Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 september, 2012
Gästkrönikör

Viva Verdi!

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet. Giuseppe Verdi föddes för 200 år sedan den 10 ...

Av: Gregor Flakierski | 19 oktober, 2013
Veckans titt i hyllan

Adolf Hitler. Foto: Wikipedia

Hitlers maktdrömmar

Bo I Cavefors om Adolf Hitler som försökte skapa ett kontinentalt maktcentrum mot bolsjevismen och Storbritannien.

Av: Bo I Cavefors | 25 februari, 2015
Essäer om politiken

Samurajkaraktärens givne arvinge, Keigo Kasuya, talar om sin senaste rollprestation i filmen Caterpillar.

  När det gäller regiansvarig för "Caterpillar" är det Kôji Wakamatsu (född 1936) började att regissera 1963 har idag gjort över 100 filmer (första titeln var "Hageshii onnatachi"). Förutom att ha ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 02 februari, 2011
Filmens porträtt

Brahms och själens vägar



fil och rågbrödEn essä och en dikt - tonsättaren och skribenten Emanuel Ladenstein skriver om tanken där allt tar sin början. Det är reflektioner i allhelgonatid som kretsar kring konstnärlig utveckling, konstens betydelse och sökandet efter mening i ett rationellt präglat samhälle. Allt utifrån Johannes Brahms andra pianokonsert och det verkets betydelse; såväl för denna text som för det pågående livet.

Tanke. En tanke. Saker kan börja med en tanke. I begynnelsen var tanken. Ändå förblir tanken alltid tanke, blir aldrig kött. “Denn alles Fleisch es ist wie Gras” far det som en vindil genom mitt medvetande – Petrus citerar Jesaja; en rad som Johannes Brahms använde i hans rekviem. Jag går vidare i sinnet och stannar upp vid Brahms andra pianokonsert i B Dur; den som börjar med ett ensamt horn…

Allt kan börja med en tanke. Så var det även den här gången. Där jag nu sitter och skriver dessa ord. En aning om någonting som kom med morgonskymningen. Jag fick gå upp och anteckna en skiss på fastande mage, innan frukost. Jag har lärt mig att tankar flyr lätt. Men livet har lärt mig att tankar inte ska ringaktas. Även när de bara är som vindilar. Jag har till och med börjat undra om tankens tyngd eller luftighet spelar någon roll. Det viktiga verkar bara vara att tanken får bli början på någonting och frälsas från sin lättvindiga, plågsamma icketillvaro, få bli frö åt någonting som växer fram, bli upphov till växande.

Tänk! Tänk, hur hade allting varit om Brahms inte hade skrivit sin andra pianokonsert? Om han inte hade lyssnat på infallen som skrek efter att bli frälsta? Om han inte hade varit den sortens människa som har förmågan att höra luftens viskningar? Eller om livet, eller samhället hade fått honom att bygga ett hus runt hans sinnen, så att vindarna inte längre hade kunnat komma åt?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hade mitt liv varit annorlunda då? Hade jag inte ätit samma filmjölk och samma rågbröd till frukost?

Hade de konkreta villkoren för mitt liv varit andra? Svaret måste antagligen bli nej. Det är tungt att tillstå för en man som börjat träda in i medelåldern och ägnat nästan hela sitt vuxna liv åt musikstudier. Men någonting hade varit annorlunda: jag skulle ha suttit vid frukostbordet och till det yttre varit helt likt mig, men en mikroskopisk liten bit i mina tankars DNA hade fattats – Brahms andra pianokonsert i B Dur; den som börjar med ett ensamt horn…

Johannes BrahmsJag skulle aldrig ha fått kommentaren på Brahms första pianokonsert, den i d-moll, som han skrev tjugotvå år tidigare, när han var tjugosex år gammal, och kanske i självbedrägeri hade tillåtit sig att låta sina problematiska känslor för Clara Schumann växa och just hade fått drömmar krossade, den som börjar i agoni och uppror, som konvulsionerna efter en dödlig värjstöt – den som börjar med pukor.

När en god vän och hans flickvän samtalade med mig en kväll, berättade vännen om hans företag att dela med sig den klassicistiska och romantiska musikens värld till den intresserade flickvännen. De hade då redan hunnit med Brahms. Jag fick sedan höra hennes i sin dräpande humor kanske mest sanna kommentar om Brahms musik som jag någonsin hade hört: “Den mannen måste ha haft ont någonstans!” En i det tjugoförsta århundradet ung kvinnas sunda distans till artonhundratalsmänniskans själsliv – vad jag skrattade! Det känns befriande när någon även kan förhålla sig ironiskt till det här tankegodset, det är nästan som att en ond cirkel till slut, flera generationer senare, äntligen är bruten. Leende, nämnde jag sedan Brahms olyckliga kärlek till Clara Schumann, som trots olika metamorfoser, följde honom under hela hans liv. Jag inbillar mig att mina vänner och jag, där vi satt och drack vin, i detta ögonblick, i ett stillhetens gränsland mellan det nyttigt respektlösa skrattet och den allvarliga eftertanken, samtidigt drabbades av samma känslomässiga insikter, som inte går att förmedla i ord, om smärta och skapande, om att ha ont där det gör som mest ont och att skapa.

Att Brahms aldrig ingick något förhållande med någon, eller kanske var oförmögen till det, kan antyda en själslig trasighet. Orsaker kan vi bara spekulera om: Uppväxt? Eller som Brahms själv ska ha antytt: horor i Hamburgs hamnkvarter, under hans unga år? Att artonhundratalets uppfostringsmetoder ofta var själsligt förvridande är ingen hemlighet; därför tror jag att de prostituerade snarare var medoffer eller symptom än orsak, som det så ofta är med världens elände – de först utsatta som sedan blir de skyldiga.

Även vad föremålet för Brahms senare kärlek angår, Clara Schumann – eller Wieck, som var hennes flicknamn - så läser sig beskrivningar av hennes ungdom som en berättelse om själslig tortyr, lämpad att inge illamående och klaustrofobi: en far som hade ett så stort kontroll- och ägandebehov att han till och med dikterade vad dottern skulle skriva i sin dagbok – en slags andlig våldtäkt. När hon senare gjorde motstånd, frigjorde sig ur hans grepp och mot hans vilja gifte sig med Robert Schumann, gjorde fadern allt för att aktivt sabotera hennes karriär som pianist.

Ett ensamt horn…Finns det någonting gott att berätta om denna tid? Man kan i alla fall konstatera att Brahms skapande uppmuntrades, gavs utrymme, belönades och applåderades. (Inskränkningen att det samma inte kan berättas om Clara Schumanns skapandekraft, får dock inte förglömmas.) Brahms musikaliska tankar fick växa sig stora, de fick falla i god jord och blev vattnade. Det vittnar Brahms andra pianokonsert om: Den är mäktig! Inte bara vad beträffar dess längd – den var med sin fyra stora satser (i stället för de vanliga tre) det största som vid denna tid hade gjorts inom genren – utan framförallt vad dess enorma spännvidd av uttryck beträffar. Där hade det hänt någonting sedan den första konserten: Tjugosexåringens konsert i d-moll är i högsta grad gripande i sitt uppror och i sin sorg, men den senare konserten i B-dur berättar att Brahms inom sitt skapande, inom sitt tänkande hade fått bli större, bredare och mognare. Det är en annan människa vi möter här, ett rikare språk, en vuxen människas språk. Det är inte längre bara våldsam urkraft, passionerad kärlek och sorg utan även sfäriska klanger, ett evighetens perspektiv som har infogats i livet, och i den andlöst vackra, brett flytande tredje satsens dialog mellan pianosolisten och en solocello, någon som lyssnar till en kraftfull och varm röst ur djupet.

Hornsolot? Tanken som allt började med? Om det är morgon eller afton kan få förbli öppen, men den som är förtrogen med den tyska romantikens symbolik missar inte vad det handlar om: det är skymning över skogsklädda höjder – det är frid. Det är kanske mina egna tankar som jag lägger in i Brahms verk, men det spelar ingen roll, det avgörande är att Brahms har skapat ytan på vilken de kan spegla sig och liksom få meditera över sig själva och genomgå ännu en förvandling.

Åter vid frågan: Hade mitt liv varit annorlunda utan Brahms B-dur konsert? Om jag inte hade fått bevittna den beskrivna utvecklingen hade mitt liv varit en handfull tankar fattigare. Det är inte mycket, men det kan vara väsentligt. Jag äter samma bröd till frukost som jag hade gjort om jag inte hade hört den, men det smakar annorlunda i min mun. Det är denna paradox av på en och samma gång allt överskuggande betydelse och betydelselöshet, som vi som skapar och vi som äter skapandets, tänkandets frukter, både får jubla över och finna oss i att leva med. Det kan vara nog så svårt.

Clara Schumann Foto WikipediaAllting kanske ändå inte var sämre förr. Vår samtid har inte blivit bättre på att ta hand om våra tankars behov, om känslovärlden som finns bortom kroppen och det gripbara - kanske har den rentav blivit sämre på det: Tanken i sig värderas inte högt idag. Den blir bara värdefull, så fort den kan generera pengar. Den kommersiella musikindustrin avspeglar detta på ett tydligt vis: innehållsmässigt underutvecklad musik kammar hem allt större finansiella vinster. Det är i sin tur en spegelbild av vårt samhälle i stort. Det ekonomiska tillmäts allt större betydelse medan själarna blir allt mera rotlösa, underutvecklade, plågade och fattiga.

Ett musikaliskt tänkande som det som ledde fram till Brahms andra pianokonsert varken uppmuntras eller belönas idag. Det finns samhällskrafter som nog till och med skulle välkomna om jämförbart skapande tanke- och känsloarbete undertrycktes: En kreativ människa saknar det tomrum som kan fyllas med onödiga industriprodukter, en kreativ människa riktar sina energier åt andra håll än meningslös överkonsumtion, en kreativt tänkande människa kan börja skärskåda manipulativa mönster och ställa sig utanför dem. Jag tror att vi bör påminna dem som enbart strävar efter materiella värden, om att den civilisation som är det nödvändiga marknadstorget åt deras affärer, har sina rötter djupt förankrad i och hämtar sin livskraft ur en tankekultur. Demokrati, humanism och en moral som gör livet människor emellan någorlunda drägligt är ingenting som har uppstått ur strävan efter pengar.

Det är kännetecknande att den välkända, pseudovetenskapliga boken “The Mozart Effect”, av Don Campbell, i slutet av nittiotalet blev en stor internationell bästsäljare. Att leta efter eller självbelåtet peka på konkreta och mätbara effekter av musik, som gör människan till en bättre presterande varelse, är dock tecken på missförstående av konstens väsen – det är just detta det inte handlar om! Det är som sagt inte brödet det handlar om, utan om hur det smakar – hur det antar kroppslighet, blir till kött i vår tanke- och känslovärld. Det är vårt andliga liv det handlar om; våra tankars frön som måste få falla i mylla och få genomgå sitt naturliga öde: gro, slå rötter, frodas, blomstra och bära frukt – annars blir vi inte lyckliga, annars går vi under. Andens kropp måste få leva, växa och vandra bredvid den kroppen som kan mättas med bröd!

Trots att den moderna underhållningsindustrin sällan levererar någonting fullvärdigt, utan mest motsvarigheten till sötsliskiga, tomma kalorier, är omständigheten att den ändå kan fungera så väl, ett bevis på styrkan i denna drivkraft. En drivkraft som borde vara så uppenbar men ändå verkar förbli alltmera osedd, tillbakaträngd i omedvetenhetens skuggor bakom en mot det påtagliga orienterad rationalism.

Så kallade naturfolk höll sig alltid med specialiserade andliga ledsagare, schamaner. Det är något vi kan fundera över: Var det ett tecken på primitivitet? Eller en större insikt om det väsentliga som i ett långt tidsperspektiv, jämfört med vilket tidsrummet av vår moderna civilisations framväxt är försvinnande kort, långsamt fått befästas i en tillvaro väldigt nära en fysisk hård realitet? För märkligt nog är det så att vi som lever i en kultur som allt mindre bryr sig om det mentala, samtidigt alltmera tappar närheten till och står främmande inför en fysisk verklighet.

I begynnelsen var ordet. I begynnelsen var tanken. Allt kan börja med en tanke.

Tankarna som jag här skrev ned är inte teoretiska, de började utan mycket hopp gro i mig, efter en tid som ligger över tio år tillbaka, i tidig vuxenålder, i en tid då min barndoms- och ungdomstids självklara tilltro till fantasins vingar steg för steg hade brutits ner och ersatts av tro på logik och rationalitet som inte kunde se bortom det gripbara. Jag var vingbruten; musik, som jag då studerade, och även all annan konst, föreföll sakna all mening, och i och med det tedde sig paradoxalt nog även allting annat meningslöst och värdelöst. Var det min egen natur som hade lett mig in i det här ödelandet, eller impulser som samhället jag levde i hade gett mig? Jag är inte säker. Det kan vara både och.

