41. Asad

”Så dom tog dig till slut min bror.” Nadifa stod i dörröppningen.”Du får inte tappa hoppet nu. Tänk på mig, på oss.” Jag reste mig upp ur sängen och såg på ...

Av: Asad | 05 oktober, 2012
Lund har allt utom vatten

Död mans hand

Stig Dagerman. Fotografen är okänd Stig Dagerman sitter nere i Frankrike och försöker skriva. Det går trögt. Året är 1948. Tillsammans med sin hustru, Annemarie, och sina två små barn ...

Av: Crister Enander | 23 februari, 2009
Litteraturens porträtt

Ivo Holmqvist

Ett stillsamt förslag: släng det gamla skräpet, in med det slätstruket nya.

Jag ser i Dagens Nyheter att Jan Lööf är den senaste i raden som råkar ut för politiskt korrekta förlagsredaktörers klåfingrighet. Hans roliga bilderbok ”Morfar är sjörövare” som kom ut ...

Av: Ivo Holmqvist | 18 maj, 2016
Gästkrönikör

Normbrytande unga kvinnliga författare i Europa

  Den svenska utgivningen av översatt, ny centraleuropeisk litteratur är på frammarsch. Någon menar att det beror på att nya, unga förlag skyndat att nischa sig inom genren, andra hävdar vikten ...

Av: Johanna Gredfors Ottesen | 05 april, 2010
Litteraturens porträtt

Andreas Slominski och den onödiga konsten



Self Portrait with Sombrero, 1998Andreas Slominski är född 1959 i Tyskland och har, mig veterligen, ännu inte ställt ut i Sverige. Han tog examen 1986 från Hamburg Academy for Applied Arts. Innan han började på konsthögskolan pluggade han filosofi – något som märks i många av hans mångbottnade verk.

Konsten är, ofta, likt ett pussel. Man kommer som åskådare till en utställning och ser ett eller flera objekt, rester efter en process som inte delges. Det är nu upp till en själv att försöka ”räkna ut” eller ”fantisera” ut vad som har hänt.

I verket Self Portrait with Sombrero från 1998, möts man som besökare av ett fotografi där Slominski har på sig just en sombrero. Bredvid hänger också hatten som han har på sig på bilden, men toppen på den är avskuren. Man kan se två märkliga hål högt upp på väggen, nästan vid taket. Detta är allt.

Så börjar pusslet.

Slominski har alltså bestämt sig för att fotografera sig själv i den mexikanska hatten stående på en stege, nära taket och väggen i galleriet. För att inte toppen av hatten ska slå i taket, har han varit tvungen att beskära den. Hålen i väggen är nödvändiga för att kameran, och konstnärens hand, ska kunna få plats. Det finns en sorts logik i detta – Slominski gör det han måste för att bilden ska kunna tas. Samtidigt är det givetvis ett otroligt ologiskt sätt att ta ett självporträtt. På det här sättet visar han oss ett annat sätt att se världen, en värld där något slags anti-effektivitets-tänk tycks råda.

Låt mig ta några ytterligare exempel. I verket Water Bucket, också detta från 1998, står en hink fylld med vatten i ett konstmuseums presentshop. Få som ser verket reflekterar förmodligen över detta, utan antar att det är något som lämnats kvar efter städningen av museet. Detta är dock i allra högsta grad ett konstverk och en del av en utställning. Slominski betalade en rörmokare att dra en ny rörledning från en kran i museet, för att kunna fylla hinken på plats i presentshoppen. Rören monterades dock ner innan utställningens invigning, och det enda som återstår för besökaren är hinken med vattnet. I konstrast till Self Portrait with Sombrero får man alltså inga ledtrådar. I utställningskatalogen visas dock processen med rören, men merparten av vardagskonståskådarna ser antagligen inte detta.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På detta sätt är åskådaren vid första åtanke alienerad från verket, det finns ingen publik i åtanke. Vad som inte visas är dock än viktigare, och mer intressant än det som visas. När Slominski på detta uppenbara sätt struntar i åskådaren och hemlighåller processen, visar han på att detta ändå alltid är fallet i konstvärlden – och när man tänker efter visar han mer av processen än vad de flesta konstnärer faktiskt gör. Hur ofta får man se när målaren färdigställer sin målning? Frågan väcks vad som är det intressantaste i ett verk – det färdiga resultatet eller processen?

