Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | 25 april, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Vad är en Högskola och hur är dess Demokratiska ansvar?

Enligt Dewey är den i första hand enligt definition; ”en social institution” och utbildning en social process. Skolan är en form av socialt liv dit alla krafter bör koncentreras. Krafter ...

Av: K-G Svanström | 03 oktober, 2012
Övriga porträtt

Radio Nord är död - men arvet lever!

Den 30 juni 1962 upphörde den så kallade piratradion Radio Nord att sända från en båt i Östersjön. Den socialdemokratiska regeringen hade med stöd av centerpartiet kriminaliserat verksamheten som iscensattes ...

Av: Bertil Falk | 30 juni, 2012
Kulturreportage

Roberta och dagens rätt, ristorante Ristoria. Foto Belinda Graham

Ristoria - Italienska berättelser om mat, dryck och det goda livet

Ristoria är en riktig pärla i Göteborgs skattkista. Den här italienska drömmen har än så länge inte upptäckts av de stora turistskarorna – fast det lär inte dröja länge. Ristoria öppnade ...

Av: Belinda Graham | 13 december, 2017
Kulturreportage

Nell Walden och Der Sturm



Nell WaldenKvinnliga konstnärer hade en aktiv roll i det svenska modernistiska projektet. De ifrågasatte den traditionella könsordningen och sökte nya estetiska uttryck men marginaliserades ofta av de samtida manliga kritikerna. Daniel Birnbaum, chef för Moderna museet i Stockholm, har under senare år gjort en vällovlig insats genom att sätta fokus på kvinnliga konstnärer som har hamnat i skuggan. Hilma af Klint-utställningen under året är ett lysande exempel. Att lyfta fram detta tidigare undanskymda konstnärskap har förändrat bilden av både Hilma af Klint och hennes samtid. Säkert finns fler dolda talanger som av olika skäl inte uppmärksammats men som skulle tillföra vår samtid något nytt och få oss att se på historien på ett annorlunda och rikare sätt. Intuitivt kommer jag att tänka på Nell Walden, vars permanenta utställning på Landskrona museum jag nyligen besökte.

Nell Walden, eller Nelly Roslund, som hon hette innan hon gifte sig, föddes 1887 i Karlskrona. Tillsammans med mor Hilda, far Fritjof och fyra syskon flyttade hon till Landskrona 1903 där hennes far tillträdde tjänsten som prost. Nell Roslund växte upp i ett priviligierat hem. Morfar, Carl Smith var en storköpman och redare, som fyllde hemmet med konstföremål från Indien, Japan och Kina, vilka väckte barnet Nells konst- och samlarintresse. Hon gick på flickskolan hos morföräldrarna i Trelleborg, följt av språkstudier i Lübeck och organistexamen i Lund. Men Nell ville se sig om i världen och gav sig ut i Europa igen för fortsatta studier, där det bland annat ingick resor till Dresden och Prag för att studera konst. Nells uppfostran hade varit konventionellt borgerlig och det förväntades att hon skulle gifta sig med en officer som hon var förlovad med, men ödet ville annorlunda.

Hemkommen till Landskrona igen 1911 träffade hon sin vän Gertrud Schlasbergs bror, Herwarth Walden, som var på tillfälligt besök från Berlin. Han spelade piano för henne, egna kompositioner. Nell fann honom spännande men ful. Han förälskade sig däremot i den vackra Nell och bestämde sig för att gifta sig med henne trots att han redan var gift med en avantgardistisk författarinna, Else Lasker-Schüler. Senare begav sig Nell Roslund till Berlin och en informatorsplats i en svensk familj. På Kurfürstendamm möter hon av en tillfällighet Herwarth, vilket hon tyder som en ödets skickelse och de gifter sig i London 1912. Nelly förkortade då sitt namn till Nell.