Jag lyckades långsamt vinna tillbaka det som jag hade förlorat; näringsrika tankar växte sig livskraftiga, dels tack vare egen kraft, men kanske framförallt genom många till synes slumpmässiga händelser, upplevelser och inspirerande människor. Man får inte missförstå och tro att jag vill fjärma mig från den materiella världen – tvärtom! Men att enbart gripa den – det är tomhet. Jag vill snarare röra vid den, känna den, inandas den, lukta den, lyssna till dess rörelser och se den, vara jord i vilken det har inblåsts liv – det är uppfylldhet!

Gudomlighet?

 

I rymdens oändlighet?

- ingenting…

I tidens, i förfädernas och blivande människobarns oändlighet?

- ingenting…

 

Men en blick

små ting bland livets småstenar

att se något växa

saker som vi bygger upp

ur det vi väljer att se

 

Öde?

 

- i det finns det något

något som skymtar fram

vissa stunder

ibland

om man har kraft

en flyktig tanke

bräcklig, skör odödlighet

 

Mening?

 

 

Emanuel Ladenstein
Tonsättare och skribent

 Piano Concerto nr. 2

 

http://www.youtube.com/watch?v=TJnpsuv3E7s

 

Ur arkivet

view_module reorder

Hawaii - ett paradis eller en illusion?

Hawaiis tropiska och avlägsna öar är för de flesta människor förknippat med paradiset på jorden. Långa, milslånga sandstränder med vajande palmer, solsken och ständigt leende människor med blommor runt halsen ...

Av: Linda Johansson | Resereportage | 06 april, 2009

Monochrome bodies

Pål Henrik Ekern (b. 1981) is a photographer who previously studied at the ValandAcademy, the Swansea Metropolitan University and at the University of Oslo. Heparticipates in the Hasselblad Foundation's annual ...

Av: Krisztina Orbán | Essäer om konst | 15 juli, 2014

Om den sämre formen av kapitalism

Om den sämre formen av kapitalism Fungerar den amerikanska formen av kapitalism bättre än den europeiska? Tidningen Kulturens korrespondent från New York, Pierre Gilly, hävdar att det är tvärt om ...

Av: Pierre Gilly | Essäer om politiken | 12 oktober, 2006

Jenny Berggren Keljevic

Skillnaden mellan giraffer och krokodiler

Varje dag ser vi människor, lyssnar vi till människor, pratar vi med människor. Vi har våra relationer till olika människor, det kan vara arbetskamrater, familj, vänner eller partners.  I denna moderniserade ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 22 juli, 2016

Tankar runt viktiga filosofiska steg under det senaste århundradet Del II

Medvetandets intentionalitet: Husserl Intentionalitetsteorin gav Husserl ett instrument att kritisera psykologismen. Intentionalitetsteorin hävdar att det psykiska endast finns i kraft av objekt med visst innehåll som det är riktat mot. Psykologismen ...

Av: Carsten Schale | Agora - filosofiska essäer | 27 januari, 2012

I begynnelsen var processen. Om olika slags vetenskap

Robert E. Ulanowicz är professor i något så ovanligt som teoretisk ekologi vid University of Marylands biologiska laboratorium vid Chesapeakeviken. Han tog sin doktorsgrad som kemisk ingenjör vid John Hopkins-universitetet ...

Av: Erland Lagerroth | Litteraturens porträtt | 12 augusti, 2009

Malin Bergman Gardskär

Det är inte svenska folket det är synd om

Människor runt om i världen tvingas fly från sina hem, liv och familjer i hopp om att finna en trygghet bortanför sin egen landsgräns. Vi borde vara tacksamma över det ...

Av: Malin Bergman Gardskär | Gästkrönikör | 17 augusti, 2015

Samuel Beckett. Detalj från omslaget

Beckett och tiden

Samuel Beckett (1906–1989) är en av 1900-talets mest upphöjda författare. Sitt genombrott fick han först på 50-talet med romantrilogin Molloy/Malone dör/Den onämnbare och med pjäsen I väntan på Godot (1953) ...

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 20 Maj, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts