Några huvudtankar nu som jag fyller 90

Vid det här laget – jag är på väg mot 90 år - har jag gett ut 21 böcker, och det börjar bli svårt att överskåda denna textmassa, även för ...

Av: Erland Lagerroth | 05 april, 2014
Agora - filosofiska essäer

Intervju med iodine Jupiter – ett snyggare våld utan produktplacering

Visionen att det unga och samtidigt identitetslösa överstatliga – vore det inte för den ständiga förbrytelsen mot de mänskliga rättigheterna och ”Straffet som en helig disciplin.” som utlovas av dess ...

Av: Freke Räihä | 03 september, 2012
Övriga porträtt

Kunnskapens basis

I tidligere tider var det alminnelig å tale og skrive om at menneskenes kunnskap om seg selv, andre, verden, naturen og Guds eksistens hadde et fast og sikkert grunnlag - ...

Av: Thor Olav Olsen | 19 november, 2009
Agora - filosofiska essäer

In the Rififi of time – the birth of Swedish progg music

The sixties and seventies shaped my musical world and me. It was in the decades when politics and progressive music came together. In Sweden a number of new bands emerged ...

Av: Mats Myrstener | 06 februari, 2013
Essäer om musik

Vilse i en paradox – om kreativitetens baksida



Därigenom må min kreativitet brinna i mig tills endast aska återstår.Jag är tonsättare. Just nu har jag en paralyserande och skoningslös skrivkramp. Kreativitet är en naturkraft, och som alla naturkrafter har den en inneboende potential att orsaka stor förödelse. Vad händer när skapandet blir ett ok, en ohälsosam besatthet? Kreativitet kan ge dig oanade höjder, men likväl driva dig in i en plötslig och oerhörd avgrund. Jag har försökt få klarhet i vad som egentligen händer när det plötsligt tar stopp.

Igår fick jag en idè. En bra idè tänder en glöd inom mig, en glöd som är osläckbar innan den sätts i ett sammanhang, sedd ur perspektivet av ett annat humör, eller en annan dag. Denna glöd kan antända bränslet som sänder mig svävande på odödliga vindar, men den för med sig något hotfullt brådskande; likt en skogsbrand kan den snabbt och obönhörligen expandera bortom mänsklig kontroll. Därigenom må min kreativitet brinna i mig tills endast aska återstår.

Så jag värdesätter denna glöd, med reserverad försiktighet; jag finner dess beroendeframkallande tendenser skräckinjagande. Idéer kan slå rot, växa sig starka och slutligen regera över mig.

När idé sedan skall omsättas till något konkret, eller åtminstone närma sig ett konkret tillstånd, kan komplikationer uppstå; de ändlösa möjligheterna som en idé tycks vara kapabel att uppfylla försvinner och lämnar något som snarare definieras av sina begränsningar än sina möjligheter. Ty den mångbottnade uppsjö av potentiella förädlingar av den ursprungliga idén är en förrädisk dy. Ofta uppstår ångest ur känslan av att inte göra idén rättvisa. Jag ser det som ett Platonskt dilemma; allt vi kan åstadkomma genom vår kreativitet är bleka avbilder, och däri uppkommer frustation.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den mänskliga viljan att överkomma detta består dock envist, genom komplexitet och lager försöker vi komma närmare en ouppnåelig essens. En idé känns lättare att rättfärdiga när den har många lager, kanske kan man till och med förtränga att den påbyggda konstruktionen syftar till att gömma den otillräckliga kreativa essensen. På så vis är det möjligt att bygga intrikata palats ovanpå den förrädiska dyn jag nämnde ovan. Jag är övertygad om att äkta inspiration är enkel. Därmed inte sagt att den är okomplicerad eller simpel. Men jag tror att den är enkel i bemärkelsen att den inte för med sig prestationsångest eller frustration över det oändliga företag som kreativitet är.

Jag går gång på gång vilse(i en paradox)En vän sa till mig en gång att jag gillar lager.

Jag gömmer mig i lager, använder dem som en försvarsmekanism för att förkasta en mängd saker, framförallt människor. Omedvetet har jag använt det för att vända ryggen till enkla men ack så viktiga ting som jag brukade tycka om och finna trygghet i, fantasylitteratur till exempel. Desto djupare jag dyker in i en mångbottnad uppfattning av konst och omvärlden, desto mindre trivs med jag både konst och omvärlden. Den obönhörliga jakten på klarsynt och perceptiv objektivitet leder utan omvägar till pessimism. Depression är en form av pessimism. Därmed följer att paradigmet av kritiskt tänkande gör mig obevekligt deprimerad; inom ramarna för mitt intellekt förvandlas detta paradigm till en förskräcklig dogm som driver mig in i avgrunden, som om djävulen själv gick bakom mig med sin piska.

De konstnärer och tonsättare jag har kommit i kontakt med som har lyckats undvika denna avgrund är de som har förmågan att hantera det kritiska paradigmet utan att ta det på alltför stort allvar, och vilka därigenom lyckats ge sig själv friheten att skapa en konst som är mindre pessimistisk, kanske mer tillgänglig och positiv, men utan att sakna konstnärligt djup, vad jag ovan har betecknat som lager.

