Alphonse Daudet på den västra sidan om södra Rhônedalen

Många av Alphonse Daudets böcker är numera ganska bortglömda utanför Frankrikes gränser. I Sverige är det väl i stort sett bara Brev från min kvarn och möjligen Tartarin från Tarascon ...

Av: Johan Werkmäster | 26 augusti, 2010
Kulturreportage

Carl Milles skulptur

Biblicism i modern film

Människans sägner är så mycket mer än bara ursprungsberättelser och övernaturliga förklaringar på världsfenomen; de erbjuder visdom, moraliska budskap och levnadsregler för dem som söker, skriver Noak Gröning som i ...

Av: Noak Gröning | 12 juni, 2015
Essäer om film

Dikten kan alltid uppväga vad andra kallar slumpen. Om Stéphane Mallarmé och Giuseppe…

 ”… […] och Ungarettimed livets kritor på dödens tavla.Dikten som är fullkomligt möjlig.”/ T. Tranströmer Efter tid av vakna drömmar som är den sovandes verklighet har jag glömt berättelserna men anar att ...

Av: Göran af Gröning | 19 december, 2013
Litteraturens porträtt

Cecilia Davidsson om Cecilia Davidsson

Cecilia Davidsson om Cecilia Davidsson Jag har alltså publicerat tre novellsamlingar, men när ska jag skriva min första roman? Hallå där, jag har faktiskt skrivit en! "Sjunken hjärna", som kom för ett ...

Av: Cecilia Davidsson | 07 december, 2006
Litteraturens porträtt

Victoria Jordanovas exceptionella resonans



Victoria JordanovaInom konstmusiken förväntas instrumentalisten till viss del underordna sig musiken, och stå till verkets förfogande, men vissa musiker har en sådan stark personlighet att verken de framför blir språngbrädor för den egna integriteten. Detta måste inte vara något negativt även om det går emot många av de gängse uppfattningarna. Men det är viktigt att ha i minnet att det bygger på en överensstämmelse mellan musik och instrumentalist. Att det finns en exceptionell resonans mellan människa och musik.

Denna starka samklang finns mellan John Cage och harpisten Victoria Jordanova. Intensiteten i hennes förståelse för Cages musik är så stor och intuitiv att man lätt glömmer bort att hon framför någon annans musik när man lyssnar på hennes inspelningar av ”Postcard from Heaven” och ”In a Landscape”. Kanske beror det också på att Jordanova har valt ett så förhållandevis ovanligt soloinstrument som harpan, att hon därmed kunnat muta in ett område som praktiskt taget blir hennes eget. Men att säga det vore ändå att förringa hennes kapacitet. Instrumentet är bara verktyget med vilket hon uttrycker sin förståelse och intuition.

Viktoria Pop Jordanova föddes 1952 i Serbien. Hon studerade vid Mokranjac-konservatoriet för musik och filosofi i Belgrad, och har bland annat en fil kand. i musik vid universitetet i Michigan. Numer är hon bosatt i Kalifornien där hon sedan 2003 driver ArpaViva. ArpaViva är dels ett skivbolag, dels en organisation som lyfter fram harpan och dess konstmusikaliska repertoar.

Människan bakom musikenÄven om hennes Cage-inspelningar kanske är hennes mest anslående, så har hon sedan 1992 utmärkt sig som en både produktiv och innovativ kompositör på egen hand. Hennes verkkatalog omfattar kammarmusik och sceniska verk, elektroakustiska kompositioner, musik för elektroniskt bearbetad harpa, orkesterverk, stycken för bland annat cello och piano och en sångcykel. Listan kan göras längre, och gemensamt för hennes egna kompositioner är ett mycket personligt lyriskt drag. Men hon undviker skickligt banaliteten; det lyriska blir aldrig billigt eller inställsamt. Ett verk som ”Dance to Sleep”, som ingår i sviten ”Modules for Harp & Electronics”, är ett ypperligt exempel på detta. Med ytterst små medel och en gleshet som inte står Art Ensemble of Chicago långt efter skapar hon en upphöjd, poetisk atmosfär genomsyrad av ett slags celest grubbel. ”Birds”; den andra delen i samma serie ”moduler” kastar sig ner i en vindlande avgrund av oro och emotionell osäkerhet. Och utan att någonsin förlora lyricismen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Tio år senare efter att hennes ”moduler” färdigställts har det lyriska draget förstärkts ytterligare i 2005 års ”Three Meditations”; en kort och stramt hållen svit för elektrisk harpa. Här är musiken ännu glesare, inte helt olikt japansk kotomusik med verkets alla pentatoniska inflikningar. På ett vis har Jordanova gått mot ett mer konkret uttryck, konkret i den meningen att den har blivit mer visuell, mer påtaglig för fler sinnen än enbart hörseln. Jordanova bygger rum; spröda tredimensionella utrymmen med ett lika lätt som bestämt handlag. Har uttrycket ”less is more” någonsin varit berättigat, så är det här.

I häftet till CD:n ”Dance to Sleep” uppmärksammar Robert Carl tre huvuddrag hos Jordanova som kompositör, och de är så välfunna att jag vill citera dem här i utdrag: ”Det första är traditionen. Hon är öppen till såväl den klassiska musikens traditioner (förkroppsligade av hennes harpa och flödande tekniska framställning), som hennes folkmusikrötter. /.../ Det andra är improvisationen. Hon är inte rädd för att skapa verket i improvisationens ögonblick, och att utifrån dessa upptäckter forma verket så att det kan växa och omformas genom olika versioner och arrangemang. /.../ Det tredje är tekniken. /.../ Jordanova experimenterar konstant med ny utrustning i en symbiotisk process: hon kan skapa ett verk för att utforska och lära sig hur en ny elektronisk apparat fungerar, och experimentet i sig kan leda till ett helt annat tillvägagångssätt i ett helt annat stycke.” Detta sammanfattar Jordanovas musik väldigt bra. Korsvägarna mellan tradition och nytänkande, och musikens ständiga rörelse mot nya områden, mot nya uttryckssätt. Detta är inget som är förbehållet hennes egen musik, utan ett modus operandi hon anlägger också för andra kompositörers musik. Och då allra mest framgångsrikt John Cages.

Vykort från himlen.

”Postcard from Heaven” ska enligt Cages anvisningar framföras på mellan en och tjugo harpor, och vilket stycke passar Victoria Jordanova bättre än det? Redan som tonåring hade Jordanova närmast avgudat Cage och dennes sätt att närma sig pianot. Sättet att med olika attribut variera pianots klang, tystnadens intensiva närvaro och den sonora upphöjdheten gjorde starkt intryck på den unga Victoria. Cages adelsmärken är i mångt och mycket också Jordanovas, och i ”Postcard from Heaven” smälter de gemensamma visionerna tillsammans på det sätt som jag beskrev inledningsvis. ”Postcard from Heaven” är en utgångspunkt för Jordanovas egen musikaliska persona; gränsen mellan kompositör och exekutör suddas ut så noggrant som det sällan sker. Det är lätt att glömma Pamela Z:s vokala insatser, om än aldrig så väsentliga för Jordanovas inspelning, inte bara för att rösten har en understödjande och inte solistisk roll, utan för att kombinationen av Jordanova och Cage helt enkelt överskuggar alla andra inslag.

Jordanova skriver om inspelningen: ”Att underkasta mig Cages instruktioner, trots att de är så detaljerade, ställde mig trots det inför ett antal möjligheter. Från själva inspelningen av de enskilda stämmorna, till slutmixen och redigeringen. Efter att ha rådbråkat min hjärna accepterade jag det faktum att det är samma sak som att översätta poesi; det är avhängigt översättarens eget språk, kulturella bakgrund, stil och färdigheter. Samma sak gäller när man överför ett partitur till klingande musik. Jag bestämde mig för att vara mig själv. Jag visste att jag måste ledas av inspirationen för att kunna frammana styckets fulla mening och bredd, liksom såväl de poetiska som musikaliska aspekterna i såväl detta stycke som i Cages musik i allmänhet.”

Förståelse och intuitionVictoria Jordanova har tolkat, eller ska vi rent av säga skildrat, även andra kompositörer. På CD:n ”In A Landscape” framför hon exempelvis verk av Cindy Cox och George Rochberg. Men även om de präglas av Jordanovas graciösa hantering av harpan, sker inte samma återkoppling mellan henne och dessa kompositörer, som mellan Jordanova och Cage. Det är som Cage-tolkare som Victoria Jordanova visar sig helt obunden av kompositörens intentioner, just därför att samstämmigheten är som allra störst där. I inspelningarna av Cox' ”The Blackbird Whistling/Or Just After” och ”Hierosgamos IV”, samt Rochbergs ”Ukiyo-E (Pictures from the Floating World)” finns trots allt ett avstånd mellan upphovsman, verk och uttolkare som upphävs i kontakten mellan Cage och Jordanova. Just därför är det givande att lyssna även på dessa inspelningar; de belyser det sensationella i framför allt ”Postcard from Heaven”.

Jag avslutar med ännu ett citat, återigen av Robert Carl som är en av de som med allra störst klarsyn beskrivit Victoria Jordanova och hennes anmärkningsvärda värv:

”Jordanova undflyr kategoriseringar. Hon är en harpvirtuos, men hon har aldrig nöjt sig med att stanna vid det standardförfarande som associeras med instrumentet. Hon använder sig av en stor mängd harptyper, refererar till vitt skilda traditioner och använder sig av en mängd olika tekniker beroende på vad stycket ifråga kräver. Kort sagt, harpan är inte Jordanovas slutpunkt, utan ingången till ett helt fält av möjligheter.”

Peter Sjöblom
 
  

Musik från Arpa viva

http://www.youtube.com/watch?v=o0yeXkB5_iQ

http://www.youtube.com/watch?v=wy1YA63a5NY

 

http://www.youtube.com/user/ArpaViva

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Philip K Dick

De androida drömmarna av Philip K. Dick

Året är 2021 och invånarna på jorden lever i svallvågorna efter det tredje världskriget. Som en följd av kriget och människans industriella utveckling i allmänhet har jorden gjorts mer eller ...

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 24 november, 2017

Veckan från hyllan. Vecka 5, 2012

Nej, det ska inte handla om sossarnas partiledarval. Det händer annat viktigt i världen. Faktiskt viktigare. I fredags var det Förintelsens minnesdag. Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 28 januari, 2012

Tabubelagda ämnen utgångspunkt för Caramel

Libanesiska Nadine Labaki kom till Sverige och Stockholm filmfestival för att visa sin debutfilm Caramel. Och hon åkte hem med FIPRESCI-juryns utmärkelse för Bästa Film. Jag fick tillfälle att prata ...

Av: Jessica Drambo | Filmens porträtt | 06 mars, 2008

Festivalsommaren 2009, del 4; Skägg, monotoni och klassiker

"I was crawling through a festival way out west" Orden är Joe Strummers och är bland de sista han sjöng. En fantastisk låt, men ingen framtidsspådom. Vill du se folk som ...

Av: Rasmus Thedin | Kulturreportage | 24 augusti, 2009

Vårens trender i barnboksutgivningen

Vackra barnböcker med retrokänsla: vardagsdramatik för de yngre, övernaturliga överraskningar för de äldre. Vackra barnböcker förgyller vår och sommarläsningen och visst var allt bättre förr? Hm, nej, inte bättre, möjligen annorlunda ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 15 Maj, 2013

Fredrik F. G. Granlund

Författarpresentation, Fredrik F. G. Granlund:   Jag är Mästaren utan Margarita, en intelligent och tankfull idiot, ett sovande svärd, ett rorschacktest på himlen, ett refuserat Bamseavsnitt, en ambitiös pacifist, vansinnig med förstånd ...

Av: Fredrik FG Granlund | Utopiska geografier | 19 december, 2011

Aurélien Lugné-Poe Deus ex machina på Le Théâtre de l’Œuvre

En stark och uppmärksammad teaterupplevelse i Paris nyligen var framförandet av Ingmar Bergmans film ”Höstsonaten” från 1978 på  Théâtre de l’Œuvre, grundad 1893 av den unge skådespelaren Aurélien Lugné-Poe. En ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 09 april, 2014

Vem ska man tro på – val 2014

Snart är det val igen och våra etablerade partiledare syns precis överallt. Det är löften och hot, tjuvnyp och flirt. Alla är både med och mot varandra i en salig ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 september, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.