Jeremiah Karlsson

En novell av Jeremiah Karlsson

Jeremiah Karlsson debuterade 2012 med "Tystnadens älskare, stjärnornas vän", Sveriges första socialtjänstthriller, ett slags modern tjänstemannaromaner där polisen är utbytt mot socialarbetare och mordutredningarna mot invecklade familjeproblem. Han har bl.a ...

Av: Jeremiah Karlsson | 30 december, 2016
Utopiska geografier

En för alla, alla för en

Marisol Misenta från Argentina belönades med årets Almapris den 26 mars 2013. ALMA står för Astrid Lindgren Memorial Award. Denna utmärkelse ges till årets bästa barn- och ungdomsförfattare. Pristagaren kallar sig ...

Av: Birgitta Milits | 04 december, 2013
Essäer om konst

Harry Martinson Foto CC BY 3.0 Wikipedia

En ambivalent iscensättning av poeten, författaren och målaren Harry Martinson

Denna essä som bygger på fragment ur diktaren Harry Martinsons lyrikvärld, spänner mellan två ytterligheter: ungdomen och de Fem unga, över till åldrandets naturromantik, där även Aniara flyter förbi, utan ...

Av: Göran af Gröning | 26 oktober, 2017
Litteraturens porträtt

Arena könskrig

 llustration: Moa Holmqvist Arena könskrig Arbetet för lika rätt för människor som skrivits in i kategorin ”kvinna” har pågått i över tvåhundra år. I väst har kategorin gått ifrån att vara ...

Av: Lisa Gålmark | 06 november, 2007
Essäer om samhället

Komedins ansikte. Del 1. Om Laurie Anderssons tidiga verk



Laurie AndersonDenna korta essä handlar om Laurie Andersons liv och verk fram till mitten av 1990-talet.
I en kommande text ska jag försöka skriva om det Laurie Anderson har producerat under de senaste 15 år.

Laurie Andersson fyller 65 i år. Den unga flickan från Glen Ellyn, i Illinois, som flyttade till San Francisco för att studera vid Mills College under hippie-rörelsens blomstertid har hunnit bli tant.

Intresset för den visuella konsten fanns uttalat hos henne redan från början, och hon har bland annat varit lärare i konstvetenskap i New York.

Pendlandet mellan New York, San Francisco, Boston gjorde att hon kunde träffa och samarbeta med gräddan av radikala konstnärer under den där tiden: författare som John Giorno, Allen Ginsberg, William S Burroughs, tonsättare som John Cage, Philip Glass, Robert Ashley, samt teater människor som Julian Beck och Judith Malina (Living Theatre) och Robert Wilson – alla ville gärna samarbeta med henne.

Multimedial

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En av hennes tidigaste multimediala verk ”Automative” (1970) består av en komplex stereofonisk skulptur från vilken ljudet diffuseras enbart via brosk och ben. det betyder att åskådaren inte hör ljudet utan förnimmer det genom vibrationer som kan kännas enbart om man rör vid själva konstföremålet.

Förutom dessa tekniska experiment, som inte var så speciellt originella vid den där tiden när konceptualismen, med Fluxus-rörelsen i spetsen, triumferade bland de mest excentriska konstnärerna, bygger Laurie Andersson sina performance som musikaliskt baseras på repetitiva klanger, dock inte minimalistiska, utan à la Cage och med absurd stämning.

Bisarra verk är ” New York Social Life” från 1977, en elektronisk kabarè med mycket humor, och ”It’s not the bullet that kills you, It’s the hole” (som dedicerades till Chris Burder en konstnär som brukade skjuta sig i armen för att sedan vältra sig på glasbitar) som finns på hennes första skiva som gjordes för den välkända Holly Salomon Gallery i New York.

”Tape bow violin” är ett verk som spelas med hjälp av flera förinspelade band. Surrealistiksa föreställningar för mixed-media, också från den här perioden,är ”Duets om Ice” , ”Song and stories for the insomniac”, ”English”, ”Some songs” och Americans on the move”.

Intelligens, självironi och humor

Det är med ”Time to go” (1976) som Laurie Andersson börjar förstå att för att kunna framföra ett konstnärligt budskap i USA måste en konstnär, inte lika berömd som John Cage, börja blinka år en publik som är inställd på musik av enklare struktur. Några få eftergifter och hon börjar nå en bredare publik, tack vare sina sofistikerade konstnärliga idéer.

”United States” från sluet av 1970-talet är en opera nästan 7 och en halv timmar lång. I den medverkade Brian Eno, David van Tieghem, Scott Johnson, Peter Gordon, George Lewis.Operan kan inte sägas vara kommersiell, utan komplicerad och i bland långtråkig. Den påminner om Gordon Mummas ”Space Theatre” eller den mega TV-operan ”Perfect Life” av Robert Ashley.

