Crister Enander om Birgitta Stenberg

Birgitta Stenberg fick ta emot ett av de största litterära pris en svensk författare kan få – näst efter Alfred Nobels vill säga – Selma Lagerlöfs litteraturpris. Och tidigare har ...

Av: Crister Enander | 23 augusti, 2014
Litteraturens porträtt

Ikonoklaster

Att rensa ut ”Tintin i Kongo” från barnbiblioteken som visst skett i Stockholm skulle inte gå i Belgien, trots landets koloniala förflutna. Hans skapare Georges Rémi, född den 22 maj 1907 ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 september, 2012
Essäer

Postmoderna perversioner: Guillaume Faye läser Heidegger

Den andliga fronten som under 1900-talet kämpade mot den moderna teknokratins destruktiva metoder existerar inte längre sedan något årtionde tillbaka.I svetsfogen mellan "usura" och en globalism som är totalitarismens verkliga ...

Av: Guido Zeccola | 27 juli, 2010
Essäer

Jag har aldrig tänkt på marknaden

Tidningen Kulturen presentar en serie porträtt av olika bokförlag i Sverige. Vad gör de? Vilken är deras policy och politik? En sak är säker: deras insatser är ett viktigt bidrag ...

Av: Daniel Westerlund | 12 maj, 2008
Litteraturens porträtt

Att spela sig fram till ett inre lugn



Image Daniel Westerlund är en mångfacetterad man. Han är verksam som skribent och förläggare, men även som musiker och kompositör. Det som överraskar mig när jag lyssnar på hans dubbel och The Goner cd H.H. (som snart kommer att släppas på amerikanska bolaget Deep Water Acres), är stillheten. En stillhet och ro genomsyrar hela verket. Musiken påminner stundtals om vissa portalfigurer inom psykedelia och drone som Pink Floyd, Tangerine Dream och - för att ta ett samtida namn - Troum, men The Goner kryddar verket med folkmusik också.
Jag träffar Daniel Westerlund och ställer några frågor.

Jag känner dig sedan många år tillbaka, du har alltid älskat musiken, men jag frågar: vad var det som fick dig att lägga ned din aktivitet som förläggare för att välja musiken helt och hållet?

- Förläggandet är roligt som aktivism och förhållningssätt till samtiden men det är ett långsamt och otacksamt arbete. Du kan inte befinna dig i redaktionellt arbete på samma sätt som du kan befinna dig i ett ackord. Men jämförelsen är orättvis - det är ju två väldigt olika praktiker. Kanske finns det beröringspunkter mellan alla former av kreativa processer men det utmärkande för musiken är att den är så direkt och så omedgörlig. Det räcker med en ton så har hela rummet ändrat karaktär. Musik är som inredningsarkitektur, både i rummet där du befinner dig och i ditt inre.

Jag upplever en känsla av fridfullhet i din musik. En andlig "Quies" som den tidiga kristendomen skulle kalla det. Det är väldigt annorlunda om jag jämför med dina skrivna alster. Eftersom jag känner till ditt djupa intresse för andlighet och hermetism måste jag fråga dig om musiken blir en väg för dig för att nå Albedo.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- Musicerande förknippar jag med förhöjd livskänsla. Att spela musik är att uppgå i något större eller att aktivt låta något större ta plats i mig. Det gäller inte minst att spela tillsammans med andra musiker. Min vän Magnus Granberg (Skogen/Sheriff) har sagt någon gång att musikalisk improvisation är en av de få genvägarna vi har till ett värdigt liv. Det vill säga att musicerandet erbjuder möjligheten att verkligen ta in andra människor och samspela med dem på rättvisa grunder. Jag kanske felciterar honom nu. Vi hade tagit några glas när han sa det där. Men din fråga är väl mer specifikt: Kan man spela sig fram till ett inre lugn?  Mitt svar är "ja".

Du blandar country- och folkmusik med elektroniska klanger.

- De elektroniska inslagen kommer främst från min röst i en gammal mikrofon silad genom en rad effektpedaler. Jag processar väldigt få ljud i efterhand. För det är jag alldeles för lat och jag vill helst inte frångå liveljudet i alltför hög utsträckning. Under inspelningen av materialet på H.H. hade jag också ett par leksaksyntar som jag köpt på Tradera, men de gick sönder relativt snabbt.

Vilken plats tar Gud och den andliga världen i ditt liv?

- Jag har varit en läsare av mystik och esoterisk litteratur i tiotalet år. Men det finns fortfarande för många frågor för mig personligen för att jag ska känna mig helt bekväm med att tala om det. Vi kan dock slå fast att jag ser på andlighet som en erfarenhet och ett praktiserande av den erfarenheten. Alltså ett andligt uppvaknande bör vara förknippat med ansvar och en utåtriktad, öppensinnad och förlåtande attityd. Eftersom jag själv fortfarande måste kämpa mig fram till ett utövande av den attityden har jag en tendens att döma ut min egen andlighet på förhand. Jag måste hela tiden återerövra och ta ansvar för den.

Tycker du inte att det mest radikala idag ofta är det som en gång kallades den traditionella (traditio) vägen?

Image- Jag är inte säker på vad du implicerar med "den traditionella vägen". När det gäller andlighet finns det säkerligen saker att hämta i de flesta religioner. Men man ska väl akta sig för att gå över ån för att hämta vatten bara... När det gäller musik så är jag ju som du uppmärksammat intresserad av folkmusik och inte minst den amerikanska söderns rika traditioner. En av de märkligaste inspelningar och kompositioner som gjorts är Coo Coo Bird av Clarence Ashley från 1929. Det var en av de första old timey sånger jag verkligen fascinerades av. Banjospelet helt omutbart. Och texten är fragmentarisk som bara folksånger som vandrat genom flertalet generationer kan vara, där varje utövare behållit och lagt till efter eget tycke. Folksången är överhuvudtaget ett bra exempel på hur traditionen kan vara lika delar bevarande och nybildande. Jag gillar det där: ett poetiskt material som handskas av generationer av människor som alla på sina egna sätt införlivat materialet i tillvaron. Överhuvudtaget erbjuder folkmusik en levande kvalitet som jag aldrig funnit i akademisk eller skolad musik.

The Goner spelar live rätt så ofta. Ska ni ge ut en ny cd? Vilka är era projekt i den närmaste framtiden?

- Nja, vi spelar inte live särskilt ofta. Vi har haft två spelningar hittills. Men vi siktar på fler. Vi jobbar för närvarande simultant med fyra olika ep/album projekt. De har olika avsändare allihop. Några kommer vi säkert bli tvungna att släppa själva på den egna etiketten Svarta Marknaden, även om jag är hiskeligt trött på att promota mig själv. Två av skivorna är rena soloprojekt men på de övriga medverkar de musiker som utgör liveversionen av The Goner mer aktivt.

Musiken är viktig och du är mycket begåvad som musiker och kompositör. Om musiken börjar ta kommersiella vägar kan inte den distrahera dig från ditt sökande?

- The Goner fyller flera funktioner. De mer traditionella och folkbetonade låtarna har ett syfte och de mer experimentella dronestyckena ett annat. The Goner har en eklektisk ljudbild och det är färgat av min egen rastlöshet. Nu blir det ännu mer skiftande uttryck då The Goner förvandlats från ett soloprojekt till ett band. Jag tror inte att jag har makten eller ens intresset att styra alltför mycket av vad som ska skrivas och spelas. Jag försöker hålla mig nyfiken och öppen istället. Jag har dock svårt att se hur vi skulle kunna bli ett kommersiellt band, i ordets traditionella bemärkelse. Sökandet kommer alltid ha en plats inom The Goner.

