Jonas Wessel: Ett meddelande från prinsessan Månuggla

  … med grön hud för 800 år sedan. Deras kroppsvätskor kan producera halvrasavkommor … i kosmos. Mörk är mockan som mejar ner … som en skörd. Var hälsade. Jag är ...

Av: Jonas Wessel | 23 september, 2013
Utopiska geografier

Cecilia Persson, prosa

Cecilia Persson: Poet, historiker och skrivpedagog. Har arbetat och forskat vid Lunds universitet i ämnet historia och med inriktning: Förintelsen, flykting- och migrationshistoria. Hon har varit verksam som lärare på ...

Av: Cecilia Persson | 05 september, 2011
Utopiska geografier

Den förhatliga kulturrelativisten

Lena Andersson skriver i DN 4e november om hur framställningen av historiska epoker (i det här fallet 1700-talet) i tv-serien Anno 1790 är symptomatiskt för en alltmer dominerande historisering, kontextualisering ...

Av: Anna Remmets | 08 november, 2011
Gästkrönikör

Körsbärspaj utan förbannat gott kaffe – om David Lynchs Twin Peaks: Fire Walk…

Through the darkness of future’s past,The magician longs to see.One chants out between two worlds …”Fire … walk with me.” När tv-serien Twin Peaks lades ner efter två säsonger sommaren 1991 ...

Av: Jonas Wessel | 14 november, 2013
Essäer om film

Apocalypsis cum figuris. Om Anton Bruckner



 Anton BrucknerDet gåtfulla i geniets väsen utlöser i vår sekulariserade och materialistiska tid ett behov att förminska och reducera fenomenet till ett för den ordinäre hanterbart format. Denna klåfingrighet kan givetvis blottlägga dolda detaljer och sammanhang men avlägsnar samtidigt den transcendenta dimensionens möjlighet i det att den som uppger sig analysera eller tolka själv sätter sig i dess ställe, gör sig till gud och skapare. Ur detta uppstår behovet att förneka att varje sant konstverk, varje sann skapelse bär på ett element som undflyr varje försök att infångas. Fallet Anton Bruckner kan tas som ett speciellt flagrant exempel på de svårigheter som denna konflikt leder till.

Den perverterade myten; Blut und Boden

Det outhärdliga arv nazismen lämnade efter sig inrymmer den ödeläggelse av konsten som en levande organisk del av det mänskliga samfundet. Förintelsen i Auschwitz och Gulag skapade förutsättningarna för det intellektuella, etiska och estetiska armod vi idag lever i. Ideologiernas krav på supremati, totalitet och underkastelse urholkade och dödade den andliga inlevelsen. Konsten har reducerats till en aktivitet för förvuxna dagisbarn, jurodivos, förvaltare av döda mumifierade reliker utställda i mausoleer, tryggt, sedan länge bekanta verk framförda i redan stelnade formella sammanhang. Vitaliteten tycks nu leva i det vulgära underhållningssammanhanget där krav på kunskap och seriösa intentioner ersätts av volym och teknik.

Terribilis est locus iste. Amen

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den 25 mars 1436 invigdes i katedralen Santa Maria del Fiore i Florens som fullbordats i och med Brunelleschis stolta skapelse, dess överväldigande kupol. Domen tillägnades Jungfru Maria och ritualen sammanföll med Bebådelsedagen. Vid förrättningen donerade påven Eugenius IV en gyllene ros till katedralen. Vid denna mörka tid, då befolkningen i Europa till följd av pest och krig sjunkit till sin lägsta nivå och skulle inte stiga förrän om en mansålder. Men kyrkan hade övervunnit den stora schismen, Bysans hade ännu inte fallit och det hundraåriga kriget led mot sitt slut. De stora upptäckternas tid befann sig i sin begynnelse och kyrkans dominans lämnade rum för en mer humanistisk livssyn genom det arv Wilhelm av Occam, Wyclife, Hus och den gryende renässansen banat väg för.

Terribilis est locus isteDå uppfördes här Guillaume Dufays motett Nuper Rosarum Flores som skrivits för detta tillfälle och som på ett häpnadsväckande sätt speglar de arkitektoniska proportionerna i templet, dess mittskepp, transept, absid och höjd i proportionerna 6:4:2:3 i den isorytmiska behandlingen av den quasikanon som bildas mellan de två tenorstämmornas cantus firmus vilka återger den dubbelskiktade kupolens konstruktion. Triplum väver över denna fyrfaldiga upprepning av cantus firmus i olika proportioner en av dessa fantastiska melismatiska linjer endast gotiken kunde skapa stödd av motetus i icke mindre hänförande linje. Genom delning av dessa två stämmor i gimel växlar satsen mellan två och sju stämmor vid cantus firmus insatser. Texten till dessa stämmor är en extatisk hyllning till Jungfru Maria och skildrar själva invigningsceremonin.

Nuper rosarum flores

Anton Bruckners musik hänförs ofta till såväl den atavistiska medeltida religiösa sfären och den har liknats vid katedralbyggen. Nazismen åter ville se i honom en "urtysk" Parsifalgestalt, ett slags helig dåre sprungen ur det tysk-österrikiska bondesamhället. I den avmystifiering som nu blivit modern riskerar vi åter att han reduceras antingen till en slug bondlurk och/eller ett diagnostiserat psykfall. Härvid hänvisar man till hans depressioner, antydda suicidtankar, låga självkänsla och naivitet vilket framgår av hans brev samt hans tvångsmässiga räknande. Lyckligtvis kvarstår gåtan olöst och antalet frågeställningar ökar.

 Oratio tua
Cruciatus et meritis tui secundum carnem

Anekdoterna om Bruckners tafatta och egendomliga beteende är talrika och blottar mycket av den brist på förståelse för det som är egenartat i geniets väsen. Tanken det bristfälliga och skröpliga i det yttre vore en konsekvens av den introversion som skapandet förutsätter väcker både medveten och omedveten aggression som får ett utlopp i den förment välvilliga attityd den komiska anekdoten vill ge sken av. Bruckners fruktansvärda jakobsbrottning med religiösa tvivel tolkades som psykiska sammanbrott, hans brist på boklig bildning reducerade honom även bland sina supporters till ett ”geni utan talang” vars verk blev till den grad deformerade av välvilliga ”förbättringar” att den unge Sibelius som vid sin tid i Wien ansåg Bruckner var den ”största levande kompositören” skriver till sin fästmö Aino Järnefelt om femte symfonin, ”som rört mig till tårar” att ” formen är narraktig”, vanställd som den var av Franz Schalks förkortningar och ominstrumenteringar.

Hieme licet horrida

Nuper rosarum floresAtt drabbas av det sublima i en notbild är en uppenbarelse i ett ögonblick. För att förstå detta vill jag återgå till tiden kring slutet av femtiotalet. Vid den tiden beläst på Stravinskys musikaliska poetik, Carl Nielsens essäer, diverse artiklar som behandlade hela romantiken nedlåtande och med mer eller mindre förakt, i synnerhet alla som hörde eller ansågs höra till Wagner och hans krets var jag fylld av fördomar mot Bruckner, stora delar av Beethovens produktion och fullständigt låst inför Mahler. Sibelius partitur verkade alltför avskalade och förenklade. Wagner väckte en intensiv ovilja, han föreföll formlös och perverst svulstig. Framförallt var hans musik okänd stympad i några utdrag ur operor, och några ”Vorspiel”.

Så står jag då där i Westerlunds musikhandel och plockar i partiturhyllan, får i min hand Bruckners Te Deum och slår upp slutfugan vars djärva, korthuggna och kraftfulla stämföring drabbar mig med oerhörd kraft. Vad är detta? Liknar intet jag tidigare sett, utom möjligtvis de tolvtonsfugor Schönberg presterat i sin ”Moses und Aaron”, men på något sätt renare och klarare.

Igitur, alma parens

Den förstörelsekraft förintelsen utövat gjorde oss blinda, en förbländning som består.

Hur kunde det vara annorlunda? Stockhausen får en urna med sin moders aska att begrava från det sinnesjukhus där man utövat eutanasi på dessa arma själar, Ligetis släkt är till största delen utplånad, Mahlers systerdotter avrättad i Auswitsch, ett stort antal kompositörer flyktade till USA där de livnär sig på att skapa filmmusik i Hollywood där man på ett fullkomligt oförutsägbart sätt kommer att förverkliga Wagners drömda ”Gesamtkunstwerk” i en vulgariserad form, inte som en quasireligiös rit utan som underhållning. Det moln av mörker som lagt sig kommer att uttryckas både som filosofisk ide´ av Adorno och som ett krav av den skapande konstnären. I detta nu lever vi i en tid där musikens rituella funktion alltmer kommit att övertas av det kommersiella och den materialistiska dimensionen. Konceptet av traditionell konstfärdighet har alltmer ersatts av något helt annat, en mer av stundens ingivelse beroende emotionell vital art, där formen förblir relativt ursprunglig. Samtidigt har det den s.k. seriösa genren utvecklats från en extremt intrikat matematisk konstfullhet som inte tilltalar mer än en liten esoterisk krets till en enkel minimalistisk stilart där det nostalgiskt tidlösa ger en skenbar förankring i en andlig dimension. Skenbar därför att vi har förlorat den levande beröringen med det transcendenta i vår kultur.

Problemet med förståelsen av Bruckner är att vi sällan förmår frigöra oss från en hypostatisk attityd till det gåtfulla i hans musik. Vi vill medvetet och omedvetet göra gåtan hanterbar genom att betrakta den utifrån istället för att inta en apofatisk intuitiv och omedelbar inlevelse i den mystiska numinösa värld han lever i. Biografiska uppgifter ger föga hjälp, hans liv är till det yttre relativt händelselöst, och till det inre har vi inte tillgång via skriftliga dokument där han t.ex. i sina brev framstår nästan komisk i sin räddhåga, sin reverens för överordnade och auktoriteter och i sina exklamatoriska avbrutna meningar fyllda av utropstecken vilka i skriftlig form kan associeras till hans blockartade och skenbart episodartade musikaliska formbyggen där cesurer och pauser i musikalisk form säger ut hans eget yttrande: ” var gång jag skall säga något viktigt måste jag hämta andan.”

Pie et sancte deditum

Cruciatus et meritis tui secundum carnemDerek B. Scott har i sin essä ”Bruckner´s symphonies- reinterpretation; the dialectic of darkness and ligth” berört något oerhört väsentligt. Den dialektiska form som Wienklassicismen skapat i sonatformen med dess muskulärt dramatiska skeende, huvudtema- kontrasterande sidotema i motsättning och kamp för att via tematiskt arbete nå en syntes kan inte som redan Robert Simpson visat tillämpas på Bruckners huvudsatser, de bygger snarare på ett ”statement” bestående av huvudgrupp, sidogrupp (gesangtema) slutgrupp och ett” counterstatement” där genomföring och repris byggs ihop till en utvidgad helhet följd av en coda. Vad Scott vill visa är att Bruckner har ett helt annat syfte, nämligen att gradvis avtäcka och ur mörkret lyfta fram en uppenbarelse. Han säger: ljus och mörker kan inte förenas i en syntes. Det som här berörs är en apokalyptisk vision. Om vi vill verifiera detta kan vi givetvis följa hans essä, men mer givande är givetvis att gå direkt till Bruckners verk, och framförallt den gåtfulla nionde symfoni han inte hann fullborda. Här kommer jag att anknyta till aningar, tankar jag haft och upptäckter jag gjort i partituret redan innan jag läst Scott.

Cor do

Grunden för katedralbygget är i sig enkelt: den matematik som gör allt möjligt är blocklik och grundar sig på addition, samt på geometriska talproportioner Bruckners tvångsmässiga räknande under depressionerna, av löven på träden etc. har setts som ett tecken på tvångsmässigt beteende. Må så vara men vi kan anta att i detta gick igen en regressiv rest av de processer som styrde hans kompositionsarbete. Konst och natur står i ett mystiskt förhållande till varandra, där den synliga imitationen av verkligheten endast är den ytligaste formen; det djupare sambandet är strukturellt och vetter mot de upptäckter vetenskapen tar åt sig äran av att ha gjort. Nästan alla Bruckners symfonier inleds av ett odefinierbart tremolo som är en närvaro av Guds ande i det moln som omgav honom då han visade sig för Moses. I

Bruckners nia sker detta i en mörk klang av stråkar, låga träblåsare innan åtta horn för in det solenna huvudtemats första del, ett motiv som kan härledas ur molltreklangen men samtidigt ur gregorianiken och ur kyriemotivet i hans egen tidiga mässa i b-moll, punkterad av låga trumpeter och puka. Detta molltersmotiv växer till en kvint och stegras via rytmisk intensifiering i upprepning tills det förminskats till en sekund som slungar temat ut i en våldsam harmonisk och melodisk båge i ett dramatiskt slutfall.

Nu är det stråkarnas tur att via fritt återskapade fragment av huvudmotivet dra in träblåsarna i skeendet i ett oktavsprångmotiv så att så småningom hela orkestern samlas i ett väldigt unisonoutbrott av huvudtemats kärna, ett Gudstema, ett annat kyrietema i dess väldigaste form. Återstår så ett avlutande motiv, ett slutfall, ett amen av oerhörd kraft. Nu återstår blott ett långt fall över vilket träblåsarna kastar förvridna fragment av det väldiga oktavmotiv som inledde kärnmotivet, nu till sextsprång. Vi har nu nått fram till sidogruppens sångbara motiv härlett ur inledningens tersmotiv omvänt till sext. Slutgruppen återställer rörelsen via ett rytmiskt ostinatomotiv härlett ur treklangen.

Genomföringen inleds med en passage där huvudgruppens motiv bearbetas i gestalter av omvändning i förstoring kombinerat med den ursprungliga gestalten i original.

Vi är nu tvungna att lämna detta därhän då ens en knapphändig återgivning kom att leda till en omständlig utläggning som på intet sätt kan återge det mysterium vi här ställs inför. Det som återstår att säga är att hela processen visar hän mot Bachs ”die Kunst der Fuge”, ett verk som Bruckner kopierat i sin helhet redan under sina studier hos Duernberger. Vad som vidare sker i satsen är en ytterst okonventionell och djärv bearbetning av alla motiv i en väldig förstoring av det tidigare materialet i form av en kombinerad genomföringsdel och repris samt coda där i slutet den tomma kvinten utgör en bekräftelse av Guds bortvända och gåtfulla natur.

Dum veneris judicare saeculum per ignemDe två återstående satser Bruckner kunde slutföra ställer världens ävlan och sorgen och den transcendenta längtan emot varandra i en outsäglig smärta som lindras endast i koralens ”farväl till livet”.

Dum veneris judicare saeculum per ignem

Tragedin med finalen som förblev en torso vetter redan i sig mot det transcendenta i likhet med Bachs Die Kunst der Fuge och Mozarts Requiem. Hur stor del hans adepter har i detta förblir en gåta. Dels verkar det som om de i sin välmening ansett att Bruckner var alltför gammal och sjuk för att stå på samma nivå som tidigare, att en del av hans djärvaste tankar var misstag, dels tog de sidor ur partituret och particellen till satsen som souvenirer efter hans död, dels gjorde de försök att få det till att Bruckner arbetade på en transition till sitt berömda Te Deum som uppfördes i stället för den ofullbordade finalen, så att likheten med Beethovens nia skulle bli än mer slående.

Lyckligtvis lever vi i en tid då via en intensiv forskning mycket återfunnits och denna apokalyptiskt grandiosa sats kunnat rekonstrueras i en form som är övertygande lik Bruckner.

Om Adagiot slutade i ett ”avsked till livet” där temata ur sjunde symfonins första sats och åttonde symfonins adagio kombineras med en överlagrad klocklangsartad figur, möter vi här i finalen en apokalyptisk vision. Satsen börjar över en orgelpunkt på tonen G i pukan över vilken fragmenterade punkterade motiv kastas i fallande och stigande rörelser. Gradvis stabiliseras ett tema ur detta, ett motiv av punkterade fallande sexter och stigande tritonusintervall i en tonalt obestämbar karaktär. Detta tema är en fri omvändning av det stigande omgestaltade huvudtemat i åttonde symfonin som där i finalen citeras i de sista takterna i den berömda kombinationen av huvudtemana ur alla de fyra satserna i symfonin, där som en apoteos av allt som skett i symfonin, här i en fallande vision av skräck och ångest. Detta ”tema” är till sin natur ytterst statiskt och bär i sin form fröet till sångperioden som vävs över detta ostinata motiv i sorgset fragmentariska melodiösa motiv. Slutgruppen åter är en överväldigande koral i blecket omgiven av flammande violinfigurationer. Efter detta utbrott av kraft och majestet faller flöjten tvekande in med det fallande korsmotiv som utgör såväl ackompanjemang som huvudmotiv i Bruckners Te Deum. Här börjar genomföringen som i en våldsam stegring bearbetar alla tidigare motiv i satsen för att efter oerhörda dissonanser samlar all kraft i en vildsint fuga där huvudtemat omgestaltats till något som vi kan igenkänna som en härledning av ett tema i Händels ”Messias”, vid orden ” and He shall reign for ever and ever”. Nu återkommer reprisen där sidotemats melodiska motiv får en mer utarbetad gestaltning varvid ett eko av ”Christ ist erstanden” införs. Koralen återkommer först lågmält, varefter codan sätter in i en lång stegring. Här befinner vi oss visserligen redan definitivt i det som är rekonstruktion. Det kolossala huvudtemat från första satsen återkommer och efter ytterligare en stegring en kombination av temana ur samtliga fyra satser. Nu sker en dramatisk vändning där den plågsamma dissonansen ur adagiot skapar den slutliga spänningen inför slutets rofyllda stabilisering av jubeltonarten D-dur.

 Da pacem

Nonfiguration Jackson PollockDen pilgrimsvandring Bruckner återskapar, den katedral han bygger den smärta han bär i det verk han så ”naivt” ville tillägna ”sin älskade Gud” inleds med det motiv som kan ha en anknytning till tonus peregrinus vilken Mozart använder i sitt Requiem. Hänsyftningar på klassiska retoriska figurer är legio: katabasis i det väldiga unisonotemat, vilket också innehåller ”passus duriusculus” den hårda passagen den fallande kromatiska linjen. Adagiots sidotema är en omvändning av misereremotivet i den stora D-mollmässan, adagiosatsens huvudtema ackompanjeras av det korsformade B A C Hmotivet i sin klaraste form vid den punkt då huvudtemat kombineras med sin egen omvändning etc.etc. Talen tre och sju är avgörande i proportionerna, första satsen är 567 takter lång = 3x3x3x7, adagiot 243 takter=3x3x3x3x3, om vi vill anknyta till Dufays talmystik i inledningen.

Vi kanske äntligen kan inse att den skapande anden inte kan bedömas i samma kategorier som vi skapat för att kontrollera medmänniskornas tankar och känslor. Vi har givetvis idag lättare att ta till Mahlers intellektuella nostalgi och sönderrivenhet, hans gudssökande, än Bruckners närvarande lidande och tröstande Gud. Hemligheten ligger dock i att Bruckners illitterata och skenbart naiva personlighet inte inrymmer mindre spänningar och konflikter. De är blott och bart av en helt annan art. Hans vistelse i närheten av Wagner har förblindat oss länge nog: I det mesta är han en total motsatts, var den ena strävar efter oändliga konstruktioner där alla motiv flyter in i varandra utan märkbara övergångar skapar den andra starkaste möjliga dramatiska kontraster mellan block som radas bredvid varandra. Kort: Wagner strävade medvetet efter att skapa en ny religion eller kult där han själv var förlossaren som skaparen av det ”totala konstverket”, Detta ledde tyvärr till konsekvenser han aldrig anat eller velat. Bruckner är en atavism i det att Gud och Kristus för honom var realiteter om även fördolda i världens mörker. Hans verk söker alla att lyfta slöjan eller täckelsen i sin strävan att finna Gud.

 

Oliver Parland

Anton Bruckners  nionde 

http://www.youtube.com/watch?v=6CEiZ7DTVZ8

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Benjamin 36

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 21 april, 2012

En ovanlig strateg

General Vo Nguyen Giap har avlidit 102 år gammal. Denne vietnamesiske strateg kämpade mot japanerna, besegrade fransmännen vid Dien Ben Phu 1954 och tvingade USA att dra sig tillbaka ur ...

Av: Bertil Falk | Porträtt om politik & samhälle | 08 oktober, 2013

Kroppens strukturer i ledning och leda

Utifrån temat leda skriver jag om kroppar som känner leda och kroppar som utsätts för en hantering som är tänkt att utesluta leda. Kroppsbegreppet Vårt synsätt på kroppen har förändrats radikalt i ...

Av: Birgitta Smiding | Agora - filosofiska essäer | 28 juni, 2012

Det övervakade lönearbetets kultur

Machoismen är någonting jag har extremt svårt för. Även om jag som skådis alltsedan de sena tonåren har gjort mitt bästa för att avlägsna mig från alla sådana miljöer så ...

Av: Johannes Söderqvist | Essäer om samhället | 06 november, 2012

Balustrad

Små gummor Rostiga grönsaker fladdrar i vinden. Träden såsar sig ännu i nedan. En fågel, ett skepp, ett uppochnervänt strandparaply. Promenadvägen mot slottet är kantad med minnen som ingen vågar ...

Av: Hans Hallerfors | Utopiska geografier | 27 september, 2008

Veckan från hyllan. Vecka 22-2013

Kravallerna i Husby och andra förorter. Ett smärtsamt nederlag för alla. För Husbyborna, för Stockholm, för Sverige, för hela samhället. Förhoppningsvis blir det en väckarklocka som får oss alla att uppmärksamma ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 25 maj, 2013

När Kroatiens kondomer läcker

Den kroatiska nationen ligger i hjärtat av Europa, mellan det historiska Centraleuropa och Medelhavet. Nationen har i högre utsträckning än många andra länder haft kontakter med Orienten. Efter ett svårt ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 10 december, 2013

Someone for me – Whitney Houston tribute

För några år sen berättade jag för en tjejkompis i Stockholm att jag hade vaknat upp med en dröm om att Whitney Houston var död. Hade drömt om att alla ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 15 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.