Bilden bortom tingen. Kasimir Malevitj och konstens vägval
”Det tycks mig som om Rafaels, Rubens, Rembrandts med fleras måleri för kritiken och för samhället inte har blivit något annat än en konkretion av otaliga ’ting’, som gör det egentliga värdet – den känsloförnimmelse som är dess upphov – osynligt.” (ur Kasimir Malevitj, ”Den föremålslösa världen”, 1927.)
Ingen tid i konstens historia har väl varit så full av ”ismer” som det tidiga 1900-talet. Man tror ofta att det är konsthistorikerna och konstteoretikerna som uppfinner alla dessa etiketter, men i det förra seklets början var detta långtifrån fallet. Grupper av konstnärer – och ibland i stort sett ensamma konstnärer – träder under denna tid fram med ”manifest” och skrivna programförklaringar, där man för kritiken och publiken, samt för eftervärlden, söker presentera det teoretiska fundament utifrån vilket man arbetar. Man gör det som förklaring och vägledning för dem som inte omedelbart förmår, eller ens vill, ta till sig deras verk. Bland de riktningar som framträtt åtföljda av någon form av programförklaring med en ”ism” i rubriken finner vi konstruktivism, futurism, kubism, dadaism, vorticism, rayonism m.fl.
Vi har svårt att föreställa oss den sjudande entusiasm och den vibrerande oro som rådde inom den västerländska konstvärlden för omkring hundra år sedan. Att dessutom ett brutalt världskrig plötsligt kastade sin skugga över dessa konströrelser gjorde dem inte heller mindre kraftfulla och inte mindre angelägna. Man kämpade inte bara för ett nytt sätt att uppfatta konstnärliga och andliga värden, utan man hade nu också att kämpa emot en kraft som bokstavligen trampade alla andliga och moraliska värden under fötterna.
- Uppgifter
- Skriven av Thomas Notini
- Kategori: Konstens porträtt