Den europeiska minimalismen

Den europeiska minimalismen Minimalismen i musiken har alltid anknyts till USA och därför till Terry Riley, LaMonte Young, Philip Glass, Steve Reich med flera. Men det har funnits och finns en ...

Av: Guido Zeccola | 14 november, 2009
Essäer om musik

Gilda Melodia

Postludium

Den yttersta olyckans ångest gäller jagets förintelse utifrån. Arnolphe, Phédre, Lykaon Man har allt skäl att kasta sig på knä att tigga om förbarmande när den våldsamma döden i färd med att slå ned måste ...

Av: Gilda Melodia | 25 februari, 2016
Gilda Melodia

Postemmakrönika 6 proEmmakrönika, Svenska folkskolans skitvänner

ökan för den goda statistiken mest.) Står här, stod här, visste inte min sanning bestå för, osar mer än sällan polaren dr Schön_ och stiger mer än rastplatsdårarnas ånga, den ...

Av: Stefan Hammarén | 29 april, 2010
Stefan Hammarén

3. Väster

 Å på den ena sidan. Men det är bara om man kommer nerifrån det enskilt liggande lilla bostadsområdet som kallar sig by. Om man fortsätter, om man vandrar bland fåren ...

Av: Väster | 31 december, 2011
Lund har allt utom vatten

Artemisia Gentileschi – Barockens mästarinna



Artemisia Gentileschi, Judit dräper Holofernes, ca 1620 © Fototeca Soprintendenza per il PSAE e per il Polo museale della città di Napoli.  Barocken (ca 1600-1700) brukar sällan förknippas med kvinnliga konstnärer, vanligtvis är det välkända mästare som exempelvis Rubens (1577-1640) med sina yppiga, nakna kvinnor eller Rembrandt (1606-1669) och hans porträtt av sig själv och andra samt hans motiv från biblisk historia som associeras med denna epok. Barocken har under perioden 1700-1900 värderats på olika sätt. Termen barock användes ursprungligen nedlåtande för att beskriva något överdrivet och komplicerat. Ordet ”barock” betyder missbildad och avser de typiska flödande former som hör samman med stilen. Under 1800-talet ansågs barocken synonymt med fult (därav ordet barock) för att under andra delen av samma århundrade hyllas för den fantastiska litteraturen, musiken och konsten.

Barocken som är 1600-talets mest dominerande stil, togs i bruk av den katolska kyrkan för att manifestera sin fortsatta makt. Mest populära var religiösa motiv i synnerhet hämtade från helgons och martyrers liv. Barockens konstnärer ansåg sig vara arvtagare till renässansen och villiga att acceptera dess regler. Renässansen innebar jämvikt, måttfullhet, behärskning, rationalitet, logik. Barocken blev rörelse, längtan efter det oändliga och det oavslutade, kontraster och djärva blandningar. Den blev lika dramatisk, ymnig och teatralisk som den föregående perioden varit lugn och behärskad. De två konstformerna hade olika mål och använde motsatta medel. Renässansen vände sig till förnuftet; den ville framför allt övertyga. Barocken däremot väckte instinkter, sinnena och fantasin, den strävade efter att fascinera. Porträtten var vanligtvis bombastiska och dramatiska. Från Rom utgick under det begynnande 1600-talet med Annibale Carracci och Caravaggio (1573-1610) de avgörande impulserna för måleriets utveckling i det övriga Europa. 

Caravaggio var en avantgardist – okonventionell både vad gällde konst och liv. Han eftersträvade att sanningsenligt avbilda världen som den var och införde det profana i framställningen av helgonliv. Hans naturalism kännetecknas inte av skönhet utan av en uppriktighet som ofta resulterar i en kärv realism och han drog sig inte heller för att återge det som ansågs motbjudande. Det som påverkat andra allra mest har varit hans förmåga att med dramatisk effekt återge ljus och skugga. Särskilt ägnade sig konstnären åt att utveckla tekniken klärobskyr. Målningen belyses fläckvis: detaljer i ett kraftigt och intensivt ljus växlar med djupt skuggade partier. De ljusa partierna är symboliska, där finns kompositionens grundläggande element. Det är ett dramatiskt och våldsamt måleri som i hög grad lämpar sig för en epok med så stora kontraster som barocken. Mycket snarlik Caravaggio i stilen var också verk av Artemisia Gentileschi (1593-1653) som idag anses vara 1600-talets största kvinnliga konstnär. Hon använde sig av dramatisk belysning och visade sitt upproriska sinnelag i sin målning Judit dräper Holofernes, en skrämmande och rättfram skildring av historien i Gamla Testamentet.

Artemisia Gentileschi, 1615-19 © Curtis Galleries, Minneapolis, Minnesota.Förgäves har jag sökt efter en biografi om denna rebelliska konstnär men fann endast en roman Artemisias passion som handlar om hennes liv. Men trots att författaren, Susan Vreeland, hävdar att hon använt kända fakta, så känns denna romantiserade berättelse mer som en fiktion eller ett fantasins verk. Till denna romans förtjänst hör att den sätter in huvudpersonen i ett historiskt sammanhang med pesten som härjade, Galilei, inkvisitionen, Englands havsmakt och familjen Medici. Lite mer trovärdiga uppgifter om Artemisia Gentileschi har jag funnit i en mycket omfattande, psykologiskt initierad och rikt illustrerad bok: Artemisia Gentileschi: The Image of the Female Hero in Italian Baroque skriven 1989 av Mary D. Garrard. En ytterligare informativ källa har varit en katalog för en utställning på Metropolitan Museum of Art i New York 2002: Orazio and Artemisia Gentileschi samt boken Hinderloppet, Kvinnans väg genom konsten av Germaine Greer, 1979. Hon skriver: ”Det finns ingen kvinnlig Leonardo, ingen kvinnlig Tizian och ingen kvinnlig Poussin, men det beror inte på att kvinnor är utrustade med livmoder, att de kan föda barn, att de inte har kraft och uthållighet eller att de saknar sensualitet. Anledningen är helt enkelt att man inte kan skapa stora konstnärer av människor som fått sitt ego förstört, vars viljekraft är skadad, vars libido har drivits bortom kontroll och vars energi har splittrats i neurotisk skenaktivitet.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Artemisia Gentileschi föddes i Rom och som de flesta andra kvinnliga konstnärer var hon dotter till en konstnär, Orazio Gentileschi. Modern, Prudentia, dog när Artemisia var tolv år och fadern som tidigare varit lärjunge hos Caravaggio lärde henne måleriets grunder. Någon traditionell skolgång lär det, enligt källorna, inte ha varit tal om. Eftersom Artemisia, som kvinna, inte kunde bli antagen till konstutbildning anförtrodde fadern åt henne målaren och vännen Agostino Tassi för att denne skulle ge henne fortsatta lektioner. Hon var en brådmogen och begåvad målare och vid endast sjutton års ålder stod hon själv modell för sin första version av Susanna i badet. Den nakna kvinnokroppen var fulländat återgiven och den avvärjande gesten mot gubbarna var dramatisk.

Artemisia höll på att lära sig perspektiv hos Agostino Tassi, men 1612 anklagades han för att ha våldtagit sig på henne och dessutom stulit en målning. Detta resulterade i en rättegång som varade sju månader och alla repliker finns nerskrivna i protokoll. Tassi förnekade att han hade haft någon sexuell relation med Artemisia. Till viss del kan detta påstående tolkas som sanning, eftersom våldtäkt inte har med sexualitet att göra utan med våld och förtryck. Trots att Tassi frikändes från våldtäkten – det kunde inte bevisas att hon var oskuld – fick han åtta månaders fängelse för tavelstölden. Domen var förödande för Artemisia som utsattes för ryktesspridning och förtal. Under rättegången fick hon utstå både anklagelser om promiskuitet och ingående gynekologiska undersökningar med tortyr under hennes vittnesmål för att försäkra sig om att hon talade sanning. 

Artemisia Gentileschi © Soprintendenza Speciale per il Patrimonio Storico, Artistico ed Etnoantropologico e per il Polo Museale della città di Roma.Det var under den här turbulenta tiden som hon målade ett av sina mest berömda verk Judit dräper Holefernes. Motivet var populärt bland konstnärer från denna tid. Hennes version skiljer sig från de manliga konstnärernas genom det oberörda uttryck Artemisias Judit ger. Kanske var det ett sätt att måla av sig övergreppet. Efter den förödmjukande rättegången gifte hon sig med en man som stött henne under hela processen, Pierantonio Stiattesi, även han målare. De flyttade till Florens och lär ha fått två döttrar tillsammans, men om makens roll framöver finns ingenting skrivet. Artemisia hade ett nära samarbete med stadens konstakademi och 1616 blev hon som första kvinna invald i Florens Accademia del disegno. Därigenom fick hon inte bara hjälp med anatomi och komposition, hon fick också stimulerande kontakter med flera av dåtidens konstnärer och historien förtäljer att såväl Velazquez som Rembrandt fascinerades av hennes måleri. Ja, även Galileo Galilei som då hade fristad i Florens sägs ha imponerats. Han tycks ha hjälpt henne att få betalt av familjen Medici för en Juditbild, vilket i Artemisias ögon gett honom rollen av impressario. Hon kom även i kontakt med Cosimo II och Michelangelo Buonarotti. Den senare höll på att inreda sitt hem till ett monument över sin farbror den store Michelangelo. Han tog en rad kända konstnärer till hjälp, bland annat Artemisia, som Michelangelo gav betydligt bättre betalt än hennes manliga kolleger.

Det var även nu som raden av intensiva dramatiska kvinnoskildringar tillkommer och framför allt var det med målningen Judit dräper Holofernes. I flera versioner skildrar hon hur Judit tillsammans med sin tjänarinna halshugger Holofernes efter en berättelse ur de apokryfiska böckerna om hur Judit oskadliggör tyrannen som belägrat israeliternas stad Bethulia genom att bege sig till Holofernes läger, där Judit passar på att mörda honom när han fallit i sömn efter en berusande måltid. Tavlans egentliga motiv är det inre skeendet, det orubbliga moraliska modet hos kvinnorna som lugnt utför sin fruktansvärda plikt med blickarna vända i samförstånd mot det gemensamma hotet. Deras inre drama återspeglas i kropparnas rörelser och ansiktenas sammanbitna smärta. De flesta har troligen sett målningen som en hämnd för våldtäkten, men så enkelt är det nog inte. Motivet var vanligt under barocken och en lång rad målare har behandlat det: Cranach, Botticelli, Michelangelo, Rubens m.fl., men de visar alla Judit efter dådet. Men Artemisia visar i sin version Judit mitt i den blodiga hanteringen, i själva mordögonblicket. Hon står till synes lugn och iskallt medveten om vad hon gör, medan blodet sprutar och den väldige mannen vrider sig i smärta. 

Den handlingskraftiga Judit var då en omtyckt gestalt i konsten. Bilden av hennes hjältemod passade barockens dramatik – hon dräper en tyrann och räddar sitt folk. Men flera av konstnärerna på Artemisias tid ändrade Judits bild från en förebild av judisk renhet och styrka, mod och styrka till en vacker men uttryckslös modell, eller till en obestämbar, utstuderad fresterska. Gestileschis Judit däremot är en komplex, mångdimensionell kvinna som verkar agera i den värld som speglar den samtida verkligheten. Judit var favoriten både bland manliga och kvinnliga konstnärer; hon sågs som en symbol för de svagas seger över de starka genom tron. I konsten blev Judit en sorts pendang till den unge David som besegrade Goliat. Artemisia var säkert medveten om parallellerna, för i en annan målning gav hon Judit samma huvudvridning som Michelangelo hade gett David i sin berömda skulptur. Han gjorde sin hjälte muskulöst handlingskraftig och det blev även Artemisia i sitt självporträtt som Judit. Artemisia hade dessutom något mer än kraften gemensamt med Michelangelo; hon kunde måla nakna kroppar. Speciellt kvinnokroppen som somliga konstnärer visste så lite om.

Artemisia Gentileschi, Susanna and the Elders, ca 1650 © Archivio Fotografico del Museo Biblioteca e Archivio di Bassano del Grappa Artemisia.Vissa menar att Artemisias traumatiska upplevelser lämnat djupa spår i hennes måleri. I exempelvis Judit dräper Holofernes, målat runt 1620, avbildar hon sig själv som en blodtörstig Judit som i närkamp med Holofernes hugger av dennes huvud med svärd likt en bödel som avrättar sitt offer. Här förvandlar konstnären en biblisk scen till en allegorisk gestaltning av det egna traumat. Med andra ord kan denna målning tolkas som ett självporträtt. Även i andra verk med historiska och religiösa motiv använde sig Artemisia av liknande våldsscener. I stora religiösa målningar demonstrerade hon en god förståelse för anatomi, perspektiv och dramatik. Genom att ta upp samma ämne som Caravaggio är hennes avsikt inte att efterlikna honom. Det är snarare så att hon bestämt sig för att överträffa sin föregångare. Hon gav Caravaggios naturalism en ännu mer lysande färgskala; ett ännu expressivare anslag. 

