75 år med Familjen Addams -från New York och Broadway till Göteborg och…

1938, den 2 april närmare bestämt, såg Familjen Addams dagens ljus, eller snarare nattens mörker, som en svartvit serie i magasinet The New Yorker. Serietecknaren Charles Addams idé var både enkel ...

Av: Belinda Graham | 09 oktober, 2013
Kulturreportage

Om Chalmersspex

Chalmersspexet räknas till en av Sveriges största amatörteaterföreningar och går att härleda tillbaka till 1948 då det första studentspexet i Chalmers regi sattes upp, Bojan.Ett Chalmersspex handlar enligt utsago alltid ...

Av: Kajsa Ljusegren | 05 maj, 2016
Kulturreportage

Den romantiska texten - en helig princip

En av de stora förtjänsterna med Horace Engdahls essäsamling Den romantiska texten, är att han så konsekvent förmår ställa poesin i relation till varat och existensen och därmed "frigöra" både ...

Av: Lars-Göran Söderberg | 28 september, 2009
Essäer om litteratur & böcker

Byn Adak har en alldeles egen Saga

TEMA VÄSTERBOTTEN På Arlanda tittar jag efter en kvinna i grön linnedräkt och igelkottsfrisyr. Det var så hon beskrev sig själv, Eivor Jonsson från Adak. Med en kopp starkt svart lappkaffe ...

Av: Erika Hesselgren | 18 februari, 2008
Kulturreportage

Andreas Slominski och den onödiga konsten



Self Portrait with Sombrero, 1998Andreas Slominski är född 1959 i Tyskland och har, mig veterligen, ännu inte ställt ut i Sverige. Han tog examen 1986 från Hamburg Academy for Applied Arts. Innan han började på konsthögskolan pluggade han filosofi – något som märks i många av hans mångbottnade verk.

Konsten är, ofta, likt ett pussel. Man kommer som åskådare till en utställning och ser ett eller flera objekt, rester efter en process som inte delges. Det är nu upp till en själv att försöka ”räkna ut” eller ”fantisera” ut vad som har hänt.

I verket Self Portrait with Sombrero från 1998, möts man som besökare av ett fotografi där Slominski har på sig just en sombrero. Bredvid hänger också hatten som han har på sig på bilden, men toppen på den är avskuren. Man kan se två märkliga hål högt upp på väggen, nästan vid taket. Detta är allt.

Så börjar pusslet.

Slominski har alltså bestämt sig för att fotografera sig själv i den mexikanska hatten stående på en stege, nära taket och väggen i galleriet. För att inte toppen av hatten ska slå i taket, har han varit tvungen att beskära den. Hålen i väggen är nödvändiga för att kameran, och konstnärens hand, ska kunna få plats. Det finns en sorts logik i detta – Slominski gör det han måste för att bilden ska kunna tas. Samtidigt är det givetvis ett otroligt ologiskt sätt att ta ett självporträtt. På det här sättet visar han oss ett annat sätt att se världen, en värld där något slags anti-effektivitets-tänk tycks råda.

Låt mig ta några ytterligare exempel. I verket Water Bucket, också detta från 1998, står en hink fylld med vatten i ett konstmuseums presentshop. Få som ser verket reflekterar förmodligen över detta, utan antar att det är något som lämnats kvar efter städningen av museet. Detta är dock i allra högsta grad ett konstverk och en del av en utställning. Slominski betalade en rörmokare att dra en ny rörledning från en kran i museet, för att kunna fylla hinken på plats i presentshoppen. Rören monterades dock ner innan utställningens invigning, och det enda som återstår för besökaren är hinken med vattnet. I konstrast till Self Portrait with Sombrero får man alltså inga ledtrådar. I utställningskatalogen visas dock processen med rören, men merparten av vardagskonståskådarna ser antagligen inte detta.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På detta sätt är åskådaren vid första åtanke alienerad från verket, det finns ingen publik i åtanke. Vad som inte visas är dock än viktigare, och mer intressant än det som visas. När Slominski på detta uppenbara sätt struntar i åskådaren och hemlighåller processen, visar han på att detta ändå alltid är fallet i konstvärlden – och när man tänker efter visar han mer av processen än vad de flesta konstnärer faktiskt gör. Hur ofta får man se när målaren färdigställer sin målning? Frågan väcks vad som är det intressantaste i ett verk – det färdiga resultatet eller processen?

Det anti-effektiva går som en röd tråd genom Slominskis konstnärskap. I verket Licking a Stamp (1996) har konstnären till exempel arrangerat så att en giraff på ett zoo slickar på ett frimärke till ett brev som han ska skicka. Ett annat exempel är verket Stolen Bicycle Pump (1998), som är just vad titeln säger att det är – en stulen cykelpump. När man tittar närmare på objektet ser man dock att en bit av cykelramen som pumpen är fäst vid också har följt med med, och att denna alltså har blivit avsågad från cykeln – istället för att helt enkelt bara plocka bort själva pumpen har Slominski gett sig ut i natten med bågfil. En operation som i en normal människas liv skulle varit avklarad på ett par sekunder måste uppskattningsvis ha tagit en timme.

Water Bucket, 1998Mycket av Andreas Slominskis konst från 1990-talet är alltså byggt på händelser och historier, som snarare lever vidare genom en slags urban mytbildning än som konkreta konstverk. Han har också arbetat, och arbetar, skulpturalt. På Serpentine Gallery i London presenterade han 2005 en grupp hemmabyggda djurfällor. Han har själv uttryckt att han redan 1984 blev fascinerad av fångstredskaps estetik, när han såg en sorkfälla i en affär. Hans första fälla (Falle), presenterad vid en utställning 1987, var avsedd för möss och var en ready-made.

”I just happened to be in front of a pet-shop, and I found something interesting from a sculptural point of view in the trap. This was the ‘formula’ for me: the things I’d already done and those I still had to do seemed to be unexpectedly intertwined (...). The trap as an object (...) has a specific character that other sculptures do not have. For me, it’s not a game, it’s something serious: a metaphor or a model, something that one can perceive directly, but that occupies its own space when observed from a distance .”
–Andreas Slominski (Intervjuad i BiNationale, utställningskatalog, Kunsthalle, Kunstsammlung, Kunstverein, Düsseldorf, 1988; ICA, Museum of Fine Arts, Boston, 1989)

Fällorna är konstruerade med vardagliga material, såsom hönsnät, soptunnor, bilkarosser, säckar och tunnor. I varje verks titel framgår det vilket djur som avses fångas. Från Trap for Cats,till Trap for Birds of Prey,och så vidare. Galleripersonalen insisterade på att fällorna faktiskt skulle fungera – men att de aldrig har, och aldrig kommer att användas. Objekt med en funktion som aldrig kommer att sättas i bruk. Ineffektivitet återigen! Fällornas funktion blir först och främst att vara konst, det andra är sekundärt.

Fällorna har också, tillsammans med några andra verk, enligt mig en intressant genusaspekt. Intressegruppen för ”jakt och fiske” (som det brukar uttryckas) är i första hand män. Att bygga fällor känns som något som busiga barn har för sig, och uttrycket ”pojkstreck” ligger nära till hands. I ett annat verk planterade han avsågade trästumpar vid den klassiska allén Unter Den Linden i Berlin, något som ledde till polisutryckning. Vid en utställning presenterade han en klase vanliga bananer – i vilka han hade sprutat in sitt eget urin. För att inte tala om den gången då han bjöd in alla sina vänner i konstvärlden till ett konstutställning utomhus i Frankfurt – när besökarna kom dit fanns där ingenting. Andreas Slominski blir här något av en absurd, subtil, och tänkande version av konstvärldensDennis the Menace – han ställer frågor om den ”busige pojken”.

Trap for Cats, 1999Slominskis konst är således tvetydig, på ett bra sätt. Det är svårt att sätta fingret på vad han egentligen gör och vill uppnå. Men jag skulle som sagt framförallt säga att han jobbar med ”onödigheten” som koncept. Han visar hur besatta vi människor är av att vara effektiva – genom att själv vara extremt ineffektiv. Detta blir i sig en slags paradox då han som konstnär är otroligt produktiv.

I en tid då människor förlorar sina jobb på grund av ekonomisk och teknisk effektivisering är det oerhört nyttigt att skåda in i Slominskis absurda värd. Hade han varit VD på ett företag, hade han vid styrelsemötet sagt: ”Vilket är det krångligaste sättet vi kan driva det här företaget på? Det är så vi ska jobba!”. Med sina surrealistiska kreationer, speciellt de från för cirka 20 år sedan, påpekar han att man inte behöver leva sitt liv rationellt – man kan leva såhär också. Många kan nog hålla med om att en av konstens möjligheter är att få oss att uttolka världen på andra sätt än vad man är van vid att göra. Är människans rationalitet ett påtvingat beteende från ett samhälle som vill krama ur denne alla dess resurser?

När ekonomin i Europa allt mera går nedåt, då alla håller hårt i sina löneslavs-slantar, är det oerhört befriande att se någon som bränner oerhörda mängder pengar och tid på ”onödiga” ting. Det är det som gör Andreas Slominski till en av våra nödvändigaste konstnärer att titta på just nu, och jag skulle gärna se en utställning med honom också i Sverige.

Sedan 2004 arbetar han även som professor vid Konsthögskolan i Hamburg.

Richard Krantz

Vidare läsning

Celant, Germano, Andreas Slominski, Milano:Fondazione Prada, 2006
Coulter-Smith, Graham, Andreas Slominski: Playing with the viewer, Online: Art Intelligence Blog, 2007 (URL: http://artintelligence.wordpress.com/2007/06/09/andreas-slominsky-playing-with-the-viewer/ )

 

 

 

 






 

Ur arkivet

view_module reorder

Svarsdikt till ”Nebraska” av Bruce Springsteen

Nina Ahlzén – Vad har du gjort? Förutom att undersöka vem fan jag är, högt och förbannat lågt, har jag tillverkat två fantastiskt kloka barn, druckit kaffe och funderat på ...

Av: Nina Ahlzén | Utopiska geografier | 21 maj, 2012

Det händer i huvudet på Vladimir Oravsky i december

2 december Kattens dag I dag, söndagen den 2 december är utnämnd till ”Kattens dag”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Kattens dag”. Och här ...

Av: Vladimir Oravsky | Essäer | 01 december, 2012

Anteckningar från dokumentärens centrum

Tempo Dokumentärfilmsfestival 10-14 mars 2010 Sedan 1998 har Tempo Dokumentärfilmsfestival berikat stockholmarnas liv genom att visa de bästa dokumentärfilmerna från hela världen på den stora duken - ett fönster de flesta ...

Av: Jonas Wennberg | Kulturreportage | 12 mars, 2010

Prag. Europas hjärta

Som månen suger åt sig havet och släpper, så inverkar det astronomiska uret på Prags besökare. Staré město; Gamla Staden. Anorna från den här platsen går mer än två tusen ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 21 november, 2012

Raymond Queneaus stilövningar

Fransmannen Alfred Jarry skrev en gång i tiden en novell där han beskrev Jesu Golgatvandring och korsfästelsen som ett cykellopp, vilket i sin tur inspirerade engelsmannen J. G. Ballard till ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 13 april, 2010

James Joyce, två dikter

James Joyces debutbok var diktsamlingen Chamber Music,1907. Den sålde inte särskilt bra, men kritiker som Ezra Pound och W.B.Yeats uppskattade några dikter i den, och flera av dikterna tonsattes senare. Dikterna ...

Av: James Joyce | Kulturreportage | 22 oktober, 2014

Kontorspolicy

 Klädsel :  Kom                                                      till jobbet                                                            klädd efter din                                                     lön!  

Av: Lena Lidén | Gästkrönikör | 18 september, 2008

Den unge Sven Lindqvist

För några år sedan, 2009, inledde förlaget Atlas en återutgivning av Sven Lind­qvists verk. Samtliga böcker som i det följande tas upp finns där utgivna. I höstas kom också i ...

Av: Gunnar Lundin | Litteraturens porträtt | 17 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.