Det anti-effektiva går som en röd tråd genom Slominskis konstnärskap. I verket Licking a Stamp (1996) har konstnären till exempel arrangerat så att en giraff på ett zoo slickar på ett frimärke till ett brev som han ska skicka. Ett annat exempel är verket Stolen Bicycle Pump (1998), som är just vad titeln säger att det är – en stulen cykelpump. När man tittar närmare på objektet ser man dock att en bit av cykelramen som pumpen är fäst vid också har följt med med, och att denna alltså har blivit avsågad från cykeln – istället för att helt enkelt bara plocka bort själva pumpen har Slominski gett sig ut i natten med bågfil. En operation som i en normal människas liv skulle varit avklarad på ett par sekunder måste uppskattningsvis ha tagit en timme.

Water Bucket, 1998Mycket av Andreas Slominskis konst från 1990-talet är alltså byggt på händelser och historier, som snarare lever vidare genom en slags urban mytbildning än som konkreta konstverk. Han har också arbetat, och arbetar, skulpturalt. På Serpentine Gallery i London presenterade han 2005 en grupp hemmabyggda djurfällor. Han har själv uttryckt att han redan 1984 blev fascinerad av fångstredskaps estetik, när han såg en sorkfälla i en affär. Hans första fälla (Falle), presenterad vid en utställning 1987, var avsedd för möss och var en ready-made.

”I just happened to be in front of a pet-shop, and I found something interesting from a sculptural point of view in the trap. This was the ‘formula’ for me: the things I’d already done and those I still had to do seemed to be unexpectedly intertwined (...). The trap as an object (...) has a specific character that other sculptures do not have. For me, it’s not a game, it’s something serious: a metaphor or a model, something that one can perceive directly, but that occupies its own space when observed from a distance .”
–Andreas Slominski (Intervjuad i BiNationale, utställningskatalog, Kunsthalle, Kunstsammlung, Kunstverein, Düsseldorf, 1988; ICA, Museum of Fine Arts, Boston, 1989)

Fällorna är konstruerade med vardagliga material, såsom hönsnät, soptunnor, bilkarosser, säckar och tunnor. I varje verks titel framgår det vilket djur som avses fångas. Från Trap for Cats,till Trap for Birds of Prey,och så vidare. Galleripersonalen insisterade på att fällorna faktiskt skulle fungera – men att de aldrig har, och aldrig kommer att användas. Objekt med en funktion som aldrig kommer att sättas i bruk. Ineffektivitet återigen! Fällornas funktion blir först och främst att vara konst, det andra är sekundärt.

Fällorna har också, tillsammans med några andra verk, enligt mig en intressant genusaspekt. Intressegruppen för ”jakt och fiske” (som det brukar uttryckas) är i första hand män. Att bygga fällor känns som något som busiga barn har för sig, och uttrycket ”pojkstreck” ligger nära till hands. I ett annat verk planterade han avsågade trästumpar vid den klassiska allén Unter Den Linden i Berlin, något som ledde till polisutryckning. Vid en utställning presenterade han en klase vanliga bananer – i vilka han hade sprutat in sitt eget urin. För att inte tala om den gången då han bjöd in alla sina vänner i konstvärlden till ett konstutställning utomhus i Frankfurt – när besökarna kom dit fanns där ingenting. Andreas Slominski blir här något av en absurd, subtil, och tänkande version av konstvärldensDennis the Menace – han ställer frågor om den ”busige pojken”.

Trap for Cats, 1999Slominskis konst är således tvetydig, på ett bra sätt. Det är svårt att sätta fingret på vad han egentligen gör och vill uppnå. Men jag skulle som sagt framförallt säga att han jobbar med ”onödigheten” som koncept. Han visar hur besatta vi människor är av att vara effektiva – genom att själv vara extremt ineffektiv. Detta blir i sig en slags paradox då han som konstnär är otroligt produktiv.

I en tid då människor förlorar sina jobb på grund av ekonomisk och teknisk effektivisering är det oerhört nyttigt att skåda in i Slominskis absurda värd. Hade han varit VD på ett företag, hade han vid styrelsemötet sagt: ”Vilket är det krångligaste sättet vi kan driva det här företaget på? Det är så vi ska jobba!”. Med sina surrealistiska kreationer, speciellt de från för cirka 20 år sedan, påpekar han att man inte behöver leva sitt liv rationellt – man kan leva såhär också. Många kan nog hålla med om att en av konstens möjligheter är att få oss att uttolka världen på andra sätt än vad man är van vid att göra. Är människans rationalitet ett påtvingat beteende från ett samhälle som vill krama ur denne alla dess resurser?

När ekonomin i Europa allt mera går nedåt, då alla håller hårt i sina löneslavs-slantar, är det oerhört befriande att se någon som bränner oerhörda mängder pengar och tid på ”onödiga” ting. Det är det som gör Andreas Slominski till en av våra nödvändigaste konstnärer att titta på just nu, och jag skulle gärna se en utställning med honom också i Sverige.

Sedan 2004 arbetar han även som professor vid Konsthögskolan i Hamburg.

Richard Krantz

Vidare läsning

Celant, Germano, Andreas Slominski, Milano:Fondazione Prada, 2006
Coulter-Smith, Graham, Andreas Slominski: Playing with the viewer, Online: Art Intelligence Blog, 2007 (URL: http://artintelligence.wordpress.com/2007/06/09/andreas-slominsky-playing-with-the-viewer/ )

 

 

 

 






 

Ur arkivet

view_module reorder

Jonas Wessel: Ett meddelande från prinsessan Månuggla

  … med grön hud för 800 år sedan. Deras kroppsvätskor kan producera halvrasavkommor … i kosmos. Mörk är mockan som mejar ner … som en skörd. Var hälsade. Jag är ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 23 september, 2013

Tanker om Platon og filosofien hans

 Det er slettes ikke så dumt å hevde at med stor grad av sannsynligvis var det slik for Platon at han trodde og mente at kultur uten moral medførte at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 mars, 2013

Hälsning till en död vän

Crister Enander om Niklas Rådströms bok om Stig Claesson Tillfälligheter ska aldrig underskattas. Inte heller ska de negligeras. Somliga må kalla det för slumpen. Andra ser större krafter i rörelse och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 06 juni, 2011

Erik Lindegren

Som bilder över kanalens djup, regntunga skyar med rök från stressad kontinent. En dag då vi stod väntande, på öde strand med ögon fästade mot evighet, som vid Shelleys hav en gång då tidens frusna jag blev skuggornas ...

Av: Hans-Evert Renérius | Utopiska geografier | 30 augusti, 2010

Thomas Middleton  Foto Wikipedia Public domain

En Shakespeares jämlike

Det är ett väldigt ståhej kring Shakespeares 400-årsjubileum. Hans samtida kollegor som Christopher Marlowe och Ben Johnson står helt i skuggan av honom. Och så har vi Thomas Middleton (1570-1627) ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 27 juli, 2017

Arkitektur som reklam

Michelin-byggnaden som den framställdes i begynnelsen. Arkitektur som reklam En byggnad har många olika funktioner. En kan vara att förmedla budskap. Våra kyrkor har denna uppgift, som inte bara manifesteras av ...

Av: Bertil Falk | Essäer om konst | 13 mars, 2010

29. Erik

Nu regnade det igen. De flesta studenterna hade redan lämnat staden. Erik älskade Lund om sommaren, han älskade att promenera de långa kvällarna och ha gatorna ifred. Han tyckte om ...

Av: Erik | Lund har allt utom vatten | 06 juli, 2012

Uppror och klassikerstatus – Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen

Un coup de dés jamais n’abolira le hazard (Stéphane Mallarmé)Gud existerar inte längre som en allsmäktig kraft. Universum är ett kaos frambringat av slumpen och livet har ingen nåbar mening ...

Av: Pernilla Andersson | Essäer om litteratur & böcker | 12 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts