Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 Maj, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Salix caprea Kilmarock Foto Beng B CCBYSA3.0

Sälgen

Sälgen, salix caprea, är inte bara ett av våra vanligaste trädslag utan också helt avgörande för livet på våra breddgrader. En nästan osannolikt stor mängd olika livsformer är knutna till ...

Av: Johannes Söderqvist | 30 januari, 2017
Kulturreportage

Borgeby - ett tusenårigt drama

Strax norr om Lund, strategiskt beläget nere vid Lödde å ligger Borgeby slott, en inte så ofta uppmärksammad men inte desto mindre viktig plats i den skånska kulturhistorien. I över ...

Av: Sofie Nikolajsen Bjarup | 02 oktober, 2011
Kulturreportage

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | 16 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Karen Dalton, ”1966”. Delmore Recordings 2012.

Karen Dalton - Den vita Billie Holiday



Under tidigt 1990-tal bodde en kvinna som hette Karen Dalton på New Yorks gator. Hon hade långt svart hår från hennes mamma Evelyns sida som var Cherokee. Hon luktade illa och hade förstört sina tänder efter flera år av drogmissbruk.


"Trots att hon mest sjöng covers hade hon en förmåga att göra varje sång till hennes egna unika berättelse och när hon sjöng så trodde man på henne."

Hennes vän Lacy hade gjorde ett sista desperat försök att få in Dalton på rehabiliteringsklinik i Texas. Hon hade också köpt ut hennes gitarrer från pantbanken och hämtat hennes katt från Pennsylvania. Dalton blev rasande och åkte snart tillbaka till New York där hon dog ett år senare den 19 mars 1993 hos vännen och gitarristen Peter Walker. Hon var då femtiofem år och hade burit på AIDS i åtta år.


Dalton dök upp i Greenwich Village, New York på tidigt 1960-tal. Hon hade då lämnat sin man Don Dalton i Enid, Oklahoma och tagit med sin tolvsträngade gitarr, banjo med lång hals och sin dotter Abby, en av hennes två barn. Hennes son Lee hade hon flera år tidigare förlorat vårdnaden om. Hon började spela på olika blomstrande folkmusikscener runtomkring New York och hon spelade bland annat med Bob Dylan och Fred Neil.

"She sure can sing the shit out of the blues"

FRED NEIL

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Det finns många beskrivningar av Daltons unika röst och frasering. Hon har ofta kallats för folkmusikens Billie Holiday, ett uttalande som hon själv förkastade då Bessie Smith alltid varit en större förebild. Ibland var rösten varm, vibrerande och mjuk som en smekande bris över ett bomullsfält och vid andra tillfällen mer uppskruvad, sträv och världsvan. I varje ord kunde man känna smärtan och lidandet; alltid närvarande som ett tröstande täcke av outtömlig sorg.

Lacy lärde känna Dalton i 1960-talets New York när hon hyrde ut ett rum till henne och hennes dåvarande pojkvän. Dalton blev snabbt en slags mentor till Lacy som berättade för henne hur man på bästa sätt bör frasera sången; "Varför tror du att du måste sjunga så högt? Om du vill bli hörd måste du sjunga mjukare."

 

Bob Dylan Karen Dalton och Fred Neil Cafe Wha 1961 610

Bob Dylan, Karen Dalton och Fred Neil, Cafe Wha? 1961. Foto: Fred W. McDarrah/Getty Images.

Dalton kände sig obekväm med att uppträda inför publik och avskydde ännu mer att spela in sånger i en studio. En gång blev hon sparkad från ett gigg för att hon stämde sin tolvsträngade gitarr för länge. Hennes första album "It's So Hard to Tell Who Is Gonna Love You the Best" (Capitol Records 1969) lyckade endast bli inspelat eftersom Fred Neil lurade henne att tro att hon inte blev inspelad utan att det endast var en jam session. Uppföljaren "In My Own Time" (1971 Paramount Records) spelades in nära Woodstock i Bearsville Studios på Bob Dylans manager Albert Grossmans initiativ. För att Dalton skulle känna sig så bekväm som möjligt återvände hon till Oklahoma för att hämta sina två barn, sin hund och enligt rykten sin häst innan hon gick tillbaka in i studion.

"My favorite singer in the place was Karen Dalton. She was a tall, white blues singer and guitar player, funky, lanky and sultry (...) Karen had a voice like Billie Holiday and plays guitar like Jimmy Reed and went all the way with it. I sang with her a couple of times".

BOB DYLAN

Denna uppföljare blev trots Harvey Brooks eminenta produktion liksom debuten dessvärre ett kommersiellt misslyckande. Detta nederlag gjorde Dalton förkrossad och ledde henne in i en nedåtstigande spiral av destruktivitet och kreativ uppgivenhet. Daltons två album släpptes på nytt under 2006 på det franska skivbolaget Megaphone Records och har hyllats av musikpressen. Hon har äntligen börjat få det erkännande hon alltid förtjänande i populär musikens historia. Hennes majestätiska och drabbande tagningar av folk-blues musiken får aldrig och kommer aldrig att glömmas bort.

 

 

"When I am old and ready to die

I wont scream and I wont cry
I´ll take with me what I know
Tell the angels that I loved him so

My sin was the sweetest love

That´s what I´ll be thinking of
My sin was the sweetest love
That´s what I´ll be thinking of"

KAREN DALTON

 

Karen Dalton kommer alltid vara en del av min skivsamling i alla fall. Trots att hon mest sjöng covers hade hon en förmåga att göra varje sång till hennes egna unika berättelse och när hon sjöng så trodde man på henne.

Sara Forslund

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Ikon

En krönika av fotografen och författaren Tarja Salmi-Jacobson

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Gästkrönikör | 25 februari, 2017

Clara Peeters - A still life with carp in a ceramic colander

Några tankar om pekböcker

Pekböcker riktar sig i övervägande del till barn. Små barn. De innehåller enkla bilder på exempelvis husdjur, så som katter och hundar, och så andra djur, så som kor och ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 31 december, 2015

Munch och Strindberg i Berlin

I fjol var det August Strindberg, nu pockar Edvard Munch på uppmärksamhet. Den enes död den andres födelse. I Sverige är Thielska galleriet först ut med en utställning: ”Munch! – ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer | 22 februari, 2013

Mathias Jansson. 3 Dikter

Mathias Jansson är poet och konstkritiker. Han har tidigare blivit publicerad i svenska och engelskspråkiga tidskrifter och antologier. som Presens, Populär Poesi, Maintenant 8: A Journal of Contemporary Dada och ...

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 04 augusti, 2014

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 3 av 4)

Världen larmar och står i, men jag – jag vill bara sitta under min korkek och lukta på blommorna. Eller som Långben så sakligt konstaterar i serietidningen Kalle Anka & ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2017

Ingen rädder för vargen här…

”Who´s afraid of Virginia Woolf”, Mike Nichols filmatisering av Edward Albees pjäs som nyss visades på TV 2 är väl mest känd för att Elizabeth Taylor som Martha och Richard ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om film | 16 september, 2017

Dags att omdefiniera Hilma af Klint

En retrospektiv utställning säger lika mycket om sin samtid som en nyproducerad. Urval är allt, och varje ny vernissage blir en politisk kommentar, om det så bara – vilket ofta ...

Av: Ida Thunström | Essäer om konst | 17 Maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.