Reggaefestival i Babylon

Solen klamrar sig fast över Furuvik Reggaefestivals stora scen. Scenen är inklämd mellan den gamla djur- och nöjesparkens två livskällor – åkattraktioner och ölrestaurangerna. Parken grundades vid förra sekelskiftet – ...

Av: Klas Lundström | 16 september, 2013
Kulturreportage

Foto: Kristian Pella

Japans gömda kristna – Kakure Kirishitan

Gömda, med hot om avrättning. Under 1500- och 1600-talen satte Japan igång en formidabel förföljelse av kristna, i ett försök att stärka dess nya centralregering. Om Japans gömda kristna skriver ...

Av: Kristian Pella | 30 mars, 2017
Essäer om religionen

Kevin Rowland - 11 September 2012. Foto: Egghead06

En känsla av förundran. Van Morrison, del 5: Från Saint Dominic’s Preview till…

Att det krävdes tio år och Kevin Rowlands ihåligt metalliska röst i Dexys Midnight Runners för att ”Jackie Wilson Said (I'm in Heaven When You Smile)” skulle bli en bredare ...

Av: Peter Sjöblom | 26 september, 2014
Musikens porträtt

Martha Nussbaum Foto: Wikipedia

I kolonialismens kölvatten

Cecilia Johansson Martinelle har läst Lovisa Bergdahls avhandling om relationen mellan religion, demokrati och utbildning i dagens västerländska, liberala samhällen.

Av: Cecilia Johansson Martinelle | 10 november, 2015
Agora - filosofiska essäer

Man måste kombinera logik och intuition



majaratkje01  

Ett samtal med Maja Solveig Kjelstrup Ratkje. Text & foto av Carl Abrahamsson

Norska kompositören och musikern Maja Ratkje idoliserar Pippi Långstrump och tycks ha lika mycket energi och fantasi som det rödhåriga, anarkistiska yrvädret. Det finns dock en väsentlig skillnad: Maja är mer högljudd än Pippi.

- Nu har jag precis kommit hem från Island. Jag var där en hel månad för att göra musik till en dansföreställning för Iceland Dance Company. De hade redan börjat men jag började från "scratch" med musiken och det hela slutade med sex föreställningar. Det var ett mycket spännande sätt att arbeta på. Snart ska jag ha klar en ny version av mitt stycke "Concerto for voice" för Klangforum i Wien. Det blir också spännande, med den dynamiken och interaktionen mellan en röst och 25 musiker. Det är en klangstudie mer än något annat. Man kan verkligen utnyttja en hel orkester till att pröva många olika saker. Just nu har jag snart deadline för stämmorna i partituret.

På någon kort minut har Maja Ratkje summerat sina sysslor den senaste månaden. Fullt schema. Högt tempo. Massor av projekt. Kompositioner, turnéer, konserter, evenemang, resor, fler samarbeten... En titt på hennes webbsajt kan få den mest ambitiöse att känna sig mindervärdig eller i alla fall kraftigt undernärd.

Det finns ett norskt uttryck som passar in bra på Maja Ratkje: "Ut på tur, aldrig sur". Det refererar till det ultrahurtiga, ultrasunda i att kompromisslöst skicka ut barnen i naturen: att "gå på tur", oavsett väderlek eller sinnelag. Maja Ratkjes tur-habitat är en blandning av samtida konstmusik, noise, experimentell electronica och performance.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Förutom de arbeten hon gör eller framför själv under eget namn, finns improvisationskvartetten "Spunk" som en central del i hennes kreativa liv. Noise-duon "Fe-mail" (med Hild Sofie Tafjord) har under det senaste året transmogrifierat sig till performancetrion "Agrare" (med Tafjord och svenska Lotta Melin). Förutom dessa konstanter har Ratkje också samarbetat med en stor mängd andra artister och band, i Norge såväl som i utlandet.

Musiken hon skapar, själv eller tillsammans med andra, är en summa, ett spektrum av många olika grip- och ogripbara delar. Om jag kan hitta något som är konsekvent, så är det tvära, lekfulla kast mellan hårt och mjukt, mellan det fantasifullt lättsamma och det aggressivt, högljudda intima.

- Det är ett krävande, oerhört tufft jobb, förklarar Maja Ratkje. Folk tror kanske inte det, men det är det. Dels resandet och allt det praktiska kring det. Men dels också det att jag ju ska ge 100% oavsett om det handlar om komposition eller improviserat framförande. Varje konsert är lika viktig. Musik är en levande konstform. Det är i mötet med publiken som kommunikationen som ska till för att musik ska uppstå blir till. Därför är konsertformen avgörande och viktig för mig.

- Ibland är det perioder när det sker massor av saker, fortsätter hon. Så var det mycket förr. Nu försöker jag mer och mer koncentrera mig på perioder av fokus, där jag kanske arbetar mer intensivt i Sverige eller på Island med vissa specifika saker. Det blir mer projektbaserat.

- Det finns inte nödvändigtvis ett samband mellan den aktivitet som syns på utsidan och vad jag faktiskt sysslar med. Tiden kan ju även användas till sådant som inte kommer ut. Jag ser det som en form av självutbildning, att jag kan ägna mig åt intressen eller att arbeta med musik utan att ha som mål att det ska komma ut på skiva. Jag har ju skrivit mycket musik som inte har kommit ut. Att skriva partitur tar ju också väldigt lång tid. Det händer ofta att det bara blir ett enda framförande av stycket och kanske inte alls någon skivinspelning av det.

- Jag har en stark kapacitet när det gäller att vara synlig, det vet jag, och jag är duktig på att organisera min verksamhet. Men det hade inte varit möjligt utan de människor jag samarbetar med. Man måste vara ultraidealist på det ickekommersiella fältet och det är oerhört mycket arbete med att få det att gå ihop. Efter ett decennium av stenhårt arbete har jag idag många vänner som hjälper mig med saker som jag inte klarar av, som distribution, PR, bokning av konserter o.s.v. Inte minst alla de människor som driver de skivbolag som ger ut min musik.

Skivor kommer det i massor och konserterna avlöser varandra. Oavsett vilken skepnad Ratkje solo eller hennes samarbeten tar sig, så bjuder den oftast på snudd på oförglömliga upplevelser. Visst, inte allt som improviseras håller en konstant fascination och visst, mycket av konst- och experimentmusik är och förblir en mental, intellektuell företeelse. Men den humor och spontanitet som finns i Maja Ratkjes skapelser har blivit lite av hennes signum. Koncepten är aldrig för hårt styrda och sker det misstag under en konserts gång t.ex., integreras det med ett stort och definitivt opretentiöst leende på läpparna.

- Jag uppskattar att arbeta med musik som gränsar till andra konstformer, fortsätter Maja Ratkje. Redan 1999 skrev jag ett manifest om den absoluta musiken, men nu är jag i tillägg till det oerhört intresserad av det som sker när musik och andra konstformer möts och blir något helt eget. Ett nytt och samlat uttryck. När musik kopplas till något annat blir det ofta fråga om performance eller konceptuell konst. Det är då det blir spännande tycker jag.

- När jag blir erbjuden jobb om att komponera stycken eller konserter så måste jag lita på min intuition. Jag kan inte bara säga Ja för pengarnas skull. Det är självklart att det är lättare att lita på folk jag redan känner. Men annars måste jag ta reda på vilka det är som beställt och vad de annars gjort o.s.v. Jag måste kunna stå för det i slutänden. Det är också viktigt för mig att ha nog med egna projekt så att jag inte bara följer strömmen i de erbjudanden som kommer in till mig. Man måste också ta initiativ till sin egen utveckling. Det känner jag att Agrare är ett bra exempel på, med den inriktning vi haft det senaste året.

Vad som skiljer Agrare från det tidigare projektet Fe-mail är integrationen av dans och rörelse. Det fysiska blir bokstavligen ett närmande till publiken. Det är en logisk utveckling för en konstnär som med olika hjälpmedel, t.ex. ljudvolym och överraskningsmoment i styckena, söker en reaktion och en kontakt.

- Det finns olika typer av kommunikation tror jag, fortsätter Ratkje. Den direkta kontakten med publiken är viktig. De behöver inte tycka om det jag gör, det är inte det som skapar lyckan. Men ändå, kommunikationen med publiken och även med lokalen, med rummet i sig, spelar in.

- Rösten är enormt fascinerande för mig, inte bara som uttrycksmedel och kommunikation utan även som ljudkälla, berättar Ratkje vidare. Den är så oerhört rik på associationer och djupare meningar, oavsett om man konkret säger något eller inte. Generellt sett är jag intresserad av mänsklig kommunikation. Men språket i sig kan vara begränsande. Vissa är oerhört duktiga på att hantera språket i sig och de kanske skriver litteratur istället. Det är inte för mig. Jag är mer intresserad av ljuden i sig. Att ljud och språk möts, det intresserar mig.

- Jag vill inte skapa några program och inte ha någon explicit agenda. Klarhet ja, men inte övertydlighet. Man måste kunna tolka verket på fler nivåer än en. Jag känner inte att jag vill uppfylla samtidens krav på hur samtida musik ska vara. Det är väl därför jag egentligen inte gör så många beställningsverk. Jag tycker dessutom det är viktigt att vara utövande musiker och inte bara skrivbordsarbetare. De två arbetsmomenten påverkar varandra. Jag blir en bättre kompositör av att vara musiker även om det resulterar i att jag skriver mer sällan.

- Jag måste ha kreativ frihet oavsett vilken ram det handlar om, förklarar Ratkje. Handlar det om en noise-CD så vet jag att det är en CD det handlar om, ett album. Det är en ram men inom den ramen har jag frihet. Om jag ska skriva ett stycke för Sinfonietta och röst, så vet jag att det är ramen. Sedan är det naturligtvis en utmaning att försöka göra så mycket jag kan av det hela. Men friheten måste finnas där. Jag vill ha full kontroll i den mån det går. När jag spelar med folk jag känner, t.ex. tjejerna i Spunk som är mina bästa vänner, så skapar vi ju bokstavligen tillsammans. Men när jag skriver för en hel orkester är det annorlunda.

Den fulla kontrollen Ratkje talar om hör nog mest till kompositionens sfär. Men det hon tycks söka sig till hela tiden, nästan paradoxalt nog, är upphävandet eller i alla fall utvecklandet av de givna ramarna. Oavsett om det handlar om komposition eller improvisation finner man ofta tvära kast och  snabba utvecklingar i hennes musik och framföranden. När man tror sig veta vad som kommer härnäst kommer något helt annat.

- Intuitivt vet jag vad en situation innebär, även live, fortsätter hon. Jag vill dela konserten med publiken men det blir sällan som man trott innan. Jag märker nästan direkt om det finns en entusiasm eller en motvilja. Rummet är en del av det hela också. Det är ju någon som skapat ett speciellt rum, en lokal, som jag just där och då ska vara i tillsammans med publiken. Det är alltid spännande att se hur det blir. Jag har också varit med om tillfällen då publiken inte varit där av fri vilja, som då Spunk spelade på Oslo City, Oslos mest centrala shoppingcenter. Eller då Spunk spelade på Huvudbiblioteket och vissa besökare blev helt chockerade över att vi spelade på ett ställe som ju egentligen ska vara tyst!

- Det handlar inte om att publiken måste vara på min sida eller ens enig sinsemellan, förtydligar hon. Det bästa är när alla förutsättningar är på plats och jag kan upptäcka något nytt, att jag känner att det finns en utveckling där och då. Det blir som en Aha-upplevelse. Det leder till nya möjligheter, ny inspiration, och alltid en känsla av lycka. Det är för mig, det blir min egen upplevelse. En positiv upplevelse betyder för mig en upplevelse där jag lärt mig något. Sedan finns det en annan slags lycka, då man lyckats öppna någon annans hjärta. Där handlar det om en odefinierad men kraftig kommunikation. Agrare var nyligen i Bath i England. Det är fantastiskt när folk ur publiken, med piercings och klädda i läder, efteråt kommer fram och tackar och faktiskt gråter för att de blivit så berörda.

Sonic Youths Thurston Moore höjde Fe-mails första album, "Syklubb fra Hælvete", till skyarna och listan på andra beundrande digniteter är lång. Naturligtvis har det med Ratkje och de andra tjejernas flit att göra. Belöning för hårt och väl utfört arbete. Den dynamiska närvaro Ratkje och de andra etablerat genom sin internationella svallvåg av idéer, upptåg, ljud, välljud och oljud har också tänjt på begreppen och dragit bort både Ratkje och musiken i sig från en ganska snäv miljö som kanske skulle kunna kallas "samtida konstmusik".

- Folk behöver något mer, något annat än den "mainstream" som finns överallt, förklarar Ratkje. Det måste till experimentlusta, humor, t.o.m. perversion för att rucka på det gamla vanliga. Jag tror definitivt att folk skulle lyssna mer på annorlunda musik om den bara fanns mer tillgänglig. Nu finns det absolut en större tillgänglighet än någonsin tidigare. Alla kan i teorin hitta saker tidigare och enklare. Men det kan också leda till en snabbare och kraftigare gruppering som i sin tur gör att musiken eller genren kanske inte syns och hörs i alla fall. Den fastnar i en viss miljö.