Med tiden Laurie Anderson förfinade sin konst och använder sig av allt mer nya "musikteatraliska" idéer. Ändå tycker jag att "United States" är det verk kring vilket senare verk kretsar och konvergerar.

"Min konst är den äldsta i världen, jag är en gatusångerska" säger Laurie Anderson om sig själv. En definition som stämmer väl om vi har tålamodet och intelligensen att gå lite djupare i hennes konst, och inte bara nöjer oss med att lyssna till hennes musik på skiva.

"Performance art" är givetvis inte en uppfinning som Laurie Anderson har patent på, det vet vi alla. Men det som är intressant, det som i någon mån fängslar mig när jag sitter på en teater och" deltar" i ett av hennes multimediaverk som "United States" är den extrema intelligensen, humorn och självironin som hon tycks äga.

Små melodier, antydningar åt det orientaliska, avbrutna av långa monologer om USAs drömmar och mardrömmar, eller av "Sprechgesang a la Ute Lemper". Operan fortsätter med studentikosa fanfarer som påminner om Don Cherrys "Hobbit" (en nordafrikansk melodi), olika rytmiska danser från medeltid till Karibien, organiska pulsationer i lovsångsformat såsom i "Oh Superman" eller, återigen, robotliknande klagovisor som. "Let X=X".

"United States" innehåller också futuristiska baletter som "Talkshow" , "Odd objects", soloviolinsonater som "Picrures ofit" , eller mer "surrealistiska" inventioner som i ''Ouet'' , skrattretande skådespel i musichallanda som "Cartoon song", "Yankee see", "Dog show", "Sweater", funk-sarabander som "Language is the virus" , "City song". eller "We've got four big blocks".

En sann komediant

Laurie Anderson är kanske inte en betydelsefull musiker, inte heller en så genial videokonstnär, även om videoer som "The human face" och "Collected videos" är utomordentligt välgjorda. Hon har inte ens en helt godtagbar scennärvaro när hon uppträder live. Ändå finns det alltid någonting mystiskt i hennes föreställningar, någonting som saknas hos alla andra. Enligt min åsikt är Laurie Anderson en sann komediant, alltså den som iscensätter komedier. En konstform som är ny och gammal på samma gång. Hennes konst som komedikonstnär är därför "parodisk". Parodisk från parodi" som inte enbart betyder avsiktligt förlöjligande förvrängning utan också att "eka" en sång, att imitera en röst, således att verkställa en "mimesis" .

Komedikonsten var mimisk redan i begynnelsen av vår civilisation, hos Aristofanes, Menander, Plautus och Terentius. Komedikonsten var och är nödvändigtvis parodisk därför att världen är alltigenom parodisk eller som filosofen Georges Bataille skriver: "Världen är parodisk, så till vida att varje observerat föremål är en parodi på något annat".

Laurie Anderson visar på en väg till en möjlig konstform som återigen kan avslöja "kejsarens nakenhet" och demaskera det efemära som är mening och innebörd i det teknologiska samhället. Naturligtvis finns det olika andra metoder att tolka Laurie Andersons konst: multimediakonstnär, performer, popmusiker osv. Ett kinesiskt ordspråk. som ofta citerades under 1968 lyder: "När fingret pekar mot månen tittar idioten på fingret".

...ett virus från yttre rymden

William S Burroughs mening: "Language is a virus from outer space" kan säkert tolkas på många sätt, men Laurie Anderson har - åtminstone ideologiskt - konstruerat hela sin karriär på denna mening.

När jag tänker på Laurie Andersons musikaliska teater tänker jag på ett kaos fyllt av små detaljer. Gång på gång dyker det upp en del eller en detalj bland de andra. Denna detalj förstoras, analyseras och uppdelas i ytterligare mikrodetaljer. Verket blir, under sådana förhållanden, en helhet sammansatt av små detaljer eller konstnärliga mikroföremål. Jag vet inte om Laurie Anderson drar samma slutsatser som jag gör, jag tror ana bakom fasaden av lätthet och ironi en annan sanning. En estetisk sanning, en sanning som är intolerabel. Sanningen i konsten och i livet är outhärdlig. Det som gör ett konstverk säg- och läsbart är den möjlighet som konstverk har att omfamna detaljer - delar av helheten - därför att helheten tillhör döden. Språket är ett virus ty det tillåter psyket att insjukna sig i en illusion. Den illusionen är konstens väsen. Den illusionen är det outtalbara i konsten, allt det so genomsyrar språket, 'olika språk, för att' ord, för att kunna bli en "uttalbar" det "Some of you take agony but I prefere ecstasy" sjunger Laurie Anderson.

Den konstnärliga skönheten skapar ett avstånd, en slöja mellan konstnären och kor föremålet. Det är som en utstrålning enbart nedsmutsningen dämpar. Denna smutsning kräver en kompromiss: att relatera sig till en kravlös publik. Uran publik (åskådare, lyssnare, läsare) vore konstobjektet endast en abstrakt, mental onani, eller, i bästa fall, någonting att dyrka.

Publiken är trygghet för konstnären. Det har troligtvis Laurie Anderson förstått. Eller är det jag som inbillar mig? Spelar det egentligen någon roll om det är jag som är publik, som inbillar mig eller om det är hennes artistiska budskap?

Dra egna slutsatser

Den teknikfixerade Anderson sjunger i "Monkey's paw": "I want stereo FM installed in my teeth" , med stor ironi. Men den amerikanska drömmen tycks bli, i Laurie Andersons texter, mer och mer en teknologisk mardröm. Den New York-bosatta Anderson är inte precis en militant feminist och, som journalisten Mats Lundgren påpekar i en lustig intervju med henne i tidskriften Base One 1/1990: "Hon avslöjar sakförhållanden genom att peka på fördomar och genom rollbyten. Samtidigt och med glimten i ögat och gjort som en invit för att folk ska dra egna slutsatser." "Beautiful ted dress" verkat bekräfta detta.

"For every dollar a man makes. a woman makes 63 cents. Now, fIfty years ago thatwas 62 cents. So with that kind ofluck it'U be the year 3888 before we make a buck. Weil they say women shouldn't be the president cause we go crazy from time to time. Weil push my button baby, here I come, l've got a beautiful red dress. And you'd look good standing beside it,"

Ett levande mysterium

Verk som "Bright red" (1994) och dvd "Puppet motet" liknar ett stumt ord, ett levande mysterium, ett utbyte mellan konstnär och publik - bortom alla ord, bilder eller klanger, Här kan man skåda konstnärens själsliv eller inre natur som sprider sig mellan konstföremål och detaljer. Man kan se den odödliga komedin ansikte mot ansikte. I en film-video från 1991, "Thehuman face", till vilken Laurie Anderson har skrivit manuset och läst in texten, säger hon: "Hur ser framtidens ansikte ut? En cybernetisk mardröm? Och när vi fatt teknisk möjlighet att foga ihop våra idolers gener, kommer vi att få en biljon Mao Zedong? En biljon Buddhor? Eller kommer vi om 10 000 år att smälta samman alla våra gener till ett slutgiltigt mänskligt ansikte? När vi tänker på framtiden är 10 000 år en lång tid. Kanske våra ansiktedrag lever kvar hos våra efterkommande. Men glöm kristallkulan nu. Du behöver bara se dig i spegeln. Det är du som i detta nu skapar ditt framtida ansikte."

Musiken är kanske för Laurie Anderson det där ljudet som uppstår ur dragningskraften hos rörelse av kroppar som blivit drömfragment.

Gilda Melodia  

Ur arkivet

view_module reorder

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Alessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar ...

Av: Alessia Niccolucci | Utopiska geografier | 24 september, 2012

Mauritz Tistelö. Foto Giovanni Solaris

Mauritz Tistelös okända trilogi

Skräckpolska, Skrattgropar och Fantasifoster: Tre små volymer med poesi av Göteborgsbaserade poeten Mauritz Tistelö. Tillsammans utgör de Den okända trilogin. När jag läste den sista delen som utkom i slutet ...

Av: Ida Andersen | Litteraturens porträtt | 29 augusti, 2017

Prestigen ligger i betraktarens öga

Prestigen ligger i betraktarens öga illustration: Annika Eriksson Skönheten ligger i betraktarens öga, brukar det heta. Kanske även prestige, historia och motiv. Nu kommer en avhandling om kvinnokonstmuseet Museum Anna Nordlander ...

Av: Jenny Petersson | Kulturreportage | 20 november, 2007

Vi köper väl en julvört då!

När blev vi så förbannade på högtider? De där som kommer och går, år efter år, som ska delas med nära och kära och bringa glädje och liv även till ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 29 december, 2011

Den brinnande boken

”Det var Chi Hoang Ti,kung av Tsin,som lät bygga den kinesiska murenoch bränna alla böcker i Kina.” I ”Muren och böckerna” sjunger Evert Taube om den kinesiska kejsaren Chi Hoang Ti ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om litteratur & böcker | 12 december, 2011

”Jag hade tur.”

Crister Enander i en passionerad och självbiografisk essä om Folkhemmet.

Av: Crister Enander | Essäer om politiken | 14 augusti, 2016

Grattis Sverige

När medicine doktor Naděžda Kavalírová dog 93 år gammal i början av 2017, förlorade Förbundet av politiska fångar i Tjeckien (Konfederace politických vězňů České republiky) och Institutet för studier av totalitära regimer (Ústav pro studium ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 11 februari, 2017

Moralsk realisme

Innledning Med ‘realiteten’, det vil si det som er virkelig eller som utgjør virkeligheten, forstår jeg ‘det som er så stort at det går ut over alt det mennesket er i ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 mars, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.