Bildåtervinnaren

Joachim Schmid har gjort konst av bortkastade bilder, reklam och vykort från världens alla hörn. Just nu pågår utställningen Photoworks 1982–2007 på Bildmuseet i Umeå. En utställning som vill väcka ...

Av: Marcus Sponthon | 10 mars, 2008
Allmänna reportage

Helen Schjerfbeck – Självporträttens mästarinna

Självporträtt har förekommit sedan antiken, men det var i samband med renässansen som de kom att utgöra en självständig genre. Självporträttet är en dialog mellan konstnären och den egna spegelbilden ...

Av: Lena Månsson | 18 mars, 2012
Konstens porträtt

Porträtt av fyra kraftfulla samekvinnor

En gemensam nämnare för de fyra samekvinnor som jag avbildar är att de är speciellt aktiva i samiska frågor eller har på annat sätt förtjänat att bli omnämnda. De varseblir ...

Av: Nina Michael | 24 oktober, 2013
Essäer om samhället

Foto Hugo Kuhlin

Paris (Strupen) av Hugo Kuhlin

Denna reseskildring skrevs av mig efter att jag och en vän hade besökt Paris tillsammans. Den skrevs för att jag kände för det och för att roa mig och min ...

Av: Hugo Kuhlin | 22 april, 2017
Utopiska geografier

Victoria Jordanovas exceptionella resonans



Victoria JordanovaInom konstmusiken förväntas instrumentalisten till viss del underordna sig musiken, och stå till verkets förfogande, men vissa musiker har en sådan stark personlighet att verken de framför blir språngbrädor för den egna integriteten. Detta måste inte vara något negativt även om det går emot många av de gängse uppfattningarna. Men det är viktigt att ha i minnet att det bygger på en överensstämmelse mellan musik och instrumentalist. Att det finns en exceptionell resonans mellan människa och musik.

Denna starka samklang finns mellan John Cage och harpisten Victoria Jordanova. Intensiteten i hennes förståelse för Cages musik är så stor och intuitiv att man lätt glömmer bort att hon framför någon annans musik när man lyssnar på hennes inspelningar av ”Postcard from Heaven” och ”In a Landscape”. Kanske beror det också på att Jordanova har valt ett så förhållandevis ovanligt soloinstrument som harpan, att hon därmed kunnat muta in ett område som praktiskt taget blir hennes eget. Men att säga det vore ändå att förringa hennes kapacitet. Instrumentet är bara verktyget med vilket hon uttrycker sin förståelse och intuition.

Viktoria Pop Jordanova föddes 1952 i Serbien. Hon studerade vid Mokranjac-konservatoriet för musik och filosofi i Belgrad, och har bland annat en fil kand. i musik vid universitetet i Michigan. Numer är hon bosatt i Kalifornien där hon sedan 2003 driver ArpaViva. ArpaViva är dels ett skivbolag, dels en organisation som lyfter fram harpan och dess konstmusikaliska repertoar.

Människan bakom musikenÄven om hennes Cage-inspelningar kanske är hennes mest anslående, så har hon sedan 1992 utmärkt sig som en både produktiv och innovativ kompositör på egen hand. Hennes verkkatalog omfattar kammarmusik och sceniska verk, elektroakustiska kompositioner, musik för elektroniskt bearbetad harpa, orkesterverk, stycken för bland annat cello och piano och en sångcykel. Listan kan göras längre, och gemensamt för hennes egna kompositioner är ett mycket personligt lyriskt drag. Men hon undviker skickligt banaliteten; det lyriska blir aldrig billigt eller inställsamt. Ett verk som ”Dance to Sleep”, som ingår i sviten ”Modules for Harp & Electronics”, är ett ypperligt exempel på detta. Med ytterst små medel och en gleshet som inte står Art Ensemble of Chicago långt efter skapar hon en upphöjd, poetisk atmosfär genomsyrad av ett slags celest grubbel. ”Birds”; den andra delen i samma serie ”moduler” kastar sig ner i en vindlande avgrund av oro och emotionell osäkerhet. Och utan att någonsin förlora lyricismen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Tio år senare efter att hennes ”moduler” färdigställts har det lyriska draget förstärkts ytterligare i 2005 års ”Three Meditations”; en kort och stramt hållen svit för elektrisk harpa. Här är musiken ännu glesare, inte helt olikt japansk kotomusik med verkets alla pentatoniska inflikningar. På ett vis har Jordanova gått mot ett mer konkret uttryck, konkret i den meningen att den har blivit mer visuell, mer påtaglig för fler sinnen än enbart hörseln. Jordanova bygger rum; spröda tredimensionella utrymmen med ett lika lätt som bestämt handlag. Har uttrycket ”less is more” någonsin varit berättigat, så är det här.

I häftet till CD:n ”Dance to Sleep” uppmärksammar Robert Carl tre huvuddrag hos Jordanova som kompositör, och de är så välfunna att jag vill citera dem här i utdrag: ”Det första är traditionen. Hon är öppen till såväl den klassiska musikens traditioner (förkroppsligade av hennes harpa och flödande tekniska framställning), som hennes folkmusikrötter. /.../ Det andra är improvisationen. Hon är inte rädd för att skapa verket i improvisationens ögonblick, och att utifrån dessa upptäckter forma verket så att det kan växa och omformas genom olika versioner och arrangemang. /.../ Det tredje är tekniken. /.../ Jordanova experimenterar konstant med ny utrustning i en symbiotisk process: hon kan skapa ett verk för att utforska och lära sig hur en ny elektronisk apparat fungerar, och experimentet i sig kan leda till ett helt annat tillvägagångssätt i ett helt annat stycke.” Detta sammanfattar Jordanovas musik väldigt bra. Korsvägarna mellan tradition och nytänkande, och musikens ständiga rörelse mot nya områden, mot nya uttryckssätt. Detta är inget som är förbehållet hennes egen musik, utan ett modus operandi hon anlägger också för andra kompositörers musik. Och då allra mest framgångsrikt John Cages.

Vykort från himlen.

”Postcard from Heaven” ska enligt Cages anvisningar framföras på mellan en och tjugo harpor, och vilket stycke passar Victoria Jordanova bättre än det? Redan som tonåring hade Jordanova närmast avgudat Cage och dennes sätt att närma sig pianot. Sättet att med olika attribut variera pianots klang, tystnadens intensiva närvaro och den sonora upphöjdheten gjorde starkt intryck på den unga Victoria. Cages adelsmärken är i mångt och mycket också Jordanovas, och i ”Postcard from Heaven” smälter de gemensamma visionerna tillsammans på det sätt som jag beskrev inledningsvis. ”Postcard from Heaven” är en utgångspunkt för Jordanovas egen musikaliska persona; gränsen mellan kompositör och exekutör suddas ut så noggrant som det sällan sker. Det är lätt att glömma Pamela Z:s vokala insatser, om än aldrig så väsentliga för Jordanovas inspelning, inte bara för att rösten har en understödjande och inte solistisk roll, utan för att kombinationen av Jordanova och Cage helt enkelt överskuggar alla andra inslag.

Jordanova skriver om inspelningen: ”Att underkasta mig Cages instruktioner, trots att de är så detaljerade, ställde mig trots det inför ett antal möjligheter. Från själva inspelningen av de enskilda stämmorna, till slutmixen och redigeringen. Efter att ha rådbråkat min hjärna accepterade jag det faktum att det är samma sak som att översätta poesi; det är avhängigt översättarens eget språk, kulturella bakgrund, stil och färdigheter. Samma sak gäller när man överför ett partitur till klingande musik. Jag bestämde mig för att vara mig själv. Jag visste att jag måste ledas av inspirationen för att kunna frammana styckets fulla mening och bredd, liksom såväl de poetiska som musikaliska aspekterna i såväl detta stycke som i Cages musik i allmänhet.”

Förståelse och intuitionVictoria Jordanova har tolkat, eller ska vi rent av säga skildrat, även andra kompositörer. På CD:n ”In A Landscape” framför hon exempelvis verk av Cindy Cox och George Rochberg. Men även om de präglas av Jordanovas graciösa hantering av harpan, sker inte samma återkoppling mellan henne och dessa kompositörer, som mellan Jordanova och Cage. Det är som Cage-tolkare som Victoria Jordanova visar sig helt obunden av kompositörens intentioner, just därför att samstämmigheten är som allra störst där. I inspelningarna av Cox' ”The Blackbird Whistling/Or Just After” och ”Hierosgamos IV”, samt Rochbergs ”Ukiyo-E (Pictures from the Floating World)” finns trots allt ett avstånd mellan upphovsman, verk och uttolkare som upphävs i kontakten mellan Cage och Jordanova. Just därför är det givande att lyssna även på dessa inspelningar; de belyser det sensationella i framför allt ”Postcard from Heaven”.

Jag avslutar med ännu ett citat, återigen av Robert Carl som är en av de som med allra störst klarsyn beskrivit Victoria Jordanova och hennes anmärkningsvärda värv:

”Jordanova undflyr kategoriseringar. Hon är en harpvirtuos, men hon har aldrig nöjt sig med att stanna vid det standardförfarande som associeras med instrumentet. Hon använder sig av en stor mängd harptyper, refererar till vitt skilda traditioner och använder sig av en mängd olika tekniker beroende på vad stycket ifråga kräver. Kort sagt, harpan är inte Jordanovas slutpunkt, utan ingången till ett helt fält av möjligheter.”

Peter Sjöblom
 
  

Musik från Arpa viva

http://www.youtube.com/watch?v=o0yeXkB5_iQ

http://www.youtube.com/watch?v=wy1YA63a5NY

 

http://www.youtube.com/user/ArpaViva

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Skylden

 Innledning Nåtiden kretser om å være i bevegelse, det vil si at å flyte omkring er hva det hele er om. Karl Marx, som slettes ikke var en dumskalle, traff målet ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 15 december, 2014

Gilsemans, 1642. Bildkälla: Wikimedia

Aotearoas kultur och litteratur

Maoriernas historia påbörjas på Aotearoa, någon gång för mer än 1000 år sedan. Dessförinnan fanns emellertid invånare av annat ursprung redan på plats sedan kanske ett par hundra år; en ...

Av: Carsten Palmer Schale | Kulturreportage | 07 juni, 2015

Vladimir Oravsky

Man skall glädjas åt det lilla

Vem hittade på talesättet "Man skall glädjas åt det lilla"? Troligen samma multimiljonär som själv badade i glädje, och hade hur mycket råd som helst att sprida även den numera ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 05 oktober, 2016

Carl Abrahamsson och verklighetens absurda teater

Såsom en vulkan är Carl Abrahamssons hjärna, full av brinnande ädelstenar. Alla dessa idéer och projekt gör honom till en mångsysslande artist. Men Carl är också en mycket kontroversiell person ...

Av: Guido Zeccola | Övriga porträtt | 16 september, 2010

Om Röda korsets arbetsförhållanden och språkförbistringen i Första världskrigets Ryssland

Kärt barn har många namn. Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad, och nu Sankt Petersburg igen… St. Petersburg är en vacker stad med breda gator, öppna platser. I skymningsljuset mot broarnas blånande ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 29 juli, 2014

Penna och knytnäven. Om Amelie Posse

Det är en tvättäkta idyll, inte olikt ett litet hörn av Paradiset som dalat ner här på jorden. Det går inte att beskriva hennes uppväxt med bättre ord. De bor ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 16 december, 2012

Vladimir Oravsky av Elena Piligrim 2015

Fnitter på fullt allvar

En för den breda publiken inte helt okänd kvinnlig svensk litteraturforskare och författare överlade tillsammans med mig frågan huruvida det finns ett kvinnligt och ett manligt språk. Jag dristade mig ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 17 februari, 2015

Skattebefria kulturen

Jag röstar för att den svenska kulturen skattebefrias. Författare, skådespelare och musiker borde inte betala någon skatt alls på inkomst. Tänk dig själv. Vi har oregelbundna arbetstider in absurdum, våra ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 02 januari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.