Simon O. Pettersson 

Deklassering

En ny lång novell av Simon O. Pettersson 

Av: Simon O. Pettersson | 18 augusti, 2017
Utopiska geografier

Själens diskreta relativiseringsprocess

Jag sitter vid fönstret och ser ut på ett träd i höstrusket. Det har blommat hela sommaren som en praktfull rese i synfältet. De goda tiderna. Värmen och föresatserna. Trädet böjer ...

Av: Benny Holmberg | 16 september, 2009
Essäer om religionen

Vet du icke, min son, med huru lite visdom världen styres

Johan Oxenstiernas fru Anna Margareta Sture (f. 1615) dör sommaren 1646. De har inga barn. Johan och hans ungdomskärlek Margareta Brahe (1603-1669) återupptar kontakten och kärleken blommar upp på nytt ...

Av: Gustaf Redemo | 27 december, 2012
Övriga porträtt

Cummings erotisering av döden

edward estlin cummings (1894-1962) stora manuskript Tulips & Chimneys (Tulpaner & skorstenar) var färdigt 1922, men förläggare som oroade sig för moralens väktare sorterade ut det mesta och manuset publicerades ...

Av: Bertil Falk | 24 augusti, 2009
Litteraturens porträtt

Cecilia Bartoli. Foto: Uli Weber/ Decco

Rösten som får allt att stämma - Cecilia Bartoli och Polarpriset



”Hon är en barockvision. En skamlös dröm om den rena njutningen.” Vem säger detta och om vem? Det är inte, som man i förstone kanske tror, någon upptänd man. Det är Cecilia Bartoli som säger detta om sin svenska favorit, Anita Ekberg, i en intervju med DN:s Martin Nyström. 
"Hennes många skivboxar är smärre konstverk i sig, en slags motsvarighet till bokkonstböckerna, förutom att de är resultat av egna forskarbedrifter."
Polar Music Prize (Polarpriset) – Design: Efva Attling.

Polar Music Prize (Polarpriset) – Design: Efva Attling.

Annons:

Överraskad? Säkert. Men vid närmare eftertanke passar det in på henne själv och hennes sångkonst, och inte minst på den attityd hon har av att orädd och egensinnigt gripa tag i uppgiften med hull och hår, vad det än vara månde, och inte släppa taget förrän den rena njutningen infunnit sig. För det gör den.

Jag hörde henne första och hittills enda gången för tjugo år sedan i ett knökfullt Stockholms konserthus med ett program som till stor del bestod av okända, av henne själv upphittade, Gluck-arior, och på den vägen är det, in och ut i arkiven, ständigt på jakt efter nya godbitar. En stor forskargärning parad med en lika stor sångargärning. Vad är inte de båda, forskaren och mezzosopranen, mäktiga och vad har de inte åstadkommit under snart trettio år i rampljuset? Om inte just det, Den Rena Njutningen.

En stor forskargärning parad med en lika stor sångargärning.

Det oupphörliga botaniserandet bland oupptäckta, rara blomster har fört henne kors och tvärs och fram och tillbaka genom barock, klassicism och romantik. Mest kanske inom barocken där hon verkar trivas bäst. Den nyare repertoaren har inte lockat som den inte heller lockar de stora operahusen eller de små heller för den delen. Men det är en annan, betydligt sorgligare historia. Cecilia Bartoli gör det hon kan bäst och det gör hon som ingen annan, nämligen bäst.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hon började med Rossini, vilket inte är någon dålig början för en röstekvilibrist, han var det stora operaproffset i början av förrförra seklet, sedan Cimarosa, som inte nådde honom till knäna ens, tvingats lägga gåspennan på hyllan, och har levererat ett gigantiskt material (trettiofem operor) för sopraner, tenorer, barytoner, basar och mezzosopraner så det står härliga till. Och härligast till har det stått om Cecilia Bartoli, bland mezzona. Fast jag är osäker på om hon deltagit i den årliga, fantastiska Rossini-festivalen i Pesaro. Men det har hon säkert. Konstigt vore annars.

Hennes många skivboxar är smärre konstverk i sig, en slags motsvarighet till bokkonstböckerna, förutom att de är resultat av egna forskarbedrifter. De må vara rena upptäcktsfärder i en glömd repertoar eller särskilda boxar - de är dem jag syftar på - med speciella teman. Det kan gälla ett fenomen som Opera proibita, förbjuden opera, eller enskilda, på sin tid berömda men numera bortglömda röster som Maria Malibran (1808-1836) där hon försöker rekonstruera den repertoar som Maria Malibran omgav sig med, och som hon i boken/boxen ytterst poetiskt och smakfullt ger ytterligare en bild av i form av de smycken och de klänningar som hon bar på. Och där hon - liksom i musikurvalet - verkligen går in i rollen som Maria Malibran. På de mer ordinära skivutgåvorna, oftare kanske i direktsända konserter på TV, med olika arior staplade på varandra utan något bärande tema, finns det stundtals en tendens, upplever jag det som, att hon förlorar sig i allmän virtuositet och ekvilibristik som mål och inte som medel, i en röstcirkus a la Bartoli. Som om hon har glömt bort helaftonsoperan. Det dramatiska sammanhanget. Om man nu ska säga något kritiskt om denna gudabenådade sångerska.

Opera prohibita, förbjuden opera, har en annan karaktär och den utspelar sig i Rom kring sekelskiftet 1700. Det handlar om en påvarnas lekstuga eller snarare sjukstuga. Opera var världsligt och leder till synd. Alltså förbjuder vi den. Förbudet höll i ett tiotal år sedan hamnade det på historiens sophög. Där påvarna också enligt en praktfull scen i Luis Bunuels film, "Guldåldern", har en given plats. Men man kringgick detta förbud på mångahanda sätt, bland annat, om ordvalet tillåts, genom att jazza upp Oratorierna. Få dem att mer och mer likna operan. Det problemet hade Verdi också med sitt Rekviem, som katolska kyrkan inte gillade. Men han struntade gladeligen i densamma, vilket inte var lika lätt dryga hundrafemtio år tidigare. Cecilia Bartoli har hur som helst hittat några förbjudna guldägg som hon putsat av och låter klinga på sitt oefterhärmliga sätt.

Grattis till Polarpriset.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Johannes döparen, som vägröjare

En av de mer mystika och spännande personligheterna i evangelierna är Elisabet och Sakarias son Johannes. Han kommer så att säga "in från värmen". Han kommer gående med solen i ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 14 december, 2014

Vågskvalp av Hebriana Alainenatalo

En diktares svårighet …

Min prosalyrik, lyrik och poetik vilar på samma grund och bär på samma byggklossar. Det som sker är att något dras ifrån, något kommer till; allt i ett sökande efter ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2015

1989, Kommunismens nedgång

Jag minns 1989 års politiska händelser som ganska omtumlande - särskilt som jag till viss del fick uppleva dem på ort och ställe. I början av 1989 styrdes många länder av ...

Av: Björn Gustavsson | Reportage om politik & samhälle | 21 september, 2009

Seamus Heaney, 2009. Foto: Sabahrat

En dikt för Irland

Litteraturen har en stark ställning på Irland. Inkomster från konstnärliga verk är fortfarande skattebefriade, och författare tycks minst lika uppskattade som sportstjärnor. I ett av Dublins största varuhus finns – ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 18 Maj, 2015

Dostojevskij och den polyfona romanen

Den dialogiska ståndpunkten och monologiska sanningen I "Dostojevskijs poetik" som utkom 1929 och som nu utkommit i vacker reviderad upplaga hos Daidalos Anthropos förlag slog Michail Bachtin fast att hans bok ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 07 Maj, 2010

Spår och tecken – en introduktion till Vilhelm Ekelund

Det finns en ej ringa rad av stora svenska författare, som är betydligt mer kända utomlands än här i Sverige. En av dessa är Rolf Ekman, docent i filosofi och ...

Av: Carsten Palmer Schale | Övriga porträtt | 30 Maj, 2012

Edvard Munch och det moderna ögat

Den norske konstnären Edvard Munch föddes 1863 och anses vara en konstnär tillhörande 1800-talet snarare än 1900-talet, trots att han förverkligade större delen av sina verk under det senare seklet ...

Av: Signe Lundgren | Konstens porträtt | 14 januari, 2012

Aleksis Kivi – Finlands nationalförfattare

Den 10 oktober firas i Finland varje år Aleksis Kivi dagen. I det finsktalande Finland är Aleksis Kivi nationalskalden. Hans ”Sju bröder” är märkligt tidlös och har alltid inspirerat finländska ...

Av: Rolf Karlman | Litteraturens porträtt | 14 september, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts