Eros och Gud i Shams al-din Mohammed Hafiz

I motsats till den politiska islam, som betonar samhällsförändring poängterar, sufismen det andliga livet. Där sharia, lagen, företräder den yttre eller exoteriska dimensionen av religionen brukar sufismen definieras som ...

Av: Lena Månsson | 12 juli, 2010
Essäer om religionen

Från feministiskt ramaskri till ungdomspjäser

Robert Fux som Gert van der Graaf i pjäsen Fans. Foto: Christian Hagward Från feministiskt ramaskri till ungdomspjäser På Orionteaterns varietéscen kan vad som helst hända. Här blandas världskända artister med ...

Av: Agneta Tröjer | 18 september, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Margaret  Mazzantini . Foto: Gian-Luca Rossetti

Kärlekens kvintessens är en virvel

Margaret  Mazzantini är en italiensk författare som den svenska publiken borde känna väl till. Hon har inom loppet av tio år givit ut fyra böcker på svenska, och i dagarna ...

Av: Guido Zeccola | 11 maj, 2017
Litteraturens porträtt

Sven Delblanc eller vad gör vi egentligen med vår frihet

Ännu en gång har jag grävt ner mig i Sven Delblancs böcker. Texter så fulla av liv, kraft och en klarsyn som skrämmer. Självfallet går det lättvindigt att ...

Av: Crister Enander | 22 juni, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Komedins ansikte. Del 1. Om Laurie Anderssons tidiga verk



Laurie AndersonDenna korta essä handlar om Laurie Andersons liv och verk fram till mitten av 1990-talet.
I en kommande text ska jag försöka skriva om det Laurie Anderson har producerat under de senaste 15 år.

Laurie Andersson fyller 65 i år. Den unga flickan från Glen Ellyn, i Illinois, som flyttade till San Francisco för att studera vid Mills College under hippie-rörelsens blomstertid har hunnit bli tant.

Intresset för den visuella konsten fanns uttalat hos henne redan från början, och hon har bland annat varit lärare i konstvetenskap i New York.

Pendlandet mellan New York, San Francisco, Boston gjorde att hon kunde träffa och samarbeta med gräddan av radikala konstnärer under den där tiden: författare som John Giorno, Allen Ginsberg, William S Burroughs, tonsättare som John Cage, Philip Glass, Robert Ashley, samt teater människor som Julian Beck och Judith Malina (Living Theatre) och Robert Wilson – alla ville gärna samarbeta med henne.

Multimedial

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En av hennes tidigaste multimediala verk ”Automative” (1970) består av en komplex stereofonisk skulptur från vilken ljudet diffuseras enbart via brosk och ben. det betyder att åskådaren inte hör ljudet utan förnimmer det genom vibrationer som kan kännas enbart om man rör vid själva konstföremålet.

Förutom dessa tekniska experiment, som inte var så speciellt originella vid den där tiden när konceptualismen, med Fluxus-rörelsen i spetsen, triumferade bland de mest excentriska konstnärerna, bygger Laurie Andersson sina performance som musikaliskt baseras på repetitiva klanger, dock inte minimalistiska, utan à la Cage och med absurd stämning.

Bisarra verk är ” New York Social Life” från 1977, en elektronisk kabarè med mycket humor, och ”It’s not the bullet that kills you, It’s the hole” (som dedicerades till Chris Burder en konstnär som brukade skjuta sig i armen för att sedan vältra sig på glasbitar) som finns på hennes första skiva som gjordes för den välkända Holly Salomon Gallery i New York.

”Tape bow violin” är ett verk som spelas med hjälp av flera förinspelade band. Surrealistiksa föreställningar för mixed-media, också från den här perioden,är ”Duets om Ice” , ”Song and stories for the insomniac”, ”English”, ”Some songs” och Americans on the move”.

Intelligens, självironi och humor

Det är med ”Time to go” (1976) som Laurie Andersson börjar förstå att för att kunna framföra ett konstnärligt budskap i USA måste en konstnär, inte lika berömd som John Cage, börja blinka år en publik som är inställd på musik av enklare struktur. Några få eftergifter och hon börjar nå en bredare publik, tack vare sina sofistikerade konstnärliga idéer.

”United States” från sluet av 1970-talet är en opera nästan 7 och en halv timmar lång. I den medverkade Brian Eno, David van Tieghem, Scott Johnson, Peter Gordon, George Lewis.Operan kan inte sägas vara kommersiell, utan komplicerad och i bland långtråkig. Den påminner om Gordon Mummas ”Space Theatre” eller den mega TV-operan ”Perfect Life” av Robert Ashley.

Med tiden Laurie Anderson förfinade sin konst och använder sig av allt mer nya "musikteatraliska" idéer. Ändå tycker jag att "United States" är det verk kring vilket senare verk kretsar och konvergerar.