Kanske kommer jag att lära mig hantera denna konflikt som uppstår varje gång jag sätter mig ner för att komponera. Kanske behöver jag bara en paus. Ärligt talat så har jag ingen aning, och det finner jag en smula trösterikt. Jag vill inte veta allt.

JAG VILL INTE VETA ALLT.

Här kanske du anar ett manifest. Eller ett motto.

allt vi kan åstadkomma genom vår kreativitet är bleka avbilderJag går gång på gång vilse i en paradox, mellan två speglar i vilka ändlösa reflektioner utspelar sig, utan att göra mig ett uns klokare. Ju mer jag försöker utveckla mig själv inom denna dikotomi, desto mer kör jag fast. Det är en svårbemästrad dikotomi; en mellan grandios perfektion och avgrundslöst ingenting. Dessa två faktorer agerar som magnetiska poler vilka utövar sin dragningskraft på mig; jag kan långsamt sväva åt ett håll för att sedan kvickt och skoningslöst dras mot dess extrema motpol.

Instrumental komposition i den form som jag praktiserar den, det vill säga med penna och papper, ganska teoretiskt, är i grunden en stor samling abstrakta beslut, vilka i sin tur bygger på en stor mängd abstrakta beslut. Om vi sedan tänker oss att den ovan beskrivna dikotomin påverkar varenda en av dessa ändlösa abstrakta beslut så går det ganska enkelt att föreställa sig hur kompositionsprocessen med ens blir överväldigande, och kanske till och med omöjlig att fullfölja.

Om vi därtill tillför en för egen del stark önskan att kommunicera och samtidigt en frustation över att inte nå ut, som vanligtvis efterföljer varenda illa besökt konsert, då kan man lätt föreställa sig på vilken sida av dikotomin jag vanligtvis hamnar. I kompositionsprocessen tar det sig till uttryck i en besatt övertygelse att om jag bara lyckas producera det perfekta stycket så kommer det att kommunicera enligt de förväntningar jag har på min musik, i proportion till den känslomässiga investering jag gör varje gång jag sätter mig ner och skriver. Den här besattheten går igen i samtliga beslut, in i minsta detaljnivå. Eftersom absolut perfektion är en ouppnåelig och förrädisk paradox innebär dessa förutsättningar att jag förr eller senare hamnar i den avgrundslösa intigheten.

Kort sagt, skrivkramp.

Oliver Bowers, Tonsättare

Vidare lyssning

 http://soundcloud.com/bowersoliver/sets/konstmusik/

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

dagen efter orden del 4

         

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 04 Maj, 2012

Sökandets fiender och vänner Två föreningar med olika målsättning

Det finns en svensk sammanslutning som heter Vetenskap och folkbildning. Det låter både  lovande och betryggande - två honnörsord staplade på varann. Föreningens viktigaste funktion tycks vara att varje år ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 06 juli, 2011

Kopior av gullhornene Foto Malene Thyssen. Wikipedia

Ulrik Langen: ”Tyven”.

Göran Tunströms roliga roman ”Tjuven” är dessbättre kontrafaktisk: ingen har stulit från Carolina Rediviva Codex Argenteus, biskop Wulfilas gotiska bibelöversättning från 300-talet som präntades på pergament i Ravenna ett par ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om politiken | 07 Maj, 2016

Ljudkonstfamiljen Kning Disk – en intervju med Mattias Nilsson

Henrik Thörling, Dan Fröberg och Mattias Nilsson på Kning Disks kontor. foto Fletcher Tucker Både artisterna och skivbolagen inom den samtida musiken välkomnar genre- och gränsöverskridandet. Skivbolaget Kning Disk ...

Av: Daniel Westerlund | Musikens porträtt | 23 augusti, 2010

En känsla av förundran Van Morrison, del 2: Från vaggan till Them

Många år senare, inför inspelningsteknikern, skulle Van Morrison påminna sig om den avlägsna tid i vilken han växte upp på Hyndford Street i Belfast där han föddes som George Ivan ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 02 september, 2014

Foto: Björn Gustavsson

Björn Gustavsson i Tallin

Estland: verkligen ett spännande resmål! Jag for dit i somras – en minikryssning med Silja Line från Stockholm. Avfärd sent på eftermiddagen, drink på överdäck, solig överblick över skärgården, öppet ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 26 augusti, 2016

Som en fjäril vid Guds andedräkt

En intervju med Nanok.Om det finns någonting omedelbart så finns det hos Nanok.Hennes filosofi är språk, såsom för Orfeus, och när Orfeus sjunger då  blir sångerna rum. Tanken är det ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2009

Gabi Gleichmann ”Att uppfatta en sak riktigt och missförstå samma sak utesluter inte…

Vägar går genom gräset och orter ligger här och där. Till vad nytta är dessa uppbyggda? Och liknar aldrig varandra? Och är oräkneligt många? Varför växlar skratt, gråt och bleknande? Vad gagnar allt oss detta ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 30 september, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.