Herwarth Walden föddes 1878 och hette egentligen Georg Lewin. Han var utbildad musiker och började sin karriär som musiklärare och konsertpianist. 1904 grundade han Verein fur Kunst, en sammanslutning som bland annat strävade efter att reformera Berlins kulturliv. Från 1908 var han också verksam som redaktör och kritiker för ett antal tyska tidskrifter. Efter att upprepade gånger ha blivit uppsagd med motiveringen att han var för radikal startade han 1910 ett eget förlag och påbörjade utgivningen av tidskriften Der Sturm i Berlin. Denna var från början inriktad på expressionistisk litteratur men blev senare även ett forum för den unga avantgardistiska konsten. Nell Walden som arbetade på redaktionen blev snabbt en drivande kraft.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Tillsammans utvecklade Nell och Herwarth Walden verksamheten med konstskola, bokhandel, förlag och galleri. År 1912 arrangerades första utställningen med bl.a. Oskar Kokoschka – en av den moderna människotolkningens pionjärer – och gruppen Der Blaue Reiter. Snart följer de italienska futuristerna som väcker uppmärksamhet och provocerar Berlins borgare att gå till angrepp mot bilderna med käpp och paraply. Den nya konsten, expressionismen likaväl som kubismen och futurismen, uppfattades av den bredare publiken och flertalet konstkritiker inte bara som ett hot mot konsten utan mot själva den civiliserade världen och den västerländska kulturen. Största delen av året företar Nell och Herwarth resor som en förberedelse till första tyska höstutställningen 1913, där 90 konstnärer från 14 länder gav prov på det nyaste inom den europeiska konsten, en uppmärksammad händelse i konstvärlden. Konstnärer som Marc Chagall, Paul Klee, och Fernand Léger introduceras vid detta tillfälle i Tyskland.

Första världskriget blir en svår tid även för Sturm. Herwarth Walden beskylls för samröre med konstnärer från tyskfientliga länder, Kandinsky, Chagall och Delaunay t.ex. anses höra till fienderna. Trots detta fortsätter Walden att kämpa för konstnärer han anser vara förnyare av konsten oavsett härkomst. Sturmrörelsen förlorar anhängare och ekonomin blir lidande. Då räddar Nell rörelsen genom journalistisk verksamhet; hon skriver tyskvänliga artiklar i svenska tidningar och översätter skandinaviska tidningar till det tyska utrikesdepartementet. Förtjänsten är god och Nell kan köpa konst av Sturmkonstnärer. Nu läggs grunden till Waldensamlingen.

Herwarth och Nell Walden - John Jon-And. Foto: Wikimedia commonsKriget begränsade det kreativa utbytet med Paris och Walden vände i stället blickarna norrut mot det neutrala och därmed tillgängliga Sverige. Sturmutställningar kom till Stockholm, de första i februari, mars-april 1914. Därpå följde i juni och juli samma år en Sturmutställning med Der Blaue Reiter i Göteborg. De nya svenska konstnärerna Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Evald Hall, Einar Jolin och Gösta Adrian Nilsson deltog i en Sturmutställning i april och maj 1915. Verksamheten i detta europeiska konstcentrum väckte lusten till självständigt konstnärligt skapande hos Nell Walden. Till makarna Waldens närmaste vänner hörde Wassily Kandinsky och Gabriele Münter. Vid ett besök i deras hem i Murnau 1914 fascinerades hon av deras samling sydtyska bondemålningar på glas, s.k. hinterglas, naivt uttrycksfulla religiösa scener. Inspirerad av framför allt de glödande och brännande färgerna började hon efter hemkonsten att måla i samma manér. Dessa första verk är spröda, naivistiska helgonbilder i klara färger, vilkas färgelement fick stadga genom sammanfattande tuschkonturer. Uppmuntrad av Kandinsky och Klee deltog hon i Sturmutställningar från och med 1917 och rönte där stor framgång.

Nell Walden köpte sin första Kandinsky-målning under sin vistelse i Murnau och 1915 målade hon några av sina första icke-föreställande bilder i Kandinskys anda. Han menade att ett konstverk alltid måste vara expressivt, dvs. uttrycka någon djup känslomässig eller andlig upplevelse. Hilma af Klint (1862-1944), en annan svensk konstnärinna som under det senaste året fått stor uppmärksamhet såväl i Sverige som internationellt, framstår idag som den abstrakta konstens pionjär. Moderna museets retrospektiva utställning av denna konstnärinna är den mest omfattande presentationen av hennes abstrakta måleri. Redan 1906 utvecklade hon ett abstrakt formspråk flera år före förgrundsgestalter som Kandinsky och Mondrian, men hon vägrade visa dem under sin livstid. Men Nell Walden är också tidig och till skillnad från Hilma af Klint ställde hon ut och fick betydelse som inspiratör. Hon utvecklade ett esoteriskt nonfigurativt måleri som i sin struktur kan påminna om Hilma af Klints tidiga spiritistiska bilder men även liknas vid Kandinskys abstrakta expressionism. Kandinskys lärjungar menar att det existerar en psykisk eller andlig verklighet som kan uppfattas och gestaltas endast med hjälp av symbolspråk, vars element består av nonfigurativa symboler.

När Nell Walden inte översatte eller målade skrev hon poesi och konstvetenskapliga artiklar. Med två artiklar i tidskriften Flamman bidrog hon till att introducera Marc Chagall och Alexandre Archipenko i Sverige.

Nell WaldenTill skillnad från andra konströrelser vid seklets början var Der Sturm inte någon sammanslutning med ett bestämt program. Herwarth och Nell Walden ville inte endast visa den nya konsten, de drömde också om att fostra en ny typ av konstnär, därför öppnade de mitt under kriget Sturm-skolan. I broschyren för skolan beskrivs målsättningen så här: ”Skolans undervisning genomsyras av övertygelsen om att konsten är ett medel att gestalta personliga upplevelser. Sturm-skolan vill göra uppror mot de traditionella konstakademierna och i stället hjälpa eleverna att ge form åt de egna, inre upplevelserna”. För Sturmkonstnärerna var just den mångsidiga verksamheten betecknande. Sturm-skolan fortsatte senare i den berömda Bauhausskolan. Berlin var vid den här tiden en livaktig musikstad och Herwarth Walden närde en dröm om att musiken tillsammans med språket, bilden och rörelsen skulle fungera i en helhet, ett allkonstverk.

Som så många andra modernistiska berättelser kretsade konsthistorien om Der Sturm kring en geniförklarad man, grundaren Herwarth Walden, medan Nell Walden endast sågs som geniets vackra hustru. Herwarth betraktades som visionären som kämpade med och för avantgardets konstnärer; Nell agerade visionärens högra hand som köpte från varje utställning och sedan visade sin konstsamling i parets privatvåning. Även om hon inte satsade på en egen alternativ karriär, så skaffade hon sig åtminstone utrymme för något som kan betraktas som en egen yrkesverksamhet.

Der Sturm var Herwarth Waldens verk och i hans kamp för den avantgardistiska konsten var Nell Walden under 14 år hans ledsagarinna. Men trots den ömsesidiga hänförelsen mellan de båda makarna separerade de då Nell tog avstånd från Herwarths samhällsomstörtande ideal. Han blev ordförande i föreningen Sovjetunionens Vänner i Tyskland och flyttade till Ryssland 1933 där han blev häktad och dog i fångenskap 1941. Makarna Walden fick inga barn, Der Sturm blev deras gemensamma skapelse. Skilsmässan blev en ny vändpunkt i Nells liv men hon arbetade vidare med Der Sturm i ytterligare några år. Därefter ställde hon ut i andra sammanhang, bl.a. på den stora Berliner Kunstausstellungen som anordnades höst och vår. Hon deltog där mellan 1927 och 1933, skrev och utgav även poesi. Hon gifte om sig med den judiske läkaren Hans Heimann 1937, ett äktenskap som fick ett lika abrupt som tragiskt slut då maken häktades för att så småningom deporteras till ett förintelseläger. Denna förlust drabbade Nell så hårt att hon temporärt miste synen. Hon flyttade till Schweiz och arbetade för att Herwarth Walden och Der Sturm inte skulle falla i glömska och publicerade två böcker:Herwarth Walden Ein Lebensbild och Ein Erinnerungsbuch an Herwarth Walden und die Künstler aus dem Sturmkreis som hon utgav 1954 tillsammans med Lothar Schreyer. Nell Walden gifte sig 1940 med den schweiziske idrottspedagogen Hannes Urech och levde ett bra liv med honom till 1963 då han avled. Efter hans död flyttar Nell till Bern. Hon upprätthåller kontakt med konstnärer och Sturmintresserade världen över. Största delen av konstsamlingen räddas under nazisterna genom deponeringar i schweiziska museer.