"Min konst är den äldsta i världen, jag är en gatusångerska" säger Laurie Anderson om sig själv. En definition som stämmer väl om vi har tålamodet och intelligensen att gå lite djupare i hennes konst, och inte bara nöjer oss med att lyssna till hennes musik på skiva.

"Performance art" är givetvis inte en uppfinning som Laurie Anderson har patent på, det vet vi alla. Men det som är intressant, det som i någon mån fängslar mig när jag sitter på en teater och" deltar" i ett av hennes multimediaverk som "United States" är den extrema intelligensen, humorn och självironin som hon tycks äga.

Små melodier, antydningar åt det orientaliska, avbrutna av långa monologer om USAs drömmar och mardrömmar, eller av "Sprechgesang a la Ute Lemper". Operan fortsätter med studentikosa fanfarer som påminner om Don Cherrys "Hobbit" (en nordafrikansk melodi), olika rytmiska danser från medeltid till Karibien, organiska pulsationer i lovsångsformat såsom i "Oh Superman" eller, återigen, robotliknande klagovisor som. "Let X=X".

"United States" innehåller också futuristiska baletter som "Talkshow" , "Odd objects", soloviolinsonater som "Picrures ofit" , eller mer "surrealistiska" inventioner som i ''Ouet'' , skrattretande skådespel i musichallanda som "Cartoon song", "Yankee see", "Dog show", "Sweater", funk-sarabander som "Language is the virus" , "City song". eller "We've got four big blocks".

En sann komediant

Laurie Anderson är kanske inte en betydelsefull musiker, inte heller en så genial videokonstnär, även om videoer som "The human face" och "Collected videos" är utomordentligt välgjorda. Hon har inte ens en helt godtagbar scennärvaro när hon uppträder live. Ändå finns det alltid någonting mystiskt i hennes föreställningar, någonting som saknas hos alla andra. Enligt min åsikt är Laurie Anderson en sann komediant, alltså den som iscensätter komedier. En konstform som är ny och gammal på samma gång. Hennes konst som komedikonstnär är därför "parodisk". Parodisk från parodi" som inte enbart betyder avsiktligt förlöjligande förvrängning utan också att "eka" en sång, att imitera en röst, således att verkställa en "mimesis" .

Komedikonsten var mimisk redan i begynnelsen av vår civilisation, hos Aristofanes, Menander, Plautus och Terentius. Komedikonsten var och är nödvändigtvis parodisk därför att världen är alltigenom parodisk eller som filosofen Georges Bataille skriver: "Världen är parodisk, så till vida att varje observerat föremål är en parodi på något annat".

Laurie Anderson visar på en väg till en möjlig konstform som återigen kan avslöja "kejsarens nakenhet" och demaskera det efemära som är mening och innebörd i det teknologiska samhället. Naturligtvis finns det olika andra metoder att tolka Laurie Andersons konst: multimediakonstnär, performer, popmusiker osv. Ett kinesiskt ordspråk. som ofta citerades under 1968 lyder: "När fingret pekar mot månen tittar idioten på fingret".

...ett virus från yttre rymden

William S Burroughs mening: "Language is a virus from outer space" kan säkert tolkas på många sätt, men Laurie Anderson har - åtminstone ideologiskt - konstruerat hela sin karriär på denna mening.

När jag tänker på Laurie Andersons musikaliska teater tänker jag på ett kaos fyllt av små detaljer. Gång på gång dyker det upp en del eller en detalj bland de andra. Denna detalj förstoras, analyseras och uppdelas i ytterligare mikrodetaljer. Verket blir, under sådana förhållanden, en helhet sammansatt av små detaljer eller konstnärliga mikroföremål. Jag vet inte om Laurie Anderson drar samma slutsatser som jag gör, jag tror ana bakom fasaden av lätthet och ironi en annan sanning. En estetisk sanning, en sanning som är intolerabel. Sanningen i konsten och i livet är outhärdlig. Det som gör ett konstverk säg- och läsbart är den möjlighet som konstverk har att omfamna detaljer - delar av helheten - därför att helheten tillhör döden. Språket är ett virus ty det tillåter psyket att insjukna sig i en illusion. Den illusionen är konstens väsen. Den illusionen är det outtalbara i konsten, allt det so genomsyrar språket, 'olika språk, för att' ord, för att kunna bli en "uttalbar" det "Some of you take agony but I prefere ecstasy" sjunger Laurie Anderson.

Den konstnärliga skönheten skapar ett avstånd, en slöja mellan konstnären och kor föremålet. Det är som en utstrålning enbart nedsmutsningen dämpar. Denna smutsning kräver en kompromiss: att relatera sig till en kravlös publik. Uran publik (åskådare, lyssnare, läsare) vore konstobjektet endast en abstrakt, mental onani, eller, i bästa fall, någonting att dyrka.

Publiken är trygghet för konstnären. Det har troligtvis Laurie Anderson förstått. Eller är det jag som inbillar mig? Spelar det egentligen någon roll om det är jag som är publik, som inbillar mig eller om det är hennes artistiska budskap?

Dra egna slutsatser

Den teknikfixerade Anderson sjunger i "Monkey's paw": "I want stereo FM installed in my teeth" , med stor ironi. Men den amerikanska drömmen tycks bli, i Laurie Andersons texter, mer och mer en teknologisk mardröm. Den New York-bosatta Anderson är inte precis en militant feminist och, som journalisten Mats Lundgren påpekar i en lustig intervju med henne i tidskriften Base One 1/1990: "Hon avslöjar sakförhållanden genom att peka på fördomar och genom rollbyten. Samtidigt och med glimten i ögat och gjort som en invit för att folk ska dra egna slutsatser." "Beautiful ted dress" verkat bekräfta detta.

"For every dollar a man makes. a woman makes 63 cents. Now, fIfty years ago thatwas 62 cents. So with that kind ofluck it'U be the year 3888 before we make a buck. Weil they say women shouldn't be the president cause we go crazy from time to time. Weil push my button baby, here I come, l've got a beautiful red dress. And you'd look good standing beside it,"

Ett levande mysterium

Verk som "Bright red" (1994) och dvd "Puppet motet" liknar ett stumt ord, ett levande mysterium, ett utbyte mellan konstnär och publik - bortom alla ord, bilder eller klanger, Här kan man skåda konstnärens själsliv eller inre natur som sprider sig mellan konstföremål och detaljer. Man kan se den odödliga komedin ansikte mot ansikte. I en film-video från 1991, "Thehuman face", till vilken Laurie Anderson har skrivit manuset och läst in texten, säger hon: "Hur ser framtidens ansikte ut? En cybernetisk mardröm? Och när vi fatt teknisk möjlighet att foga ihop våra idolers gener, kommer vi att få en biljon Mao Zedong? En biljon Buddhor? Eller kommer vi om 10 000 år att smälta samman alla våra gener till ett slutgiltigt mänskligt ansikte? När vi tänker på framtiden är 10 000 år en lång tid. Kanske våra ansiktedrag lever kvar hos våra efterkommande. Men glöm kristallkulan nu. Du behöver bara se dig i spegeln. Det är du som i detta nu skapar ditt framtida ansikte."

Musiken är kanske för Laurie Anderson det där ljudet som uppstår ur dragningskraften hos rörelse av kroppar som blivit drömfragment.

Gilda Melodia  

Ur arkivet

view_module reorder

”Du har ställt flera frågor kring Kulturdepartementets direkta engagemang och närvaro…” Peace &…

Redan när Tidningen Kulturen publicerar min artikel ”Folkfesten som tänjer gränser för socialt medvetande” (16 juni 2012) har funderingen legat där och grott; det måste väl ändå vara mycket intressant ...

Av: Linda Bönström | Kulturreportage | 11 juli, 2012

Tien an Mien, Le Pen och den historiska nödvändigheten Om Jan Myrdals politiska…

Den politiske nestorn inom den svenska vänstern Jan Myrdal har alltid redovisat ett djuplodande intresse för historiska skeenden och de stora politiska utvecklingslinjerna och ansett detta sitt synsätt överordnat all ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 04 juni, 2014

Bild: Anikó Bodoni Lind

Himlen – Det är tid för debatt

Efter att jag skrivit några teaterpjäser tillsammans med den numera guldbaggeprisade Mikael Segerström, var det dags att skriva en pjäs helt på egen hand. Det skulle vara en pjäs som ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 08 september, 2016

Sagorna ljuger så skönt!

Vad kan man inte göra för ett konungarike? Meningen finns där lysande, som om det fanns en saga bakom; en berättelse utan påtaglig verklighet. Ty i sagans värld får prinsen ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 28 augusti, 2013

Rune Depp 2

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 20 januari, 2012

Veckan från hyllan. Vecka 35 -2012

Den här veckan är jag på resande fot. Det är trevligt att resa, upptäcka nya platser, träffa nya människor. Trevligt också att komma hem, jag börjar redan se fram emot ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 25 augusti, 2012

Mats Waltre. Nya dikter

Förtär stenar       ”må det ske med mig som du har sagt” jag lägger upp min kropp på ett altare jag sjunger tillförsiktens och överlåtelsens lov dess namn är förtröstan jag lägger upp min själs kaos ...

Av: Mats Waltre | Utopiska geografier | 08 september, 2014

Internationales literaturfestival Berlin

Den femte oktober avslutades den åttonde internationella litteraturfestivalen i Berlin. Under ungefär två veckor pågick festivalen och samlade en mängd författare, översättare, skådespelare, poeter från hela världen. Årets tema ...

Av: Daniel Pedersen | Kulturreportage | 24 oktober, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.