Damaskus

DEN ÅTTONDE PORTEN   Det fanns sju portar det fanns sju portar till Damaskus   så har man sagt mig så står det   Men Damaskus viskar det finns åtta portar   Den åttonde porten är för främlingen som öppnar sitt hjärta för ...

Av: Elisabeth Korndahl | 07 juni, 2010
Utopiska geografier

Ulf lundell som rockmusiker  Foto betasjufem

Om Ulf Lundell

Visst är det överraskande: författaren Ulf Lundell, en av få författare som fortsatt att skriva böcker på en gammaldags skrivmaskin, nu gett sig ut i cybervärlden och börjar blogga. Han ...

Av: Björn Gustavsson | 17 november, 2015
Björn Gustavsson

“The elitism of talent and the tyranny of appearance”

En romantiskt sinnad kan kalla det för skönhet, en pragmatiker kan benämna det estetik; det finns en mängd olika beteckningar för konstens självändamål. Oavsett ordval torde framgå för varje normalt ...

Av: Mattias Lundmark | 26 december, 2017
Essäer om konst

Ryttarstatyn - Några anteckningar om August Strindberg

Året är 1887. Natten är sen. Men på Rydbergs Kælder är stämningen hög. Röster sorlar, skratten rungar. Champagnen och spriten flödar. Lokalen är full av människor, trots den sena timmen ...

Av: Crister Enander | 01 Maj, 2010
Essäer om litteratur & böcker

En känsla av förundran Van Morrison, del 4: Från Moondance till Tupelo Honey



Välrakad Van på omslaget till MoondanceNågon har sagt att ”Moondance” är det yang som kompletterar ”Astral Weeks” yin. Det är att tvinga på ”Moondance” ett beroendeförhållande till sin föregångare som ingen av dem behöver. De står båda två bra på egna ben, utan jämförelser. Om ”Astral Weeks” var insvept i mytens drömska dimma, så är ”Moondance” konkret och lättillgänglig. Det var också Van Morrisons ambition – att göra en skiva som kunde dra in lite pengar efter den konstnärligt förbluffande men kommersiellt misslyckade ”Astral Weeks”. ”Jag gör skivor för att sälja dem. Om de blir för knepiga är det många som inte förstår sig på dem”, påpekade han och tillade vid ett senare tillfälle: ”Jag var tvungen att bortse från den konstnärliga grejen för den fungerande inte på en praktisk nivå. Man måste ju äta.”

Morrison och hans fru Janet Planet hade flyttat till de lummiga trakterna kring Woodstock för att komma bort från den skräniga storstaden. Woodstock var säte för en inflyttad musikerenklav som bland annat innefattade både The Band och Bob Dylan, som båda tillhörde den minoritet av samtida artister som Morrison respekterade. Dylan lyckades han aldrig komma nära, kanske inte ens träffa på den tiden, men okänslig för sociala koder tvingade han sitt umgänge på The Band. En av hans bästa vänner och medmusiker från den här tiden, Jon Gershen, berättade: ”I The Bands ögon var Van mest ett pikant inslag. Bakom hans rygg pratade de om honom som en lustifikation. De tog honom inte riktigt på allvar. Nu för tiden påstår Robbie Robertson att Van var deras favoritkompis, men de såg honom som en narr. De låtsades vara upptagna när Van kom. Utom Richard Manuel, som var den känsligaste i bandet, han gillade Van. Men de andra verkade mest bara stå ut med honom. Det var inte förrän han blev mer framgångsrik som deras attityd till honom ändrades lite grann.” När Morrison inte kunde räkna med någon komphjälp från The Band fick han istället söka sig till mindre kända band som bodde i trakterna. Han lyckades skrapa ihop ett gäng musiker som han sedan tvingade att traggla sina låtar till leda. De repeterade och spelade in demos, repeterade och spelade in demos i vad som kändes som en evighet. Särskilt hårt nötte de låten ”Domino” som Van Morrison hade höga förhoppningar på. Men när ”Moondance” väl kom ut fanns den inte med på skivan.

”Domino” var inte den enda låt som föll bort i hanteringen. I slutet av 1969 spelade Morrison in åtskilliga låtar som antingen omarbetades till helt nya låtar eller övergavs helt och hållet. I den senare kategorin fanns till exempel den outhärdligt käcka ”I Shall Sing”, en imbecill och vagt calypsoinspirerad låt som han gav bort till Art Garfunkel några år senare. Om det var som ett straff för någon okänd oförrätt, av medkänsla eller av en för Morrison otypisk givmildhet spelade nog inte någon roll för Garfunkel. Han gladdes nog mest åt att få en ansenlig hit med den hemma i USA.

