Vitt och svart, svart och vitt Mörker och ljus. Ljus och mörker

Följande text handlar om hur man kan bli överraskad i en situation och då få stå till svars för åsikter man inte har. Det kommer också några brasklappar. som skulle ...

Av: Birgitta Milits | 23 februari, 2013
Gästkrönikör

Islam och den svarte mannens börda – Edward Blyden om Afrika

Edward Wilmot Blyden. Foto: Africa within Den arabiska religionen har detta drag: att den predikats för och accepterats av alla kända raser – den kaukasiska, den mongoliska, den negroida. Sem, Ham ...

Av: Patricia Lorenzoni | 04 Maj, 2008
Essäer om samhället

En intervju med Stuart Staples från Tindersticks

Stuart Staples, sångare och låtskrivare i det engelska bandet Tindersticks, möter mig med ett stort leende och ett fast handslag. Han är enkelt och elegant klädd i kavaj, skjorta, mörka ...

Av: Thomas Renhult | 19 Maj, 2010
Musikens porträtt

Ivan Aguéli. Bergsby. Foto: Courtesy Wikipedia

Aguéli och den solära logiken

Den esoteriska visheten är det som förenar alla mystiska traditioner i Öst och Väst. Poeten och författaren Bo Gustavsson skriver om mystikern och målaren Ivan Aguélis esoteriska lära.

Av: Bo Gustavsson | 24 Maj, 2017
Essäer om religionen

Oliver Knussen, foto Mark Allan

Orkesterns man! - Oliver Knussen i Stockholms konserthus



Tonsättarporträtten i Stockholms konserthus är inne på sin trettioförsta vända. Nu kan man hänga upp ytterligare ett porträtt - på den engelske tonsättaren Oliver Knussen - bredvid de andra trettio. Det är en imponerande samling. Av nu eller då (åren 1986 - 2016) levande tonsättare.


Den mänskliga rösten intar en central plats i Oliver Knussens skapande. Han har till exempel skrivit en barnopera på den kända och prisbelönta boken, Where the Wild Things Are (Vildingarnas liv) av Maurice Sendak, där det verkligen går vilt och ytterst fantasifullt till, också i musiken.

Annons:

Sir Michael Tippet hann precis, han dog några veckor efter att ha blivit porträtterad i Stockholm. Det är han gudskelov ensam om.

Den förste i raden, Ingvar Lidholm, finns fortfarande bland oss. Men flera riktigt tunga namn saknas, och nu är det för sent, Stockhausen, Kagel och Boulez, vilka dock hann med att bli uppmärksammade i Sverige på annat håll. Kanske de har tackat nej eller anmält förhinder. Det kan också finnas rent programtekniska svårigheter.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Orkesterns man! lyder rubriken och det gör den med all rätt. Oliver Knussen föddes rakt in i den. Hans far, Stuart Knussen, var kontrabasist i London Symphony Orchestra, och den unge Oliver var från fem års ålder ständigt på plats under repetitioner och konserter och fick så att säga hela den västerländska orkesterlitteraturen i sig med modersmjölken, även om det var pappa Stuart som stod för leveransen. Det ledde till att han började komponera redan vid sexårsåldern och skrev sin första symfoni när han var femton. Som han idag visserligen tar avstånd ifrån, men ändå.

Högintressant musik

Han är relativt okänd och ospelad på våra breddgrader, därför är de fyra konserterna med uteslutande musik av hans penna (med ett onödigt undantag) en välgärning i sig. Att det dessutom överlag är högintressant musik gör inte saken sämre. Som om hans huvud vore packat till bristningsgränsen med musik, andras och sin egen, som tränger på och omedelbart vill ut på notpapperet för att omsättas i klingande musikalisk valuta. Därför dess höga densitet, täthet, och för att låna ett begrepp från bildkonsten, simultan succession.

Mycket musikalisk information per tidsenhet handlar det sålunda om, men, och det är Oliver Knussens indiska reptrick, det känns aldrig trångt eller kompakt. Hans orkestersats pulserar av liv, organiskt liv. Den befinner sig i ständig rörelse. Därtill kommer en orkestrering som saknar motstycke, vilket hans tredje symfoni är ett lysande exempel på. Den är samtidigt något av en konsert för orkester, som rör sig obehindrat i den orkestrala palettens alla färger. Här befinner sig Oliver Knussen verkligen på mammas (eller snarare pappas) gata. Hemma!

Förtätad vila

När han väl sagt sitt, slutar han. Ingen tomgång. Det kanske också är förklaringen till att hans orkesterverk är så pass korta och koncisa, för att inte säga precisa, att de håller sig mellan fem och femton minuter. Dessutom gavs möjlighet att höra några av verken en andra gång, vilket alltid är tacknämligt när det gäller ny musik och särskilt med musik av denna höga informationsgrad. Tredje symfonin är ett exempel, där tonsättaren, som också är en framstående dirigent, höll i taktpinnen vid båda tillfällena, framför Stockholmsfilharmonikerna på bästa spelhumör. En musik som rör sig mellan förtätad vila och explosiva urladdningar. Som att, om bilden tillåts, titta ner i en myrstack som vimlar av aktiviteter, vilka i förstone tycks helt godtyckliga men som vid närmare studium visar sig vara ett högst rationellt beteende, påminnande om detsamma i Oliver Knussens symfoniska myrsamhälle. Om konst överhuvud har med rationalitet att göra.

Det bjöds inte bara på rena orkesterverk. Där fanns solokonserter, en violinkonsert och en hornkonsert, där den senare överglänste den förra i originalitet, uttryck och struktur, det sjöd av liv och lust i händerna på filharmonikernas egen solohornist, Markus Maskuniitty. Det var absolut inget fel på violinisten Clio Goulds insats, hon hade full kontroll på den ytterst virtuosa violinstämman, men jämfört med hornkonserten hade hon inte ett lika intressant material att arbeta med.

Den mänskliga rösten intar en central plats i Oliver Knussens skapande. Han har till exempel skrivit en barnopera på den kända och prisbelönta boken, Where the Wild Things Are (Vildingarnas liv) av Maurice Sendak, där det verkligen går vilt och ytterst fantasifullt till, också i musiken. Det framgick med all önskvärd av det parti vi fick höra, lysande tolkat av sopranen Claire Booth och Norrköpings symfoniorkester, under dirigenten Andrew Gourlay, som inte var på sämre spelhumör än sina huvudstadskollegor. Vi fick också höra henne i några vackra Walt Whitman-sånger.

Som avslutning på tonsättarfestivalen tog man sig an det mindre formatet, kammarmusiken, med enbart musiker ur den egna orkestern samt Claire Booth. Jag hade tyvärr ingen möjlighet att närvara vid den konserten, men jag är övertygad om att den enbart förtydligade bilden av en betydande samtida komponist, också i det mindre formatet, även om han själv, exteriört, knappast tillhör det formatet.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

På svenska är en lögn sällan en lögn

Den trettonde maj firar vi Barnens dag. Vi svenskar. I andra länder firar man Barnens dag på ett annat datum. I andra länder FIRAR man barnens dag. I Sverige glider ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 09 Maj, 2013

Gabriela Melinescu reser hem

”Hemma utomlands” ( 2003) Den rumänskfödda författaren Gabriela Melinescu. går omkring i Stockholm, promenerar, sitter i Kungsträdgården och betraktar statyn av Karl XII, som får ett positivt porträtt (invandrarkungen). Man firar ...

Av: Mats Myrstener | Litteraturens porträtt | 15 november, 2012

Wien bortom turiststråken

Burgtheater. Foto: Mats OlofssonKäre läsare, följ med på en liten historisk och mycket personlig Wienbetraktelse!  Låt turistbroschyrerna informera om Schönbrunn och Belvedere, om Sachertorte och Hotel Sacher, Wiener Oper och ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 26 november, 2008

 Tage Aurell

existentialisten från Mangskog

Tage Aurell (1895-1976) är en, enligt min mening, alltför förbisedd författare idag. Han var dock en stor författare. Dessutom kan man med fog tolka honom som existentialist (med reservationer); något ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 11 juli, 2016

Micro Modular Quartet, Sound of Stockholm, foto Marco de Baptistis

Sound of Stockholm 2016: experimentell musik, drone, klubbkultur och elektronisk konstnär

Sound of Stockholm festivalen presenterade i Stockholm ett brett spektra av ny musik sedan 2010. FRIM (Föreningen för Fri Improviserad Musik), Fylkingen, Samtida Musik, SEKT och Studio 53 är fem ...

Av: Marco De Baptistis | Essäer om musik | 22 november, 2016

Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | Essäer om religionen | 08 mars, 2010

Möjligheter och återvändsgränder för den nyklassiska bildkonsten

En debatt har under sommaren rasat kring den figurativa norska skolan till vilken bl.a. den (ö)kände norska konstnären Odd Nerdrum räknas. Debatten föranleddes av utställningen "Figurationer, Realism och romantik i ...

Av: Leif V Erixell | Essäer om konst | 31 augusti, 2009

43. Ovanifrån

En rännil som hackigt letar sig nedåt, en rännil som löper rakt bakåt över plåten mot stjärtfenan. Nitarna som sticker ut. Nubben. In i ett moln som liknar en tårta ...

Av: Ovanifrån | Lund har allt utom vatten | 19 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.