Kalle på Spången

För några dagar sedan under en promenad i byn vid havet på ön Korčula, cruisade en bil med svenska registreringsplåtar och nedvevade rutor förbi oss långsamt. Jag sa instinktivt ”hejsan ...

Av: Merima Dizdarevic | 16 augusti, 2013
Gästkrönikör

Skäggiga damer och den moderna vetenskapens framväxt

Wills beundran var för ögonblicket kombinerad med en isande känsla av att hon var så långt borta. En man skäms sällan då han upptäcker att han inte kan älska en ...

Av: Carl Magnus Juliusson | 29 september, 2013
Agora - filosofiska essäer

Hänt i Skvättet 2

 

Av: Mattias Kronstrand | 07 oktober, 2013
Kulturen strippar

Vem ska man tro på – val 2014

Snart är det val igen och våra etablerade partiledare syns precis överallt. Det är löften och hot, tjuvnyp och flirt. Alla är både med och mot varandra i en salig ...

Av: Stefan Whilde | 01 september, 2014
Stefan Whilde

Intervju Jamie Woon




Jamie Woon. Foto: Samira YousefSoul och dubstep-artisten Jamie Woon har hyllats i sitt hemland Storbritannien. Med sammetslen ljus röst sjunger han sina egenproducerade kompositioner vars eklektiskt klara ljudbild är minimalistisk och svängig på samma gång. Han är helt enkelt en stjärna, trots att han bara hunnit göra en skiva. Flickorna vid scenkanten kan varenda ord han sjunger och är märkbart imponerade. Detta trots att Jamie Woon inte har soulstjärnornas ego, extrema stil eller några som helst pretentioner verkar det som. Det känns så personligt att lyssna på honom, som i Lady Luck:

Sometimes I wish I could anesthetize
Bring up the lows bring down the highs
She is the one I need to sympathise
She is the one who sees me cry
And I’ve been waiting for her day and night
I know my lady is around
I would put everything I have on the line
And I will get better odds than now
Lady luck I need a little light
Lady luck I need you now
Lady luck you have to make it right
Lady luck don’t let me down
And it ain't something you can synthesise
It ain’t something you can buy”

Jag hittar Jamie och bandet utanför backstage med en syrsa som de studerar medan den klättrar runt på en filt som en av dem virat in sig i. De är på väg mot kanten av den damm som är precis i närheten och berättar att de bara började vandra runt lite i väntan på intervjuerna och inte hunnit se något av festivalen ännu. Han stannar solidariskt kvar med oss trots att managern inte kommer som utlovat och eskorterar oss in bakom scenen.

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hur kommer det sig att du är så opretentiös?

-Jag ville bara göra en skiva, jag gick från producent till låtskrivare och ville spela in min egen musik. Någonstans där är jag, utan att egentligen ha ägnat några tankar på hur jag själv skulle vara. Jag strävar efter att vara en artist, jag är inte det ännu. Jag tycker inte om ironi, det får mig att må dåligt, det är inte naturligt för mig.

Tror du att ironin och det faktum att allt fler artister gömmer sig bakom solglasögon på scenen beror på rädsla?

Det är symptomatiskt. Man kan faktiskt inte se folk i ögonen längre. Jag menar, se bara på det här tragiska som hände i Norge. Det får effekter också här, på en musikfestival med sådan säkerhet att ni inte får följa med mig in…

Jag frågar om hans mor Mae McKenna, själv en keltisk sångerska från Irland, har påverkat hans musik.

Ja hon uppfostrade mig ensam, min pappa försvann ur bilden relativt fort. Hon hade med mig på allt och hon rörde sig inom många olika genrer, men där fanns alltid en melankoli som jag tror jag påverkats av. Hon producerade tre egna skivor och jag var med henne och såg henne arbeta. När jag var 15 år åkte jag med henne till Nashville. Det var nog där jag bestämde mig för musik.

Jamie fortsätter att prata om hur han tänker när han producerar sin egen musik.

-Att sjunga är något jag verkligen kan och det förde mig till alla andra aspekter av musikproduktion. Jag fokuserar på sång, groove och rytm. Jag är ingen vetenskapsman som kan gå djupt in i musik och skapa något storslaget. Jag håller på att utforska det som andra gör mycket bättre än mig och jag är förvånad att house-scenen är intresserad av det jag gör, eftersom de är så perfektionistiska med hur de producerar. Den jag ser mest fram emot att se här under Way Out West är Tiësto, det ska bli kul att höra mer av hans världsberömda house.

Jag kan inte låta bli att protestera mot hans blygsamhet och är inte alls förvånad att den elektroniska musikvärlden gillar hans musik eftersom den är så minimalistisk och vacker på ett sätt som både får mig att tänka på världsmusikens tidlöshet och riktigt bra drum n bass, men han slår av sig det.

Jag fiskar inte efter komplimanger!

 

Men du kan ju inte undgå att se vilka hängivna fans du har, speciellt tjejerna vid kravallstaketet. De var helt betagna.

-Ja det känns ju lite underligt, men jag är så tacksam att jag skrivit sådant som berört andra människor. Jag skriver ju bara om det jag ser och känner och uppenbarligen kan de känna igen sig i det. Det är fantastiskt.

Lena Lidén

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Figlio de putinara

Enär jag tidigt sent omsiden vaknade till hade demonstrationsskara samlat sig fram, hittat till utanförr leprahemmet, förkunnade i en och samma ivriga folkmun att dr Timo Prokrustes Ylimäärä genast skulle ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 05 mars, 2014

Minnen från Syrien

En alkoholiserad muslim möter oss på flygplatsen i Damaskus. Han är musiker och ska fungera som turnéledare. Inte vad jag trodde skulle bli mitt första intryck av ett muslimskt land ...

Av: Bengt Eriksson | Resereportage | 24 mars, 2012

Lost in translation: på jakt efter energiövergången

Nomina si nescis, perit et cognitio rerumCarolus Linnaeus Tillhör världen dem som stiger upp tidigt? Tisdagen den 23 april 2013, just när dagen gryr för somliga och natten tar slut för ...

Av: Marc Guerrien | Reportage om politik & samhälle | 14 juni, 2013

Dagens kris hotar kapitalismen och imperialismen som system

Samir Amin, som nu är chef för Third World Forum i Dakar, Senegal, har ett drygt halvsekel bakom sig som samhällsforskare och är världsberömd. Han är marxolog men inte marxist ...

Av: Abdel-Qader Yassine | Essäer om politiken | 07 april, 2011

Var är författarna?

På författarkongressen i Neptun vid Svarta havet frågar Paulo Moro från Portugal: Var är författarna? Mitt svar: de är i Bagdadh, Falluja, Teheran! Men också här i Neptun vid Svarta havet. Men vad tänker de ...

Av: Peter Curman | Utopiska geografier | 01 mars, 2010

Menneskelig ansvar

Innledning For å få livet til å henge sammen, har et menneske å ta opp livet – ta tak i det. Den som tar opp livet, overtar ansvaret for sitt eget ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 15 mars, 2014

Den minglande amerikanen

Det var när jag stod i boardingkön på Keflavik klockan fem på kvällen isländsk tid som jag hörde det. Inte var det första gången jag hörde den nordamerikanska rullande engelskan ...

Av: Jana Rüegg | Resereportage | 11 december, 2011

Hos mennesket danner sinn, sjel og kropp en virkelig enhet. Del I

Innledning Tiden for kjetteri er ikke over. Å hevde synspunktet at hos mennesket danner sinn, sjel og kropp en virkelig enhet, er å stå fram som kjetter. Standpunktet strider imot naturvitenvitenskapelige ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts