'> '>

Sagan om det lilla hotellet

Det var en gång ett hotell. Det låg inte centralt men inte heller så långt bort från allting. Det var inte stort, men man kunde inte säga att det var ...

Av: Gregor Flakierski | 23 september, 2008
Utopiska geografier

Bokoholistiska bekännelser

  Hej, jag heter Jessica och jag är bokoholist (här svarar ni i kör: Hej Jessica). Det faktum att jag är bokoholist påverkar många delar av min tillvaro. Det kan mycket väl ...

Av: Jessica Johansson | 07 juli, 2011
Jessica Johansson

Percival. Två dikter

The Last Café, Krabi     I am sitting at The Last Café On the beach under the jungle trees In the dream of the world In the stream of the world While the angel eyes are watching ...

Av: Percival | 29 september, 2014
Utopiska geografier

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 4

De omöjliga intervjuerna: Ernst Jünger Den tyske författaren Ernst Jünger (1895-1998) kritiserade i sitt författarskap maskinsamhället och 1900-talets ohejdade teknologiska framfart. Hans position var anarkens, ej att förväxlas med den emotionelle ...

Av: Carl Abrahamsson | 28 januari, 2011
Carl Abrahamsson

Omöjliga intervjuer. Hiro Kurosaki – genom Lilian O. Montmar - intervjuar Giuseppe Tartini



Giuseppe Tartinis drömDe omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar blir intervjuade av en skribent såsom dessa fortfarande vore vid liv. Gränsen mellan livet och döden är ibland efemär eller illusorisk – dessa figurer fortsätter sitt liv i odödlighet genom sina verk och genom berättelserna de skapat.

Texterna kommer kanske att vara ironiska ibland eller möjligen seriösa. Men, det som är viktigt, det är att skribenten som intervjuar kommer att ge en ny röst till den intervjuade. Vi hoppas kunna ge dels en underhållande, men också lärorik stund, till våra läsare.

 

 

Drömmen om Giuseppe Tartini

 

En vårkväll i mars sitter jag Musikvereins Brahms-Saal i Wien och njuter av ensemblen ”Clemencic Consorts” framförande av Giuseppe Tartinis ”Sonator singolare” med stjärnviolinisten och ekvilibristen Hiro Kurosaki som solist inför firandet av kompositörens födelse den 8 april för 320 år sedan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ensemblen ”Clemencic Consort” består i övrigt av flöjt- och klavikordvirtuosen René Clemencic på cembalo, barockviolinisterna István Kertész och Maud Breisach, Ilse Wincor på viola och Claudio Ronco på barockvioloncello.

Jag har som vanligt valt min sittplats på första balkong precis ovanför orkestern så att jag på nära håll kan följa mästarnas stråkteknik. Sedan tjugofem år tillbaka spelar jag nämligen själv violin i en symfoniorkester och som vanligt intalar mig kunna få en väl behövlig lektion i stråkföringsteknik så att säga ”på köpet”.

Ensemblen inleder konserten med Sinfonia i D-dur. Maestro René Clemencic berättar att symfonin är handskriven i vykortsstorlek på ett brev från Tartini. Den består av tre tudelade och tätt sammanvävda satser: Allegro-andantino-allegro. Konserten fortsätter med sonata a tre D-Dur, op. 8/6 largo andante, andante, presto.

 Därefter följer Sonata X i g-Moll som bär namnet ”Didone abbandonata” efter ”Metastasios Dramma per Musica” (1724). Även om namnet inte härstammar från Tartini själv motsvarar det helt hans tendens till poetisk omskrivning.

 Hiro Kurosaki visar sig vara en gudabenådad barockviolinist. Han avbryter konserten och berättar att de nu ska framföra Tartinis”Sonata a violino e basso i Ess-dur” för första gången norr om alperna, ett partitur som han har hittat av en slump på ett bibliotek i Spanien. Konserten blir verkligen något utöver det vanliga och svävande på barocktonerna återvänder jag hem. Musiken vaggar mig till sömns och någonstans mellan vakenhet och dröm hör jag plötsligt två viskande röster, en mörk intensiv röst som visserligen talar god tyska men med italiensk accent och en sammetsmjuk tysktalande stämma med japansk brytning:

Den unge Giuseppe Tartini- Där är du ju igen! Hela kvällen har du hållit mig i ditt grepp, sugit ur mig mina sista krafter, nu trodde jag att jag äntligen skulle få vila lite.

”Det låter som om jag inte är välkommen, Hiro! Men jag måste erkänna att jag blev helt tagen ikväll. Jag lyssnar till de flesta framförandena av min musik, men jag blir sällan särskilt glad över det jag hör. Men kvällens konsert var extraordinär. Inte kunde jag väl ana att min musik skulle gripa tag i människor så långt efter min tid. Jag blev ganska hånad när det begav sig, ska du veta! Folk tyckte väl att jag var en lätting, inte följde reglerna som jag borde.”

- Jag tror mig ha hört talas om det. Och du ska veta att du inte är lättspelad, tvärtom. Din musik är svår, men konsten är att få den att låta så lättsam och svävande, nästan lite folklig ibland och det är just lättheten som är så svår att få fram. Det är svårt att få till dina dubbelgrepp i alla olika lägen, ska du veta!

”Du behöver inte beklaga dig, jag vet ju om att jag är annorlunda, har alltid haft mina egna idéer, aldrig gillat att varken bli undervisad eller tillsagd .”

- Ja, det ryktas ju att du alltid gått din egen väg, inte bara vad gäller musiken…

”Nu syftar du kanske på mina gamla ungdomssynder. Dem har jag biktat och blivit förlåten för för länge sedan. Far skickade iväg mig till klostret i Pirano och ville att jag skulle bli munk. Men det ville inte jag. Däremot måste jag tillstå att jag fick en bra start på mitt musikliv av prästerna både i Pirano och Capodistria och far blev väl inte alltför besviken på mig. Jag blev i alla fall prästkandidat!”

- Träffade du inte en flicka och gifte dig ganska tidigt?

”Visst, jag var bara arton år, när vi gifte oss 1710. Vi träffades när jag studerade på universitetet i Padua. Efter giftermålet blev det bråk med kyrkan, så jag var faktiskt tvungen att fly. Men jag hade tur i alla fall. Ett minoritenkonvent i Assisi erbjöd mig asyl. Pater Bohuslav Cernohorsky, som var en känd tjeckisk organist och kompositör, undervisade mig i komposition och jag fick också en brödtjänst som violinist i operaorkestern i Ancona.”

-Var inte du en av de första violinisterna som ägde en egen Stradivarius?

”Jo det stämmer faktiskt. Men jag hörde dig spela på en Stradivarius ikväll.”

-Ja, jag har förmånen att få spela på en av hans barockvioliner. Men nu blir jag nyfiken; hur gick det med ditt äktenskap?

”Myndigheterna i Padua insåg ju till slut att jag inte passade som präst och tillät mig återvända hem och förenas med min hustru igen. Vi fick några lyckliga år tillsammans i Padua och ibland i Venedig.”

- Några år?

Hiro Kurosaki”Det var så här. På en privatkonsert i Venedig lyssnade jag till den store violinvirtuosen Francesco Maria Veracini. Hans spelstil och briljans gjorde ett så stort intryck på mig att jag tvingades lämna min fru och ägna ett år av mitt liv till att studera tekniken. Så jag sa adjö till henne och gick i frivillig exil i Ancona, men ibland bodde jag i Fano också. Jag ägnade mig helt åt att utveckla min stråkteknik och lade speciellt mycket tid, möda och kraft på att förbättra sådana tekniska finesser som dubbelgrepp, drillar och dubbeldrillar”.

- Ja, det märks verkligen! Din violinsonat i g-moll, den som vi kallar "Djävulsdrillsonaten" räknas ju som ett av musikhistoriens största verk.

”Men du spelade den ikväll som en liten djävul, Hiro!”

- Jag tackar och bugar! Men du återvände väl hem igen?

”Javisst! En kvinna ska man inte låta vänta för länge. Och när jag kom tillbaka till Venedig 1720 tog man emot mig med stora famnen. Plötsligt var jag en berömd man och året därpå fick jag anställning som förste violinist och konsertmästare i en av de mest berömda orkestrarna i Europa, Basilicia del Santo i Padua. Där stannade jag för övrigt i fyrtiofyra år, ända till 1765. Det kom visserligen många ärofyllda erbjudanden från Frankrike och England, men jag stannade kvar i Padua.

- Med undantag för de tre åren du bodde i Prag?

”Just det. När själve kejsaren kallar måste man lyda. Karl VI’s kröningsfestligheter måste jag ju delta i! Men när jag kom tillbaka till Padua, jag tror det var omkring åren 1727/1728, grundade jag en violinskola som blev riktigt berömd, må du tro! Jag hade studenter från hela Europa!”

- Du måste ha komponerat mycket vid den tiden, eller hur? De tidigaste trycken från Amsterdam är ju daterade mellan 1728 och 1730. På partituret till Concerto i F-Dur som stod på programmet i kväll står att det trycktes i Amsterdam1730. Det brillianta allegrot är härligt att spela.

- Och du framförde den precis så som jag själv skulle ha spelat den.

”Det gläder mig att höra, men den långsamma satsen är speciellt krävande, för den måste spelas uttrycksfullt och de inprickade soli är särskilt känsliga. Den sista satsen i 3/8-takt är dansant och du har skrivit den som den första, med ett reducerat da capo. Vet du egentligen om att den ibland tillskrivs Gasparo Visconti (1683-1713) därför att den följer Vivaldi-modellen: allegro – largo – allegro med den långsamma satsen i en egen tonart?”

- Jag medger gärna att jag beundrade Gasparo Viscontis spelstil, men min musik har jag komponerat själv utan att kopiera någon annans, ska du veta!

Devil's Trill Sonata”Under mina utforskningar har jag märkt att du hade för vana att avsluta dina kompositioner med att tillfoga en liten vass och rolig eller ibland även poetisk text på ett slags kodspråk på partituret. Här har jag ett litet exempel också:

A rivi, a fonti, a fiumi correte, amare lagrime, sin tanto che consumi l'acerbo mio dolor”,
(I strömmar, i vattenfall, i floder rinner mina tårar tills mina hårda kval är borta.)

- Jag var ju tvungen att skriva på ett sätt så att inte kyrkans män skulle begripa vad det stod!

”Du skadade visst armen också?

- Usch ja. Det hände i Bergamo1740. Jag fick svårt att konsertera efteråt, armen blev heller aldrig bra. Giulio Meneghini, som var min elev, efterträdde mig som konsertmästare i Basilica del Santo. 

”Det måste ha varit en svår tid för dig. Berätta för mig vad som hände sedan?”

- Efter 1750 ägnade jag mig framförallt åt musikteoretiska studier. Omvärlden gjorde det inte heller lätt för mig, måste jag medge. Man var skeptisk och mycket kritisk mot mina idéer och jag tvingades försvara mig. Men jag stod på mig, förstår du, brydde mig inte om de där dilettanterna!

”Jag måste berätta att eftervärlden har haft möda att ordna dina instrumentalkompositioner stilistiskt och kronologiskt. I de snabba satserna har du mestadels skrivit in fyra tutti-ställen och flikat in några enstaka virtuosa solopassager. Sonaterna har ofta tre satser, efter en långsam första sats följer två snabba i olika taktart med en dansant sista sats. Den engelske musikhistoriern Charles Burney, som studerade dina verk ingående, påstod att dina kompositioner med tiden övergick från virtuos svårspelad till mer uttrycksfull och graciös musik. Vad säger du själv?”

- Det kanske har med åldern att göra. Det är svårt att ha åsikter om sina egna verk. Det som är nedtecknat är färdigt och avslutat för mig och jag har inga synpunkter nu i efterhand.

”Men jag måste ändå passa på att fråga dig om varför många av dina sonater är noterade utan basstämma. Jag är säker på att flera av dem säkert har gått förlorade eller också har du helt enkelt glömt bort att skriva till en basstämma. Hade du en speciell avsikt med att utelämna basstämman?”

Nu hör jag att Tartini blir stridslysten, som om Hiro ville beskylla honom för slarv. Han blir så upprörd att han höjer rösten, glömmer sig och svarar på sitt modersmål:

- Io le suono senza bassetto, e questo è la mia vera intenzione.” (Jag spelar den utan bass och detta är i sanning min avsikt att göra så).

”Jag menade inte att beskylla dig för att vara slarvig, Giuseppe! Akta dig så att du inte får ett slaganfall till!”

- Nej, sådana har jag fått nog av. Den sista medförde att jag fick sluta undervisa 1767.

”När skrev du ”Canzoncine Sacre”?”

- Det blev mitt sista verk och jag medger att jag kände mig stolt över texterna, som Cornelia Horak sjöng så vackert i kväll.

”Efter ett långt ibland svårt men mestadels passionerat liv får jag säga att dina enkla ord berör oss desto starkare, Giuseppe!

- Jag hade väl mycket att be om förlåtelse för…

De två männens röster tystnar. När jag vaknar klingar Giuseppe Tartinis ord fortfarande i mina öron:

Crocefisso mio Signor
dolce speme del mio cor
sía mercé del tuo patir
il perdon del mio fallir.
Ah, qual provo tormento e dolor
al pensar che t’offesi, o mio Signor.

Lilian O. Montmar

 

Violin Sonata in G minor

http://www.youtube.com/watch?v=z7rxl5KsPjs

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Erik Johan Stagnelius

Bortom skuggorna av eländet

Ett kärleksfullt och ökat intresse för Stagnelius dikter har kunnat uppfattas under de senaste decennierna. Så mycket har hänt, så mycket publicerats att fler människor fått möjligheter att bättre tillgodogöra ...

Av: Michael Economou | Essäer om litteratur & böcker | 25 februari, 2015

Älskade HANS-ÅKE

De hade varit och sett en film på Filmstaden ; Solstorm. Den var inte så bra som de förväntat sig efter boken. Klockan 20.55 satte de sig på en buss mot ...

Av: Ingalill Enbom | Utopiska geografier | 25 januari, 2010

Nationalteaterns gyllene krona.  Foto: Belinda Graham.

Národní divadlo – Nationalteatern är folkets teater i Prag

Det vimlar av små skolbarn på besök på Nationalteatern i Prag, som på tjeckiska heter Národní divadlo. Entusiasmen och stoltheten över teatern går inte att ta miste på. Den duktiga ...

Av: Belinda Graham | Resereportage | 10 Maj, 2015

Beredning av kaffe i en enkel restaurang i Gondar, Etiopien. Foto Tarja Salmi-Jacobson

Kaffe, gudarnas dryck från Etiopien

Det berättas att en etiopisk vallpojke på 900-talet skulle ha upptäckt att när hans getter åt kaffebuskens bär och blad blev de alltid pigga samma kväll. Kaldi, som pojken hette ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 12 april, 2016

”Det verkliga är det enda som kräver någonting av oss.”

Under sitt arbete med en bok om den svenska litteraturen ställde den ryska litteraturvetaren Diana Koblenkova några frågor till författaren Einar Askestad. Hans svar utvecklades till en kommentar till den ...

Av: Diana Koblenkova | Litteraturens porträtt | 06 november, 2014

Litterära gåtor, fiktionens verkligheter. Om Kristian Petris Träsket

Filmaren och författaren Kristian Petri skriver i en essä om sin fars död i Dagens nyheter hösten 2011 om bokprojektet som senare mynnade ut i den 83-sidiga bokpärlan Träsket. I ...

Av: Klas Lundström | Essäer om litteratur & böcker | 08 Maj, 2013

Färdigbokad och sommarfin Where the action is, Göteborg, 28 juni 2011

Sitter och lyssnar på den avancerade funktionen Where the action is-lista på Spotify. Tankarna flyger iväg till en tid när jag stod vid en liten bänk i skivaffären i min ...

Av: Lena Lidén | Kulturreportage | 08 juli, 2011

Ingen äger Emily Dickinson! (Om klassiker och kanon del III)

Min Emily Dickinson Emily Dickinson och det autonoma poetiska rummet: kampen för integritet och självständighet, och den sublimerade längtan till den andreJag ska börja med att tolka Emily Dickinsons ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 28 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.