Mauro Luppichini. Arktis

Mauro Luppichini är en italiensk författare. Han har dock bott i Sverige i fem decennier och arbetat bland annat som bibliotekarie i Uppsala. Men han har alltid skrivit och publicerat ...

Av: Mauro Luppicchini | 02 december, 2013
Utopiska geografier

Paradoxer och ortodoxer inom svensk lärarutbildning

Anders Zorn Då lärarutbildningen är ett brinnande ämne för närvarande, kunde det vara intressant med några inblickar i denna utifrån ett lärarperspektiv. Jag ska här dra nytta av Tidningen Kulturens obundna ...

Av: Hans Färnlöf, docent | 21 april, 2008
Essäer om samhället

Frihet är jämlikhet är solidaritet

  Eugene Delacroix, La BastilleEn idéhistorisk exposé över den franska revolutionens honnörsord Det är näst intill omöjligt att bilda sig en rättvisande uppfattning om den enorma betydelse som den franska revolutionens berömda ...

Av: Roberth Ericsson | 25 augusti, 2008
Essäer om politiken

Ebba Witt-Brattström på Bokmässan 2014.. Foto: Vogler, Wikipedia

Strindbergs otippade fans

I vår tid är det populärt att hedra August Strindberg i egenskap av litterärt geni. Men såsom Ebba Witt-Brattström påpekat i Om Strindberg, red. Lena Einhorn (2010) och senast Ulrika ...

Av: Lisa Gålmark | 07 maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

En känsla av förundran. Van Morrison, del 5: Från Saint Dominic’s Preview till Caledonia Soul Orchestra



Att det krävdes tio år och Kevin Rowlands ihåligt metalliska röst i Dexys Midnight Runners för att ”Jackie Wilson Said (I'm in Heaven When You Smile)” skulle bli en bredare angelägenhet för singelkonsumenterna är helt obegripligt. Inte för att hitsinglar nu är något kvalitetsmått i sig, men Van Morrison hade inte gjort en så ettrigt livsrusig och smittande låt sedan ”Brown Eyed Girl” fem år tidigare. Den förtjänade faktiskt betydligt större framgångar än någonsin Gilbert O'Sullivans sprickfärdigt äppelkindade ”Alone Again (Naturally)”, Hot Butters plippepluppeploppande jingel ”Popcorn” och Dr. Hooks sirapskladd ”Sylvia's Mother” – allihop kioskvältare 1972, samma år som ”Jackie Wilson Said” kom ut. Enligt Kevin Rowland – som säger sig ha upptäckt musikens djupare kraft tack vare Van Morrison – lär upphovsmannen själv ha påstått att han tyckte att Dexys version var bättre än hans egen. Men det kan lika gärna vara ett utslag av Rowlands ego som redan då hade svällt upp till en zeppelinares dubbla storlek. I samband med att Dexys version seglade runt på hitlistor och i brittisk poptelevision skröt han: ”Jag tycker att jag är bättre än Van Morrison hur som helst.”

I övrigt tog LP:n ”Saint Dominic's Preview” inte många kommersiella hänsyn. Visst blev det en av hans bäst säljande LP genom tiderna, och visst kramade Warner Brothers ett par ytterligare singlar ur skivan – den visserligen fina ”Redwood Tree” och den lysande ”Gypsy” – men det som definierade skivan var de långa, reflekterande låtarna. Tre av dem upptog nästan en halvtimme av skivans totala speltid, och vittnade om att Morrison befann sig i rörelse bort från det radiovänliga format som kännetecknade ”Moondance”, ”His Band and the Street Choir” och ”Tupelo Honey”. Skivans centrala låt, ”Listen to the Lion”, var för övrigt en låt som blivit över från just ”Tupelo Honey”. Att spara den till ett senare tillfälle var klokt, då den med sina elva minuter hade bringat ”Tupelo Honey” i stilistisk obalans. ”Listen to the Lion” var ett artistiskt kraftprov jämförbart med ”Cyprus Avenue” och ”Madame George”, även om den saknade ”Astral Weeks” poetiska vigör. Många klagade redan vid utgivningen på att texterna kändes lite tunna. I en recension, som visserligen mynnade ut i betyget A-, skrev Robert Christgau att ”poängen är att orden – som på den här skivan är lika kvalitativt ojämna som låtarna – ibland säger mindre än rösten.”

Kevin Rowland skröt (Jag är bättre än han)

 

Därmed satte Christgau fingret på något grundläggande. Hur beläst Morrison än är, och oavsett hur många författarreferenser som han kryddat sina låtar med genom åren, har han som textförfattare själv endast undantagsvis nått upp i någon egentlig litterär klass. Men det är inte väsentligt, för texternas verkliga betydelse sitter i Van Morrisons röst. Det är den som, med sin upprinnelse i ett emotionellt djup som bland vita sångare är nära nog unikt för honom, låter sångerna kommunicera på en fundamental själslig nivå. Just därför är det svårt för andra att göra relevanta covers på hans låtar. Även om låtarna är bra även i andras tolkningar så har Morrison med sin röst trumfesset på hand.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Saint Dominic's PreviewDetta såg Christgau men inte Clinton Heylin, som i vad som ändå är den hittills bästa Van Morrison-biografin, ”Can You Feel the Silence?”, avfärdar den andra stora låten på skivan, ”Almost Independence Day”, som ett ”grandiost misslyckande”. Han dömde ut bildspråket i låten som ”tufsigt och slitet”. Morrison själv var inte sen med att snäsa av dem som försökte gå in för djupt på texternas innehåll. Särskilt inte dem som försökte hitta ledtrådar till hans privatliv: ”En skiva går inte nödvändigtvis in på några detaljer om personliga förändringar.” Särskilt högljutt dundrade han mot musikjournalisterna: ”Vad har privatlivet överhuvudtaget att göra med musiken? Alla dessa journalister kör sin egen grej och det har inte ett jota med mitt liv att göra!” Åratal senare var tongångarna de samma: ”I recensionerna skriver de att ’det här betyder det-och-det och när han skrev den låten gick han igenom än det ena än det andra’. Man läser och undrar, ’Vem snackar de om egentligen?’ Till sist kommer man till en punkt när man knappt vågar skriva nånting alls därför att man vet att det kommer att komma någon och dra en massa konstiga slutsatser av det.” ”Hela grejen med tidningarna är att de ska tjäna pengar. När nånting händer som de kan skriva om ser de att det finns pengar att hämta ur det, så då skarvar de dessutom i lite extra. Det är på det viset som de kan fortsätta att existera.”

En brittisk tidning skrev om ”Saint Dominic’s Preview” att ”visserligen myllrar flera av låtarna av förtjusande poetiska bilder, men de kopplas sällan ihop till ett sammanhängande koncept eller någon genomgripande filosofi”. ”Vanligtvis blir konceptet för en skiva inte uppenbart förrän man lyssnar på den i studion”, förklarade Morrison. ”Det kan bero på tillvägagångssättet – om allting spelades in i ett svep eller om skivan byggs upp bit för bit vid olika tillfällen. Eller om man har övertrasserat sitt bankkonto just den dagen.”

Scorsese-soundtrack 1982Heylin fortsatte att driva sin negativa linje mot ”Almost Independence Day” och sökte stöd hos Morrison själv, som innan skivan var färdig bekände för en journalist att ”jag måste få ihop ytterligare två låtar till skivan, men jag fattar inte hur det ska gå till.” Heylin gissar att ”Almost Independence Day” var den ”oinspirerade utfyllnad” som räddade skivans speltid. Samtidigt konstaterar han att den åtta minuter långa ”Wonderful Remark” lämnades utanför. Kanhända ratade Morrison den för att den härrörde från tiden för ”Astral Weeks” – jämför ”Tupelo Honey” som han avfärdade kategoriskt för att han tyckte att låtarna var ”för gamla”. Det var inte förrän i början av 80-talet som ”Wonderful Remark” såg offentlighetens ljus första gången, och då i en omarbetad, och mycket kortare, version på soundtracket till Martin Scorseses dystra film ”King of Comedy”. (Det var för övrigt passande att Morrison bidrog med musik till just den filmen, då den handlar om en kämpande stå upp-komiker som förföljer sin idol, en pratshowvärd som håller hårt på sitt privatliv – jag förmodar att Morrison kunde identifiera sig med sig ämnet.) Man kan absolut hävda att ”Saint Dominic's Preview” hade blivit en mer koherent skiva om han tagit med ”Wonderful Remark” på bekostnad av inte ”Almost Independence Day” utan några av skivans kortare låtar. I synnerhet den ganska tråkiga Ray Charles-pastischen ”I Will Be There”. Men oavsett har ”Saint Dominic's Preview” till skillnad från den håglöst sammansatta ”His Band and the Street Choir” en intensitet som tätar de konceptuella fogarna och lyfter fram skivan som en av Morrisons allra bästa. Med ”Listen to the Lion” och ”Almost Independence Day” hittade Morrison ett nytt musikaliskt spår som han kunde följa med säkra steg. Det är som att upptäckten av detta spår gjorde honom uppriktigt lättad. Även om han fortfarande kunde uppbringa snärtiga låtar som ”Jackie Wilson Said”, så tycks han ha kastat av sig hitsingeloket som han upplevde att Warner Brothers hade lagt på honom. Denna lättnad tycks frigöra en energi som tar sig uttryck som äkta entusiasm, och därför har till exempel ”Jackie Wilson Said” en större livskraft än tidigare låtar som ”Call Me Up in Dreamland” och ”Blue Money”, som blossar upp hastigt men som sedan sjunker ner lika fort och ohjälpligt i trivialitetens kärr.

Titellåten har länge varit föremål för allsköns analyser och spekulationer. Själv har Morrison lämnat motstridiga uppgifter om den. Han har påstått att den bara var en inre monolog: ”Den betyder ingenting. Det är en bild. Orden, stavelserna – de bara kom ut ur munnen på mig och så skrev jag ner dem.” Men vid ett annat tillfälle påstod han, förmodligen mer sanningsenligt, att inspirationen kom från barndomen i Nordirland. ”Den centrala bilden i låten är av Saint Dominic-kyrkan där folk samlades för att gå på en fredsmässa i Belfast och be.” Bilderna i texten är bara löst sammanlänkade – referenser till fönsterputsning och Hank Williams antyder uppväxttiden, medan kommentarer kring skivbolagsbjudningar och ett glittrigt jet set-liv anakronistiskt placerar låten i ett av de sentida sammanhang som Morrison hjärtinnerligt avskydde.

Pete Seeger, godkänt politiskMen mest anmärkningsvärda är de reflektioner som kanske rör stridigheterna på Nordirland: ”Everybody feels so determined/Not to feel anyone else's pain” och ”See them freedom marching/Out on the street”. Jag säger kanske, för raderna är alldeles för vaga för att dra några egentliga slutsatser av. Andra före mig har varit desto mer angelägna om att hitta ledtrådar till Morrisons eventuella uppfattningar om den nordirländska konflikten – The Troubles – och för att driva sin tes har de tagit egna värderingar och rent önsketänkande till hjälp. I sin doktorsavhandling vid Leipzigs universitet, ”And the Healing Has Begun: A Musical Journey Towards Peace in Northern Ireland”, sammanställde Katrin Pietzonka 2008 en lista på låtar – inte bara Morrisons – som hon menade på ett eller annat sätt anknöt till konflikten. Men texterna till de inkluderade Morrison-låtarna, handlar som bäst om hans syn på det irländska arvet i allmänhet. Bland annat nämner Pietzonka ”Cyprus Avenue” och ”Madame George” (som båda gavs ut ett par månader innan oroligheterna ens satte igång), ”The Healing Game” (som är en hyllning till den irländska identiteten i allmänhet utan några specifika hänsyftningar på konflikten), och "What Makes The Irish Heart Beat" (som i korthet berör Morrisons emigration till USA, vilken också ägde rum långt innan konflikten bröt ut). Pietzonkas kompilat är ur Morrison-hänseende med andra ord rent nonsens.

Morrison vägrade mycket bestämt att vädra några politiska åsikter, och förklarade det eftertryckligt: ”Jag tycker att en musiker som blandar sig i politiken är ute på djupt vatten, om det inte är någon som Pete Seeger som verkligen vet vad han pratar om. Annars tycker jag att det är förfärligt med musiker som utnyttjar sin position för att påverka folk. Det har de ingen rätt att göra. Musiken är universell. Den hör varken till den ena eller andra sidan. Svart eller vit – musiken är till för alla. Den har inga sidor.” Men beträffande konflikten på Nordirland framhåller Clinton Heylin att ”det står bortom alla tvivel att Morrison hade åsikter i frågan, även om han hade beslutat att inte beröra det känsliga ämnet. När konflikten blossade upp igen efter den blodiga söndagen [30 januari 1972] tärde det på hans sinne, i synnerhet som hans föräldrar fortfarande var kvar i hjärtat av östra Belfast. (De flyttade till Kalifornien året därpå, troligen delvis på grund av den försämrade situationen).” För närstående nämnde Morrison att han hade flera vänner i Belfast som tyckte att han var för feg för att återvända dit som läget var och detta bekymrade honom. ”Jag tror inte jag vill åka till Belfast om det är såna fördomar som sprids där”, försvarade han sig. Men Heylin menar att Morrison tvärtom gärna hade åkt till Nordirland, och att denna hemlängtan kan spåras i titellåten på ”Saint Dominic's Preview”.

Hard Nose the HighwayEn artikel i Rolling Stone, baserad på en intervju med honom själv, lär knappast ha bättrat på Morrisons relation till vare sig media eller fans. Johnny Rogan beskriver det hela tragikomiskt underhållande i boken ”No Surrender”: ”Han förnekade att han skulle ha något kultfölje men tidningen lät antyda motsatsen genom att fylla ut artikeln med en serie vittnesmål från 'Astral Weeks'-fanatiker. Deltagarna i denna pseudo-sociologiska studie innefattade en deprimerad New York-bo som svor på att skivan hade räddat henne från att bli galen, en konststudent som åkte genom Indien och Afghanistan i en skåpbil som han hade döpt till The Van Morrison, och en psykolog som hävdade att han hade upptäckt en 'högre sanning' medan han hade lyssnat på Van Morrison under påverkan av en 'exotisk gas'. Vittnesmålen lät apokryfiska men upprätthöll myten om Morrison som västkustens mystiske guru. /.../ I ett försök att punktera något av sin ikonstatus lät han sig fotograferas med kaffemugg på huvudet.” Michael Maggid som tog bilden berättade att Morrison var på gott humör vid fotosessionen, men tillade att ”han var mycket privat av sig samtidigt som han var allmän egendom. Alla som blir berömda förhåller sig till kändisskapet på ett mer eller mindre stilfullt sätt. Groupies och folk som tror att de känner en tränger sig på, och jag tror att Morrison tyckte att det var rena plågan. Han hade inget lust att vara trevlig mot någon om han inte kände för det. När jag hälsade på honom var det en kille som bara klev in genom köksdörren och sade 'Jag har hört dig och tänkte att jag skulle komma förbi och tala om hur mycket jag gillar dig.' Van slängde ut honom.”

* * *

I slutet av 1972 flyttade Janet Planet ifrån Van Morrison och tog med sig parets tvååriga dotter Shana, samt den son som hon hade från ett tidigare förhållande. I januari 1973 lämnade hon in sin skilsmässoansökan. Hon hänvisade till ”oöverbryggliga meningsskiljaktigheter” och gjorde anspråk på 50 % av deras gemensamma tillgångar, vilka utgjorde allt från 40.000 dollar i besparingar till den åttakanalsstudio som Morrison precis hade byggt färdigt för att kunna spela in musik närhelst andan föll på. Inte helt oväntat ansökte hon också om vårdnaden av Shana. Morrison, som också var angelägen om vårdnaden, blev väldigt sårad när han bara beviljades umgängesrätt. Han bodde ensam kvar i parets gemensamma hus i Fairfax, men ville flytta så fort som möjligt då det var förknippat med så många dåliga minnen. Han hade redan inlett ett nytt förhållande, med en servitris han hade träffat på sin favoritrestaurang i Marin County – kanske ett sätt att döva besvikelsen och frustrationen över det sammanstörtande äktenskapet?

Familjen McPeake

Morrison höll helst sina bekymrade funderingar kring skilsmässan för sig själv. Inte ens gamla vänner som John Platania och Jef Labes – den senare nyss hemkommen från en lång vistelse i Israel – fick veta något. Medan Morrison och Janet Planet fortfarande bodde ihop, anförtrodde han sig istället åt en annan nära vän från Woodstock, Jon Gershen. ”Han bjöd hem mig till dem i Kalifornien”, minns Gershen. ”Det var strax efter att 'Saint Dominic's Preview' hade kommit ut. Middagen stod färdig på bordet när jag kom, och vi tog igen det vi hade förlorat sedan de hade flyttat från Woodstock. Allt verkade vara frid och fröjd. Men Van hade bokat in mig på ett hotell, och på vägen dit berättade han att de skulle separera. 'Vad pratar du om? Varför har du inte sagt det tidigare?' frågade jag. Det hela försatte mig i en obekväm situation. Det var inget bra läge att umgås när hans äktenskap höll på att ta slut. Det föll honom aldrig in att jag inte alls ville bli inblandad i allt det där. Men han funkar inte så, han förstår inte sånt. Han ville bara göra nåt kul, som förr i tiden. Sen fick jag höra Janets sida av saken och det var uppenbart att de hade nått en slutpunkt. Jag tror att en viktig detalj i alltihop var att Van hade börjat bli mer berömd vid den här tiden. I takt med att han blev mer förmögen började andra saker förändras. Jag tror inte det var så bra för honom psykologiskt sett. Det var för mycket som hände, sånt som inte gick att ha någon kontroll över. Det hade funkat medan de bodde i Woodstock, men i Kalifornien blev det för stort. Det blev för mycket för Janet.”

Om Morrison stängde in sina känslor i umgänget med andra så var han desto mer frispråkig i en låt som han spelade inför publik bara några enstaka gånger. I den isande bittra och svavelosande balladen ”I Paid the Price” sjunger han att ”I'm sick and tired of your alibis and your indiscreet lies” och anklagar ex-frun för ”forced superiority” och ”azure delusions of grandeur”. Morrison, något oförmögen att se bjälken i sitt eget öga, förklarade också att ”It's plain to see you're in need of help”. ”I Paid the Price” är så frätande illvillig att Dylans ”Idiot Wind” låter som en ömsint viskad kärleksförklaring. Låten är fortfarande officiellt outgiven.

* * *

Man skulle kunna tro att familjeproblemen skulle påverka inspelningarna av ”Hard Nose the Highway” negativt, men istället präglades de av en ovanlig lätthet, för att inte säga lättsamhet. John Platania var tillbaka som gitarrist efter ett par skivors uppehåll, och gav en inblick i studioarbetet: ”Det var jättekul att jobba med den skivan. Det var så avspänt. Det jag gillade mest var att Van gav oss fria händer att spela som vi ville. Han gav bara lösa riktlinjer för hur han ville ha det. Och jag visste vad han ville ha. Han ville inte ha några ylande gitarrer. Det sade han ofta – 'inga ylande gitarrer!'”

