Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | 20 juli, 2014
Reportage om scenkonst

Adolf Eichmann, den lille mannen i historiens malström

För 50 år sedan stod en av historiens värsta massmördare inför rätta. Adolf Eichmann hade ansvaret för Förintelsens logistik i det ockuperade Östeuropa, det var han som såg till att ...

Av: Gregor Flakierski | 30 april, 2011
Porträtt om politik & samhälle

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | 04 januari, 2013
Lund har allt utom vatten

Upprörande och nedslående. Om Fritjof Capra

Upprörande Jag sitter och läser en bok av Fritiof Capra, Uncommon Wisdom. Conversations with Remarkable People från 1988 (Flamingo 1989). Capra är ingen ny bekantskap för mig, han tillhör de stora ...

Av: Erland Lagerroth | 13 augusti, 2013
Övriga porträtt

Vilse i en paradox – om kreativitetens baksida



Därigenom må min kreativitet brinna i mig tills endast aska återstår.Jag är tonsättare. Just nu har jag en paralyserande och skoningslös skrivkramp. Kreativitet är en naturkraft, och som alla naturkrafter har den en inneboende potential att orsaka stor förödelse. Vad händer när skapandet blir ett ok, en ohälsosam besatthet? Kreativitet kan ge dig oanade höjder, men likväl driva dig in i en plötslig och oerhörd avgrund. Jag har försökt få klarhet i vad som egentligen händer när det plötsligt tar stopp.

Igår fick jag en idè. En bra idè tänder en glöd inom mig, en glöd som är osläckbar innan den sätts i ett sammanhang, sedd ur perspektivet av ett annat humör, eller en annan dag. Denna glöd kan antända bränslet som sänder mig svävande på odödliga vindar, men den för med sig något hotfullt brådskande; likt en skogsbrand kan den snabbt och obönhörligen expandera bortom mänsklig kontroll. Därigenom må min kreativitet brinna i mig tills endast aska återstår.

Så jag värdesätter denna glöd, med reserverad försiktighet; jag finner dess beroendeframkallande tendenser skräckinjagande. Idéer kan slå rot, växa sig starka och slutligen regera över mig.

När idé sedan skall omsättas till något konkret, eller åtminstone närma sig ett konkret tillstånd, kan komplikationer uppstå; de ändlösa möjligheterna som en idé tycks vara kapabel att uppfylla försvinner och lämnar något som snarare definieras av sina begränsningar än sina möjligheter. Ty den mångbottnade uppsjö av potentiella förädlingar av den ursprungliga idén är en förrädisk dy. Ofta uppstår ångest ur känslan av att inte göra idén rättvisa. Jag ser det som ett Platonskt dilemma; allt vi kan åstadkomma genom vår kreativitet är bleka avbilder, och däri uppkommer frustation.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den mänskliga viljan att överkomma detta består dock envist, genom komplexitet och lager försöker vi komma närmare en ouppnåelig essens. En idé känns lättare att rättfärdiga när den har många lager, kanske kan man till och med förtränga att den påbyggda konstruktionen syftar till att gömma den otillräckliga kreativa essensen. På så vis är det möjligt att bygga intrikata palats ovanpå den förrädiska dyn jag nämnde ovan. Jag är övertygad om att äkta inspiration är enkel. Därmed inte sagt att den är okomplicerad eller simpel. Men jag tror att den är enkel i bemärkelsen att den inte för med sig prestationsångest eller frustration över det oändliga företag som kreativitet är.

Jag går gång på gång vilse(i en paradox)En vän sa till mig en gång att jag gillar lager.

Jag gömmer mig i lager, använder dem som en försvarsmekanism för att förkasta en mängd saker, framförallt människor. Omedvetet har jag använt det för att vända ryggen till enkla men ack så viktiga ting som jag brukade tycka om och finna trygghet i, fantasylitteratur till exempel. Desto djupare jag dyker in i en mångbottnad uppfattning av konst och omvärlden, desto mindre trivs med jag både konst och omvärlden. Den obönhörliga jakten på klarsynt och perceptiv objektivitet leder utan omvägar till pessimism. Depression är en form av pessimism. Därmed följer att paradigmet av kritiskt tänkande gör mig obevekligt deprimerad; inom ramarna för mitt intellekt förvandlas detta paradigm till en förskräcklig dogm som driver mig in i avgrunden, som om djävulen själv gick bakom mig med sin piska.

De konstnärer och tonsättare jag har kommit i kontakt med som har lyckats undvika denna avgrund är de som har förmågan att hantera det kritiska paradigmet utan att ta det på alltför stort allvar, och vilka därigenom lyckats ge sig själv friheten att skapa en konst som är mindre pessimistisk, kanske mer tillgänglig och positiv, men utan att sakna konstnärligt djup, vad jag ovan har betecknat som lager.

Kanske kommer jag att lära mig hantera denna konflikt som uppstår varje gång jag sätter mig ner för att komponera. Kanske behöver jag bara en paus. Ärligt talat så har jag ingen aning, och det finner jag en smula trösterikt. Jag vill inte veta allt.

JAG VILL INTE VETA ALLT.

Här kanske du anar ett manifest. Eller ett motto.

allt vi kan åstadkomma genom vår kreativitet är bleka avbilderJag går gång på gång vilse i en paradox, mellan två speglar i vilka ändlösa reflektioner utspelar sig, utan att göra mig ett uns klokare. Ju mer jag försöker utveckla mig själv inom denna dikotomi, desto mer kör jag fast. Det är en svårbemästrad dikotomi; en mellan grandios perfektion och avgrundslöst ingenting. Dessa två faktorer agerar som magnetiska poler vilka utövar sin dragningskraft på mig; jag kan långsamt sväva åt ett håll för att sedan kvickt och skoningslöst dras mot dess extrema motpol.

Instrumental komposition i den form som jag praktiserar den, det vill säga med penna och papper, ganska teoretiskt, är i grunden en stor samling abstrakta beslut, vilka i sin tur bygger på en stor mängd abstrakta beslut. Om vi sedan tänker oss att den ovan beskrivna dikotomin påverkar varenda en av dessa ändlösa abstrakta beslut så går det ganska enkelt att föreställa sig hur kompositionsprocessen med ens blir överväldigande, och kanske till och med omöjlig att fullfölja.

Om vi därtill tillför en för egen del stark önskan att kommunicera och samtidigt en frustation över att inte nå ut, som vanligtvis efterföljer varenda illa besökt konsert, då kan man lätt föreställa sig på vilken sida av dikotomin jag vanligtvis hamnar. I kompositionsprocessen tar det sig till uttryck i en besatt övertygelse att om jag bara lyckas producera det perfekta stycket så kommer det att kommunicera enligt de förväntningar jag har på min musik, i proportion till den känslomässiga investering jag gör varje gång jag sätter mig ner och skriver. Den här besattheten går igen i samtliga beslut, in i minsta detaljnivå. Eftersom absolut perfektion är en ouppnåelig och förrädisk paradox innebär dessa förutsättningar att jag förr eller senare hamnar i den avgrundslösa intigheten.

Kort sagt, skrivkramp.

Oliver Bowers, Tonsättare

Vidare lyssning

 http://soundcloud.com/bowersoliver/sets/konstmusik/

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Långfredag

långfredagen har alltid fascinerat mig kyrkorna är tomma gud är borta en frånvaro som krossar tungt är tungt, konkret som världens smärta i döden är gud mer närvarande än i sin reella närvaro det är denna icke-närvaro ...

Av: Guido Zeccola | Utopiska geografier | 20 april, 2009

Sagorna ljuger så skönt!

Vad kan man inte göra för ett konungarike? Meningen finns där lysande, som om det fanns en saga bakom; en berättelse utan påtaglig verklighet. Ty i sagans värld får prinsen ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 28 augusti, 2013

Arkiv över idag

Efter tio minuter bärs en kvinna ut med bår. Jag vänder mig om och ser att ingen annan gör det. På den enorma duken strömmar tomma landskap, varpå blickar är ...

Av: Frida Sandström | Essäer om musik | 07 februari, 2014

Hymalaya

Milarepas sanger fra snøfjellet

Tiden hvor natur og ånd sto i felles ledtog mot forfengelighetens og grådighetens barbariske spill, er forbi. Joda, den finnes fremdeles i enkelte bortgjemte lommer her på kloden, men som ...

Av: Ivar Sagbakken | Essäer om religionen | 12 maj, 2016

Om det moderne. Del I

Innledning Artikkelen min bygger på følgende tese: at for de aller fleste begrepsord gjelder det at det ikke er helt opplagt/innlysende hva for betydning og mening de aktuelle begrepsordene har, eller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 november, 2011

Den gudomliga dialogen

”Skall äcklet över tomheten vara det enda av liv med vilket Du fyller tomheten?” Kraftfullt, direkt och avskalat riktas orden mot ett ”Du”; detta är början på en livslång dialog ...

Av: Mikael Palm | Essäer om religionen | 24 augusti, 2014

En stor opinionsbildare

Jag befann mig i Indien när jag strax före jul fick budskapet att Björn Fremer gått bort. Det kändes vemodigt, främst för att han var en god vän (som dessutom ...

Av: Bertil Falk | Övriga porträtt | 30 januari, 2014

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.

Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.