I förordet till boken om Herwarth Walden förklarar Nell att den skrevs för att ge en rättvis bild av Herwarth Walden eftersom han nog blivit en gåta för många. I sin biografi framhåller Nell att Walden var en kampnatur. Polemik och propaganda var hans vapen. Hon hävdar att han var en vägröjare, en förkämpe för den nya konsten, den nya konstens mästare som idag är världsberömda; allt detta satsade han på och var först att lansera helt oegennyttigt mot ett hatiskt motstånd från press och publik som är svårt att föreställa sig. Men när expressionismen och kubismen väl erkänts och kampen följaktligen inte längre var nödvändig tröttnade Walden och tappade intresset.

Der Sturm. Foto: Wikimedia commonNell Walden menar att denna bok om Herwarth Waldens personlighet, om den mänskliga sidan hos konstnären och förkämpen för konstens nydaning vore ofullständig, om inte ett försök gjordes att omnämna hans avståndstagande från sin konstnärliga verksamhet eller att göra detta begripligt. I nästan trettio år hade Walden tjänat konsten och konstnärerna. Desto obegripligare måste därför hans steg över till politiken, till kommunismen förefalla, i synnerhet som hans tes alltid varit att konst och politik har inget med varandra att göra. Waldens farföräldrar var judar som hade invandrat från Ryssland och Herwarth hyste en stor kärlek till det ryska folket. Han beundrade de stora ryska konstnärerna, diktarna, författarna och musikerna. Dostojevskij och Gogol älskade han. Stravinskij betydde som kompositör något särskilt för honom. Efter den ryska revolutionen kom många konstnärer från Ryssland till Berlin Det var därför inte underligt att Walden mer och mer sökte sig till de ryska kretsarna. Den ryska kommuniströrelsen började intressera honom och det dröjde inte länge förrän Walden blev medlem i partiet. De frågor som systemet framkastade sysselsatte honom mycket. Han såg denna framtida värld i rosenrött och trodde på Engels och Marx teser.

Nell skriver att Walden var idealist. I kommunismen fick Waldens kampvilja och entusiasm ett nytt verksamhetsområde. Ytterligare en orsak till Herwarth Waldens avståndstagade från konsten över till politiken, menar Nell, kan sökas i att några Sturmkonstnärer som han hade understött och gjort kända visade sig otacksamma och vände sig från honom och Der Sturm. Han hoppades troligen på att återfinna det mod och den optimism, som han alltid ägde, genom ett nytt verksamhetsområde och kanske också genom en ny omgivning med nya människor och nya mål.

Nell Walden avslutar sin bok med de förlåtande orden ”att missta sig är mänskligt”. Han som aldrig tog miste i konstnärliga frågor hade i politiken begått ett bittert och ödesdigert misstag. ”Men det ger en inte automatiskt rätt att fördöma honom. Under den största delen av sitt liv tjänade han konsten och konstnärerna – oegennyttigt, oförskräckt och outtröttligt. Det väger tyngre, tusen gånger tyngre än den tragiska villfarelsen mot slutet av hans liv. Denna skadade bara honom själv och till sist fick han också sona med sitt liv”.

Nell fortsätter att måla och ställa ut och åttio år gammal ställer hon ut både i Bern och i Landskrona. Bland hennes senare verk finns ett i ”sgraffito”-teknik med titeln Tulpen som är speciellt fascinerande. I denna expressionistiska målning förbinder Nell Walden verkliga och overkliga former till en mångfaldig färgformklang. Mot den vita bildytan har hon lagt tre färgfält som sträcker sig in i varandra. Det flimrande intrycket har hon åstadkommit genom att använda olika färgnyanser. En spröd vit rand omger varje nyans. Denna livfulla målning uppväcker en djup känsla av ljus och glädje. Som helhet präglas Nell Waldens produkter av färgglädje, lätthet och spontanitet. I en artikel i Der Sturm 1915 framför Kandinsky sin definition av vad ett konstverk är. Han skriver att ett konstverk består av två element, ett inre och ett yttre. Det inre är känslan som konstnären bär i sin själ, denna känsla har den egenskapen att den förmår uppväcka en liknande känsla hos betraktaren.

Under årens lopp bygger Nell Walden upp en stor konstsamling och ett arkiv. En del av detta donerar hon till Landskrona museum, där det har visats i en permanent utställning sedan 27 år tillbaka. Här finns ett hundratal verk som visar hennes arbeten inom olika tekniker som olja, akvarell, tuschteckningar, tempera, glasmålningar m.m. Vid årsskiftet tas denna utställning bort för att återkomma i ny form om ett år. Det har nämligen visat sig att Nell Waldens roll i Der Sturms verksamhet har omvärderats rejält. Från att hon betraktats som en perifer figur har betydelsen av hennes arbete uppgraderats. Mycket av koncentrationen har legat på Herwarth Walden och hans roll, men det har framkommit att det var tack vare Nell Walden som Der Sturm kunde leva vidare och utvecklas säger konstforskaren Jessica Sjöholm.

I sin kärleksfulla biografi om Hewarth Walden visar Nell stor beundran och obrottslig lojalitet mot honom. Hon gick med på att hemlighålla att det var hennes finansiella hjälp som var avgörande för Der Sturms fortsatta verksamhet. Men när Herwarth ville kalla den gemensamma konstsamlingen för Herwarth Walden-samlingen protesterade hon och då han insåg att det inte var rätt att presentera den konstsamling som hon lagt grunden för som sin egen, så enades de om Waldens samling.

Det sägs att i det moderna samhället får konstnären, i synnerhet konstnären som myt, framstå som sinnebilden för den moderna människan. Han ingår i det borgerliga samhället men genom att legitimera människans rätt att vara skapare är han suverän i förhållande till sin omgivning och står fri från sociala konventioner. Detta tycks stämma väl in på bilden av Herwarth Walden. Han framställs som bohem med rätt att utan sanktioner låta andra stå för det materiella. Samtidigt arbetar han vidare på sin egen karriär, söker de rätta köparna, utställningsmöjligheterna och strävar efter ryktbarhet och sociala positioner. Han är den stjärna kring vilket allt kretsar.

Nell WaldenÄven om konsthistorien skrivs om och är i ständig utveckling så är den skriven av män för män och många kvinnor hamnar i glömska. De kvinnliga konstnärernas betydelse har ofta tonats ner sånär som på några undantag. Men de senaste tio åren har det skett en revidering av konsthistorien som uppmärksammat tidigare uteslutna kvinnliga konstnärer. Utställningar där de bortglömda får upprättelse och sätts in i sitt historiska sammanhang börjar bli allt vanligare.

Att Nell Walden verkade som konstnär, gallerist och mecenat och att hon var framgångsrik i den meningen att hon målade och fick ställa ut, var delaktig i Sturmgalleriets verksamhet och dessutom med egna ekonomiska medel kunde bygga upp en privatsamling, är ett faktum. Detta sammantaget borde ge henne större uppmärksamhet och en mer framstående plats i konsthistorien än vad som nu är fallet.

Nell Walden fick dock flera fina utmärkelser på sin meritlista. Hon förlänades Vasaorden grad 1 av Gustav VI Adolf 1967 och året därpå får hon Förbundsrepubliken Tysklands Verdienstkreuz 1 Klasse.

Redan 1958 erhåller Moderna museet i Stockholm en donation bestående av 45 verk. 1969 överlämnar hon en donation till Landskrona stad omfattande egna verk, verk av Sturmrörelsens konstnärer, hela samlingen av etnografiska konstverk från olika tider och länder, ikoner glasmålningar och nutidskonst. 1970 utses Nell Walden till hedersledamot i Berns museivänner. Samma år utses hon som hedersledamot av Accademia Internazionale ”Tommaso Campanella” i Rom och förlänas deras silvermedalj. Den 2 september invigs en utställning i Landskrona museum av den del av donationen som omfattar Nell Waldens egen produktion. Bland de utställda verken återfinns ett urval av glasmålningar, gouacher, akvareller, oljor, mosaiker, sgraffiti och collage från en period på över femtio års konstnärlig verksamhet.

I denna donation omfattande 100 verk ur Nell Waldens egen produktion finns samtliga tekniker representerade från de första naivistiska helgonbilderna på glas till den äldsta bevarade oljemålningen, den figurativt expressionistiska Graven i Ryssland målad 1915. Hennes konst har sin källa i ett ovanligt engagemang och kännande för människorna, världen och tiden. Nell Walden avlider i sitt hem hösten 1975. Hon har levt ett händelsefyllt liv med mycket sorg och mycket glädje. Och hon har sagt: ”Jag ville något med mitt liv, jag var min fars dotter”. På museet finns en inspelad video med den åldrade men vitala Nell Walden där hon säger:

”Jag har fått ett långt liv, katastroferna har verkligen varit många och svåra. Men ett rikt liv ändå kanske för att det var svårt. Jag ångrar ingenting”.

Lena Månsson

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

I begränsningen anas Mästaren

Julens glansiga prydnadsänglar trumpetar att det gudomliga blev människa. Även om julens pynt kan verka obegränsat förutsätter det ett budskap om begränsning. Gud utsatte sig för mänsklighetens och världens begränsningar ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 24 december, 2009

Den poetiska Eddan enligt Lars Lönnroth

Vårt behov av översättare och översättningar är omättligt. Men den yrkeskategorins ansträngningar har inte särskilt ofta uppskattats eller förtjänst. Av slentrian har försvenskningarna antingen förbigåtts helt i bokrecensionerna, eller så ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 03 september, 2017

 Niels W. Gade. Originalfotot tillhörigt Oslo Stadsmuseum

Niels W. Gade Ett tonsättaröde och kulturhistoriens nyckfullhet

Vi tycks utgå från att de konstnärer – bildkonstnärer, tonsättare, diktare, dramatiker m.m. - som har sina namn inskrivna i historien har nått denna status på grund av sina extraordinära ...

Av: Thomas Notini | Musikens porträtt | 12 februari, 2017

Anteckningar om Vägen till språket

I Vägen till språket vill Heidegger utröna vad språket är. Heidegger vill fenomenologiskt utröna språkets ”vad-varo”, dess egenskaper och väsen. Lyckas Heidegger ”att bringa språket som språket till språk” friläggs ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 26 februari, 2014

Dikter av Sara Falkstad Byrne

  Drottningen av Matang   alla hundar liknar varandra   har en sandbrun färg, samma som dammet på marken utanför butiken i Matang, ett slitet anhang med vippande öron.   på ett aluminiumbord en fet och tatuerad man, ogenerad i kalsongerna sovande i het ...

Av: Sara Falkstad Byrne | Utopiska geografier | 24 januari, 2011

Shane Carruth. Foto: Ray Pride

Shane Carruth, människan och naturen

Shane Carruths filmer är fyllda av exploatörer av naturen: uppfinnare, tjuvar och musiker. Carruth söker gestalta den vetenskapliga processen i sin filmkonst - framsteg som resultatet av slumpens välgörande insteg ...

Av: Rasmus Lygner | Filmens porträtt | 24 juni, 2017

Inget Namn

  Hebriana H. Bebådelse   Två rader ner och början är inom synhåll kom alla armar som ska bära bära allt som stavas kall grogrund inom raden det är ryggraden som ...

Av: Författare: dikten | Utopiska geografier | 16 mars, 2009

Söderköping. Foto: Björn Gustavsson

Om brunnsverksamheten i Söderköping

Artikelserie om svenska spa-inrättningar. (Text nr 1.)

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 23 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.