Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Litterära artefakter

Hur lätt är det inte att betrakta sina litterära artefakter med en viss misströstan? Hur lätt är det inte att känna missmod ögonblicket efter att man har lagt ner sin ...

Av: Melker Garay | 13 april, 2015
Melker Garay : Reflektioner

Hedendom - shamanism och paganism i vår tid

Svenskarna sägs ofta vara världens mest sekulariserade folk. Det talas om postkristna svenskar som lämnat kristen tradition bakom sig. Den sekulära och religionskritiska naturvetenskapliga världsbilden betonar empirin och förnuftet som ...

Av: Lena Månsson | 26 februari, 2017
Essäer om religionen

En kryddställ för tysk turism

Från ungefär mitten av 1800-talet var förbindelserna Tyskland–Sverige täta och mycket djupgående. Detta framkom inte minst av den stora utställningen om Tyskland och Skandinavien som visades på Nationalmuseum på 1990-talet ...

Av: Björn Gustavsson | 11 augusti, 2014
Gästkrönikör

Den relativa maktens århundrade

Det 21:a århundradet kommer inte att bli det nya amerikanska århundradet som de nykonservativa förutspådde i slutet av 1990-talet. Kommer det i stället att bli det antiamerikanska seklet som den ...

Av: Pierre Hassner | 20 november, 2013
Essäer om samhället

Karen Dalton, ”1966”. Delmore Recordings 2012.

Karen Dalton - Den vita Billie Holiday



Under tidigt 1990-tal bodde en kvinna som hette Karen Dalton på New Yorks gator. Hon hade långt svart hår från hennes mamma Evelyns sida som var Cherokee. Hon luktade illa och hade förstört sina tänder efter flera år av drogmissbruk.


"Trots att hon mest sjöng covers hade hon en förmåga att göra varje sång till hennes egna unika berättelse och när hon sjöng så trodde man på henne."

Hennes vän Lacy hade gjorde ett sista desperat försök att få in Dalton på rehabiliteringsklinik i Texas. Hon hade också köpt ut hennes gitarrer från pantbanken och hämtat hennes katt från Pennsylvania. Dalton blev rasande och åkte snart tillbaka till New York där hon dog ett år senare den 19 mars 1993 hos vännen och gitarristen Peter Walker. Hon var då femtiofem år och hade burit på AIDS i åtta år.


Dalton dök upp i Greenwich Village, New York på tidigt 1960-tal. Hon hade då lämnat sin man Don Dalton i Enid, Oklahoma och tagit med sin tolvsträngade gitarr, banjo med lång hals och sin dotter Abby, en av hennes två barn. Hennes son Lee hade hon flera år tidigare förlorat vårdnaden om. Hon började spela på olika blomstrande folkmusikscener runtomkring New York och hon spelade bland annat med Bob Dylan och Fred Neil.

"She sure can sing the shit out of the blues"

FRED NEIL

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Det finns många beskrivningar av Daltons unika röst och frasering. Hon har ofta kallats för folkmusikens Billie Holiday, ett uttalande som hon själv förkastade då Bessie Smith alltid varit en större förebild. Ibland var rösten varm, vibrerande och mjuk som en smekande bris över ett bomullsfält och vid andra tillfällen mer uppskruvad, sträv och världsvan. I varje ord kunde man känna smärtan och lidandet; alltid närvarande som ett tröstande täcke av outtömlig sorg.

Lacy lärde känna Dalton i 1960-talets New York när hon hyrde ut ett rum till henne och hennes dåvarande pojkvän. Dalton blev snabbt en slags mentor till Lacy som berättade för henne hur man på bästa sätt bör frasera sången; "Varför tror du att du måste sjunga så högt? Om du vill bli hörd måste du sjunga mjukare."

 

Bob Dylan Karen Dalton och Fred Neil Cafe Wha 1961 610

Bob Dylan, Karen Dalton och Fred Neil, Cafe Wha? 1961. Foto: Fred W. McDarrah/Getty Images.

Dalton kände sig obekväm med att uppträda inför publik och avskydde ännu mer att spela in sånger i en studio. En gång blev hon sparkad från ett gigg för att hon stämde sin tolvsträngade gitarr för länge. Hennes första album "It's So Hard to Tell Who Is Gonna Love You the Best" (Capitol Records 1969) lyckade endast bli inspelat eftersom Fred Neil lurade henne att tro att hon inte blev inspelad utan att det endast var en jam session. Uppföljaren "In My Own Time" (1971 Paramount Records) spelades in nära Woodstock i Bearsville Studios på Bob Dylans manager Albert Grossmans initiativ. För att Dalton skulle känna sig så bekväm som möjligt återvände hon till Oklahoma för att hämta sina två barn, sin hund och enligt rykten sin häst innan hon gick tillbaka in i studion.

