Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 Maj, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Salix caprea Kilmarock Foto Beng B CCBYSA3.0

Sälgen

Sälgen, salix caprea, är inte bara ett av våra vanligaste trädslag utan också helt avgörande för livet på våra breddgrader. En nästan osannolikt stor mängd olika livsformer är knutna till ...

Av: Johannes Söderqvist | 30 januari, 2017
Kulturreportage

Borgeby - ett tusenårigt drama

Strax norr om Lund, strategiskt beläget nere vid Lödde å ligger Borgeby slott, en inte så ofta uppmärksammad men inte desto mindre viktig plats i den skånska kulturhistorien. I över ...

Av: Sofie Nikolajsen Bjarup | 02 oktober, 2011
Kulturreportage

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | 16 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Konstens porträtt

Bilden bortom tingen. Kasimir Malevitj och konstens vägval

”Det tycks mig som om Rafaels, Rubens, Rembrandts med fleras måleri för kritiken och för samhället inte har blivit något annat än en konkretion av otaliga ’ting’, som gör det egentliga värdet – den känsloförnimmelse som är dess upphov – osynligt.” (ur Kasimir Malevitj, ”Den föremålslösa världen”, 1927.)

Ingen tid i konstens historia har väl varit så full av ”ismer” som det tidiga 1900-talet. Man tror ofta att det är konsthistorikerna och konstteoretikerna som uppfinner alla dessa etiketter, men i det förra seklets början var detta långtifrån fallet. Grupper av konstnärer – och ibland i stort sett ensamma konstnärer – träder under denna tid fram med ”manifest” och skrivna programförklaringar, där man för kritiken och publiken, samt för eftervärlden, söker presentera det teoretiska fundament utifrån vilket man arbetar. Man gör det som förklaring och vägledning för dem som inte omedelbart förmår, eller ens vill, ta till sig deras verk. Bland de riktningar som framträtt åtföljda av någon form av programförklaring med en ”ism” i rubriken finner vi konstruktivism, futurism, kubism, dadaism, vorticism, rayonism m.fl.

Vi har svårt att föreställa oss den sjudande entusiasm och den vibrerande oro som rådde inom den västerländska konstvärlden för omkring hundra år sedan. Att dessutom ett brutalt världskrig plötsligt kastade sin skugga över dessa konströrelser gjorde dem inte heller mindre kraftfulla och inte mindre angelägna. Man kämpade inte bara för ett nytt sätt att uppfatta konstnärliga och andliga värden, utan man hade nu också att kämpa emot en kraft som bokstavligen trampade alla andliga och moraliska värden under fötterna.

Ester Henning och den skapande kraften

”Jag är den största konstnären”, förkunnar Ester Henning för världen. I romanfantasin ”Drömmen om Ester” fascineras Anna Jörgensdotter av hennes motstånd och okuvliga konstnärliga kraft. Författaren har närmat sig ett sorgligt människoöde med ödmjukhet och respekt. Hon varvar drömska associativa avsnitt med realistisk skildring.

”I do it my way”.

En av Finlands mest omtalade och framgångsrika samtida bildkonstnärer visas just nu i en stor utställning i Stockholm. Esko Männikkös måleriska bilder sätter sig fast i betraktarens medvetande, direkt eller på omvägar. Sedan 1980-talet har Männikkö riktat sitt kameraobjektiv mot till synes vardagliga motiv som djur och natur och även mot människor och deras kultur.

Jeff Koons måste dö!!! och andra arkadspels baserade konstverk

En gång i tiden fanns de överallt. De fyllde spelhallar, köpcentrum och gatukök med sina blinkande lampor och lockande, pockande ljud. Arkadspelen var under 1980-talet spelintresserade ungdomars enarmade banditer, där man kunde sitta i timmar och mata in mynt efter mynt med förhoppning om att hamna högst upp på topplistan.

Domingo Uriarte- Matador och Målare

Domingo Uriarte föddes i Baskien 1894. Föräldrarna var fattiga bönder utan boklig bildning. De fick många barn, men under inbördeskriget dödades flera av syskonen. När Uriarte var tio år såg han en tjurfäktning och blev så fängslad av detta färgrika skådespel att han bestämde sig för att bli matador. Som många andra spanska pojkar började han sin karriär som kringströvande tjurfäktarlärling.

Gåramålaren Carl Ljungberg från Hammenhög

Kringvandrande målare var en vanlig syn på landsbygden för hundra år sen, särskilt i Skåne. De knackade på hos bönderna och erbjöd sig att måla av gården för mat och husrum och kanske lite kontanter

Prerafaelitiska brödraskapet och Lizzie Siddal

Idag är medeltiden populärare än någonsin. Det nya intresset för denna halvt mytiska och mörka tid beror kanske delvis på en önskan hos människan att vilja återvända till ett tidsskede då individen i större utsträckning än under det modernas epok antas ha levt i samklang med något mer ursprungligt, något mer andligt, en tidsålder som var överblickbar och entydig. Drömmen om medeltiden har sedan länge fungerat som en motbild till industrisamhället. En inspirationskälla till vår tids svärmeri för medeltiden är prerafaeliternas konst i England. Prerafaeliterna var en liten grupp unga målare som vid 1800-talets mitt reagerade mot vad de ansåg vara dagens ”lättsinniga” konst. De strävade efter att föra den engelska konsten tillbaka till en konst som föregick den italienske 1500-talsmålaren Rafael. Det prerafaelitiska brödraskapet grundades i London 1848 och de ursprungliga medlemmarna bestod av William Holman Hunt, John Everett Millais och Dante Gabriel Rossetti och gruppen hölls i början hemlig. Allt de saknade i sin samtid projicerade de på medeltiden; en renhjärtad religiositet, en känslans äkthet och en rättfram hederlighet. De gick i opposition mot den rådande normen. Som så många gånger i konsthistorien ansåg prerafaeliterna att det var dags att börja på nytt.

Om Joseph Cornells hermetiska väg

Långt innan min vetskap om Joseph Cornells (1903-1972) existens grundlades min fascination för honom. Mina föräldrar drev en bokhandel - en av Sveriges äldsta - och redan som barn lekte jag i dess labyrintiska källare. Trånga korridorer med dunkelt suggestivt ljus. Gamla brevpapper med sirliga typsnitt. Anilinpennor inslagna i vaxat papper.

Ur arkivet

view_module reorder

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Ikon

En krönika av fotografen och författaren Tarja Salmi-Jacobson

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Gästkrönikör | 25 februari, 2017

Clara Peeters - A still life with carp in a ceramic colander

Några tankar om pekböcker

Pekböcker riktar sig i övervägande del till barn. Små barn. De innehåller enkla bilder på exempelvis husdjur, så som katter och hundar, och så andra djur, så som kor och ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 31 december, 2015

Munch och Strindberg i Berlin

I fjol var det August Strindberg, nu pockar Edvard Munch på uppmärksamhet. Den enes död den andres födelse. I Sverige är Thielska galleriet först ut med en utställning: ”Munch! – ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer | 22 februari, 2013

Mathias Jansson. 3 Dikter

Mathias Jansson är poet och konstkritiker. Han har tidigare blivit publicerad i svenska och engelskspråkiga tidskrifter och antologier. som Presens, Populär Poesi, Maintenant 8: A Journal of Contemporary Dada och ...

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 04 augusti, 2014

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 3 av 4)

Världen larmar och står i, men jag – jag vill bara sitta under min korkek och lukta på blommorna. Eller som Långben så sakligt konstaterar i serietidningen Kalle Anka & ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2017

Ingen rädder för vargen här…

”Who´s afraid of Virginia Woolf”, Mike Nichols filmatisering av Edward Albees pjäs som nyss visades på TV 2 är väl mest känd för att Elizabeth Taylor som Martha och Richard ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om film | 16 september, 2017

Dags att omdefiniera Hilma af Klint

En retrospektiv utställning säger lika mycket om sin samtid som en nyproducerad. Urval är allt, och varje ny vernissage blir en politisk kommentar, om det så bara – vilket ofta ...

Av: Ida Thunström | Essäer om konst | 17 Maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.