Att förbli stående bland ruinerna

 En essä om en musikgenre som kallas Neofolk. En musikgenre som dock inte bara var musik utan också en proteströrelse (såsom punk) ofta extremt provokativ och dunkel. Marco De Baptistis ...

Av: Marco De Baptistis | 07 januari, 2015
Essäer om musik

Tomas Tranströmer med Modhir Ahmed.  Foto: Tokistar/Wikipedia

Tomas Tranströmers ögonblick av nåd

Tomas Tranströmer är död, 83 år gammal. En av vår tids stora poeter har lämnat oss. Hans dödsdag den 26 mars 2015 har blivit en sorgens dag. Både i Sverige ...

Av: Bo Gustavsson | 07 april, 2015
Litteraturens porträtt

Kedjebron

Tio skäl att besöka Budapest

Det finns många anledningar att resa till Budapest. Nedan listar Björn Gustavsson tio möjliga.

Av: Björn Gustavsson | 24 januari, 2015
Resereportage

Idioten på muséet

Hörde en gång om en idiot som gjorde ett museum på precis allt som flöt iland hos honom vid ett klippors ytterskär, bl.a. åror, lådor med smuggelsprit, talrika naziuniformer, EFFOA:s ...

Av: Stefan Hammarén | 26 oktober, 2011
Stefan Hammarén

Oliver Knussen, foto Mark Allan

Orkesterns man! - Oliver Knussen i Stockholms konserthus



Tonsättarporträtten i Stockholms konserthus är inne på sin trettioförsta vända. Nu kan man hänga upp ytterligare ett porträtt - på den engelske tonsättaren Oliver Knussen - bredvid de andra trettio. Det är en imponerande samling. Av nu eller då (åren 1986 - 2016) levande tonsättare.


Den mänskliga rösten intar en central plats i Oliver Knussens skapande. Han har till exempel skrivit en barnopera på den kända och prisbelönta boken, Where the Wild Things Are (Vildingarnas liv) av Maurice Sendak, där det verkligen går vilt och ytterst fantasifullt till, också i musiken.

Annons:

Sir Michael Tippet hann precis, han dog några veckor efter att ha blivit porträtterad i Stockholm. Det är han gudskelov ensam om.

Den förste i raden, Ingvar Lidholm, finns fortfarande bland oss. Men flera riktigt tunga namn saknas, och nu är det för sent, Stockhausen, Kagel och Boulez, vilka dock hann med att bli uppmärksammade i Sverige på annat håll. Kanske de har tackat nej eller anmält förhinder. Det kan också finnas rent programtekniska svårigheter.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Orkesterns man! lyder rubriken och det gör den med all rätt. Oliver Knussen föddes rakt in i den. Hans far, Stuart Knussen, var kontrabasist i London Symphony Orchestra, och den unge Oliver var från fem års ålder ständigt på plats under repetitioner och konserter och fick så att säga hela den västerländska orkesterlitteraturen i sig med modersmjölken, även om det var pappa Stuart som stod för leveransen. Det ledde till att han började komponera redan vid sexårsåldern och skrev sin första symfoni när han var femton. Som han idag visserligen tar avstånd ifrån, men ändå.

Högintressant musik

Han är relativt okänd och ospelad på våra breddgrader, därför är de fyra konserterna med uteslutande musik av hans penna (med ett onödigt undantag) en välgärning i sig. Att det dessutom överlag är högintressant musik gör inte saken sämre. Som om hans huvud vore packat till bristningsgränsen med musik, andras och sin egen, som tränger på och omedelbart vill ut på notpapperet för att omsättas i klingande musikalisk valuta. Därför dess höga densitet, täthet, och för att låna ett begrepp från bildkonsten, simultan succession.

Mycket musikalisk information per tidsenhet handlar det sålunda om, men, och det är Oliver Knussens indiska reptrick, det känns aldrig trångt eller kompakt. Hans orkestersats pulserar av liv, organiskt liv. Den befinner sig i ständig rörelse. Därtill kommer en orkestrering som saknar motstycke, vilket hans tredje symfoni är ett lysande exempel på. Den är samtidigt något av en konsert för orkester, som rör sig obehindrat i den orkestrala palettens alla färger. Här befinner sig Oliver Knussen verkligen på mammas (eller snarare pappas) gata. Hemma!

Förtätad vila

När han väl sagt sitt, slutar han. Ingen tomgång. Det kanske också är förklaringen till att hans orkesterverk är så pass korta och koncisa, för att inte säga precisa, att de håller sig mellan fem och femton minuter. Dessutom gavs möjlighet att höra några av verken en andra gång, vilket alltid är tacknämligt när det gäller ny musik och särskilt med musik av denna höga informationsgrad. Tredje symfonin är ett exempel, där tonsättaren, som också är en framstående dirigent, höll i taktpinnen vid båda tillfällena, framför Stockholmsfilharmonikerna på bästa spelhumör. En musik som rör sig mellan förtätad vila och explosiva urladdningar. Som att, om bilden tillåts, titta ner i en myrstack som vimlar av aktiviteter, vilka i förstone tycks helt godtyckliga men som vid närmare studium visar sig vara ett högst rationellt beteende, påminnande om detsamma i Oliver Knussens symfoniska myrsamhälle. Om konst överhuvud har med rationalitet att göra.

Det bjöds inte bara på rena orkesterverk. Där fanns solokonserter, en violinkonsert och en hornkonsert, där den senare överglänste den förra i originalitet, uttryck och struktur, det sjöd av liv och lust i händerna på filharmonikernas egen solohornist, Markus Maskuniitty. Det var absolut inget fel på violinisten Clio Goulds insats, hon hade full kontroll på den ytterst virtuosa violinstämman, men jämfört med hornkonserten hade hon inte ett lika intressant material att arbeta med.

Den mänskliga rösten intar en central plats i Oliver Knussens skapande. Han har till exempel skrivit en barnopera på den kända och prisbelönta boken, Where the Wild Things Are (Vildingarnas liv) av Maurice Sendak, där det verkligen går vilt och ytterst fantasifullt till, också i musiken. Det framgick med all önskvärd av det parti vi fick höra, lysande tolkat av sopranen Claire Booth och Norrköpings symfoniorkester, under dirigenten Andrew Gourlay, som inte var på sämre spelhumör än sina huvudstadskollegor. Vi fick också höra henne i några vackra Walt Whitman-sånger.

Som avslutning på tonsättarfestivalen tog man sig an det mindre formatet, kammarmusiken, med enbart musiker ur den egna orkestern samt Claire Booth. Jag hade tyvärr ingen möjlighet att närvara vid den konserten, men jag är övertygad om att den enbart förtydligade bilden av en betydande samtida komponist, också i det mindre formatet, även om han själv, exteriört, knappast tillhör det formatet.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Beräknande konst i Hamburg

Denna värld må förändras. På flera vis. Och man ser in mellan varven att vissa konstnärer och kuratorer tar sitt ansvar: Gallerirummet transformeras till ett väntrum för asylsökande, asylmottagningar flyttas ...

Av: Stefan Thorsson | Essäer om konst | 19 november, 2012

Kjell Albin Abrahamson Foto Wikipedia

Kjell Albin Abrahamson. En dödsruna

  Den 22 september 2016 dog radioprofilen, utrikeskorrespondenten, författaren, föreläsaren med mera, Kjell Albin Abrahamson.

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 26 september, 2016

Goethes sommarhus i Weimar. Foto: Björn Gustavsson

Att resa till Weimar

Att befinna sig i Weimar är att befinna sig i en stad vars historia samtidigt är en väsentlig del av centraleuropeisk kulturhistoria. Sin litenhet till trots (idag 65 000 invånare) har ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 06 juni, 2015

Baltiskskalle

Om skallar och skelett

En bok jag tidigt fascinerades av var ett välillustrerat häfte i liggande format med fullt av tabeller, kurvor och diagram som ville visa upp en expansiv industrinations muskler. Det hette ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 28 januari, 2015

Bitskt tandlösa krokodiler

När Sagokungen Ludwig II 1864 bjöd in Richard Wagner från exilen i Schweiz för att möblera om kulturlivet i München, förändrades den bayerska huvudstaden raskt och radikalt. Efter Wagners ettåriga gästspel var ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 19 Maj, 2014

Konservativa värden

Konservativa litar sällan – som det heter – på dagens sanningar, vetenskapliga rön och modefilosofiska utsvävningar när det gäller moraliska värden. Man sätter istället sina slantar på eviga värden och ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 13 januari, 2012

Om Röda korsets arbetsförhållanden och språkförbistringen i Första världskrigets Ryssland

Kärt barn har många namn. Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad, och nu Sankt Petersburg igen… St. Petersburg är en vacker stad med breda gator, öppna platser. I skymningsljuset mot broarnas blånande ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 29 juli, 2014

Grignan mycket närvarande i poetens verk. Foto Public Domaine Wikipedia

Lövglittrets ord

Den franske poeten Philippe Jaccottet (1925-) bör betraktas som en av de författare som orättvist kommit i skymundan här i Sverige. Det är egentligen förvånansvärt eftersom han kan beskrivas som i fas ...

Av: Jesper Nordström | Litteraturens porträtt | 02 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.