Image En sista fråga. Ska du fortsätta skriva skönlitterära texter och essäer?

- Ja, i mån av tid. Jag försöker hitta en litterär form som påminner om musikens möjlighet till tillägnan och transcendens. I linje med detta har jag på senare tid skrivit ett antal odes. Det är en serie devota stycken som behandlat bland andra skådespelaren/regissören Crispin Glover, Stanley Kubricks The Shining och The Fugs andra LP. De har mottagits med blandad kritik på kulturtidskriftsredaktionerna.

Guido Zeccola
Bilderna på Daniel Westerlund är tagna av Thorbjörn Skoglund
The Goner: Daniel Westerlund (banjo, elgitarr, sång, effekter), Johan Knudsen (akustisk gitarr), Thorbjörn Skoglund (bas), Jonas Eriksson (trummor).
Mer information:
http://www.myspace.com/gonergonergoner
http://svartamarknaden.wordpress.com/

 

Ur arkivet

view_module reorder

Neorealism, lojalitet, svek och en enorm frihetskänsla

Neorealism, lojalitet, svek och en enorm frihetskänsla Ragnar di Marzo och Manusgruppens filmprojekt över generationsgränserna har resulterat i Kärringen därnere - en dramakomedi om möten och vänskap som trotsar alla hinder ...

Av: Guido Zeccola | Filmens porträtt | 12 oktober, 2006

Den bortglömda förmågan att hålla en hemlighet - Eller: vem är Burial?

Sampling var sedan länge ett känt fenomen, bland annat inom den brittiska dansmusiken, långt innan Burial. Men genom sina 2-steprytmer, djupa basgångar och melankoliska drift mot allt djupare innebörder, blev ...

Av: Robert Halvarsson | Musikens porträtt | 12 februari, 2014

Carlos Castanedas avsked av sina läsare

Den ensamma fågeln har fem förutsättningar:Den första är att den flyger till den högsta punkten;den andra är att den inte längtar efter sällskap,inte ens utav sin egen art;den tredje är ...

Av: Nina Michael | Essäer om religionen | 27 augusti, 2013

Förnuftets källor är språkets förbrytelse

Filosofen (eller diktaren) som en världsfrånvänd, opraktisk, naiv och excentrisk människa. Likgiltig socialt anseende, förmögenhet eller personlig lycka (gör ingen korrelation mellan dessa). Däremot, utan att generalisera, kan den ”teoretiska” ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 04 januari, 2017

Katarina, helgonet av de omöjliga

Katarina föddes i Siena 1347 och dog i Rom 1380. En historiker karaktäriserar Katarinas samtid på följande knapphändiga sätt. "Det var en eländig tid för mänskligheten. En källa från 1300-talet ...

Av: Lena Månsson | Övriga porträtt | 07 mars, 2011

Postmodernismens liv efter detta

För några år sedan publicerades samlingsvolymen Svar på frågan: Vad var det postmoderna?. Skriften kan tolkas som en till akademisk ”nyansering” förklädd äreräddning av ”det postmoderna”. (I skamvrån, som ”onyanserad” ...

Av: David Brolin och Göran Fredriksson | Agora - filosofiska essäer | 17 juni, 2017

Intervju med Bo Ibn Al-Waqt Gustavsson

Bo Gustavsson har utkommit en ny diktsamling, Carmina Esoterica. Ibn Al-Waqt, ögonblickets son, det är vad sufierna kallar sig.   Din nya diktsamling har gett titeln Carmina Esoterica, dvs. "esoteriska sånger". Det ...

Av: Mohamed Omar | Litteraturens porträtt | 16 februari, 2009

Och Gud skapade Lili von Wallenstein

Lili von Wallenstein är en av de mest intressanta författarinnorna som jag har läst den senaste tiden. Hennes nya bok Och Gud skapade kvinnan har beskrivits som "en postfeministisk Jägarna ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 07 juli, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.