Lohengrin utan svan på Stockholmsoperan

Det trodde jag inte var möjligt. Att iscensätta Richard Wagners ”Lohengrin” som ett slags surrealistisk thriller av klassisk ”Whodunit” typ. Fast en möjlig ingång är det uppenbarligen, att döma av ...

Av: Ulf Stenberg | 14 april, 2012
Essäer om musik

Stefan Lekbergs havsgård… Ett konstnärshem som berör

Skönheten är begärlig. För dem som tvingas leva bortom naturen, i bostadsområden skapade endast för förvaring kan skönheten bli som en hägring. Många människor lever till synes helt utan omgivande ...

Av: Boel Schenlær | 25 juli, 2013
Konstens porträtt

Teori og praksis

I filosofi er gjentakelser nærmest ikke til å komme forbi, og således tar jeg opp og utdyper sentrale punkt i essayet mitt «Livet selv, ett sammendrag.» Filosofi er aktivitet og virksomhet ...

Av: Thor Olav Olsen | 09 oktober, 2009
Agora - filosofiska essäer

Vladimir Oravsky som västanvinden Zefyros i Botticellis Venus födelse Foto Hedvig Wallin

Svenska Dagbladet, Gefle Dagblad, Wikipedia och andra kunskapsliberaler

 I inledningen till min bok ”I skuggornas hetta” skriver jag bland annat ”Om en läsare stöter på tolkningar som han eller hon har svårt att anamma omedelbart, söker han kanske ...

Av: Vladimir Oravsky | 12 oktober, 2015
Gästkrönikör

”Jag vet en hemlig trädgård”



"Jag vet en hemlig trädgård"

sundstrom.jpg 
 Stefan Sundström. Foto Mikael Löwegren

Stefan Sundström om marginalisering, självförsörjning och det inre livet.

– Årets visa är ju inte det hippaste, tyvärr. Man blir lite marginaliserad och det där etiketterandet är inget bra, säger Stefan Sundström apropå den grammis han fick i år. Dessutom hade teve censurerat det korta och kärnfulla tacktalet.

– Jag sa inget mer än Tack, ner med Idoljuryn! Men dom hade bara plats för Tack, resten klippte dom bort.

Så Sundström drog från festen och stupade i säng redan vid tiotiden på kvällen. Men trots smolket i bägaren så är han i grund och botten glad över sitt pris.

– Kul, kul, svarar han på min fråga. Och det var också en nöjd människa jag mötte när jag träffade honom i november.

 

Det var torsdagseftermiddag i Växjö den gången, och redan beckmörkt trots att klockan bara var fem. Fukten hade hängt som dis i luften mest hela dagen och människorna hukade sig fram. De sista novemberveckorna var tunga att bära. Men inte för Stefan Sundström, tycktes det.

Lite som ett föråldrat tonårsgäng drog han och bandet in på restaurangen där vi stämt möte, och efter lite palaver och buller satte vi oss vid ett eget bord. Han var trött, men tillfreds. Det började lida mot slutet på turnén efter släppet av Fabler från Bällingebro (som alltså nu fått en välförtjänst Grammis).

 

Hektiska dagar

– Det är ju en väldigt komprimerad turné, bara fem veckor men över 20 spelningar och en massa promotiongrejor, säger Sundström. Och sedan flinar han till:

– Så du är typ den sextionde journalisten jag snackar med, hur känns det?

Min motfråga blir hur det känns för honom. Men det är priset Sundström betalar när han medvetet valt att tala med många lokala tidningar, och helt bojkotta de stora.

– Det blir bara skit. Man försöker säga nåt och sen skriver de nån smörja och lyfter fram underliga saker.

Men att sköta hela promotionapparaten för nya plattan samtidigt som man är på turné har också sina sidor.

– Jag blir lätt lite utanför resten av gänget eftersom jag hela tiden ger intervjuer och pratar med folk.

Å andra sidan har han med sig äldsta dottern och tycker turnélivet blir "lite helare" så.

– Men jag har alltid tagit med mig familjen så mycket som möjligt, och ungarna har somnat i logen och så. Det har varit bra för alla. Tror jag.

Det är förstås ett sätt att bevara något slags balans och vardagskontakt i den kaotiska värld som en turné är. Han vet också vad som kan hända om man inte gör det. För några år sedan drabbades han efter en hektisk period av ett slags black-out.

– Det var riktigt otäckt. Jag knäppte på datorn hemma och det hade ramlat in en massa mail. Plötsligt blev det överlastning, och jag kom inte ihåg att vi varit och badat nyss. Först trodde Karin (hustrun) att jag fått nån liten hjärnblödning, så det blev in till sjukhuset. Men det var inget sånt, och ganska snart kom allt tillbaka igen. Men jag fick lägga en tänkt sommarturné på is. Och jag vill inte vara med om det en gång till.

 

Ett hemligt tecken

Jag tänker på den sång som kanske berört mig djupast på Bällingebro-albumet. Trägårn, som den heter, börjar:

 

Syns du inte finns du inte, var det
nån som sa.
Man kan se sig själv i tv, men om
man finns det vete fan.
Alla söker sig till scenen, till slut
står alla där
Med en fyraårings darr i benen,
som att va ful och jävligt kär.
Och onda ögon dömer oss, det är
ögon av kallt stål.
Vill man bli älskad är det dumt att
bli Idol.
Men jag vet en hemlig trädgård, i
min glömda fantasi –
Vill du får du komma dit med mig
och vara fri.

 

Jag frågar lite om hur man kan bevara sin inre trädgård och hitta vilopunkter när man så intensivt lever i massmediernas strålkastarljus, och sneglar på Frälsarkransen på Sundströms handled. Det är ett ganska populärt böne- och meditationsredskap, konstruerat av biskop Martin Lönnebo. Den syns även på omslaget till Bällingebro om man tittar noga, men det verkar Sundström vara helt omedveten om.

– Men det är lite som ett hemligt tecken. Du vet som fisken för de första kristna, man kan titta på varandra och känna ett slags samförstånd. − Jaså, du också.

Frälsarkransen har han fått av en präst i Allhelgonakyrkan i Stockholm.

– Men jag använder den inte så mycket som jag vill, eller kanske trodde att jag skulle göra, säger Sundström.

Det tillhör annars klichéerna om Stefan Sundström att han blivit "religiös på gamla dar" eftersom Jesus dykt upp på de senaste plattorna. Men lyssnar man till hela hans produktion, så finns han med redan på första skivan.

– Ja, jag vet, flabbar Sundström, men jag orkar inte rätta alla journalister. Så när de säger att jag visst blivit mer religiös så säger jag ja, ja.

Med kyrkan är det däremot inte så givet. Som så många andra både dras han till gemenskapen och stöts bort ifrån det han uppfattar som rent reaktionärt.

– Det är lite som socialismen: goda intentioner och en blodig historia. Men samtidigt, säger han lite mer allvarligt, har det onekligen tätnat med åren. Jesus är en intressant person att relatera till. Jag menar, livet för ju med sig saker där det inte räcker med Che eller Stones… Och så mycket är i alla fall helt klart att om man skall följa Jesus och läser Bergspredikan så kan man inte vara med i det här konsumtionsloppet.

 

Makten över det egna livet

Vi pratar sedan en ganska lång stund om konsumtion och självförsörjning. I en krönika för några år sedan skrev han om han hade tänkt sig att "leva i marginalerna, köpa secondhandgrejor, leva på vikariat, bo i en byggfutt man köpt för tiotusen spänn och fått sätta upp nånstans. Skita i karriär och sånt." Den där drömmen om att hoppa av alltihop, att kliva ur – eller helst aldrig kliva in i – ekorrhjulet. Ytterst handlar det om att ta makten över det egna livet.

Sundström hamnade på landet, någon kilometer från barnbyn Skå där han jobbade ett tag med trädgårdsskötsel och musikterapi. Växthuset och hönorna dyker upp i flera texter.

– Men hönorna har vi inte kvar. Det var mest min grej, och det blev för svårt att sköta med det här märkliga livet.

Stefan och hans Karin försökte leva billigt för att kunna jobba mindre och ha tid att leva, när musikkarriären tog fart.

– Det är ju som lotto, säger han.

Men förutsättningarna förändrades, och idag varken behöver han eller har tid att självförsörja på något seriöst sätt. Odlingen betyder fortfarande mycket för honom, men har blivit mer av en hobby som ger "en sjysst känsla".

Å andra sidan tog Sundström det maffiga Cornelisstipendiet han fick för några år sedan och byggde en studio i huset. Det var där han spelade in och själv producerade det senaste albumet. Och på sitt sätt är ju det också en form av självförsörjande och − som han säger − "att ta makten över produktionsmedlen".

 

En plats för hemlösa tankar

Det verkar viktigt för Stefan Sundström att få göra det han vill som han vill. Ha har ju en en flabbig och flamsig sida som han låter komma fram, samtidigt som han vågar göra saker som att inleda Bällingebro med en sång som bara är en naturlyrisk hyllning till den döende sommaren. Helt utan samtidsironi eller fniss, utan allvarlig på ett bra sätt. Det tyder på en osedvanlig integritet, och man känner den när man pratar med honom. Varifrån kommer den, tänker jag.

Han har själv i en intervju sagt att han var "ett konstigt barn som inte hade några kompisar". Men när jag frågar honom hur man blir annorlunda värjer han sig.

– Jag tror det där är en fundamental upplevelse hos många: att vilja ha kontakt, men känna att man är på något sätt avskuren från andra. Och det kan ju leda åt två helt olika håll: antingen betraktar man sig som ett missförstått geni, eller som ett ufo i tillvaron.

Han fortsätter:

– Själv är jag en tvångsmässigt rädd människa.

Det behövdes därför något sätt att slå sönder kontrollen och rädslan, att våga blotta sig och hitta den där kontakten med världen runt omkring. Berusning är en väg till extasen, den som lyfter oss ur vårt lilla jag.

– Och jag rökte jättemycket braj, och så kom musiken.

Men samtidigt har han också skrivit om nödvändigheten av att dra sig undan, att frivilligt tända av på alla stimuli. Hos Sundström finns en tydlig dragning mot ställen i marginalen. Bällingebro är en påhittad håla som får stå som symbol för platserna som inte ockuperats av makten och media. På något sätt är vi därför tillbaka där vi började vårt samtal, och återigen i Trägårn:

 

Kom ut i min trädgård, kom och
titta på den.
Och den gömmer sig för världen,
den som väger och bedömer,
Så man glömmer vad det va man
drömde om.
Men här kommer allt tillbaka,
man minns doften, hur det
smaka.
Till slut minns man vad det hela
handlar om.

 

Det är en mycket exakt beskrivning av vad som händer när man åker på en retreat. Stefan Sundström har sin plats för att dra sig tillbaka i Dalarna. I den stuga – utan el och vatten − hans pappa en gång byggde kan han vara så mycket han vill.

– Där uppe finns bara jag och en Närvaro. Där finns plats för mina hemlösa tankar om världen.

Mikael Löwegren

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Stillbild från dokumentärfilmen från 1916 om slaget vid Somme. (Foto: IWM)

En julidag dränkt i blod

Det finns många berättelser om vad som hände den där disiga julimorgonen 1916 vid floden Somme i norra Frankrike. Berättelser om hur tystnaden plötsligt infann sig efter en veckas oavbruten ...

Av: Anders Olofsson | Essäer om politiken | 19 juni, 2017

Foto: Björn Gustavsson

Gävlesymfonikerna i Kina

Gävle symfoniorkester, en av landets äldsta, har på senare år gjort en rejäl uppryckning – i synnerhet sedan Jaime Martin år 2013 tillträdde som chefdirigent.  Jag minns att jag ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 09 september, 2016

Raja Yoga fostran i Point Loma

Kort bakgrundshistorik Katherine Tingley (1847-1929) hade i många år innan hon inträdde i Teosofiska Samfundet ägnat sig åt välgörenhetsarbete. Hon hade bl a verkat bland fattiga och utslagna i New Yorks ...

Av: Leopold S Damast | Kulturreportage | 20 november, 2013

Niclas Mossberg – Trottoaren

Niclas Mossberg har en magisterexamen från Göteborgs universitet och har därefter bedrivit forskarstudier i religionsvetenskap vid Åbo Akademi. Bland hans mer vetenskapliga publikationer kan nämnas artikeln ”Ku Klux Klan – ...

Av: Niclas Mossberg | Utopiska geografier | 14 januari, 2013

Herman Melville. Foto: Wikipedia

Herman Melville. Ball's Bluff : en drömbild (oktober 1861)

Erik Carlquist och Herman Melville.

Av: Herman Melville | Utopiska geografier | 03 juni, 2015

Bergman, Fellini och Liv Ullman

Ett konstnärligt möte mellan Sverige och Italien

Den italienske kritikern och dokumentaristen Silvano Console om Ingmar Bergman och Federico Fellini.

Av: Silvano Console | Essäer om film | 28 november, 2017

Sartre ska vi inte heller glömma

Röken är tät. Sorlet stiger och sjunker som sjudande vågor på ett vindpinat hav. Glasen töms i rask takt. Vissa repliker i de disparata och vilda samtalen skär som slipade ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 01 juli, 2012

Trästans besjungare, ensamhetens diktare

Illustration: Hebriana Alainentalo Trästans besjungare, ensamhetens diktare Hans Mörk fann tidigt sin kallelse som en ensamhetens diktare, och hans idag svåråtkomliga böcker sprider hopp om att aldrig ge upp. Örebro, ute ...

Av: Måna N. Berger | Essäer om litteratur & böcker | 20 november, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.