Vikten av vänlighet i Auschwitz

I. Låt barnen komma till mig Wolf meddelar genom barriären av skrik att ungens huvud är synligt. Jag öppnar åter ögonen och försöker fokusera. Min kropp må vara i Block 10 ...

Av: Jonas Wessel | 11 Maj, 2013
Kulturreportage

Robin Valtiala

En diktsvit av Robin Valtiala

Robin Valtiala (f. 1967) är en finlandssvensk författare som bor i Helsingfors. Han skriver både dikter och prosa. De två första böckerna han gav ut var Bakfönster (Boklaget, 1991) och ...

Av: Robin Valtiala | 27 augusti, 2017
Utopiska geografier

Agape og Eros

Liv, fortelling og melodrama Å ha et liv å leve er å leve i fortelling. Fortellinger har forteller, som er den som har en historie å fortelle. Historier har hendelsesforløp, og ...

Av: Thor Olav Olsen | 27 oktober, 2014
Agora - filosofiska essäer

Hegels dubbelansikte

Ingen filosof, med det möjliga undantaget av Wittgenstein, är så svår att närma sig som Hegel. Det har inte bara att göra med att hans idéer är både orginella och ...

Av: Anton Stigermark | 21 januari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Conlon Nancarrow och tidsdissonansen



Conlon Nancarrow 1987Den 27 oktober i år hade Conlon Nancarrow (1912-1997) fyllt 100 år. Den här texten är dels skriven för att hedra hans musikaliska gärning och dels ett försök till att presentera ett av 1900-talets mest unika musikaliska sinnen. Detta porträtt bör samtidigt ses som en enklare introduktion till hans musik: Musikern och skribenten Johan Jutterström fokuserar på verken för självspelande piano som utgör nästan tre fjärdedelar av hans verkkatalog; en produktion som totalt sett uppgår till blygsamma fem timmars musik. Men som via sin särart, nyskapande karaktär och gedigna genomförande skapade ett oefterhärmligt uttryck som omöjligen kan kringgås när man diskuterar utvecklingen av vår nutida konstmusik under 1900-talet. 

"My essential concern, whether you can analyze it or not, is emotional; there's an impact that I try to achieve by these means." Nancarrow stod på flera sätt i utkanten av både jazzen och den klassiska musiktraditionen som föregick honom. Ändå har han definitivt varit med att forma musiktraditionen och har på samma gång även spelat en stor roll för efterkommande kompositörer:

”This music is the greatest discovery since Webern and Ives… something great and important for all music history! His music is so utterly original, enjoyable, perfectly constructed, but at the same time emotional… for me it’s the best music of any composer living today.” - György Ligeti

“The stuff is fantastic; there are a few albums of it. If you've never heard it, you've got to hear it – it'll kill you. Some of it sounds like ragtime that's totally bionic." - Frank Zappa

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Musik möter maskinNancarrows tidiga musikaliska influenser kom från jazzmusikerna Louis Armstrong, Bessie Smith och Earl Hines. Många av hans studier för självspelande piano vittnar också om hans bakgrund i jazzmusiken men hans största influens var enligt honom själv Henry Cowells avhandling New Musical Resources. Med avhandlingen försökte Cowell hitta samma möjligheter till strukturering av rytm som den strukturering av harmonik som redan pågick.

Han kunde till exempel dela upp en helnot i fem, sex och sju lika stora delar för att sedan spela dessa rytmiska uppdelningar samtidigt. Detta gav tre överlagrade tempi i förhållandet 5:6:7. Cowells rytmiska teorier byggde till stor del på att intervall och rytmiska överlagringar är manifesteringar av samma fenomen, men åtskilda av hastighet. I intervallet R5 - en ren kvint - vibrerar den ljusare tonen 1,5 gånger snabbare än den lägre, vilket illustrerar förhållandet 3:2. Detta förhållande är samtidigt ett rytmiskt förhållande – en triol mot två fjärdedelar.

