Den första kyssen

Min familj flyttade från Tornfalksgatan med sitt rödbrända tegel och sina glidtacklade gräsmattor till Ormvråksgatan på andra sidan konditoriet där vi brukade handla stadens godaste Schwarzwaldtårta och två påsar mandelskorpor ...

Av: Stefan Whilde | 01 november, 2013
Stefan Whilde

Toleransens dilemma. Del II. Åter till det historiska och globala

Den moderna historien sträcker sig från åtminstone Napoleonkrigen över industrialiseringen till det brittiska imperiet – och från de båda världskrigen och Auswitch över det kalla kriget till den 11/9 2001 ...

Av: Carsten Palmer Schale | 08 november, 2012
Agora - filosofiska essäer

Feminism - befrielse eller tvångströja?

Eftertankar kring 8e mars, internationella kvinnodagenVärlden är full av tvångströjor. Är det bara att välja? Roma, du som tog vår frihet för att ge oss skydd och värn – nu, var ...

Av: Annakarin Svedberg | 11 mars, 2014
Essäer

I strävan efter anti-estetik och musikalisk etik

Den 15e december släpper saxofonisten och improvisatören Johan Jutterström skivan ”In pursuit of anti-aesthetics and musical ethics” på skivbolaget Pink Pamphlet. Skivan är ett försök att omsätta begreppen anti-estetik och ...

Av: Johan Jutterström | 10 december, 2012
Essäer om musik

Retoriken, musiken & åhöraren



Marvin Gaye Den 20 januari 1970 spelade en radiostation, hemmahörande i Los Angeles, det retoriskt becksvarta fredseposet What’sGoing On för allra första gången. Ungefär sju månader hade då passerat sedan Marvin Gaye spelat in dess tre minuterochfyrtio sekunder, ursprungligen skrivna av Al Cleveland och Obie Benson, i Studio A, Hitsville USA, Detroit.

Tiden, såväl före som efter själva inspelningen, hade varit en synnerligen turbulent period i Marvin Gayes liv. Hans nära vän och duetpartner Tammi Terrell var svårt medtagen av den hjärntumör som senare skulle ta hennes liv. Marvins bror, Frankie, rapporterade fortlöpande om Vietnams fasansfulla vedermödor i sina brev till familjen.

Tvivel kring livet och karriärens mening och syfte hade börjat slå rot på allvar, nära besläktat med ett eskalerande drogberoende.

Berry Gordy, Motown Records grundare och högste chef, cementerade tidigt sin åsikt angående What’s Going On; dess problematiskt politiska fundament var alltför oattraktivt för marknaden. Bortsett från budskapet menade Gordy också att låten var ”för jazzig”. Han vägrade ge ut den, säker på att den skulle bli vida förbisedd.

Marvin Gaye visste emellertid att han skapat något alldeles speciellt.

Gayes ståndpunkt var orubblig. Han hotade Gordy med att frysa sina artistiska tillgångar, att inte yppa så mycket som en ton, varken i studion eller på scen förens singeln (som även inkluderade b-sidan God Is Love) släpptes.

Gaye, tungt plågad av depression, förblev sitt ord trogen. Då What’s Going On slutligen läckte till den breda lyssnarskaran var det likväl mot Berry Gordys medgivande, som mot hans kännedom.

Marvin Gaye skulle då snart fylla 31 år.

Den alldeles speciella extravagans som Gaye självsäkert och bestämt siat om blev givetvis tämligen omedelbart sannspådd. Singeln gavs ut och på blott en månad hade 45-varvaren spelats flitigt på radiostationer över hela landet och sålt i 2,5 miljoner exemplar (ett dåtida försäljningsrekord för Motown-koncernen).

Marvin Gaye hade fått upprättelse.

Berry Gordy förvånades förvisso inledningsvis över framgången men lät inte rättvisans ursäkt vänta.

Det legendariska bråket mellan artisten och skivbolagschefen hade således för stunden kulminerat och nått en temporär slutstation. Gordy belönade Gayes talang och envishet med konstnärlig uppmuntran och total frihet att producera en fullängdare i samma anda som singeln. Ett avancerat och ambitiöst projekt som snart skulle anta rollen av Marvin Gayes musikaliska katarsis och renässans.

Sommaren 1970 återvände så Marvin Gaye, trots Tammi Terrells tragiska frånfälle i maj samma år, till Hitsville USA för att fullborda det som i många kretsar anses vara soulmusikens första riktiga konceptalbum. Sångcykeln What’s Going On släpptes, trots Berry Gordys pånyttfödda tvivel, den 21 maj 1971. Albumet reviderade med sitt komplexa och innebördskraftiga anslag (ursprunget till Gordys misstro) synen på soulmusik. Soul visade sig plötsligt kunna vara något annat än enkom dansanta glädjebagateller om hur pojke möter flicka.

Soul kunde vara samhällsdebatterande konst.

 Father, 
We don’t need to 
You see, war is not the answer
For only love can conquer hate

Den 22 juli 2011 steg en tungt beväpnad man av färjan på den lilla ön Utöya i Norge. Mannen hade då redan åtta människoliv på sitt samvete. Då han ungefär 90 minuter senare upphörde att avlossa sina skott, ytterligare sextionio.

Många av dem var ungdomar och barn.

Anders Breivik var själv 32 år.

Det vore en fabricering att påstå att den absolut första tanke som berörde mig, då nyheten rullades ut, kunde härledas till Marvin Gayes samtidselegi från det tidiga 70-talet. Men, det dröjde inte många timmar. Det är mig veterligen omöjligt att inte ägna de föreliggande orsakerna till en sådan orimlig handling en uppriktigt allvarlig tanke.

Det enda som Marvin Pentz Gaye Jr. och Anders Behring Breivik har gemensamt är att de båda var i den tidiga trettioårsåldern då de på allvar bekände färg. Tillvägagångssätten på vilket det genomfördes kan förstås liknas vid dag och natt.

Kärlek och hat.

Svart och vitt.

När sista skottet ekade över Utöya hade fyrtio år och två månader hunnit förlöpa sedan What’s Going On gavs ut. Marvin Gaye hade själv, sedan tjugosju år, blivit ett offer för det meningslösa våld han ägnade så mycket huvudbry. Han sköts 1984 av sin egen far.

I det direkta eftersvallet av det otänkbara återvände jag ofta till albumet What’s Going On i allmänhet, till låten i synnerhet. Det gör jag fortfarande, trots att nyhetsdreven nu inte alls harvar på som de en gång gjort.

Att någon har glömt känns emellertid otänkbart.

Jag är tveksam inför tanken att Marvin Gaye själv var medveten om vad hans enträgna och målmedvetna strejk i början av 70-talet skulle komma att ligga till grund för. Att produkten av det skulle bli ett fundament varpå efterföljande generationer gavs utrymme att stanna upp och ägna omvärlden reflektion.

Jag är osäker på om Marvin Gaye förstod att hans bitterljuva klagosånger skulle eka minst lika aktuella och skrämmande år 2011.

Sprunget ur en personlig uppfattning är det enda som egentligen saknar tvivel det faktum att What’s Going On idag, då jag själv snart ska fylla 30, känns alltmer angelägen och viktig för just mig. Det är uppskattningsvis sexton år sedan jag först hörde den och den ändrar ideligen, år efter år, månad efter månad, karaktär. Det är ett album som åldras med sin lyssnare, precis som ett tidlöst konstverk rent generellt har en förmåga att göra.

Betänka att all konst faktiskt ges innebörd först i interaktionen, i mötet med åskådaren.

Jag hoppas att Marvin Gaye, innan sin plötsliga död, beviljades kännedom om sitt rika nedslag i människor liv. Jag hoppas innerligt att han hann bli varse den interaktion han var upphovsman till.

Ur förtvivlan och förvirring föds och florerar många gånger nya sanningar och kausala korrelationer.

Vad är det som händer? 1970 erbjöd Marvin Gaye inga svar. Frågan, frisläppt från verket, är kanske inte av retorisk art. Den har med all rätt debatterats, diskuterats och dissekerats såväl högt som lågt. Den kan appliceras på vardagens alldaglighet. Den ligger till grund för en till synes aldrig upphörande ström av händelser. Den är essentiell för vår framtid.

I Marvin Gayes universum var det emellertid en fråga som inte krävde något svar.

Svaret låg i efterföljden. I ilskan och i glädjen. Men, kanske allra mest i tröstens makt. Den tröst som retoriken, musiken och åhöraren sammansluts kring och tillsammans förvaltar över.

Att verkligen förstå är svårt, kanske inte ens möjligt. Men att vilja förstå, att försöka förstå, räcker långt. Jag vill mena att det var just därför Gaye inte lät sig manipuleras av utomstående influenser.

Marvin Gaye hade funnit en kanal genom vilken han kunde glänta på förståelsen. En kanal där han kunde få utlopp för sina mörkaste tankar och tvivel. Att han delade med sig av dem är något som jag för evigt kommer att tillägna tacksamhet.

 

Niklas Eriksson

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

“Guds ord bär inte bojor.” Tankar vid ett bortglömt 80-årsjubileum

I Berlin-Marienhof finns en kyrka med namnet ”Martin-Luther-Gedächtniskirche”. Inget särskilt anmärkningsvärt, skulle man kunna tycka – alltså detta, att en kyrka i Tysklands huvudstad ägnas minnet av den man som ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 14 september, 2014

” Lämna för Guds skull Gud i fred” (Mäster Eckehart)

Går man från Domplatz - där universitetet Luther studerade vid för övrigt är sammanbyggt med själva katedralen - in i den vindlande och vackra medeltidsstaden Erfurt och dess trånga gränder ...

Av: Crister Enander | Essäer om religionen | 25 januari, 2010

Victimae Paschali laudes

Ett tecken som väcker strid – Långfredagstankar

I den judiska Talmud-litteraturen kallas han Ieshoua ben-Miriam, ”Jesus, Marias son”. Liksom Sokrates, Gotama Buddha och, för den delen, även Mohammed, efterlämnade han inte en enda skriven rad. Andra tecknade ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 14 april, 2017

Marilyn Horne som  Adalgisa i Bellinis Norma.   Courtesy of the Marilyn Horne museum and exhibition

Dubbelt grubbel

Om Vincenzo Bellinis Norma, druiderna, madame Blavatsky och mycket annat

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om musik | 15 november, 2017

Alexandre-Gabriel Decamps ”Experterna” (1837).

Pierre Brassau och andra apkonster

Det var något speciellt med den franska avantgardisten Pierre Brassaus konst som lockade besökarna och kritikerna till utställningen på Gallerie Christinae i Göteborg i februari 1964. Konstnärens abstrakta och starka ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 17 september, 2016

I malströmmen, intervju med Stefan Foconi

Stefan Foconi är född 1955 i Uppsala men är bosatt i Stockholm. Han började ganska sent som författare men sedan debutten med boken ”Lergök” 1991 har han givit ut ett ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 27 juli, 2012

I strömmen mot Strömmen

 1 Visst, man måste göra det bästa av förmiddagstimmarna: i studier, i arbete. Middagen är kulmen. Så följer nerförsbacken den slappa uppmärksamma passivt nöjda. "Linjens" nermanska mänskliga  brokighet. Öva bort skapandets ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 28 september, 2009

Litterär liklogistik

Monsunregnet hade upphört och himmelens slussar var stängda. Morgonen var het och stilla. Vattnet hade sjunkit ner i markerna och en kväljande lukt steg ur landskapet. Avdunstningar från djurkadaver, hushållssopor ...

Av: Benny Holmberg | Essäer | 28 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.