av mänsklig ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om religionen | 06 augusti, 2010

Skönt för de döda att slippa lyssna

Magnus William-Olsson är en fin människa. Han är säkerligen aldrig trampat på en igelkott. Han skriver tunna böcker. Orden vägs på en nogsamt kalibrerad våg och väljs med omsorg. Han skriver högstämda ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 28 februari, 2008

Genren som inte tas på allvar

Genren som inte tas på allvar Kulturhuset i Stockholm anordnar varje år en fest till novellens ära. Ett kalas som i år väckte tankar om den korta prosaberättelsens tynande tillvaro. Hur ...

Av: Erika Hesselgren | Essäer om litteratur & böcker | 27 november, 2007

Blomgubben / över huvudet taget

Vad betyder vackert för dig egentligen, plus något mer? Såklart kan de va skönt behagfullt, fåfängt i en gliring, taggat explosivt. Har vackert någonting med verkligheten att göra, över huvudet ...

Av: Kenneth Rundberg | Utopiska geografier | 01 november, 2010

Habsburgarnas olyckskorpar

Habsburgarnas imperium, Österrike-Ungern, hade under sina glansdagar femtioen miljoner invånare som talade fjorton olika språk. Krönikan berättar att även kejsarinnan av Österrike råkade ut för andeväsen. I min dokumentärroman "Kärlek ...

Av: Lilian O. Montmar | Allmänna reportage | 17 Maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.