Artemisia målade ett flertal kvinnogestalter ur Bibelns, mytens och sagans värld som utsatts för kränkande våld av män och som på olika sätt försökt värja sig mot övermakten, visa sin styrka eller ta ödet i egna händer. T.ex. Persefone, när hon avsvimmad med våld bortförs av Hades, Lucretia som våldtogs av en romersk konungason, Kleopatra som hellre låter giftormen sticka henne till döds än att underkasta sig segraren vid Actium, Batseba, Urias hustru, som kränktes av David, och berättelsen om Susanna som begapades av gubbarna. Denna är Gentileschis minst våldsamma men mest rörande målning. Susanna avbildas snarare som ett offer för ovälkommen uppmärksamhet än ur voyeurens lystna synvinkel. Fastän Artemisia målade idel kvinnobilder umgicks hon inte med andra kvinnor. Flera av de kvinnliga konstnärerna målade endast stilleben, beroende på att de var uteslutna från undervisning med levande modeller, som utgjorde grunden för den traditionella akademiska undervisningen. Men för Artemisias temperament var stilleben något främmande och det tycktes också kvinnovärlden vara. 

Det var omöjligt för henne att leva i kvinnlig tillbakadragenhet, så hon levde i stället aggressivt, självständigt och farligt. Hon fick slå sig fram, trotsade skvallret och arbetade med ett allvar och engagemang som få andra kvinnor tillät sig. Men hon har även förmåga att utföra en mjukare bild som när hon porträtterar av sig själv som allegorin över måleriet. Kanske det faktum att måleriets skapare var en kvinna gjorde det möjligt för henne att göra detta undantag. Det har alltid funnits ett visst ytligt intresse för kvinnliga konstnärer som gudomligt inspirerade naturbarn av olika slag. Allegoriskt framställs alltid målarkonsten i kvinnlig gestalt och i legenden om den grafiska konstens födelse ges äran åt Kora, jungfrun av Korint, som tar upp en kolbit och ritar en kontur kring sin älskades profil, där den kastats på väggen av ljusskenet från elden. Gentileschi kombinerade i sitt självporträtt en berömd målare och den abstrakta idén om målarkonsten. Runt halsen bär hon en guldkedja från vilken hänger en mask – en imitation av ett mänskligt ansikte. På samma gång ansågs målarkonsten imitera det verkliga livet.

Våldtäkten och den efterföljande rättegången har naturligtvis gett upphov till en rad tolkningar av de motiv som Artemisia målade under de följande åren. Men tolkningarna kan förefalla alltför enkla. Kanske var det inte så mycket hatet mot mannen som viljan att lyfta fram kvinnliga hjältinnor som formade flera av Artemisias motiv. Som kvinna hade hon ett annat förhållningssätt till de myter och motiv som förekom i konsten under barocken och som Artemisia målade åt sina uppdragsgivare. Porträtten var vanligtvis brutala och medvetet dramatiska, dessa blodtörstiga motiv var säkerligen påverkade av hennes eget stormiga liv. Kvinnan ses som offer eller hämnare. Det har ofta påpekats att hennes kvinnliga gestalter snarare är kraftfulla och starka än intagande. Kvinnorna utstrålar en omedveten sinnlighet, upptagna som de är av sina aktiviteter och man förvånas ofta över hennes sätt att överbetona vissa detaljer, särskilt händerna. Lidelse och intensitet präglar hennes målningar och gör henne unik bland kvinnliga konstnärer före 1900-talet. Liksom alla kvinnliga konstnärer tvingades hon kämpa mot sin kulturs outtalade sanningar, bl.a. att kvinnan av naturen är underlägsen mannen, vilket också kan ha underblåst den glöd med vilken hon skildrar Judit dräper Holofernes.

