Italiensk nynaturalism kantad av spiritualitet. Intervju med Gianluca De Serio

 Den italienska filmen har, trots de enorma svårigheter som landet brottas med, under den senaste tiden fått ett slags renässans. Det lutar mest åt en ny genre och nya stilgrepp ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 26 oktober, 2012
Filmens porträtt

Gamla staden i Riga Foto CC BY-SA 3.0

Ryssarna i Baltikum

Riga är Lettlands vackra huvudstad vid floden Dünas(Daugava) mynning i Östersjön. 2014 var staden med all rätt Europas kulturhuvudstad. Otaliga sevärdheter lockar. Riga var också en viktig industristad under ...

Av: Rolf Karlman | 21 augusti, 2016
Reportage om politik & samhälle

Kiarostamis paradox

Tidigt i den iranske regissören Abbas Kiarostamis kortfilm "Two Solutions for one Problem" ("Dow Rahehal Baraye yek Massaleh", 1975) möts vi av en berättarröst; en röst som i kombination med ...

Av: Amir Bashir Ghotaslou | 25 februari, 2009
Filmens porträtt

Strindberg på Rådmansgatan. Bild: Vattkoppa/Wiki

För att finna frid och ro

Hans-Evert Renérius skriver om Strindbergs liv med utgångspunkt i Göran Söderströms berömda biografi.

Av: Hans-Evert Renérius | 15 april, 2015
Litteraturens porträtt

Ineta Svärd. Foto: Privat

Musik är inte enbart toner



”Vill man försöka att förstå hur jag formades som människa, musiker och tonsättare, då är min relation till orgeln en röd tråd”, berättar Ineta Svärd i Tidningen Kulturens nya serie med personliga skildringar om musik. 

Ineta Svärd


Mitt hem blev Sverige. Ibland tycks dörrar öppnas av sig själva, men faktum är att man blir bönhörd. Sverige blev Lettlands vän, medlare och förebild sedan mitten av åttiotalet. I högskolan där jag utbildade mig till lärare och i den luterska kyrkan där jag tog min organistexamen nämndes Sverige med respekt.
Ineta Svärd. Foto: Privat

Ineta Svärd. Foto: Privat

En gång följde jag med blicken ett passerande tåg och fick en stark känsla av att jag ville vara med på det tåget och inte ha någon slutstation. Upplevelsen av maktlöshet ledde till att redan som tonåring ville jag lämna Lettland, det var inte mitt val att hamna i skarven mellan två tidsåldrar - kommunismen och kapitalismen, eller att tillhöra ett utrotningshotat folk. Även i det "fria" Lettland väntade jag i åratal på att kunna leva, inte bara existera. Att ständigt slåss över det allra minsta som behövdes för att överleva, att se mina barns utsatthet och att alltid tvingas strida mot byråkratins överhet var inte ett liv.

Sovjetunionens generalsekreterare i kommunistpartiets centralkommittés politibyrå Jurij Andropov började resonera om systemreform och bildade diskret en ny medarbetaregrupp med uppgift att utveckla förändringen. Mikhail Gorbachev, som senare kom att bli landets president, införlivade gruppens påbörjade arbete som 1985 kom att bli känt som perestroika. Under senare delen av åttiotalet ledde Gorbachevs reformprogram glasnost och perestroika till att skapa en mycket motsägelsefull tillvaro. I Lettland, där få människor ens talade lettiska, ville man desperat förändra den etniska bilden genom att börja med att införa tvåspråkiga skolor och även stänga lettiska skolor. Samtidigt som Gorbachev hyllades för sina demokratiska idéer var det helt annorlunda för letterna, exempelvis Riga som hade en väldigt stor procent rysktalande invånare hade direkt blivit en rysk stad. Det hade den i princip redan varit men vi upplevde det som ett dolt försök att fullfölja det folkmord som makterna hade påbörjat långt tidigare, genom att deportera människor till Sibirien. Jag mådde så illa att jag ångrade att jag hade fött min son, mitt första barn som föddes året 1987. Gorbachev kom i rampljuset och blev hedrad även internationellt för sin politik medan min son samtidigt blivit rysktalande redan under sina första skolår, jag kunde inte tro annat än att ingen skulle komma att bry sig om våra problem – hur skulle jag kunna det.

När vi fick i stort sett bara lettiska politiker och parlamentsmedlemmar och inte längre tvingades att mata en storebror fortsatte han trots allt på något sätt att styra våra liv, höll i plånboken, skapade osäkerhet och kaos i vårt land. I många fall visade sig politikerna att vara okunniga, korrumperade och till och med gamla kommunister som tidigare arbetat för KGB. De flesta var helt enkelt ointresserade av folkets behov. Vi visste att bland högt uppsatta personer fanns även brottslingar och pedofiler. Ryssland fortsatte att styra över vår ekonomi och även politik på många sätt. Mest illa for ensamma mammor och barnfamiljer om de inte hade inkomst som skulle täcka de plötsligt så skyhöga kostnaderna för till exempel hyra och mat. Jag och mina barn levde i den riskzonen under många år, min man förlorade sitt jobb och han blev så småningom sinnessjuk, KGB hade förföljt honom i många år och han klarade inte längre av pressen. Han hade haft förväntningar på det nya systemet som aldrig infriades och den besvikelsen förändrade honom, det gick så illa att vi till slut skilde oss. Vi förlorad lägenheten och efter det fick jag och barnen ingen som helst ekonomisk hjälp, varken ifrån honom, staten eller släkten. I dessa svåra tider hjälptes folk inte åt.

Dagarna före jul satt en ung kvinna med sin treåriga dotter och tiggde på Rigas huvudgata. Späd och mycket vacker, med snöflingorna dansande i det ljusa håret såg kvinnan ut som en knäböjd staty. Det tog en lång stund innan hon insåg att någon stod framför dem och vände upp blicken. Till min fasa visste de inte längre hur man åt, men de var mycket törstiga. Vi gick till några adresser, men inte ens kyrkans folk ville släppa in dem.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I mina ögon blev kvinnan en symbol för den lettiska madonnan med barnet, det lilla folket som inte har egna hem. Hon var sinnesbilden av hur vi ofta kände oss, som att det lettiska folket inte hade rätt till att ha ett hem – rätt till vårt land. I verkligheten var det många människor som drevs till döden i det fria Lettland eftersom de inte hade någonting att leva på, och ingen ville ha med dem att göra. Du måste ha upplevt det livet själv, i din egen kropp, för att förstå.

Mitt hem blev Sverige. Ibland tycks dörrar öppnas av sig själva, men faktum är att man blir bönhörd. Sverige blev Lettlands vän, medlare och förebild sedan mitten av åttiotalet. I högskolan där jag utbildade mig till lärare och i den luterska kyrkan där jag tog min organistexamen nämndes Sverige med respekt.

Under en resa tillsammans med församlingens kör stannade vi till vid en restaurang. En kvinna som satt mitt emot mig började skruva på sig, tills hon tycktes explodera. Utan någon inledning talade hon om för mig att det var rätt att utge de lettiska legionärerna. Jag mådde plötsligt illa, morfar kom upp i mina tankar. Han utvisades till Gulag, de sovjetiska koncentrationslägren, utan att ha gjort något eller någon illa. Möjligen hade han räddat ett liv. Morfar hade hört ett samtal och varnat sin granne om att kommunisterna var intresserade av honom. Själv var han tvångsinkallad till den ryska armén och när arresteringsordern kom, tydligen fanns det en angivare, låg morfar svårt sårad med granatsplitter i ryggen på den Röda Arméns krigshospital. Med sår fulla av var och utan rättegång skickades morfar till ett känt läger som hette Inta. Därifrån återvände nästan ingen hem igen. Senare kom jag att se dokumenterade ögonvittnesberättelser från de få överlevarna och den närliggande floden som sköljer ut människoben varje vår. Offerplatserna där våra baltiska släktingar och andra fångars liv släcktes blev blottlagda och därefter kom staden Inta att i folkmun kallas för Spökstaden.

Vill man försöka att förstå hur jag formades som människa, musiker och tonsättare, då är min relation till orgeln en röd tråd. När min mamma var havande med mig så sade någon till henne att en gravid kvinna borde gå på utställningar och konserter där vacker musik spelas. Mamma var redan mycket konstnärlig själv, men hon växte upp under Stalins regim och tilläts därför inte att gå den utbildning som hon ville. Familjen hade berövats all sin egendom, barnen kallades för fascister av både ryska och lettiska grannar, pappan möglade i Gulag. För att försöka uppfylla sina drömmar flyttade mamma till Riga och hyrde en glasveranda där hon bodde utan värme hela vintern, matpengarna gick till hyran. Helt utsliten kom hon att insjukna i dysenteri och därefter återvände hon till landet. Utan resurser kunde hon inte avsluta gymnasiet och drömmen om konstskola förblev en dröm.

Mamma var mest fascinerad av orgelmusik och besökte konserter i katedralen i Riga - en välkänd konsertsal. Hon lyssnade på dåtidens unga stjärna, konsertorganisten Jevgēnija Ļisicina. I mammas mage hörde jag de mystiska tonerna och blev förälskad i dem för livet. Mer än tjugo år senare blev Jevgēnija Ļisicina, organisten vars musik jag känt innan jag ens fötts min orgellärare "med aura". Det hela skedde genom en slump och vid den tiden arbetade hon inte ens i någon skola, jag var då redan ganska påläst eftersom jag tagit examen vid högskolan och där hade jag haft andra lärare. Många av dem var väldigt duktiga och även kända, men vissa tekniker Ļisicina lärde mig är mina hemliga recept inom orgelspel och pedagogik.

Min granne Andris Vītoliņš familj var emigranter som sedan lämnade Stockholm och flyttade tillbaka till Riga, Andris var tonsättare och organist och son till den förste lettiske musikvetenskapsmannen Jēkabs Vītoliņš. Andris, och hans familjs ekonomiska stöd, kom att spela en avgörande roll i mitt beslut att skaffa en högskoleutbildning och uppfylla mina drömmar som organist. Jag hade mina tre minderåriga barn att ta hand om och min mamma som var pensionär hade inte mycket pengar själv och hon förstod nog aldrig hur illa jag hade det. Hon bodde på landet och hjälpte oss med grönsaker som hon själv odlade, och med att ta hand om min yngsta dotter. Barnbidrag täckte inga kostnader, de var symboliska pengar och så var också mitt stipendium. Vi var så fattiga att vi saknade det mesta; mat, skor, och även pengar till hyran. Andris familj, utan att kräva något tillbaka, betalade en del av min hyra i några år. Det var på så vis vi inte gick samma öde tillmötes som kvinnan som levde på gatan i Riga.

Orgel är för mig en klar favorit, en stor orgel har fantastiska kontrast- och nyansmöjligheter - en ljudfabrik jag har i åtanke när jag skapar min egen musik. Jag hade räknat med att alltid spela orgel men det blev annorlunda, jag fick ge upp den. Jag var anställd av svenska kyrkan fram till 2010 men tiden därefter fick jag allt svårare att få arbete hos dem. Flera av mina bekanta och även helt främmande människor sade att jag är för duktig, ambitiös eller helt enkelt annorlunda, man ska vara lagom säger faktiskt de flesta. Att inte vara "lagom" gjorde att jag blev utstött. Helst har jag velat skriva kyrkomusik, i synnerhet orgelmusik, men konceptet har ändrats genom åren. Kommunisterna lärde mig paradoxalt nog betydelse av den fria tanken genom att trycka ner den, och jag har spenderat mycket tid att söka efter sanningen. Den har ett orubbligt värde. Kyrkan ska försvara sanningen och ska inte ge upp Skrifterna, vilket den ofta gör, för då drabbas grundvalarna av hela konceptet, även musik drabbas, för musik är inte enbart toner.

Musikkomposition har alltid intresserat mig. Jag gick i pianoklass i musikskola, men även ett speciellt program med musikundervisning i den vanliga skolan som båda tillhörde framstående sovjetiska skolor i Riga. På den tiden var den vanliga skolan sex dagar i veckan och där hade jag också musikundervisning varje dag, sedan på listan av aktiviteter stod även tävlingar och ett aktivt konsertliv. På söndag var vi fullt upptagna med att göra läxor. Som åttaåring kunde jag lästa noter flytande och min första komposition blev till i andra årskursen, därefter följde perioder av komponerande. I musikhögskolan vann jag andra plats i en pianisttävling då flera överraskades av min originalmusik. I juryn satt en tonsättare och vi fick direkt en bra kontakt. Möten med honom fortsatte och mitt orgelstycke blev del av en nyskriven konsert av väletablerade tonsättare som framfördes i katedralen och därmed uppmärksammades av både radio och TV.

När vi kom till Sverige 2001 var jag fortfarande i farten med att både spela och komponera i Lettland, trots att vi levde under fattigdomsgränsen. Stundom gick luften ur mig och i Sverige tog min kreativitet nästan slut, jag fick uppleva en kulturkrock som tog mig mycket hårt. Min utbildning har alltid ifrågasatts och jag testades så svårt och så många gånger att jag tillslut gav upp. Jag blev sjuk under en lång tid och det romantiska fick vassare kanter och det naiva ett sting av realism, jag har helt enkelt fått kämpa Och ofta ensam.

Allting som jag velat bli har jag fått prova på; ballerina, skådespelerska, författare, lärare. Min diktsamling fanns färdig att tryckas i högskolans tryckeri, jag gick förberedande kurser på Konstakademin och gjorde en animerad kortfilm. Som kyrkomusiker arbetade jag med piano- och orgelelever och en kör för nybörjare där vi skapade egna musikaler. Men inom artistiska verksamheter finns en svaghet - man hamnar i rampljuset och gör sig själv till centrum. Jag är en rebell som tror att centrumet är Gud. Mina uttrycksformer idag är musik, språk och delvis historia. Konstnären, liksom kung, politiker, präst eller historiker, ska inte sprida lögner och inte ställa sig över andra, men det är det som oftast händer. Redan som barn anade jag att Gud finns, eftersom ateisterna så ihärdigt pratade emot honom; man pratar inte om något som inte finns. Men det har varit svårt att lära känna Gud bakom de olika religiösa förklädena.

För några år sedan träffade jag en historiker, hans intresse för Baltikum bidrar till att jag vill fortsätta skriva. I skolan ville jag få veta mer om lettisk historia, men det lyste rött av rysk sovjetisk propaganda men så småningom kom sanningen fram om min morfars erfarenheter från Gulag. Jag gifte mig med en politisk dissident utan att först förstå vad det skulle innebära. Som en lettisk kvinna i Sverige har jag behandlats på ett sätt som har sporrat mig att agera, alltsammans bidrog till att jag började leta efter sanningsenligt material. Historiekunskap gör att man börjar förstå andra människor bättre och inse hur lättmanipulerad och oskyddad folkmassan är. Vi behövde inte något krig under åttiotalet, det lettiska folket stupade i all tysthet, det var den etniska bilden vi hade.

Jag fick en bra skolning i Rigas Teacher Training and Educational Management Academy och i Rigas kyrkor. Musik är ett obegränsat ämne, den kräver en nyfiken och outtröttlig student. Mest har jag njutit av att vara piano- och orgellärare och känner mig hemma med barn som vill skapa själva, och musik går att förena med mycket annat. Det är helt vansinnigt roligt för både barn och vuxna att göra kreativa saker tillsammans, man ska inte sätta någon åldersgräns. Något som är sant om mig är att jag lämnar de miljöer där jag känner mig manipulerad och kvävd, för att kunna skapa fritt. Även kycklingen måste bryta sig ut ur äggskalet, i annat fall kvävs den. Om jag är tveksam över det jag skriver så kan det hända att jag istället inte producerar någonting alls. Eller så kan jag ha ett tjugotal skisser till ett arbete av vilka ingen blir till musik, inga dikter eller berättelser. Ofta måste jag ändå ge upp och acceptera att jag inte är perfekt utan inse att jag går igenom flera utvecklingsfaser.

Ofta tycker människor att det aktuella systemet de lever i är något bra, men systemet är ju skapat för att bland annat förtrycka. De så kallade kreativa människorna reproducerar snarare än producerar, eftersom det så passar systemet. Men människan är skapad efter Guds avbild och vi har fått fri vilja av Honom, vi är fria. Det är två stora gåvor från Gud som säger till oss att vi SKA tänka och SKA vara kreativa.

Jag känner som att i alla sammanhang jag har varit med om i mitt liv så har musik inte varit det allra viktigaste för mig, kanske har den aldrig varit. Det finns starkare och mer konkreta uttrycksformer än musik. Musikspråket missförstås så lätt: vad hade tonsättaren tänkt sig? I min situation vill man snarare ha samverkan mellan de olika konstarterna, få fram information. Elektronisk och kammarmusik blev något av skolans val, jag gick ut Tonsättarskola i Visby förra året. Just nu är det närheten till havet och vattenfåglar som inspirerar mig, en miljö som är rik på vackra ljud, och så har jag intresse för narrativ musik, s.k. anempathetic music. Jag är en berättare och om elektronik och naturljud förstärker min berättelse, då vill jag använda dem.

Jag har många idéer kring att skriva mer musik, möjligheter finns sedan tidigare i Gotland och Lettland och varför inte vidare Baltikum. Det är bara att bryta den mentala järnridån mellan länderna. Att skriva för Gotlands Musiken känns både praktiskt och roligt, vi är vänner. Gotland är underskattat och närapå eftersatt. Lettland är också underskattat, men producerar många utmärkt bra musiker redan i sina tonår, och så är det även med de andra baltiska staterna. Jag arbetar nu med ett musikprojekt som är ett symfoniskt musikstycke till Gotlands Musiken och Arsis, en mycket exklusiv handklocksensemble från Estland som leds av operadirigenten Aivar Mäe. Jag har också börjat gå en speciell kurs för att lära mig skriva romaner. Ett framtida projekt jag skulle tycka om att göra är en biblisk berättelse där jag själv valt ut texterna för en sångare och gitarrist från Frälsningsarmén i Visby. Jag kommer också att behöva en skådespelare, ett gäng dansare, duktiga stråkmusiker och en liten blåsorkester att samarbeta med. Tyvärr upplever många av våra konstnärliga verksamheter så ofta kris efter kris när det kommer till ekonomiska nedskärningar. Det är i stort sätt därför jag realiserar mina andra drömmar: skriver musik och texter.

Förra året komponerade jag fyra musikstycken till festivalen Ljudvågor som arrangeras av Tonsättarskolan i Visby och under festivalen kan man lyssna live elevernas nyskrivna musik. Även i år kommer ett av mina stycken spelas på festivalen som går av stapeln om ett par veckor. "En militär skiss" skrev jag med anknytning till paraderna på Röda Torget och jag bestämde mig för en blandning av sarkasm, gåtfullhet, humor, och göra karikatyr av alltsammans. Det är dessvärre även en tolkningsfråga från dirigentens och musikernas sida. De måste vara med på noterna, och kanske bortse att tonsättaren är en späd kvinna. Jag är bevandrad i rysk kultur från barnsben, kan språket och använder förnuftet. Det finns en befogad rädsla hos det lettiska folket för ryssarna. Några månader efter starten av mitt musikstycke blev Krimrepubliken ockuperad av ryska och pro-ryska trupper.
Temat är högaktuellt och kommer att förbli så.

Här är några länkar

https://soundcloud.com/ina-sv-rd/eam-contemplations

https://soundcloud.com/ina-sv-rd/beginning-of-sorrows-i-2014

https://soundcloud.com/ina-sv-rd/maon-level-of-heaven

https://soundcloud.com/ina-sv-rd/liten-militar-skiss-2014

Det näst sista stycket framförs av Faint Noise, ensemble består av tre damer, en av de - flöjtisten - är hustru till Jesper Nordén, det sista stycket framförs av Gotlandsmusikens orkester.

Under fritid skriver jag ett stycke till GM och Arsis, ett handklocksensemble från Estland. Om det blir framförande då kommer det ske runt jultid i Estland.

Ineta Svärds orgelspel finns på YouTube kanalen inasmusikatelje och festivalen Ljudvågor pågår i Visby 12-16 maj 2015.

Ineta Svärd

Ur arkivet

view_module reorder

”Man bara sätter igång och gör vad som ska göras...” – ett samtal…

”Man bara sätter igång och gör vad som ska göras...” – ett samtal med Wes Lang Våren 2007 deltog den amerikanske konstnären Wes Lang i en samlingsutställning på Galleri Loyal i Stockholm ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 04 juli, 2007

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 2Författaren satte sig till rätta vid det lilla bordet på scenen. All nervositet hade nu lagt sig. Han plockade lite med sina anteckningar. Någon hade hävdat att det var ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 13 januari, 2011

26. Ines

Ur intimitetsboken.   Nummer: 1. Datum: 12/10 1938 Datum för händelsen: 24/5 1938 Plats: Skeppargatan, Stockholm. Person: Karin B Händelse: Jag var hemma hos Karin med anledning av hennes fredsarbete. Jag skulle eventuellt genomföra en fredskonferens och ville ...

Av: Ines | Lund har allt utom vatten | 08 juni, 2012

Sofi Oksanen Foto CC BY 3.0 Wikipedia

Sofi Oksanen: Estland och kvinnokroppen

Sofi Oksanen har jämförts med både Quentin Tarantino och Leo Tolstoj. Tarantinos namn är inte tillfälligt, Pulp fiction ligger inte långt undan. Alltsedan debuten ”Stalinin lehmät” 2003 (Stalins kossor 2007) ...

Av: Enel Melberg | Essäer om litteratur & böcker | 08 mars, 2017

Vridning – Motstånd – Stoft

Denna essä är ett försök till att avhandla historiens dialog med den nutida tyska musiken genom att belysa Beethovens inverkan på tre tyska tonsättare och deras respektive tankemodeller och verk ...

Av: Stefan Thorsson | Essäer om musik | 02 december, 2012

Hon fångar djurens blickar

Hare – bearbetad litografi på frigolit av Riitta Tjörneryd Blicken mellan djur och människa, som kanske har spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling, och som alla människor i ...

Av: Niels Hebert | Konstens porträtt | 24 mars, 2008

Eric von Post - diktare i islams tecken

Genom den ljusport ditt molnsvärd öppnat, Muhammed, steg jag jublande inför Allah och hans härlighet. - Ur Ramazan Den store humanisten Eric von Post (1899-1990) tillhör den glesa skara svenska toppdiplomater ...

Av: Ashk Dahlén | Essäer om litteratur & böcker | 10 januari, 2011

Plast och heroin – en lyrisk betraktelse av konstnärligt samarbete hos Basquiat och…

Att ställa sig inför konstnärernas samarbeten var som att låta språk möta text. Jag låter Basquiat representera språk i relation till Warhol som text. Det är som att båda deras ...

Av: Freke Räihä | Essäer om konst | 09 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.