Och vad gör Maja Ratkje om något av hennes projekt skulle riskera fastna? Tänjer på gränserna lite till, såklart. När Fe-mail riskerade att nischas in för mycket som sockersöta "noise-babes", utvecklade man det hela till att bli en performancegrupp istället. In med svenska dansaren Lotta Melin och vips var många barriärer och trögflytande förväntningar på mer av detsamma hux flux borta. Men vad är det då de vill odla i och med "Agrare"?

- Det var Lotta som föreslog namnet, svarar Ratkje. Det finns en väldig kraft i det, något som rör sig framåt. För första gången har vi börjat repetera. Vi har ju alltid annars improviserat. Vi kommer naturligtvis även att fortsätta improvisera. Men vad jag gillar med det hela är att våra roller blir utmanade. Man kan lära sig mycket av det.

- I Agrare är vi två människor med musikalisk kompetens, Hild och jag. Men Lotta har rörelsekompetensen. Vi utnyttjar våra styrkor på dessa områden när vi gör en föreställning. Men så öppnar det sig ett rum där vi möts som kreativa människor och inte specifikt som representanter för musik eller rörelse. Rollerna blandas ihop.

- Vi har nyligen varit på turné i Sverige med en helt ny föreställning som heter "Carrying our ears and eyes in small bags". Det är ett komponerat stycke där rörelse och musik smälter samman. Vi spelar alla instrument och använder också våra röster och vi är alla med och agerar. Det är en slags danskonsert. Stycket baseras på Tjechovs "Tre systrar", fast vi använder väldigt lite av dialogen. Vi har fått mycket fina recensioner på det stycket.

Ju mer flexibel, dynamisk och mångfacetterad en konstnär är, desto svårare blir det för folk att kategorisera honom eller henne. För många polymater blir de många talangerna en börda, i det att det kan vara svårt att veta vilket ben man ska stå på i presentationen av sig själv. Men för vissa, och hit hör definitivt Maja Ratkje, går det helt enkelt ut på att använda allt det man har och använda det på maximalt stimulerande sätt. Om omvärlden "förstår" eller inte tycks spela en mindre roll.

- Jag kan inte säga att jag känner mig förstådd i Norge, berättar Ratkje. Det har nyligen varit en debatt i Norge om Ultimafestivalen och om begreppet "samtidsmusik". Det finns konservativa tendenser som vill hålla begreppet tillbaka, att det helst ska handla om gamla sätt att producera ny, samtida musik på. Men jag är övertygad om att man måste respektera alla genrer. Min syn är icke-hierarkisk och bygger på att det helst inte ska finnas någon genre-dogmatism eller bromsar i utvecklingen alls.

- Jag var tidigt känd som just kompositör och det har väl hängt kvar lite grann. Jag tror fler känner till mig som ett namn på någon som gör något avvikande än för det jag faktiskt gjort. Det tog lång tid innan jag själv riktigt förstod vidden av eller bredden på det jag håller på med. Det är ett spektrum av olika stilar och metoder som jag själv inte kunde hitta någon referens till förr.

- Med Fe-mail blev det enklare, förklarar Ratkje. Vi satte igång med en viss typ av musik och den kallas "noise". Så när folk frågade kunde vi enkelt svara. Vi spelar "noise". Det blev enkelt eftersom det var en redan etablerad genre. Nu ska det ju sägas att att Fe-mails "noise" är något helt eget, men det har i alla fall varit det närmaste jag kommit att definiera mig själv inom en musikalisk genre.

- Jag tror jag har betraktats lite som en "enfant terrible", men definitivt med respekt, fortsätter hon. Jag vågar säga ifrån och jag kan säga kontroversiella saker eller komponera på kontroversiella sätt inom den gamla miljön. Folk hör talas om vad jag gör, men jag är inte så säker på att de hört musiken. Om jag får en beställning från Radio France av ett specialverk eller att en hel orkester åker hit eller dit för att spela mina stycken, så är det klart det inger respekt.

- Men jag är inte en del av den norska samtidsmusikmiljön, säger Ratkje bestämt. Jag är nog alltför oförutsägbar för det. Min musik framförs oftast inte i Norge heller. Alla mina beställningsuppdrag detta år har varit i andra länder i Norge, med undantag för några improvisationskonserter. Under 2006 har det varit Tate, Bath och Manchester i England. Fe-mail har varit i Kanada, Schweiz, Sverige, Holland. Agrare i Sverige och England. Jag har haft solokonserter i Los Angeles, Chicago, Danmark och England. Och så dansföreställningen på Island, och beställningen från Klangforum i Wien och den svenska gruppen Pärlor För Svin. Nästa år ser det ut att bli likadant.

Vad inspirerar ett energiknippe som Maja Ratkje, undrar jag?

- Jag känner mig inspirerad av annan musik, men det är inte dominerande, svarar hon. Kanske att 15-20% av inspirationen bygger på annan musik. Men det är nog livet i sig självt som bidrar med den starkaste inspirationen. Konst, film och litteratur... Jag är aktiv och försöker gå på muséer så ofta jag kan. Jag var nyligen i Bilbao och såg Richard Serras rörliga metallplattor. Det var fascinerande. Ett verk som upphäver tyngdkraften! Anselm Kiefer är inspirerande, Damien Hirst likaså. Jag ser mycket film. Jag vill inte kanonisera för mycket, men jag gillar Lynch och Bergman väldigt mycket.

- Den största inspirationen i mitt liv har nog varit Japan och japansk kultur, berättar hon vidare. Trädgårdar, Zen, musiken, attityden. Det gamla och det nya. Det fascinerar mig väldigt mycket. Kanske är det för att jag aldrig kan bli en del av det annat än som betraktare. Min största inspiration där är nog Otomo Yoshihide. Han kombinerar sin erfarenhet som musiker och kompositör på sätt som jag känner igen mig i. Han är också mycket allsidig, med allt från hård noisemusik till filmmusik för barn.

Ursprungligen var Maja Solveig Kjelstrup Ratkje intresserad av naturvetenskap och främst av matematik och fysik. Men ödet ville på något sätt annorlunda (tack och lov!) och drev henne till en Folkhögskola och studier med fokus på musik och konst.

- Då jag gick på den skolan lyssnade jag konsekvent igenom all musik de hade på det lokala biblioteket. Stockhausens "Gesang der Jünglinge" blev en speciell upplevelse. Det kändes verkligen som att jag upptäckte något revolutionerande. Ett 50 år gammalt stycke med elektroniskt bearbetade pojkröster som lät så speciellt. Det var avgörande. Inte bara det stycket utan tiden på Folkhögskolan i sig.

Jag undrar lite (medvetet fördomsfullt) generaliserande om det inte var ett stort steg att ta mellan hjärnhalvornas schematiska och påstådda kvaliteter i hennes karriärval. Det kreativa i människan sägs ju sitta i den högra hjärnhalvan och det logiska i den vänstra. Men Ratkje låter sig inte provoceras utan svarar lugnt, klokt och förnuftigt:

- Man måste kombinera hjärnhalvorna i ett kognitivt tänkande. Man måste kombinera logik och intuition. Jag tror faktiskt att jag övar på det varje dag. För mig är det som med matematiken på vissa sätt. Den som får högst betyg är den som kreativt kan lösa ett problem eller en ekvation. Den som kommer på andra plats är den som bara rent mekaniskt räknat ut något. Problem är alltid kreativa. Man kan inte meditera sig fram till något tror jag. Man måste agera också.

Carl Abrahamsson
Vidare läsning
www.ratkje.com
www.agrare.com
www.femailmusic.com
www.spunkmusic.com

Ur arkivet

view_module reorder

Jaget och omgivningen från en Buddhistisk utgångspunkt

Buddhismen omfattar en uppfattning om att ”människan/personligheten/jaget” är en löst sammanfogad femställighet (skandha), som växelverkar med olika föränderliga omgivningar:¨ 1. Kroppssystemet (rupa) 2. Känslosystemet (vedana) 3. Kognitionssystemet (sanna) 4. Viljesystemet (sankhara) 5. Självmedvetandesystemet (vinnana) I enlighet ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 22 november, 2011

Benjamin 24

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 28 januari, 2012

Carl-Göran Ekerwald

Vad är bildning?

Gunnar Lundin om en ny bok av Carl-Göran Ekerwald: Om bildning -: tio dagböckers vittnesbörd

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 11 augusti, 2017

Överlever Nancy Botwin, överlever jag

Hur sunt är det att jämföra sitt eget liv med en amerikansk före detta hemmafru som langar gräs? Jag gör det hela tiden – använder tv-serier som terapi. I barndomen ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 23 januari, 2013

Digitala avtryck

Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 28 mars, 2013

Elvis dog den 16 augusti 1977 bara 42 år ung

Om tre dagar är det är det dags att minnas 35-årsdag av kungens frånfälle I går den 12 augusti 2012 avslutades i London dem 30:e Olympiska sommarspelen. Under avslutningsceremonin hyllades bland ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 augusti, 2012

Foto: Hebriana Alainentalo

Skeleton City

Stefan Whilde var i Wales en gång...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2016

Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | Essäer om religionen | 08 mars, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.