Artemisia Gentileschi, Madeleine, 1630 © Rita R.R. and Marc A. Seidner Collection, Los Angeles.Artemisia återvände till Rom och öppnade där egen ateljé och blev en ansedd porträttmålare. Omkring 1630 bosatte hon sig i Neapel, där hon bortsett från ett mellanspel i England, levde till sin död 1652. I Neapel kom hon under inflytande av spanjoren Ribera och hennes måleri förändrades åt det förfinade hållet. Påverkad av den rådande stränga fromheten målade hon så gott som uteslutande sakrala bilder. Färgen blev mer pastos, miljöerna rikare och figurerna fler, fast fortfarande sökte hon vardagliga typer och heroiska kvinnor. Trots furstliga och andra uppdrag fick hon slita för sin försörjning. De sista åren av Artemisias liv belyses av hennes brev till sin sicilianske uppdragsgivare. Där klagar hon på sin dåliga hälsa och Ruffos skamliga vana att pruta på betalningarna av hennes arbete. Hennes vrede över den ringa aktning man visade hennes färdiga verk fullständiggör bilden av en utsliten kvinna som var tvungen att fjäska för sin uppdragsgivare fast det är förståeligt att hon inte kunde känna annat än förakt för honom. Men in i det sista kämpade hon för att måla de heroiska motiv som fortfarande eggade hennes fantasi.

Artemisia Gentileschi är på många sätt en märklig kvinna i sin tid. Tydligen hade hon från början fått klara sig själv, utelämnad åt männens godtycke i ett påtagligt manssamhälle. För dagens kvinnor är Artemisia den kvinnliga motsvarigheten till en gammal mästare. Hon är undantaget från alla regler; hon förkastade den traditionella kvinnorollen och valde en revolutionär feministisk väg. Det pris hon fick betala var fruktansvärt och vi kommer aldrig att få veta hur mycket av hennes kraft och begåvning som slösades på fruktlösa konflikter, medan hon oblygt tvingades att försvara sitt oberoende och skaffa sig respekt hos sina uppdragsgivare, som var dubbelt nedlåtande mot en kvinna som var beroende av dem. Bristerna i hennes utbildning påverkade hela hennes liv, tills hon slutligen tvingades att kapitulera inför den förfinade smaken, även om hon aldrig övergav sin djupt personliga egenart. Hennes bildspråk karakteriseras av ironi och distans i stället för av högstämd känslosamhet. Det finns lika mycket känsla i hennes arbeten som i samtidens, även om det kanske inte upplevs på det sättet. Hon strävade efter storslagna effekter genom det förhärskande motivet i hennes måleri och hyllningen till människan, särskilt då kvinnans möjligheter var djupt främmande för det rådande konstnärliga klimatet. Kanske var Artemisia den första självständiga moderna kvinnliga konstnären. 

Under senare år har en rad konsthistoriker börjat intressera sig för den glömda kvinnan i konstens historia och kritiserat konsthistorien för att vara skriven för män av män. De menade att i titeln konstnär låg något implicit manligt och om konstnären var kvinna hette det en kvinnlig konstnär. Den feministiska forskaren Linda Nochlin frågar i sin uppsats med samma namn ”Why have there been no great woman artists?” Hon svarade själv på frågan och menade att skillnaden mellan könen är socialt och kulturellt bestämd. Orsaken till brist på kvinnliga konstnärer ligger i det institutionella framför det individuella. Det vill säga att utan tillgång till utbildning eller frihet att måla kunde samhället inte få fram stora kvinnliga konstnärer. Att någon konstakademi öppnade upp för kvinnliga elever på 1800-talet hjälpte inte mycket; kvinnorna fick inte lov att måla män, eftersom detta kunde ge oanständiga tankar hos det kvinnliga sinnet. Behärskade man inte kroppens anatomi var vägen också stängd för kvinnorna att måla de motiv som verkligen betydde något och som gav berömmelse, nämligen figurmålning eller historiska och religiösa bilder.

Biografier om konstnärer handlar ofta om en ensam människas kamp för att uppnå det absoluta och strävan att möta förståelse hos allmänhet och kritiker. Men ingen människa arbetar oberoende av omvärlden. Därför består även en konstnärs liv av relationer till andra, familjeliv, äktenskap och vänner som spelar en väsentlig roll. Tidigare var konstnärskapet något som var förbehållet män. Ofta hade kvinnor inte de yttre villkoren för att kunna leva som konstnärer. Visserligen har det alltid funnits målande kvinnor, men historien har på olika sätt marginaliserat kvinnorna och försökt tysta ner dem. Men starka kvinnor har inte låtit sig tystas, deras kunskaper, kreativitet och erfarenhet har bara tagit sig nya uttrycksformer som för den manliga konstnärs- och kritikerkåren haft låg status. Artemisia arbetade under många år som faderns assistent. Man kan förmoda att flera av de verk som bär Orazios signatur bör tillskrivas henne, vars måleri inspirerades av Caravaggios färger och skuggspel som hon tidigt utvecklat.

Eftersom Artemisia Gentileschi i sin konst lyckades få fram något av hela det mänskliga dramat i form av människors inbördes relation finns det en återklang i hennes porträtt av enskilda individer som hörs länge utanför den officiella likheten och där finns en kraft och känslighet som går utanför de individuella omständigheterna. Att avbilda en person innebar för henne inte en begränsning utan hon använde porträttmåleriet för att formulera och vidga sina egna uppfattningar och intentioner. Artemisia fortsatte hela livet att måla starka kvinnor förtryckta av män. Trots att hon blev uppmärksammad under sin livstid hålls hon idag mer eller mindre undan från den berömmelse hon är värd. Kvinnor inom skapande yrken tycks genomgående ha blivit undangömda, om inte av sin samtid, så av senare historiker. Själv sökte jag (utan framgång) efter hennes namn i Konstens Världshistoria från 1970 skriven av Gregor Paulsson. Eftervärldens glömska är ett öde hon delar med många målande damer. Ett exempel är 1600-talskonstnärinnan Judith Leyster, vars målningar tillskrevs Frans Hals i nära 250 år. När hennes signatur slutligen upptäcktes, sjönk tavlornas värde...

År 2001 samlades det brittiska magasinet Latest Art experter som komponerade en lista med de 30 viktigaste konstnärerna genom tiderna och här finns bl.a. Artemisia Gentileschi. Förhoppningsvis kommer nu fler stora och framstående kvinnliga konstnärer äntligen att värderas efter förtjänst.

 

Lena Månsson

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Håller Vilhelm Moberg på att bli ett varumärke?

Håller Vilhelm Moberg på att bli en bortglömd författare? I hans rika författarskap har de stora romanerna allt mer kommit att dominera. Inte minst utvandrarsviten riskerar idag att bli ett ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om litteratur & böcker | 03 november, 2011

”Ögat med vilket jag ser Gud är samma öga med vilket Gud ser…

Bangalore – 8,5 miljoner invånare; snudd på hela Sveriges befolkning koncentrerad i ett stadsområde. Bangalore är en av Asiens snabbast växande städer och utgör basen för Indiens IT-teknologi, varefter staden ...

Av: Pontus Bergmark | Essäer om religionen | 12 december, 2011

Lizzie Lundberg och den naivistiska konsten

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och ...

Av: Lena Månsson | Kulturreportage | 30 augusti, 2017

change itself Genesis Breyer P-Orridge film Carl Abrahamsson

Att förstå livet och att förändras, två konstnärsporträtt

Jag har svårt att tänka mig att det finns mer produktiva filmare och regissörer än Carl Abrahamsson. I synnerhet i ljuset av att han också sysslar med mycket annat inom ...

Av: Thomas Wihlman | Essäer om film | 23 september, 2016

Veckan från hyllan. Vecka 18-2013

Veckans pseudohändelse var utan tvekan publiceringen av årets ranking från Näringslivet. En intresseorganisation spider varje år en önskelista, son ängsliga kommunpolitiker i hela landet oavsett partifärg försöker helt hysteriskt uppfylla. Det ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 27 april, 2013

Augustinus

En essä om Augustinus med avstamp i Peter Browns Augustine of Hippo (1967), av Marcus Myrbäck.

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 01 Maj, 2017

Psykotexten, del 3

Innan jag somnar har det åtskilliga gånger drabbat mig. Klotblixtar lägger sig som en mullrande hinna och börjar viska minnen; ofta när vi besökte honom på rummet i den slutna avdelningen ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 16 oktober, 2013

Tone Brorsson avd. 54

Tone Brorsson är 23 år gammal. Född och uppvuxen i småländska Växjö, tyvärr utan att ha anammat de karaktäristiska r:en, som jag tycker har en viss charm. Efter gymnasiet flyttade ...

Av: Tone Brorsson | Utopiska geografier | 04 juli, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.