Slutresultatet ”Moondance” må förefalla väsensskilt från ”Astral Weeks”, men de samlade (fast alltjämt outgivna), avskalade och trevande förberedelseinspelningarna som gjordes visar att låtarna i grund och botten hade en hel del likheter med musiken på ”Astral Weeks”. Det krävdes ett intensivt arbete för att ge dem en för publiken lättsmält form. Det krävdes också att de gamla musikerna byttes ut mot nya. 2013 släpptes skivan – till Van Morrisons grava missnöje – som en fyllig box, med originalskivan rikligt utökad med testversioner av låtarna. För alla utom den mest hängivne Van Morrison-exegeten är det ett uthållighetsprov att ta sig igenom nio varianter av ”Caravan”, fem ”Into the Mystic”, åtta ”Glad Tidings”... Men det ger en uppfattning om det minutiösa arbete som låg bakom den färdiga ”Moondance”, helt annat än den hastigt inspelade ”Astral Weeks”. Det kan tyckas lustigt då att Morrison helst skulle spelat in skivan live.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Skivan som mättade MorrisonAnsträngningarna att göra en mer publiktillvänd skiva betalade sig omgående. När den släpptes i februari 1970 möttes den inte bara av hyllande, ibland fluffigt pompösa, recensioner – precis som Morrison hade hoppats på sålde den så bra att det faktiskt märktes i plånboken. Den blev också en omedelbar radiofavorit. FM-radion runt San Francisco-bukten spelade praktiskt taget alla skivans låtar regelbundet och det förvandlade honom till en lokal stjärna.

Ingen kan beröva ”Moondance” dess klassikerstatus, men jag håller inte med om att den skulle vara helgjuten. LP:ns andra sida sviktar en del. ”Come Running” är en trivial bagatell. ”Everyone” är lika lättglömd. ”Glad Tidings” är ett ganska kryddfattigt avkok på ”Brown Eyed Girl”. Det som bär upp skivan är således den första sidan med sin oklanderliga svit av låtar, från öppningen med den fenomenala ”And It Stoned Me” till den andknipande ”Into the Mystic”. Titellåten är fortfarande en kär hörnsten i Morrisons konsertrepertoar, och med sitt sentida renodlade jazzarrangemang, rikt på solon, kan den tänjas ut till tio minuter under särskilt inspirerade kvällar. ”Caravan” är en annan milstolpe som framför allt under 70-talet kunde bli lika extatisk live som någonsin den tidigare ”Cyprus Avenue”. ”Crazy Love” är en innerlig ballad inte långt från Curtis Mayfield.

Morrison blev djupt besviken på de journalister som kallade ”Astral Weeks” för en rockskiva – för honom hade den ingenting att göra med rockmusik överhuvudtaget. ”Moondance” är inte heller rock i någon egentlig mening. Möjligen skulle man kunna kalla den en singer/songwriter-skiva. Men en mer passande beskrivning kan vara ”lantlig soul”. Skivan är jordnära och sofistikerad på en och samma gång. Här finns inga tidstypiskt ylande elgitarrer eller vräkiga orgelsolon. Inramningen är perfekt; en liten combo bakom Morrison och hans akustiska gitarr bistod med trummor, bas och piano. Beättningen utökades med två blåsare och ett par körtjejer för att göra soundet fylligare – ”precis den sortens band jag gillar bäst”, förklarade Morrison.

Konsertaffisch från San Diego 1970Van Morrison klev själv in i rollen som producent – den här gången skulle det bli precis som han ville ha det. Men under inspelningarna var han nästan lika tystlåten som han hade varit när ”Astral Weeks”-musikerna knappt hade fått ett ord ur honom. Producentens roll är att ge teknikern direktiv, men Shelly Yakus, som till ”Moondance” var den som skötte inspelningsapparaturen, avslöjade att Morrison var allt annat än meddelsam: ”Jag minns att han bad mig ge hans röst lite mer botten en gång, men det var nog de enda ord han sade till mig under hela projektet! Han var väldigt tystlåten och inåtvänd, men när han sjöng tänkte man bara 'Herrejävlar!' Då släppte allt.” Yakus menar att det är helt orimligt att låtarna fick sin slutgiltiga form i studion, som Morrison själv påstått: ”Van kom inte till studion med några notpapper eller skrivna anvisningar, så han och bandet måste ha repat en del i förväg. Det hade varit omöjligt för blåsarna att komma på vad de skulle spela om de inte känt till musiken på förhand. Har man sett blåsare komma helt oförberedda till studion första gången utan notblad och sedan försöka klura ut vad de ska spela – det låter som en trafikstockning! Det var inget sånt när vi spelade in 'Moondance'.” Pianisten Jef Labes fyllde i: ”Varenda låt var en färdig enhet. Morrison visste precis hur han ville ha det. Att skriva arrangemang med honom handlade mest om att skriva ner hans beskrivningar på ett papper.” Labes berättade också: ”Van skrev låtar fort. Han satte på bandspelaren och med gitarren i händerna var det som att låtarna bara kom. Sen backade han bandet, spelade upp det och skrev texten. Det var som att låtarna kanaliserades genom honom. Han hade såna där kreativa ruscher då och då. De kunde sitta i i ett par, tre veckor och då höll han på som besatt. Han kunde inte sluta, han kunde inte göra annat under tiden. Efteråt var han helt utmattad i flera veckor. Då kunde han vara konstig och paranoid.”

I sina respektive biografier ”Inarticulate Speech of the Heart” och ”No Surrender” antyder John Collis och Johnny Rogan att ”Moondances” framgångar delvis berodde på att Van Morrison musikaliskt var en sådan annorlunda personlighet mot sina samtida. Collis poängterar att sättningen på skivan påminde mycket om svart musik, med fler likheter med exempelvis B.B. King och det som gavs ut på Stax än med dåtidens vita musik. Rogan beskriver det som att ”Morrison erbjöd en grovkornig själfullhet som utgjorde en välkommen omväxling till den traditionella bekännelsesångarens känslighet i sopranläge. Hans utländska bakgrund, outgrundlighet, avskildhet och poetiska turer in i den inre monologens terräng var exotiska tillgångar som skiljde ut hans musik från de tillbakalutade förebråelser som utmärkte Los Angeles nya sångararistokrati.” Att Rogan samtidigt konstaterar att Morrisons irländska ursprung blev allt mer avlägset i musiken snarast understryker särarten i den nisch Morrison gröpt ut åt sig. Han var inte längre riktigt irländare men inte heller riktigt amerikan, utan hade annekterat ett slags ingenmansland som ingen annan ens hade upptäckt före honom.

His Band and the Street ChoirTrots framgångarna med ”Moondance” ansåg Morrison inte att han var särskilt välbeställd. Men missnöjet som gnagde honom rörde inte pengar: ”Jag är inte rik. Men om jag verkligen skulle vilja tjäna pengar vore det inte så svårt. Det är bara att gå ut och göra det, vara på en bestämd plats vid en bestämd tid och spela. Och förställa sig. Men jag gör inte sånt som förväntas av mig.” Joe Smith, Warner Brothers-chefen som några år tidigare hade löst Van Morrison från kontraktet med Bang Records, insåg att Morrison inte var som andra artister. Kanske kan man ana en viss frustration när han för Rolling Stone berättade att: ”Van är inte intresserad av någon stjärnstatus. Han är mycket tillbakadragen. Han avskyr att spela live. Han vill bara sitta hemma och göra musik.” Morrison bekräftade: ”Jag passar definitivt inte in i showbiz-världen. De verkar tycka att jag är konstig när jag inte gör som alla andra och skryter om mina skivor och mig själv. Men jag bryr mig inte om vad andra tycker.” Janet Planet bidrog med sina synpunkter redan tidigt: ”Van gör ingenting annat än musik. Det är hela hans liv, hela hans existens. Det är allt han kan. Han kan inte koka vatten, han kan inte köra bil, han kan inte laga brödrosten. Han har inga hobbyer. Musik är allt han förstår sig på.”

Men att Morrison bara ville ägna sig åt sin musik innebar inte att han trivdes med att möta publiken. Särskilt inte på de rockfestivaler som började bli allt mer populära.”Om man inte gör än den ena, än den andra spelningen tror folk att man inte jobbar. Man kan bli erbjuden någon spelning mitt ute i obygden och då ska man sitta på ett flyg eller nån sån skit och när man till sist kommer fram är man helt väck. Och sen ska man vänta i uppemot åtta timmar på att få spela. När man väl går på scen är publiken också helt väck för då har de redan sett och hört allt de orkar och de är färdiga att gå och lägga sig.” Jef Labes var också trött på grottekvarnen: ”Vi hade nått en punkt där det var flygplansresor hit och stora konserter dit och jag orkade inte med det längre. Det var bara en massa upprepningar, falskhet och stjärndyrkan överallt. Jag såg på Van att han inte alls gillade det. Han blev otrevlig. Korthuggen och tvär mot turnégänget. Han hade definitivt problem med personkulten och höll hårt på privatlivet. Det är bland det allra viktigaste för honom.” Kort därefter hoppade Labes av bandet och åkte till Israel.

* * *

Det var under ett av sina anfall av paranoid misstrogenhet mot musikbranschen som Morrison sparkade sitt managerteam. En av dem som ingick i det var Lewis Merenstein som i egenskap av producent hade varit avgörande för ”Astral Weeks” excellens. Istället hade Morrison engagerat Mary Martin. Innan hon dragit igång en egen verksamhet hade hon arbetat tillsammans med Dylans manager Albert Grossman. Grossman var känd för att vara lika medgörlig som en rabiessmittad pitbull, och en del av hans resoluta sätt att sköta affärer hade smittat av sig på Martin. Bland det första hon gjorde för sin nye klient var att omförhandla kontraktet med Warner Brothers och se till att Van Morrison fick ett eget musikförlag, Caledonia Soul Music. ”Mary kunde hela branschen innan och utan”, berömde Jon Gershen. ”På bara några månader hade hon utarbetat en disciplinerad strategi åt Van. Hon tvingade honom att snabbt göra en ny platta och få ut honom på turné. Hon hade också planer på en världsturné för att öka hans 'synlighet' som hon menade behövdes för att kunna gå vidare.” 

Spansk Domino kopplad med Come RunningEn ny skiva var faktiskt möjlig att få klar väldigt fort – någon brist på låtar fanns inte. Flera hade ju blivit över från ”Moondance”, och det fanns sådana som Morrison skrivit redan före ”Astral Weeks” men som han aldrig hade använt. Trots att ”Moondance” fortfarande låg färsk på skivdiskarna satte Morrison igång med inspelningarna av ”Virgo's Fool”. Lagom till utgivningen hade den bytt namn till ”His Band and the Street Choir”. Karriärstrategiskt var det en bra idé precis som Martin föreställde sig – Morrison höll sig kvar i lyssnarnas medvetande. ”Domino” fick äntligen sin slutgiltiga form och blev till och med en större hit i USA än ”Brown Eyed Girl”. Här fanns bra låtar, men som helhet är ”His Band and the Street Choir” ofokuserad. När skivan släpptes senhösten 1970, knappt nio månader efter ”Moondance”, blev det genast uppenbart att den i praktiken bara är en uppsamlingsplats för sådant som ramlat bredvid tidigare skivor. ”His Band and the Street Choir” låter märkligt fadd, inte minst för att framförandena inte hade någon riktig esprit. De var habila, men lite tråkiga. Det är en passande ironi att skivans originalomslag hade en matt yta. Det motsvarar själva musikens relativa glanslöshet.

Men ”His Band and the Street Choir” var inte utan höjdpunkter, och till dem hör den funkiga ”I've Been Working” som var påtänkt både till ”Astral Weeks” (där den skulle ha varit fullständigt malplacerad) och ”Moondance” (där den skulle ha rubbat hela den naturliga balansen av fjädrande melodier). "If I Ever Needed Someone" bär sina gospelinfluenser med heder. ”I'll Be Your Lover, Too” låter som att den skulle kunna härröra från tiden kring ”Astral Weeks” och är en innerlig kärleksballad men som med sitt akustiskt betonade, grubblande framförande får en ambiguös laddning. ”Virgo Clowns” är en annan låt där de akustiska gitarrerna bär upp låten men den har en helt annan ton än ”I'll Be Your Lover, Too”. Med en melodi som ekar av Thems ”My Lonely Sad Eyes” rullar den fram lojt, liksom upplyst av det löftesrika solskenet en försommareftermiddag. Det märkligaste med ”His Band and the Street Choir” är att de låtar där den förnämlige soulsångaren Morrison tar det längsta klivet in i soulmusiken – som "Give Me a Kiss (Just One Sweet Kiss)", ”Call Me Up in Dreamland” och den irriterande ”Blue Money” – låter mer som desperata hitförsök än som ärligt menade låtar.

Mary Martin betraktade skivan som en förlängning av ”Moondance”, men som bäst är den en suddig reflektion av densamma i en oputsad spegel. Bortsett från den hippiedrypande omslagsdesignen som Morrison kort och gott avfärdade som ”skit” (”jag var aldrig hippie – hela omslaget var vilseledande”) var han till en början nöjd med skivan. I synnerhet som han var personligen ansvarig för alla dess led, från låt- och musikerval till arrangemang och produktion. Men i vanlig ordning dröjde det inte länge innan han omvärderade den. Och den här gången ger jag honom rätt i hans reviderade uppfattning. ”Man kan inte slänga ihop en platta enbart för att tjäna pengar. En skiva är nåt man ska kunna lyssna på om tio år. Några låtar blev hits men LP:n sålde inte så bra. Och det är jag glad för att den inte gjorde.” Man kan undra vad han skulle ha tyckt om skivan om han hade gjort den som han tänkt från början – helt a capella tillsammans med en mindre kör. (”Det funkade inte. Det blev bara konstigt.”) Det enda som återstår av ursprungsidén är några bakgrundssångerskor och titelns ”street choir”. Det är nog lika bra det – hade vi annars fått en ”I've Been Working” i barbershopversion? En ”Domino” som förutspådde Manhattan Transfer? En ”I'll Be Your Lover, Too” i ett arrangemang som obearbetat hade kunnat övertas av The Real Group? Tanken svindlar och förfärar. 

* * *

Klassisk bootleg”Woodstock är dött, nu är det Kalifornien som gäller!” ubrast Van Morrison. ”Är det?” frågade Jon Gershen överrumplad av Morrisons plötsliga beslut. ”Det är där det händer”, framhärdade Morrison. Det fanns flera skäl till att han ville bort från den plats som erbjudit honom så mycket nödvändigt lugn och ro. ”När jag flyttade dit var det för att komma bort från allt ståhej, men sen blev Woodstock i sig själva ståhejet”, förklarade han. ”När filmen om festivalen som inte ens ägde rum i Woodstock utan tio mil därifrån kom, dök plötsligt fan och hans mormor upp där.” Dessutom löpte kontraktet ut på det hus som Morrison och Janet Planet hyrde och ägaren hade för avsikt att flytta tillbaka så någon förlängning kunde det inte bli tal om. Också samarbetet med Mary Martin började redan nå vägs ände. Men det kanske starkaste skälet var sannolikt påtryckningarna från Janet Planet. Hon ville flytta västerut, närmare sina föräldrar och sina gamla vänner, och Morrison fogade sig trots att han – som en del närstående menade – egentligen inte hade någon lust. Å andra sidan var det Kalifornien han egentligen hade velat till när han först flyttade till USA. Dessutom växte hans popularitet runt San Francisco, och att slå ner bopålarna på västkusten skulle placera honom mitt bland hans mest seriösa anhängare. En flytt skulle också innebära att han kom närmare Warner Brothers huvudkontor och således skulle han ha nära till sin arbetsgivare. Med andra ord hade Morrison mer att vinna på att flytta än vad han hade att förlora.

Han sade tack och adjö till östkusten med några februarikonserter på New Yorks Fillmore East. Emellertid blev de mer genanta hyllningar till Morrisons buteljerade och nära vän Johnnie Walker. Han gjorde ofta en paus mot slutet av ”Cyprus Avenue” för att stegra spänningen innan dess avslutande explosiva klimax, men under en av dessa konserter bröt han låten mitt i för att sluddra fram ett tillkännagivande: ”Jag är aspackad och häller spaghetti och köttfärssås på er!” Den förvirrade publiken blev mer och mer otålig vilket irriterade Morrison: ”Det är nån som håller på och snackar härinne – tänker ni hålla käft och låta oss jobba, eller?” Sedan rusade han av scenen, snavade, vinglade tillbaka till mikrofonen för att i den vanligtvis så triumfatoriska, förlösande raden ”It's too late to stop now!” skaka så kraftigt på huvudet att solglasögonen flög iväg genom luften som en missil.

Efter den avslutningen framstod flykten från New York som en mycket god idé. 

”Han hade sina demoner och de yttrade sig ibland som scenskräck”, förklarade Mary Martin. ”Ibland gick det bättre, men man kunde aldrig veta i förväg hur det skulle bli. Men han är ju irländare och de tycker ju om att ta sig en liten hutt ibland”, försökte hon släta över med en kliché. ”Ibland är det svårt att gå upp på scen”, medgav Morrison. ”Jag blir tillbakadragen och inåtvänd fem minuter innan jag ska börja. Men sen när jag väl är där känns det bra. Fast ibland tar det fyra låtar innan jag ens fattar var jag är!”

Familjen bosatte sig i Fairfax, en liten naturskön ort norr om San Francisco och en del av Marin County. Jef Labes kom mycket väl ihåg det: ”Fairfax var liten tidlös stad, inte helt olik Woodstock. De hade ett jättevackert hus och omgivningarna var underbara med hus utmed sluttningarna.” Som väntat markerade flytten slutet på samarbetet mellan Morrison och Martin. ”Det är svårt att handha någon som bor i Kalifornien om man själv bor i New York”, förklarade hon. ”Jag hyser inget som helst agg mot honom, och jag törs påstå att han inte gör det mot mig heller.” Det är tveksamt om Morrison verkligen höll med om det – han klargjorde att han inte är den typen som alls kan ha en manager: ”Om jag ska jobba med nån sån så ska den jobba för mig och inte tvärtom för i så fall motarbetar de mig. Du vet det där med att 'the show must go on'? Vilket skitsnack! Det måste den inte alls! Kanske om man håller på med dockteater, men har man hand om människor som ägnar sig åt konst är det inte så. Jag är en människa, inte nån sorts docka som man kan dra upp med en fjäder.” Vad Morrison nu än tyckte så hade Mary Martins åthävor givit hans karriär en stabilitet som underlättade för hans fortsatta kreativa värv. Hans ogina attityd mot branschfolk i gemen känns mer som en reflex – minns det utdragna debaclet med Bert Berns och Bang Records. Morrison fick kanske inte in i minsta detalj som han ville, vad det nu egentligen var, men han fick i alla fall bättre förutsättningar att göra ”det enda han förstod sig på”.

Lika ljuv som honungHösten 1971 gjorde Van Morrison ett flertal konserter i sina nya hemtrakter. Om han avskydde att spela live var det knappast något som publiken särskilt ofta märkte här. Han blandade låtar från sina tidigare skivor och gav smygpremiär åt flera nya från den kommande skivan. Otvunget slängde in ett par Them-låtar (särskilt den obskyra men suveräna ”Friday's Child”), och han utökade spelschemat med gamla örhängen som ”Buena Sera, Señorita”, ”Let It Be Me”, ”Tennessee Waltz”, ”Jambalaya” och, som inledning till en rasande ”Hound Dog”, ”Que Sera Sera” i en kraftigt och tacknämligt förkortad version. En djupt känd cover på Dylans ”Just Like a Woman” var en återkommande höjdpunkt. En av konserterna från den här tiden har blivit särskilt högt skattad bland fansen, framträdandet i de luxuöst utrustade Pacific High-studiorna i San Francisco. Där gav han ett uppträdande som renderade honom ett samfällt exalterat mottagande från de 200 specialinbjudna personerna i publiken. Fyra av låtarna från den lokalradiosända spelningen letade sig sedermera ut till en bredare lyssnarskara i form av en av de första bootleg-LP:na med Van Morrison någonsin,”Van the Man”. Den illegala skivan kompletterades med en liveinspelad ”Moondance” från ett annat tillfälle, och en överbliven inspelning från ”His Band and the Street Choir” – det såsiga jammet ”Caledonia Soul Music”. Att den låten har blivit legendarisk bland Van-fans lär närmast bero på dess väl tilltagna längd – sövande 18 minuter.

Idag, när allsköns icke-officiellt material med bara några få knapptryckningar sprids mellan fans på internet är det kanske svårt att förstå varför ”Van the Man” trots sin illegala natur då närmast betraktades som ett obligatorium i en verkligt förtroendegivande Van Morrison-samling. Men på 70-talet när den och andra bootlegs med stort hysch-hysch smögs ut under skivhandlarens disk till särskilt betrodda kunder var dessa olagligt framställda skivor högvilt för fansen. För de flesta var de det enda sättet att komma över outgivna konsertupptagningar och ratade studioinspelningar med favoritartisterna. Marknaden för den här sortens skivor hade vuxit anmärkningsvärt sedan de första slumpmässigt sammanställda bootlegplattorna med Bob Dylan hade prånglats ut i slutet av 60-talet till en något förbryllad kundkrets. Att ljudkvaliteten många gånger var så dålig att det gjorde ont att lyssna, och att omslagen sällan var mer än ett vitt kartongkonvolut med ett fotokopierat blad i kontrastkärvt svartvitt spelade inte så stor roll – att köpa en bootleg var att köpa en biljett in i en hemlig klubb, och sådant har alltid lockat skivsamlare och passionerade fans. Idag jagar skivbolagen folk som delar mp3-filer över nätet, men på 70- och 80-talen var det bootlegs som ansågs hota skivbranschen och ta brödet ur artisternas mun. Det behöver knappast nämnas att Van Morrison – åtminstone utåt sett – alltid har varit ytterst negativ till spridningen av icke-sanktionerat material, men trots stundtals helt bisarra försök att stoppa förfarandet har han aldrig lyckats (och mig veterligt ingen annan heller). ”Det finns fler bootlegs med mig än jag trodde”, sade han till en påstridig intervjuare. ”Jag har hört en del av dem men jag har inga själv. Men jag har förstått att det finns folk som samlar på dem. Det är inget som smickrar mig. Jag menar, jag gör skivor och bootlegs är olagliga. Helst skulle jag vilja slippa dem. Men jag vill inte prata om det mer, det intresserar mig inte. Jag vill inte ens peta på det där med en tre meter lång pinne.”

Några veckor efter den magnifika Pacific High-konserten gjorde han ett besök i studion hos sin evige hjälte John Lee Hooker. Morrison medverkar på ett par låtar på den inte alltigenom lyckade ”Never Get Out of These Blues Alive”, bland annat covern på hans egen ”T.B. Sheets”. Otroligt nog kan inte Hookers inspelning mäta sig med Morrisons originalversion som spelades in under de olycksaliga månaderna hos Bang Records. I Morrisons version tycks Hookers ande majestätiskt gå genom den, och när mästaren själv tog sig an den var det som att låtens cirkel slöts.

* * *

Chimärisk idyllDet kan verka märkligt att den Morrison-skiva som har den starkaste Woodstock-prägeln spelades in i San Francisco – man kan lätt föreställa sig The Band i kompet på ”Tupelo Honey”. I verkligheten spelades den in med ett flertal nya musiker. En kuriös detalj är att Connie Kay som spelade trummor på ”Astral Weeks” hoppar in på fyra av skivans låtar, men av dem som följt med hela vägen från ”Moondance” är saxofonisten Jack Schroer den enda.

Med undantag för ”You're My Woman”, som arbetades fram under inspelningarna, var alla låtar färdiga sedan tidigare. De flesta av dem hade skrivits i Woodstock och det får man väl anta i menlig utsträckning bidrar till skivans lantliga atmosfär. Morrison tänkte sig först en renodlad countryplatta, och även om ursprungsintentionerna luckrades upp efterhand så har ”Tupelo Honey” mycket country kvar i stommen – valstakten i "(Straight to Your Heart) Like a Cannonball", den sorglösa lunken och munspelet i ”Starting a New Life", den steel guitar som smyckar flera av skivans låtar... Redan omslaget utstrålade en pastoral fridfullhet, med Van Morrison ledandes Janet Planet i en barbackaritt på hennes vita springare. Originalutgåvans utvik stoltserade med fler bilder i samma anda. Men Morrison var missnöjd med hur skivan paketerats. På besynnerliga grunder avfärdade han sitt allra snyggaste skivomslag: ”Jag bodde inte där bilden togs. Vi åkte till ett stall, tog bilden och drog. När folk såg omslaget fick de för sig att jag bodde på en ranch. Jag hade varken ranch eller häst. Det är bara en del av den där jävla mytbildningen. Folk tycks tro att skivomslag visar ens liv eller nåt.”

Det var inte bara omslaget som Morrison kverulerade över, utan även skivan i stort. ”Den bestod av en massa låtar som blivit över sedan tidigare och som vi till sist kom oss för att använda. Den har ingen fräschör.” Undermeningen var att den var förljugen. Han tyckte att den i likhet med ”His Band and the Street Choir” gav en dålig eftersmak. Men ”Tupelo Honey” är en betydligt bättre skiva än sin föregångare. Där den kändes hoprafsad utan någon eftertanke, har ”Tupelo Honey” både ett sammanhang och en vitalitet. Med undantag för den styltiga "(Straight to Your Heart) Like a Cannonball" är ”Tupelo Honey” en högst älskvärd skiva. Kanske inte någon av hans mest djupsinniga, men skivan är upplyftande. Behagligt inspirerande. ”Tupelo Honey” gör lyssnaren lätt om hjärtat.

”Wild Night” blev ytterligare en framgångsrik singel (till och med i Holland), men skivans mest centrala del består av titellåten. Den är inte bara är en av Morrisons allra bästa låtar överhuvudtaget utan också något så ovanligt som en kärlekslåt som är alltigenom övertygande – vare sig den enligt Morrisons förmenande är ”förljugen” eller inte. Nästan lika stark är den gospeldränkta ”Moonshine Whiskey” som avslutar skivan i en triumfatorisk uppsluppenhet. Den återstående av de tre sjuminuterslåtar som utgör skivans stomme är den besjälade balladen ”You're My Woman”, en elegant låt som med bara några mindre justeringar skulle kunna ha passat exempelvis Al Green.

Kanske ger ”Tupelo Honey” en ledtråd till varför Van Morrison har så lätt att göra ned sina egna skivor. Jag tror inte han själv hör hur de faktiskt låter, utan istället hakar upp sig på saker som är irrelevanta för själva musiken. Låtarna var ”gamla” när ”Tupelo Honey” spelades in och för honom är det skäl nog att underkänna skivan. Men för det första är det helt betydelselöst för dem som inte hört dem tidigare. För det andra: Jef Labes vittnade om att Morrison kunde skriva en ansenlig mängd låtar på bara ett par veckor – varför gjorde då inte Morrison det om han tyckte att det material han redan hade till hands var passé? Och om han nu verkligen ville göra en countryskiva hade han inte ens behövt lyfta ett enda låtskrivarfinger, utan bara kunnat välja ut några av de tusentals förnämliga låtar som byggde countryhistorien.

Man kan i sammanhanget förstås också fråga sig hur mycket Van Morrison alls kommer ihåg av ”Tupelo Honeys” tillblivelse. Stephen Barncard var tekniker vid några av de tidigaste inspelningstillfällena och han minns saker som Morrison kanske helst förtränger (om han ens minns dem): ”De tre veckor som jag jobbade med skivan var Van så full att han bara kunde göra ett sångpålägg på högst ett par tagningar åt gången. Bandet fick repa in låten och sen fick vi hämta Van på hotellet. När vi ställt honom på rätt ställe framför mikrofonen fick han sin gitarr. Han kunde inte sjunga utan den. Han måste ta ackorden för annars kom han ur takt. Som väl var är han bra på gitarr. När tagningen var klar körde vi honom tillbaka till hotellet så att bandet kunde lära sig nästa låt. Han ville inte vara i studion överhuvudtaget. Han tycker inte alls om att spela in. Han bara hatar hela grejen.”

* * *

I retrospektionens ljus och efterhandskonstruktions välvilja framstår ”Moondance”, ”His Band and the Street Choir” och ”Tupelo Honey” som en trilogi. De är samtliga uppbyggda av mestadels korta låtar med en melodisk lätthet som antyder att Morrison faktiskt uppriktigt försökte vara Warner Brothers till lags och leverera låtar som kunde gå hem hos singelköparna – alla tre skivorna ynglade av sig singlar som tog sig upp på listorna, några av dem mer framgångsrikt än andra. Samtliga tre LP utstrålar också en förnöjsamhet med livet, nästan en aningslös fridsamhet anbringad av det idylliska lantlivet. Men flera har läst in underliggande meningar i skivornas texter, som att han förutsatte att Janet Planet skulle vara där för honom mer än han skulle behöva vara där för henne. Att villkoren i relationen inte var jämnt fördelade mellan de tu. John Platania var gitarrist på både ”Moondance” och ”His Band and the Street Choir”, och han bekräftade spekulationerna: ”Janet ville ta upp en skådespelarkarriär, men Van ville gammalmodigt ha en kvinna hemmavid, och jag vet att det störde henne. Hon var en stark person. Hon fick flera erbjudanden om modelluppdrag och skådespelarjobb, men Van vägrade blankt låta henne ta dem. Det höll på att göra henne vansinnig.” ”Det var då någon gång som deras förhållande började knaka i fogarna”, noterade Jef Labes.

I en intervju från början av 70-talet berättade Janet Planet i återhållna ordalag om sitt liv med Van Morrison: ”Han måste hela tiden göra något men tycker inte om att ha folk omkring sig. Har han fler än två personer i närheten blir han illa till mods. Han gillar inte att uppträda då han inte tycker om att folk tittar på honom. Han är verkligen en enstöring. Tystlåten. Vi åker aldrig nånstans. Vi går inte på några fester – vi går aldrig ut överhuvudtaget. Vi har ett otroligt stilla liv och det enda spännande som händer är när vi åker på turné.” Att det drabbade Janet Planet hårt är givetvis djupt olyckligt, men innan man dömer Morrison bör man tänka på att det som begränsade parets vardag kanske inte var en trilsk ovilja å hans sida, utan måhända en faktisk oförmåga att hantera ett normalt socialt liv. Utan att försöka ursäkta, bara förklara, Morrisons beteende kan man erinra om hans hypotetiska Asperger. En hypotes som får ytterligare näring av ett uttalande Van Morrison gjorde 1972: ”Jag kan tycka att det är trevligt att umgås med folk när det är tid för det. Men om jag jobbar med något och måste avbryta mitt i för att det kommer folk och hälsar på kan det sabba alltihop.” På en informationssida på nätet om Aspergers syndrom (aspergerssyndrom.info) kan man läsa följande: ”Att bli avbruten i sin tankegång eller i en arbetsuppgift är mycket stressande och man måste börja om från början igen istället för att fortsätta där man blev avbruten. De raseriutbrott som kan förekomma /.../ beror oftast på frustration över att saker och människor inte är som man önskar. När omgivningen inte anpassar sig efter aspergarens eget schema uppstår konflikter. På grund av den bristande förmågan att sätta sig in i hur andra tänker och fungerar, växer irritationen tills det i värsta fall urartar i ett raseriutbrott.” Vidare: ”Forskning har visat att aspbergaren för umgänge med andra använder samma område i hjärnan som när han arbetar med logiska problem och inlärning. Detta medför att socialt umgänge, som för andra innebär påfyllning av energi, istället innebär en betydande ansträngning för aspergaren. Gemenskapen som för flertalet är en viktig bit i livet dränerar aspergaren. Han föredrar ensamheten. /.../ Det går dock bra att samtala med en i taget i ett tyst rum.”

Janet Planet drog sig till minnes en sak som Mary Martin hade sagt till henne medan Morrison höll på att spela in ”His Band and the Street Choir”: ”'Janet, du får inte göra honom för lycklig – musiken kommer att bli lidande'. Jag blev bestört men tänkte inte så mycket mer på det. Det enda jag hade för ögonen var ju det hopplösa företaget att göra honom just lycklig!” Senare tog hon av sig silkesvantarna: ”Vårt liv var traumatiskt vid den tiden. Jag stod inte ut med hans dagliga raseriutbrott längre. Jag var orolig att [vår då ettåriga dotter Shana] skulle ta skada. Jag kunde inte få ihop vår bräckliga dröm med det känslomässiga kaos som hela tiden trängde sig på och förstörde allting.” Vid ett annat tillfälle utvecklade hon det ytterligare: ”Jag kunde ha gjort vad som helst för den man som skrev alla dessa låtar och som i nattens mörker viskade till mig att han menade allt det han sjöng. Jag ville mer än något annat göra honom lycklig, men det gick inte. Jag förväxlade musiken med människan.” 

Kanske var Mary Martins kommentar trots allt inte lika cynisk som den var sann. Kanske var den – åtminstone utåt sett – lycklige familjefadern Van Morrison inte förenlig med den briljante artisten Van Morrison. Hans förhållande med Janet Planet rasande samman som ett fuskbygge i en kalifornisk jordbävning. Hans sociala tillkortakommanden gjorde hans livsrum allt snävare. Han blev allt mer sin egen värste fiende. Och snart skulle han göra några av sina allra bästa skivor överhuvudtaget.

 

Peter Sjöblom

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Sommarföljetong. SLUTSEKUNDER Pjäs i tre akter Av Boel Schenlær Akt 2

Scenbilden är densamma i de tre akterna. En cell i ett svenskt fängelse. Vid ena kortsidan en celldörr som öppnas mekaniskt. I golvet en tågräls. Vid celldörren blir det ett ...

Av: Boel Schenlær | Allmänna reportage | 20 juli, 2009

F. Scott Fitzgerald väntar på bussen…

Den utmärkta serien Library of America, USAs svar på den franska La Bibliothèque de la Pléiade, är ett storslaget pågående projekt som vill ge ut allt av värde i den ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 25 juli, 2014

Blomgubben / över huvudet taget

Vad betyder vackert för dig egentligen, plus något mer? Såklart kan de va skönt behagfullt, fåfängt i en gliring, taggat explosivt. Har vackert någonting med verkligheten att göra, över huvudet ...

Av: Kenneth Rundberg | Utopiska geografier | 01 november, 2010

ArkivVisa

Trots ett ett. Oförvånbart. Ofattbart. Av. Huru föröppnandet dig, kunna inte gå till. ¿Varmeraopp fanns du till. Oitagna fram. Fastnat till avstånd i omväg. Du var inte heller hägringen. Vadär ...

Av: Stefan Hammaren | Stefan Hammarén | 06 januari, 2011

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

Georg Klein i bakersta raden, vid dörröppningen. Gudrun Eriksson, vid staketraden, längst till höger

Georg Klein – forskare och samtalspartner

Georg Klein, en av våra mest betydande forskare internationellt, professor i tumörbiologi, avled den 10 december. Det kanske kan ses som symboliskt att han avled Nobeldagen, denna märkesdag för forskningen ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 14 december, 2016

Hendrick Avercamp, Kolfspelare på isen, ca. 1625.

Skridskor och kolf under lilla istiden

Om inte vulkanen Tambora i Indonesien hade fått ett våldsamt utbrott 1815 hade kanske aldrig Mary Shelley skrivit romanen om Frankenstein. Vulkanutbrottet skapade ett askmoln som stängde ute solljuset så ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 juni, 2016

Elsa Viola. Anteckningar från våning 33

1. De har spärrat in mig och hon har vaknat någonstans i öster. Det var så det började den här gången, precis så. Det där snabba, sköna, onda kan jag inte ...

Av: Elsa Viola | Utopiska geografier | 28 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.