Med tillträde till en egen studio hade Morrison samlat på sig en stor mängd nya låtar, så många att han gav bort flera stycken till andra artister. Bandarkiven fylldes med både eget material och covers, såsom en explosiv – men tråkigt nog fortfarande outgiven – version av Little Miltons ”Grits Ain't Groceries”. Men det fanns nackdelar med att ha dygnet-runt-tillgång till en studio. En del menade att det fick Morrison att isolera sig ännu mer, medan Jef Labes gjorde en annan iakttagelse: ”Van upptäckte att när man inte måste jobba mot klockan är det lätt att man slösar bort mycket tid på att testa en massa onödiga saker. Han tog upp det flera gånger, att det först kändes som en frihet, men att det i slutänden är bättre att ha lite press på sig för att då får man något vettigt gjort.” Dessutom gjorde den stora mängden material Morrison frustrerad. ”Jag ville ge ut dubbel-LP”, klagade han, ”men då sade skivbolaget, 'nja, det är nog lättare att marknadsföra en enkelplatta. Här lägger man ner en massa energi på att spela in, och så får man ändå bara skära ner materialet. Bort med den här låten, bort med den där. Det är så svårt att välja vad man ska plocka bort för alla låtar är så olika. Man får väl gissa sig fram.” ”Hur mycket hinner man med på 40 minuter vinyl?” frågade han retoriskt. ”Om man kunde ge ut tripplar utan att få skit för det så skulle jag göra det. Det skulle vara en mycket ärligare konstnärlig representation. Egentligen spelar jag in fyra skivor åt gången – du anar inte vilka grejer som finns i arkiven! Jag har sånt från 'Street Choir' som är totalt okommersiellt, helt obegripligt om man inte ser det som jazz. När jag spelar in far det åt alla möjliga håll hela tiden, men så fort som det är dags att ge ut en skiva måste man begränsa det till en enda grej så att det passar ihop på samma skiva.”

Singelutgåva av Warm LoveMånga tycker att ”Hard Nose the Highway” är alldeles för ojämn, både i stil och kvalitet. Av Morrisons skivor från den klassiska tidiga Warner Brothers-perioden är det den sämst ansedda. På 90-talet släppte Morrison något överraskande den generöst tilltagna outtakessamlingen ”The Philosopher's Stone” som inkluderade nio av de cirka trettio låtar som han spelade in till ”Hard Nose the Highway”. Exakt hur Morrison tänkt sig dubbelvarianten är inte känt – kanske hann han aldrig utarbeta en färdig form för den. Men om man roar sig med att försöka rekonstruera den dubbel-LP som aldrig funnits med hjälp av den utgivna versionen, låtarna från ”The Philosopher's Stone” och en smula intuition, kan man få till en fiktiv skiva som faktiskt håller ihop ganska bra.

När Morrison inte fick som han ville försökte han strukturera de utvalda låtarna till en hårdare A-sida och en mjukare B-sida. Exakt hur han gjorde den distinktionen är inte alldeles lätt att förstå då det inte skiljer särskilt mycket i de båda sidornas respektive hårdhetsgrad, men helt klart är den första av dem bättre rent musikaliskt. Den ambitiösa ”Snow in San Anselmo” inleder och tar andan ur en med sitt paradoxalt olycksbådande änglakörarrangemang. Utan tvekan en av Morrisons bästa låtar, inte bara från den här tiden. Den förtjusande ”Warm Love” nickar – liksom den snarlikt betitlade kusinen ”Crazy Love” gjorde före den – uppskattande åt Curtis Mayfield. Clinton Heylin kallar låten ”eskapistisk” med dess idylliska beskrivning av en dag på landet i kärlekens tecken, och berör därmed det faktum att Morrison ingenstans på den färdiga skivan tar upp skilsmässan. Den fina titellåten korsar gospel och country på ett sätt som hade fungerat fint på ”Tupelo Honey”. (Titeln förmodas för övrigt betyda något i stil med att man behöver vara hårdhudad för att klara sig i världen.) ”Wild Children” får en hel del beröm bland Morrison-anhängarna, men denna letargiska betraktelse av efterkrigstidens barn som växte upp med Marlon Brando och James Dean känns betydligt längre än sina fyra minuter.

