Konstens porträtt

”Det tycks mig som om Rafaels, Rubens, Rembrandts med fleras måleri för kritiken och för samhället inte har blivit något annat än en konkretion av otaliga ’ting’, som gör det egentliga värdet – den känsloförnimmelse som är dess upphov – osynligt.” (ur Kasimir Malevitj, ”Den föremålslösa världen”, 1927.)

Ingen tid i konstens historia har väl varit så full av ”ismer” som det tidiga 1900-talet. Man tror ofta att det är konsthistorikerna och konstteoretikerna som uppfinner alla dessa etiketter, men i det förra seklets början var detta långtifrån fallet. Grupper av konstnärer – och ibland i stort sett ensamma konstnärer – träder under denna tid fram med ”manifest” och skrivna programförklaringar, där man för kritiken och publiken, samt för eftervärlden, söker presentera det teoretiska fundament utifrån vilket man arbetar. Man gör det som förklaring och vägledning för dem som inte omedelbart förmår, eller ens vill, ta till sig deras verk. Bland de riktningar som framträtt åtföljda av någon form av programförklaring med en ”ism” i rubriken finner vi konstruktivism, futurism, kubism, dadaism, vorticism, rayonism m.fl.

Vi har svårt att föreställa oss den sjudande entusiasm och den vibrerande oro som rådde inom den västerländska konstvärlden för omkring hundra år sedan. Att dessutom ett brutalt världskrig plötsligt kastade sin skugga över dessa konströrelser gjorde dem inte heller mindre kraftfulla och inte mindre angelägna. Man kämpade inte bara för ett nytt sätt att uppfatta konstnärliga och andliga värden, utan man hade nu också att kämpa emot en kraft som bokstavligen trampade alla andliga och moraliska värden under fötterna.

”Jag är den största konstnären”, förkunnar Ester Henning för världen. I romanfantasin ”Drömmen om Ester” fascineras Anna Jörgensdotter av hennes motstånd och okuvliga konstnärliga kraft. Författaren har närmat sig ett sorgligt människoöde med ödmjukhet och respekt. Hon varvar drömska associativa avsnitt med realistisk skildring.

En av Finlands mest omtalade och framgångsrika samtida bildkonstnärer visas just nu i en stor utställning i Stockholm. Esko Männikkös måleriska bilder sätter sig fast i betraktarens medvetande, direkt eller på omvägar. Sedan 1980-talet har Männikkö riktat sitt kameraobjektiv mot till synes vardagliga motiv som djur och natur och även mot människor och deras kultur.

En gång i tiden fanns de överallt. De fyllde spelhallar, köpcentrum och gatukök med sina blinkande lampor och lockande, pockande ljud. Arkadspelen var under 1980-talet spelintresserade ungdomars enarmade banditer, där man kunde sitta i timmar och mata in mynt efter mynt med förhoppning om att hamna högst upp på topplistan.

Domingo Uriarte föddes i Baskien 1894. Föräldrarna var fattiga bönder utan boklig bildning. De fick många barn, men under inbördeskriget dödades flera av syskonen. När Uriarte var tio år såg han en tjurfäktning och blev så fängslad av detta färgrika skådespel att han bestämde sig för att bli matador. Som många andra spanska pojkar började han sin karriär som kringströvande tjurfäktarlärling.

Kringvandrande målare var en vanlig syn på landsbygden för hundra år sen, särskilt i Skåne. De knackade på hos bönderna och erbjöd sig att måla av gården för mat och husrum och kanske lite kontanter

Idag är medeltiden populärare än någonsin. Det nya intresset för denna halvt mytiska och mörka tid beror kanske delvis på en önskan hos människan att vilja återvända till ett tidsskede då individen i större utsträckning än under det modernas epok antas ha levt i samklang med något mer ursprungligt, något mer andligt, en tidsålder som var överblickbar och entydig. Drömmen om medeltiden har sedan länge fungerat som en motbild till industrisamhället. En inspirationskälla till vår tids svärmeri för medeltiden är prerafaeliternas konst i England. Prerafaeliterna var en liten grupp unga målare som vid 1800-talets mitt reagerade mot vad de ansåg vara dagens ”lättsinniga” konst. De strävade efter att föra den engelska konsten tillbaka till en konst som föregick den italienske 1500-talsmålaren Rafael. Det prerafaelitiska brödraskapet grundades i London 1848 och de ursprungliga medlemmarna bestod av William Holman Hunt, John Everett Millais och Dante Gabriel Rossetti och gruppen hölls i början hemlig. Allt de saknade i sin samtid projicerade de på medeltiden; en renhjärtad religiositet, en känslans äkthet och en rättfram hederlighet. De gick i opposition mot den rådande normen. Som så många gånger i konsthistorien ansåg prerafaeliterna att det var dags att börja på nytt.

Långt innan min vetskap om Joseph Cornells (1903-1972) existens grundlades min fascination för honom. Mina föräldrar drev en bokhandel - en av Sveriges äldsta - och redan som barn lekte jag i dess labyrintiska källare. Trånga korridorer med dunkelt suggestivt ljus. Gamla brevpapper med sirliga typsnitt. Anilinpennor inslagna i vaxat papper.