Loserförfattarfabriken III

Ny sen årstid på loserförfattarfabriken. Den varma tredjedelslängre sommarén av få ord förbyttes till höstens meningslösa tystnad först. Loserförfattarna hade för det mesta glömt sin första iver att skriva enahanda ...

Av: Stefan Hammarèn | 11 augusti, 2011
Stefan Hammarén

Miró: The Smile of the Flamboyant Wing

Det våras hos Björn Gustavsson

En ny kulturkrönika av Björn Gustavsson.

Av: Björn Gustavsson | 18 mars, 2017
Björn Gustavsson

Vareestetikk, globalisering og menneskeverd. Del I

 I begynnelsen var Ordet   Idag er Ordet i stor krise. Hva betyr det? Svaret mitt er slik. De store og mektige bokforlagene sender ut lass på lass med bøker til bokhandlerne, uten ...

Av: Thor Olav Olsen | 03 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

När söndagscynismen tar över

Det är när min väninna och jag ligger i min säng med en stor portion glass i famnen och High Fidelity i bakgrunden som jag inser att jag har tagit ...

Av: Jana Rüegg | 28 september, 2011
Gästkrönikör

Sandrine Piau  Foto Eva Green

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken



- Att sjunga på Drottningholmsteatern är bland det roligaste jag har gjort. Och dessutom var det underbart att vara i Stockholm. Jag verkligen älskade att vara där...
Jag sitter med Sandrine Piau i ett övningsrum på Theater an der Wien i den österrikiska huvudstaden; i en vacker operabyggnad uppförd av Emanuel Schikaneder; en av Mozarts vänner.

 

En intervju med sopranen Sandrine Piau


Den slanka rösten präglas av ett slags källren naturlighet. Ett särmärke är dessutom att Sandrine Piau gärna framhäver rytmiken, men också att hon levandegör, närmast dramatiserar texten och allt vad den utsäger. Hennes tolkningar kännetecknas vidare av ett slags självklar närvaro. Den märks inte minst i den uttrycksfulla (ibland lite spjuveraktiga) mimiken.
Sandrine Piau tillsammans med Björn.  Foto Eva Green

Sandrine Piau tillsammans med Björn. Foto Eva Green

Annons:

Jag frågar om hon skulle vilja komma tillbaka till Drottningholm. Jo, det vill hon väldigt gärna.
Sandrine Piau, född i Frankrike 1965, är idag en av världens främsta sopraner. Hon har gjort sig särskilt bemärkt inom området barockmusik. Men hon sjunger också gärna annat; Mozart, Debussy, Britten...

Hennes röst präglas av anslående tonrenhet, nervig närvaro och utsökta modulationer. Förmågan att expandera (fylla en melodislinga som vore det en ballong!) men också att långsamt gå ner till pianissimo är frapperande. Hennes röst har en bredd och nyansrikedom som gör att hon kan färglägga musiken, göra den nästintill koloristisk. Och hennes koloraturer (med prickskytte även skyhögt upp i tonskalan!) torde göra de flesta sångare gröna av avund. En mer lämpad Nattens drottning torde man idag knappast någonstans finna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den slanka rösten präglas av ett slags källren naturlighet. Ett särmärke är dessutom att Sandrine Piau gärna framhäver rytmiken, men också att hon levandegör, närmast dramatiserar texten och allt vad den utsäger. Hennes tolkningar kännetecknas vidare av ett slags självklar närvaro. Den märks inte minst i den uttrycksfulla (ibland lite spjuveraktiga) mimiken.

Även de mest krävande passager sjunger Sandrine Piau med säkerhet och elegans – som om det vore den mest självklara sak i världen. En annan sak som präglar hennes tolkningar – förutom förmågan till hyperkoncentration – är att hon med sådan kunskap lever sig in i tonsättningar och genrer: det finns ett stort mått av "acting" i hennes sång. Hon är, kunde man tillspetsat säga, en sjungande skådespelare.

Första gången jag insåg hennes storhet var när jag hörde Jean-Cristophe Spinosis banbrytande inspelningar av bortglömda Vivaldioperor, tillsammans med egna barockensemblen Matheus. Inte minst på inspelningen av La fida ninfa (Naive) gör Sandrine Pia fenomenala solistinsatser.
Nu – försommaren 2016 – är hon i Wien för att i en konsertant version sjunga Tusneldas roll i Händels opera Armino, från 1737. Jag träffar henne i en paus under repetitioner tillsammans med kvällens dirigent, George Petrou, samt orkesterns cembalist, som här sitter vid lokalens enkla elpiano. Till synes lättsamt, men ändå koncentrerat och effektivt, går de igenom hennes solistinsatser inför kvällens (utsålda) konsert. George Petrou sitter framför henne och dirigerar – med pennan i handen – från partituret. Avbrotten blir dock få och Sandrine får mycket beröm från den grekiske dirigenten; tidigare framgångsrik konsertpianist.

Det märks att han har stor respekt för kvällens stora solist. "Do what you feel" avslutar han när de diskuterat en passage.

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken. Plötsligt avbryter hon en aria och kommenterar det hon nyss sjungit: "Oh, it is really naked!"

Medan dirigenten och pianisten tar lunchpaus får jag tillfälle till en längre pratstund med Sandrine, som med vidlyftig gestik förstärker det hon har att säga.
Hon berättar om sin kärlek till scenen ("I need the stage") och om hur lockande det är just att få klä ut sig; att få kliva in i olika roller.

-Jag gillar själva dramatiken inom opera, säger hon med ännu en dramatisk gest.
Hon berättar att han på senare tid mer och mer uppskattar att göra recitals – och då gärna tillsammans med New Yorkfödda pianisten Susan Manoff, numera även verksam som professor vid Pariskonservatoriet.

-Vi upptäcker tidig musik tillsammans och vi arbetar så bra ihop.

-Jag har också mer och mer börjat ha masterclasses. Det kommer jag nog att ägna mig mer åt framöver.

Hon berättar om hur hon som ung spelade harpa och inte alls hade någon tanke på att bli sångerska.

-Som ung var jag inne på helt modern, ja modernistisk musik. När jag sedan som harpist spelade tillsammans med en flöjtist började vi engageras för kammarmusik. Vi spelade mycket tidig musik och jag blev då intresserad av främst fransk barock.

Det dröjde inte länge förrän hennes sångtalang, närmast slumpmässigt, uppmärksammades – och Sandrine övergav harpan och kom i stället helt att satsa på sången. Hon studerade sång både vid Collège Lamartine och vid Conservatoire National Supériur de Musique de Paris. Hon lärde sig mycket om historiska uppförandepraxis av olika slag. Idag ger hon konserter och deltar i operauppsättningar världen runt, men hon är också flitigt verksam med skivinspelningar. Hon har arbetat mycket tillsammans med dirigenter som Philippe Herreweghe, Cristophe Rousset, René Jacobs och Nikolaus Harnoncourt. Sommaren 2016 har hon varit engagerad vid festivalen i Aix-en-Provence.

Att höra Sandrine Piau live ger något helt annat än att lyssna till cd-skivorna eller alla de Youtube-klipp som finns att tillgå. Och publiken här fullständigt älskar henne. De andra som sjunger är också världsartister – men ingen annan river ner så långa och kraftiga applåder som Sandrine: så fort hon avslutat en aria och lämnar scenen bryter det ut ett jubel av sällan hört slag. Ovationer som dessa är få förunnade.

-Många har kommit hit ikväll bara för att få höra henne, viskar andäktigt en kvinna intill mig.

Björn Gustavsson

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Drukpa kunley

De sökande galningarna

De flesta läsare känner till Buddha och buddhismen. Begrepp som yoga, karma och nirvana är i dag knappast främmande för svenska läsare. Här ska jag berätta om en rad märkliga ...

Av: Bertil Falk | Essäer om religionen | 12 oktober, 2014

Varför ”dissipativa strukturer”?

När Prigogine som den förste fick grepp om de system med återkoppling, som konstituerar vår värld, kallade han dem ”dissipativa strukturer”. Efter honom har man sedan mestadels kallat dem ”självorganiserande ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 24 november, 2014

Benjamin 3

     

Av: Håkam Eklund | Kulturen strippar | 28 augusti, 2011

Veckan från migrationsverket

En 91-årig dement kvinna med familj i Sverige ska utvisas till Ukraina, där hon inte har någon släkt kvar. (Hennes utvisning stoppades i sista stund av Europadomstolen.) Jacqueline, 74 år ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 oktober, 2011

Sagornas och poesins Värmland

Det måste ligga i generna. Eller är det inspirationen från de djupa skogarna, de gröna slätterna och himlen som speglar sig i de många sjöarna? Någonstans finns förklaringen att Värmland väcker ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 07 oktober, 2014

Tellus Dormitorium

  1. I mörkrets skugga håller de ledningar i psykets kraftfält på kaféer i sömn med blommor i bankfack sittande så sorglöst utan glasögon så vilse med lunchbestick instuckna i uppsvällda inbakade produkter uppstaplade på osynliga ...

Av: Jaromir Svozilik | Kulturreportage | 13 Maj, 2013

Från Friskatorpet: Invånare och gäster. En bildkrönika

Som komplement till det skrivna språket tar jag hjälp av bildspråket. De flyger, springer, rullar sig, smyger, flaxar, hoppar och kryper. Jag följer efter med kameran och förevigar deras rörelser ...

Av: Emma Ehrlekrona | Gästkrönikör | 02 september, 2010

Man tager vad man haver. Luis Bunuel. Raymond Durgnat

En fars i högreståndsmiljö - Mordängeln av Luis Bunuel

En bunuelisk kavalkad tillsammans med Ulf Stenberg.

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 24 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.