Första sidan avslutas med ”The Great Deception”, en majestätisk vidräkning med bland annat den hippierörelse som låtskrivaren föraktade: ”Did you ever hear about the great deception?/Well, the plastic revolutionaries take the money and run/Have you ever been down to Love City?/Where they rip you off with a smile and it don't take a gun”. John Lennon och hela det rocketablissemang som Morrison av allt att döma ansåg att han företrädde får sig också en släng av sleven: ”Did you ever hear about the rock and roll singers/Got three or four Cadillacs/Saying power to the people, dance to the music/Wants you to pat him on the back”. Låten har genom åren fått utstå mycket spott och spe, och många menar att det bara är en jeremiad alldeles för hårt knuten till sin tid. Nåja, det kanske inte finns så många hippies kvar av dåtida typ, men så länge som skenhelighet och bigotteri frodas i världen, så länge kommer låten att vara relevant. Vill man göra den mer dagsaktuell kan man bara byta ut textens rocksångare mot dagens pråliga rappare. ”Den handlar om sånt som jag vet något om”, klargjorde Morrison. ”Hippies som inte är några hippies alls och underhållningsbranschen som bara våldtar människor.” Men senare ändrade han sig, nästan som om han kommit att skämmas över ”The Great Deception”: ”Man måste framföra sina låtar så att det låter som att man menar dem även om det bara är ett skådespeleri. Det är bara underhållning. Att göra skivor är bara att fylla ut ett tomrum. Man får inte ta det på för stort allvar.”

Turnéaffisch 1973Andra sidan på ”Hard Nose the Highway” består av tre låtar. ”Green” är Morrisons första officiellt utgivna solocover och i original hette den ”Bein' Green”. Då framfördes den av grodan Kermit (!) i barnserien Sesam som Morrison ofta tittade på med Shana. Uppenbarligen kände han starkt för låten, då han inte bara hade tänkt ta med den redan på ”Saint Dominic's Preview”, utan dessutom upphöja den till skivans titellåt. Men naturligtvis är låtvalet lika bisarrt som det verkar. John Collis skrev välförtjänt syrligt i sin biografi att det kanske är att tolka låten lite för bokstavligt, men att den knappast passade Morrison då han varken är grön eller särskilt lik en groda. ”För mig är den mer än bara en låt från 'Sesam'”, försvarade Morrison sig. ”Enligt min tolkning handlar den om att man inte måste göra sig till. Om folk inte gillar dig för den du är kanske de inte ser dig som just den du är.” Absolut en ståndpunkt som är lätt att applådera, och man skulle också kunna tänka sig att det var en hjärtevärmande gest till Shana från pappa, men musikaliskt är låten likväl slöseri med skivyta. Ännu mer vinyl gick till spillo när han dessutom lät ge ut den på singel. Efter att Morrison förvirrat lyssnaren med ”Green”, tråkade han halvt ihjäl densamma med den efterföljande ”Autumn Song” och dess extremt långa tio minuter av omdömeslös cocktailjazz.

Om ”Saint Dominic's Preview” hade sina stråk av hemlängtan, så är dessa betydligt bredare i ”Purple Heather”. Låten är mer känd som ”Wild Mountain Thyme”, ibland också som "Will Ye Go, Lassie, Go". Inte sällan betraktas den som traditionell, men den skrevs en god bit in på 1900-talet av Francis McPeake ur Belfasts framstående folksångarklan The McPeake Family. Låten blev snabbt spridd i både Storbritannien och USA; från det att McPeake framförde den i BBC första gången i slutet av 50-talet till att den omdöpt hamnade på ”Hard Nose the Highway” 1973, hade den spelats in av alla tänkbara från Marianne Faithfull och The Byrds till Nana Mouskouri och Long John Baldry. Det är inte svårt att förstå att textens naturlyrik slog an en ton hos den Van Morrison som flera gånger tidigare hade blickat tillbaka mot sitt irländska ursprung. I ljuset av ett flertal senare skivor skulle man kunna se ”Purple Heather” som starten på ett mer uttalat mentalt/andligt sökande efter en ”symbolisk nationalitet”. Alltså inte i första hand en nostalgisk längtan tillbaka till ett konkret Nordirland med fattiga gator och lummiga områden i uppväxtens Belfast, utan en djupt romantisk strävan efter ett ”hjärtats Irland” som sedermera kom att omfatta även ett mer allmänbrittiskt och mytologiskt Avalon.

Kritiken av skivan, när den släpptes sommaren 1973, var splittrad. Bland de tveksamma fanns Stephen Holden som i sin Rolling Stone-recension menade att det genomgående temat för ”Hard Nose the Highway” var nostalgi, och ansåg att även om skivan var psykologiskt komplex med utmärkta texter så var låtarna ojämna. Charlie Gillett i Let It Rock skrev att ”problemet med 'Hard Nose the Highway' är att även om musiken rätt ofta är 'intressant', så saknar den en övertygande emotionell grund”. Han tyckte inte heller att den levde upp till den höga standard Morrison hade satt med föregående skivor, då den enligt hans förmenande saknade melodiskt fokus och på det hela taget var oinspirerad. Men även om man nu måste ge dem rätt i att ”Hard Nose the Highway” är ojämn, så är den med särskilt låtar som ”Snow in San Anselmo”, ”Warm Love” och ”Purple Heather” inte på långt när så dålig och så lätt att avfärda som många anser.

 It's Too Late to Stop NowSamtidigt kan jag förstå att många blev besvikna på skivan efter att ha sett Van Morrison under den turné som föregick utgivningen av den. I skenet av både de amerikanska och europeiska konserterna tedde sig ”Hard Nose the Highway” faktiskt en smula matt.

Under inspelningarna av ”Saint Dominic's Preview” hade Morrison yppat för en reporter att han funderade på att ta en paus, och hösten 1972 var mycket riktigt lågaktiv. Möjligen kände Morrison att problemen mellan honom och Janet Planet sög ut arbetsenergin, även om han inte beredvilligt erkände det. Helt klart är att uppehållet gjorde Morrison gott, för när han återvände till konsertlokalerna med en turné under sommarmånaderna 1973, var det med en så genomgående esprit att det överträffade praktiskt taget allt han dittills presterat på en scen.

Men han inledde året med några trevande konserter i Texas och i Kalifornien. Egna favoriter från skivorna blandades med covers på allt från gamla schlagers till country och rhythm & blues, enligt den modell han använt sig av ett par år tidigare. Ibland fick publiken till och med höra honom brista ut i ”Everybody's Talkin'” – Harry Nilssons Fred Neil-komponerade hit ur filmen ”Midnight Cowboy”. Konserterna var chosefria, som om Morrison anspråkslöst och utan press ville pröva sin egen känsla inför publikmötet. Även om de ibland lät en smula prövande kunde man höra en begynnande glädje åt att stå på scenen igen.

”Det har många gånger förut varit tufft att ta sig igenom en spelning”, erkände Morrison då. ”Men nu har allt fallit på plats, allting bara klickar.” Det som klickade mer exakt var ett band på drygt tio personer utöver Morrison själv. The Caledonia Soul Orchestra hade en grundsättning som bestod av flera musiker som av och till hade medverkat på Morrisons skivor de senaste åren, och utökades med en blås- och en stråksektion. Med en så massiv besättning, både beträffande omfång och samspelthet, kunde Morrison känna sig säker på att bredden på repertoaren och låtarna i sig skulle tillvaratas med en exceptionell precision. Redan tidigt under turnén – som under flerdagarsengagemanget på The Troubadour i Los Angeles – var Caledonia Soul Orchestra en sofistikerad enhet som både kunde framhäva de fina nyanserna i musiken och som tordes ge efter för en ohämmad spelglädje. Och huvudpersonen själv var i absolut toppform. Ett ögonvittne från första kvällen på The Troubadour berättade att "han var exceptionell, fullkomlig. Stämningen var rätt, publiken mottaglig och musiken gick inte att jämföra med något annat. Det var bland det bästa som jag någonsin har sett.” ”Det fanns definitivt en glädje i att gå upp på scenen”, minns John  Platania. ”Vi hade en underbar tid allihop. Vi var verkligen som en familj. Vanligtvis när jazz-, rock- och klassiska musiker spelar i samma band är det som en trehövdad hydra men i Caledonia Soul Orchestra kom vi otroligt bra överens.” ”Jag skulle vilja påstå att turnén kännetecknade toppen på Vans självförtroende som artist”, sammanfattade han.

En konsert på Londons Rainbow Theatre i slutet av juli TV-sändes av BBC, och den är en timslång bekräftelse på hur rätt Platania hade. I slutet av konserten kunde inte ens den vanligtvis så stele scenpersonligheten Van Morrison stå still längre; genom kroppen forsade adrenalinet och han rusade fram och tillbaka över scenen, sparkade högt ut med benet och gav ett sprakande framträdande. Och detta är bara ett exempel – så gott som varje kväll dröp av endorfiner och kreverade av inspiration.

Låtar från konserten på Rainbow Theatre blandades med likaledes sensationella inspelningar från USA-delen av turnén och släpptes på en dubbel-LP (fast ursprungsplanen var att ge ut en trippel). ”It's Too Late to Stop Now” hyllas gång på gång som en av de bästa liveplattor som någonsin har givits ut, och mycket riktigt är det ytterst svårt att komma på särskilt många andra som lika ofiltrerat – och med lika bra ljud – som den har fångat omedelbarheten i ett genuint passionerat liveframträdande. Morrison själv erkände skivans exceptionella kvaliteter: ”Många av låtarna mognar med åren och är mycket bättre live än vad de är på originalskivorna. De lyfter, och under turnén fräschade stråkarna upp dem ytterligare. I stort sett ger skivan en riktig bild av mig i konsertögonblicket och den är bättre än mycket av det jag gett ut tidigare.”

Konserterna var som högmässor i soul- och rhythm & blues-kyrkan där församlingen hela tiden stod på, och inte sällan gick över, gränsen till extas. Morrison hade slängt ut schlagerlåtarna och gick direkt på essensen. Handplockade covers av finaste märke satte originallåtarna i ett sammanhang – det gick inte längre att ta miste på var artisten Van Morrison hörde hemma. Låtar som ”Caravan”, ”Cyprus Avenue”, ”These Dreams of You” och ”Gloria” togs till nya höjder. ”I've Been Working” exploderade i ett funkfyrverkeri som vissa kvällar inte stod James Brown långt efter. Coverlåtarna kröntes av en exemplarisk ”I Believe to My Soul” som när som helst tål att jämföras med Ray Charles original. Den låter insinuant, och exakt vad den insinuerar ger ”I Just Want to Make Love to You” svar på, så oförblommerat erotisk att till och med Muddy Waters själv skulle ha rodnat om han hade hört den. På Bobby Blands egen ”Ain't Nothing You Can Do” är det sannerligen inget fel, men Morrison låter den blomma upp till en verkligt förstklassig soullåt med ett blås så fyllt av spelglädje att det nästan spricker. BBC:s Chris Jones var gentlemannamässigt behärskad men icke desto mindre träffsäkert klarsynt när han konstaterade att ”detta är soulmusik i en mycket djup mening”.

Fyrtio år senare kvarstår både ”It's Too Late to Stop Now” och turnén som gav upphov till den som en höjdpunkt i Morrisons karriär. Den är central i hans produktion och undrar man vad Morrison egentligen handlar om kan man lyssna på den och få ett svar som interpunkteras av tre resoluta utropstecken. Dessutom var Caledonia Soul Orchestra kanske det allra bästa band som Van Morrison någonsin haft bakom sig. Men redan när skivan kom ut i februari 1974 hade han upplöst det – men han gjorde det med ett hållbart argument: ”Jag ville egentligen fortsätta med bandet, men vi hade kommit så långt vi kunde. Vi hade nått toppen, flera gånger om till och med. Hade vi fortsatt skulle vi ha nött slut på vår grej. Jag försökte få in nytt blod i bandet, till exempel genom en ny arrangör, men det funkade inte.”

Den klokaste strategin var att begrava Caledonia Soul Orchestra med flaggan i topp och sedan göra helt om. Vilket var precis vad han gjorde. På många sätt.

 

Peter Sjöblom

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Den stockholmska barfotatrion åter på frammarsch

  Bandets galne trummis Andreas, basisten Joen och Martin. Den stockholmska barfotatrion på frammarsch Riffrockarna, Jaaris pojkar eller den underliga barfotatrion. Som man säger: kärt barn har många namn. Deras egentliga och ...

Av: Petter Stjernstedt | Musikens porträtt | 16 februari, 2007

Hundliv i Central Park

Jag är rädd för hundar, blev biten när jag var liten. Skräcken har tilltagit med åren. Det känns som om varenda hund är ute och sniffar efter just mig! Och ...

Av: Lilian O. Montmar | Gästkrönikör | 19 maj, 2013

Förlust, sorg och befrielse i musik

Tidningen Kulturen har i dagarna genomfört en intervju med HC, den anonyma skribenten som ligger bakom Headphone Commute, i december släppte HC det enorma stödalbumet … And darkness came. Samtliga ...

Av: Robert Halvarsson | Musikens porträtt | 03 januari, 2013

Illustration: Signe Collmo.

Dostojevskij – och gestaltandet av visionen som idé

Skrev för en kort tid sedan en essä, med tyngdpunkten på den kvinnliga författaren Zenta Maurinas bok, om kvinnornas betydelse för Dostojevskij. Dock kan perspektivet vändas till det helt motsatta ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 29 maj, 2015

Djurparken

Illustration: Ida Thunström Djurparken Han hade förvånats över att invånarna i den belägrade staden så envist höll fast vid sina dagliga rutiner. Belägringen hade nu varat i drygt ett år ...

Av: J. Bernlef | Utopiska geografier | 09 oktober, 2007

A Christmas  Carol - Robert Ingpen

A Christmas Carol - Charles Dickens som julstämningens skapare i över 170 år

Vad är en äkta jul? I Sverige förknippar vi julen med Jenny Nyströms tomtar, gröt och granar, lika säkert som att den svenska jultidningen Julstämning kommer ut varje år, sedan 1906. Men ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 13 december, 2017

Mannens råstyrka och visuella skönhet

Jag hade svårt att hitta till Bergsjön, helt ärligt, fastän jag är en infödd Göteborgare, så har jag aldrig någonsin satt min fot i denna stadsdel, söndermärkt av fördomar och ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 23 maj, 2009

Jag vill hinna se korna

Man snackar om höghastighetståg nu. Det går inte snabbt nog. Vi måste komma fram fortare. Vi har väldigt bråttom. Snart har vi inte tid över till någonting. Jag gillar tåg ...

Av: Stefan Whilde | Gästkrönikör | 04 november, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.