Cowell byggde en maskin som saktade ner vibrationerna i intervallet R5 tills att det inte längre uppfattades som ett intervall utan som en rytmisk puls. Han gladdes över upptäckten av att pulsen, som uppstod när intervallet R5 saktades ner tillräckligt, blev trioler mot fjärdedelar, d.v.s. 3:2. Detta såg han som bevis för att intervall och rytm verkligen är manifesteringar av samma fenomen.

Att Nancarrow influerades starkt av Cowells idéer tydliggörs bl.a. av att Nancarrow i sin musik för självspelande piano använder sig av olika intervall som indikationer på tempoförhållanden. Exempelvis är de olika stämmornas tempi i Study No. 42 märkta Bb:E:D:C:G:Bb:D; vilket ger förhållandet 7:10:9:8:12:14:18. I några andra verk kom dessa överlagrade tempi att ligga i ett så pass nära förhållande som 14:15:16, vilket inte skulle vara möjligt för en musiker att framföra med önskvärt resultat. Detta resulterade i att större delen av hans musik skrevs för självspelande piano – den komplexa rytmiken var endast möjlig via maskinell mekanik.

Detta instruments potential för att kunna möjliggöra en komplex rytmik som en levande musiker omöjligen kan framföra hade även påtalats av Cowell: ”An argument against the development of more diversified rhythms might be their difficulty of performance… Some of the rhythms developed through the present acoustical investigation could not be played by any living performer; but these highly engrossing rhythmical complexes could easily be cut on a player-piano roll. This would give a real reason for writing music specially for player-piano, such music written for it at present does not seem to have.”

Nancarrows utforskande av rytmisk komplexitet utvecklades gradvis: I de första studierna bygger tempoförhållandena på hela tal vilket medför att pulserna i de komplexa rytmerna förr eller senare går jämnt ut. Study No. 1 har fem olika tempi (2:3:5:8:14), och upprepandet av de olika stämmorna i olika tempi medför ständigt nya mönster. Study No. 21, som kanske är hans mest kända verk, bygger på en ”X-kanon”: Den ena stämman startar snabbt i ett högt register och faller därefter gradvis i både tempo och tonhöjd. Den andra stämman börjar långsamt i ett lågt register och stiger gradvis i tempo och tonhöjd. Study No. 24 är en kanon med de väldigt nära tempoförhållandena 14:15:16. Study No. 31 har tempoförhållandena 21:24:25. I Study No. 33 är tempoförhållandet för första gången irrationellt och uttryckt i 2:√2. Stämmorna löper tätt nära varandra men möts aldrig. Nancarrow kallade det för tidsdissonanser – 2:3 är en mild dissonans, medan 2:√2 (1.41) är den starkaste tidsdissonans han använt sig av.

Stampelmaskinen. New York 1947För att kunna notera musik som pågår i olika tempi samtidigt skapade Nancarrow ett eget notationssystem. Med hjälp av mallar som indikerar olika tempi ritade han upp tempoförhållandena innan han började skissa själva musiken. Stämmorna behövde på så sätt inte ha samma taktstreck, vilket hade varit ett kompositoriskt dilemma för Henry Cowell. Efter att skissat upp tempoförhållandena skrev Nancarrow ner ett mer detaljerat stämpelpartitur, för att slutligen stämpla ner musiken på en pianorulle. Det första Nancarrow skrev i ett stycke var alltså tempoförhållandena: ”When I got into these complex multitempo things, I’d take a blank roll, and knowing before I’d even do it how long the piece would be, and what the proportions would be, draw out those proportions on the whole roll, with the smallest value I thought I’d be needing in the piece. Then I’d take the width of the score paper, from here to there, and draw it off on the roll that size, and take blank score paper and put all of these things on the blank paper. And then write the piece. Up to then there was no piece, just a tempo relationship.”

Nancarrow kritiserades ibland för att hans musik saknade variation mellan olika framföranden, i motsats till den dåtida interpreterade musiken. På den kritiken svarade han: ”A painting stays the same forever. The same is true of other works of art. But somehow music is supposed to be different all the time.” Nancarrows musik kritiserades också för dess harmoniska enkelhet som uppfattades stå i missproportion till hans rytmiska komplexitet. Pierre Boulez var en av de som uttryckte ambivalens och tvivel: ”For me it’s very interesting, because the rhythmical structure is really very well thought out. Unfortunately, the pitch vocabulary does not follow.”

Nancarrow studerade komposition för några framstående amerikanska lärare, bl. a. Nicolas Slonimsky, Roger Sessions och Walter Piston, vilket innebar att hans harmoniska vokabulär rimligen var adekvat för den tidens musikaliska strömningar. Men de strömningar, där framför allt dodekafonin inspirerade många av Nancarrows samtida tonsättare, var något han själv utryckte ett ointresse för: ”Of all the 12-tone composers, Webern is one of the few I rather like. Schoenberg bores me to death, doesn’t reach me at all. The early music in the German romanticism I don’t like, and even the later things are, for me, just an extension of chromaticism.”

Denna stränga kategorisering och uttalade ointresse för harmonik är troligen det som föranlett den harmoniska tveksamhet några upplever i hans musik – det är och förblir alltid rytmiken som präglar hans musik allra starkast. John Cage och hans väl vägda ord om konfrontation och chockverkan får avsluta detta porträtt: “Conlon's music has such an outrageous, original character that it is literally shocking. It confronts you. Like Emerson said of Thoreau, 'We have a new proposition.”

 

Johan Jutterström

 

Vidare Läsning

* The Music of Conlon Nancarrow (1952) av Kyle Gann.

* New Musical Resources (1930) av Henry Cowell

 



Conlon Nancarrow Studies

 http://www.youtube.com/watch?v=UPdX85cv_D8

http://www.youtube.com/watch?v=3Zz665iwnfE

http://www.youtube.com/watch?v=f2gVhBxwRqg

http://www.youtube.com/watch?v=Kdm04Rz3wTk

http://www.youtube.com/watch?v=7d2gR3gqZDU&;;feature=related

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Hänt i skvättet 8

 

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 18 november, 2013

Teosofin, religionerna och den fria tanken

Religiös dogmatik och religionen som hjälp i livskriser. Var går gränsen? Anteckningar och associationer En vacker sommar på 90-talet satte jag mig på balkongen med fötterna bland petuniorna för att läsa Hemliga ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 12 februari, 2013

Tarja Salmi-Jacobson

Tarja Salmi-Jacobson. Tre dikter

Tarja Salmi-Jacobson, författare, skribent och fotograf skrev dikter när hon var i Dubai

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Utopiska geografier | 15 februari, 2016

Vårt egentliga ansiktsuttryck är fördolt

HETERONYMENS DRÖM Efter tid av vakna drömmar som är den sovandes verklighet har jag glömt berättelserna men anar att de inte glömmer mig. Som en Victor Eremita klär jag mig på ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 21 september, 2017

Från penselhår till pixelporr – en essä om pornografi i konsten

Hur många unga pojkar slet inte ut sin joystick på 80-talet i dunkla pojkrum framför en flimrande TV-skärm? Det var inte bara plattformsspel och shoot-em-up spel som visades på skärmarna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2012

Veckan från hyllan. Vecka 10 -2013

Efter att ha varit bortrest i två veckor undrar jag efter hemkomsten vad som har hänt under min bortavaro. Som vanligt visar det sig att det har inte hänt något ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 02 mars, 2013

Barab Bo Odar om dunkelhet och expressionism

I den tyske filmskaparen Barab Bo Odars senaste film "The Silence" målas det upp ett idylliskt landskap (i hög grad tack vare Nikolaus Summerers fotografi) med villor i vilka skuggor ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 09 januari, 2011

Lyra fångar relationen mellan författare och läsare

Man skulle givetvis kunna hålla sig för god för att använda slitna uttryck som ”många bollar i luften”. Men det tänker jag inte vara. När det gäller Lyra Ekström Lindbäck ...

Av: Jonas Lundgren | Litteraturens porträtt | 12 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.