Veckan från Gregorius Magnus

Mer än hälften av riksdagsledamöterna som slutade efter valet i höstas försörjs fortfarande av riksdagen. En granskning som Svt har gjort visar att 77 av 122 tidigare riksdagsledamöter fortfarande nu ...

Av: Gregor Flakierski | 12 juni, 2011
Veckans titt i hyllan

Håller Vilhelm Moberg på att bli ett varumärke?

Håller Vilhelm Moberg på att bli en bortglömd författare? I hans rika författarskap har de stora romanerna allt mer kommit att dominera. Inte minst utvandrarsviten riskerar idag att bli ett ...

Av: Mikael Löwegren | 03 november, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Whilde Stefan. Foto: Samuel Dante

Anteckningar om shoppingbordeller, bortgjordhet, D-vitamin och Einsteins mirakel

En ny månadskrönika av Stefan Whilde som berättar i 4 punkter om mycket och om inget.

Av: Stefan Whilde | 01 mars, 2015
Stefan Whilde

Tre tusendelar

Vi har lagt ytterligare ett OS till handlingarna, 2012 i London. Rätteligen ska också Wales och Skottland nämnas, de olika sporterna har varit utspridda över olika delar av Storbritannien. Eller ...

Av: Per-Inge Planefors | 14 augusti, 2012
Gästkrönikör

David Bowie spelar på Tweeter Center utanför Chicago, augusti 2002. Foto: Adam Bielawski.

”I had so many dreams, I had so many breakthroughs”



Efter att ha kämpat mot cancern i ett och ett halvt år avled David Bowie i stillhet på söndagen, 69 år gammal. Hans sista skiva ”Blackstar” gavs ut på hans födelsedag den 8 januari och möttes av översvallande recensioner. Hela världen sörjer en stil- och musikikon vars mångsidiga karriär sträckte sig över drygt femtio år. 

– Till minne av David Bowie


David Bowies självbetitlade debutalbum ”David Bowie” (Deram Records 1967).

David Bowies självbetitlade debutalbum ”David Bowie” (Deram Records 1967).

"Han skar genom lager och grupperingar och konstformer, speglade och omdanade och kopplade samman och skapade nytt. Det finns få populärkulturella sammanhang där det inte skulle vara relevant att nämna David Bowie."
"Aladdin Sane", (RCA Records 1973), unikt omslag med tryck i sju färger. Foto: Brian Duffy.

"Aladdin Sane", (RCA Records 1973), unikt omslag med tryck i sju färger. Foto: Brian Duffy.

Annons:

Jag minns exakt ögonblicket när jag blev ett Bowie-fan. Solen sken starkt genom bilfönstret och baksätet var varmt och det var lite klibbigt och det skulle bli skönt att komma till stranden. Jag minns inte om sommaren kom särskilt tidig 1980 men jag minns det som att det fortfarande pågick en stor konflikt på arbetsmarknaden och parterna var väldigt arga på varandra och vi fick lära oss vad lockout betyder innan radion tystnade och teverutan blev svart för teknikerna i Kaknästornet var nog argast av alla och gick i strejk.

När den vanliga radion inte sände så kunde man lyssna på närradion i Stockholm ända bort till Södertälje där jag bodde och detta var riktigt exotiskt för på den tiden hördes ingen annan radio än P1, P2 och P3 – inte ens P4 fanns. Ur den lilla sjuttiotalsbruna bandspelaren strömmade ett inspelat närradioprogram om David Bowie. Låtar som "Heroes", "Panic in Detroit" och "Young Americans" riktade om mina nyblivet tonåriga hjärnvågor så att jag helt och fullt skulle kunna sluka och uppslukas av LP:n Scary Monsters när den gavs ut några månader senare.

Även om storkonflikten verkligen levde upp till sitt namn och blev historisk så är det tveksamt om jag faktiskt skulle ha kommit ihåg den om det inte hade varit för att jag blev ett ungt Bowie-fan där och då i den överhettade bilen på väg till stranden.

På ett sätt känns det som att det inte har gått någon tid alls sedan dess och samtidigt känns det som att det gått tusentals år, men när orden "David Bowie är död" plötsligt bultar sig ut genom min datorskärm känns det som om tiden inte fanns överhuvudtaget.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är fullständigt obegripligt.

Han var ju här helt nyss, alldeles levande, och gav ut "Blackstar" på sin 69-årsdag. Det var ju bara några dagar sedan! Och plötsligt är han bara borta. Cancern har raderat ännu ett liv utan att be om vare sig lov eller ursäkt. Kallt och hårt som fruset stål och så desperat oåterkalleligt.

Det. Är. Fullständigt. Obegripligt.

Döden har haft bråttom den sista tiden. Den har svingat sin obevekliga lie inte bara inom musiken men det är kanske där det har märkts som mest: från Lemmy till Edgar Froese, från B.B. King till Pierre Boulez, från Percy Sledge till Peter Lundblad, från James Last till Ornette Coleman. Vad man tycker eller inte tycker om dem som artister spelar ingen roll här för de var alla fundamentala på sina områden. Så stora på sitt sätt att deras död skapar konstig stum rekyl av saknad oavsett vilka smakpreferenser man har.

David Bowie var så pass stor att alla som är det minsta intresserade av populärkultur måste förhålla sig till honom. Han skar genom lager och grupperingar och konstformer, speglade och omdanade och kopplade samman och skapade nytt. Det finns få populärkulturella sammanhang där det inte skulle vara relevant att nämna David Bowie. Detta förstås för att han ständigt uppfann sig själv på nytt. "Kameleont" måste vara det mest utslitna epitetet för Bowie och samtidigt det mest passande.

"Kameleont" måste vara det mest utslitna epitetet för Bowie och samtidigt det mest passande.

Vissa människor har föränderligheten som ett tvingande personlighetsdrag och det är möjligt att Bowie var en av dem. Jag har av någon anledning aldrig riktigt brytt mig om att läsa Bowie-biografier och de beteendeanalyser som de kanske innehåller. Dels eftersom jag velat ha min Bowie mest genom musiken, dels därför att jag inte tror att man kan komma särskilt nära kärnan i Bowies personlighet. Jag har aldrig tyckt mig behöva förstå honom genom hans person. Det var i så fall viktigare för mig att förstå mig själv – under den period i livet när man behöver hitta koordinaterna i sin identitet fanns Bowie som en viktig reflekterande yta som kunde visa mig både vad jag var och vad jag inte var.

Men visst har jag funderat över vad Bowies ständiga rollskiften kan ha berott på. Det är en platt och enkel köksbordspsykologisk förklaring som säkerligen inte är det minsta originell men kanske var han bara rädd för sig själv. Vilket nu inte är så bara eftersom det är den största rädslan av alla.

Han lär ha sagt vid något tillfälle att han inte ville gå till en psykolog eftersom det kanske skulle uppdagas att han, Bowie, var galen och det fanns ingenting som skrämde honom mer än det. Inte utan fog ska sägas: hans halvbror Terry var schizofren och i mitten av åttiotalet tog han brutalt livet av sig efter att ha smitit från det mentalsjukhus där han var inskriven.

Terry figurerar mer eller mindre tydligt i flera låtar från Bowies hela karriär, och galenskapen som psykiskt tillstånd är ett återkommande tema. Kanske trodde han att om han hela tiden gick in i nya roller kunde han undgå sig själv och lura vansinnet som kanske fanns inom honom. Då han spelade alla sina roller med lika stor övertygelse lyckades han dessutom undgå att kännas falsk. Hans Ziggy Stardust-persona som mer än något annat lanserade glamrocken i början av sjuttiotalet är otroligt fjantig, men den emotionella och konstnärliga tyngden i skivan Aladdin Sane, inspelad när Ziggy-karaktärens stjärna stod i zenit, kan bara inte avfärdas.

Det är en sak som jag inte tycker Bowie någonsin fått tillräckligt med erkänsla för – låtskrivandet. Låtar som "Life on Mars?", "Time", "Lady Grinning Soul", "'Heroes'" och "The Man Who Sold the World" tas så för givna att deras raffinemang glöms bort. Går man ännu längre tillbaka i tiden, till prövoåren för skivbolaget Deram, hittar man istället praktiskt taget okända låtar som bekräftar en brådmogen talang - "Let Me Sleep Beside You", "London Boys" och "In the Heat of the Morning". För att inte tala om den magnifika "Silly Boy Blue" som lyckas vara rörande naiv och moget storstilad på en och samma gång.

Bowie fortsatte att förändras genom hela sin karriär, men det betyder inte att allt han har gjort är meningsfullt. Kanhända låter det snålt att säga det men Scary Monsters (som 1980 ynglade av sig i hitsen "Ashes to Ashes" och "Fashion") är den sista verkligt relevanta Bowie-plattan. För som en vän så koncist uttryckte det: fram till och med den ledde Bowie utvecklingen men efter den följde han den bara.

Det har visserligen också sagts att nyckeln till Bowies framgång redan från början var att han kände vindens riktning långt innan någon annan gjorde det. Men om det nu skulle vara på det viset så var hans tajming betydligt bättre förr än vad den var de sista trettio åren när han redan på förhand varit omsprungen av till exempel Nine Inch Nails, Scott Walker och – sig själv. Varken förra skivan The Next Day eller Blackstar låter alls så radikala som de påstås göra.

Inte oväntat diskuteras det hur mycket Blackstar handlar om Bowies då förestående död. Det kommer förmodligen att sysselsätta människor en lång tid framöver, och det finns säkert mängder med "ledtrådar" att hitta för den som vill. Bowie visste ju vad som väntade honom. Hur som helst tror jag inte att det var en slump att utgivningsdatumet sattes till hans födelsedag den 8 januari. Jag inbillar mig att det ligger både en sorts självmedvetenhet och ett slags spjuveraktig humor i det. Som om han ända in i det sista hade ett litet trick att bjuda på.

Oavsett hur det förhåller sig med det, och oavsett vad jag anser om hans senare år, så förblir David Bowie en hjälte. För mig är det tack vare skivor som ovan nämnda Scary Monsters och Aladdin Sane, och The Man Who Sold the World, Hunky Dory och Station to Station. Och skivorna han spelade in med Brian Eno i Berlin – i synnerhet Lodger. Många vill förstås också lägga till Ziggy Stardust. Det är skivor som inte bara överskuggade mycket som gavs ut vid samma tid utan också det mesta som gjorts därefter. Det är för dessa skivor som saknaden och sorgen efter David Bowie är gargantuansk. För min egen lilla del är det också tack vare dem som solen på en annars ganska vanlig sommardag för snart 36 år sedan fortfarande lyser lika varmt och starkt.

Peter Sjöblom

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Kulturmarxismen och staten

Kulturmarxism är ett ord som ständigt återkommer hos personer som intresserar sig för relationen mellan vänstern, den vänstervridna liberalismen och de senaste årtiondenas politiska utveckling. En utveckling som i allt ...

Av: Anton Stigermark | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2014

Rebellerna förstör Syriens kultur

Ända sedan konflikten i Syrien bröt ut har jag pekat på wahhabismens inflytande i rebellrörelsen. I början var det få som lyssnade och många som tvivlade. Dessutom var och är ...

Av: Mohamed Omar | Gästkrönikör | 11 januari, 2014

Jeremiah Karlsson

Akvariecaféet

En ny novell av författaren Jeremiah Karlsson

Av: Jeremiah Karlsson | Utopiska geografier | 23 november, 2017

Orientalism – västs syn på Öst

Foto: Simon Amarcord TEMA ÖST-VÄST Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi beskriver hur den västerländska självbilden vuxit fram i kontrast till ett, mer eller mindre, konstruerat Öst. Resor till fjärran länder i syfte att upptäcka ...

Av: Mohammad Fazlhashemi | Essäer om samhället | 30 april, 2008

Takfresk i Camera degli Sposi, detalj

Det är bara att lyssna i tystnad

Femhundratio år efter Andrea Mantegnas död - ett litet porträtt genom några av konstnärens verk. Den 13 september 1506 dog en av renässansen mest betydande konstnärer: Andrea Mantegna. Vem var ...

Av: Guido Zeccola | Konstens porträtt | 06 januari, 2016

Nätet. Foto: Sunna Nordgren

Papper eller skärm?

Ett fotografi från ett fullsatt persontåg på 1950-talet visar hur varenda passagerare läser dagstidningen. Bilden har nyligen spridits på så kallade sociala medier – under den ironiska titeln ”All den ...

Av: Tidningen Kulturen | Björn Gustavsson | 10 september, 2015

Elvis Graceland - i Danmark

Danmark har fått sitt eget Graceland. På en åker vid södra infarten till staden Randers på Jylland, knappt 15 mil söder om Fredrikshavn, har en kopia av Elvis Presleys legendariska ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 19 Maj, 2011

Andalusien, i toleransens namn

Foto: Anne Edelstam Den mest befolkade av Spaniens regioner med Sevilla som huvudstad, vackert belägen i den södra delen av landet, är ett smycke i morisk arkitektur sedan dess arabiska ...

Av: Anne Edelstam | Resereportage | 30 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.