"My favorite singer in the place was Karen Dalton. She was a tall, white blues singer and guitar player, funky, lanky and sultry (...) Karen had a voice like Billie Holiday and plays guitar like Jimmy Reed and went all the way with it. I sang with her a couple of times".

BOB DYLAN

Denna uppföljare blev trots Harvey Brooks eminenta produktion liksom debuten dessvärre ett kommersiellt misslyckande. Detta nederlag gjorde Dalton förkrossad och ledde henne in i en nedåtstigande spiral av destruktivitet och kreativ uppgivenhet. Daltons två album släpptes på nytt under 2006 på det franska skivbolaget Megaphone Records och har hyllats av musikpressen. Hon har äntligen börjat få det erkännande hon alltid förtjänande i populär musikens historia. Hennes majestätiska och drabbande tagningar av folk-blues musiken får aldrig och kommer aldrig att glömmas bort.

 

 

"When I am old and ready to die

I wont scream and I wont cry
I´ll take with me what I know
Tell the angels that I loved him so

My sin was the sweetest love

That´s what I´ll be thinking of
My sin was the sweetest love
That´s what I´ll be thinking of"

KAREN DALTON

 

Karen Dalton kommer alltid vara en del av min skivsamling i alla fall. Trots att hon mest sjöng covers hade hon en förmåga att göra varje sång till hennes egna unika berättelse och när hon sjöng så trodde man på henne.

Sara Forslund

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Den estniske sångaren Georg Ots

Bariton med bredd

I slutet av 70-talet gjorde jag min första resa till Estland - eller som det då officiellt hette ENSV, Eesti Nõukogude Sotsialistlik Vabariik (estniska socialistiska rådsrepubliken). Vi var inte många ...

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 10 december, 2016

Daniel Barenboim Foto Monika Rittershaus

Stalin, Mozart och vi

Josef Stalin älskade Mozarts musik och berördes av den på djupet. Han lyssnade ivrigt till den, på radio och grammofon, på operan och i konsertsalen. Den Store Ledaren, som mördade miljontals ...

Av: Thomas Notini | Essäer om samhället | 18 december, 2016

Johan Jönson

Johan Jönson; poet, född 1966 – har gett ut böcker på Displaced press (i översättning av Johannes Göransson), OEI editör, Maskinen och Albert Bonniers förlag men är även verksam som ...

Av: Johan Jönson | Utopiska geografier | 26 september, 2011

Jacob Ullberger och Thomas Fagerholm spelar på Annorlunda Musikskola. Foto: Maria Ekström.

Jazz för vuxna

En vanlig tisdag i maj övar jazzensemblen Dixie I på låtarna de ska uppträda med på uppspelningen kommande vecka. Det här är den yngsta gruppen av Jacob Ullbergers jazzensembler på ...

Av: Maria Ekström | Musikens porträtt | 05 maj, 2016

Den skapande individen

Tankar om den skapande individen heter en bok av John Landquist från 1970. Landquist var professor i pedagogik och psykologi i Lund 1936-46, men det var snarast en parentes i ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 17 maj, 2011

Nyårsdagen 2007

Nyårsdagen 2007 Första januari 2007 – när jag hör om stormvarning klass tre beslutar jag mig för att åka tåg till Malmö och fotografera. Tar med min gamla Canonkamera, som jag ...

Av: Jenny Nilsson | Bildreportage | 01 februari, 2007

Carl-Heinrich von Stülpnagel – terrorist i tredje riket

När Hitler inser att attentat mot honom den 20 juli 1944 i väsentliga delar organiserats i Paris av överbefälhavaren för det ockuperade Frankrike, generalen Carl-Heinrich von Stülpnagel, fräser Führern till ...

Av: Bo I. Cavefors | Övriga porträtt | 01 januari, 2015

Opplysningstidens konsepsjon om dannelse av et selv

Innledning Både R. Descartes (1596 – 1650) og I. Kant (1724 – 1804) regnes som opplysningstenkere. Kant skrev til og med et stridsskrift, som er kjent som Hva er opplysning? For ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.