Om filosofi som offentlig anliggende og avskjermet livsform. Del II.

Demokrati vs diktatur? Å hevde at demokrati er å foretrekke framfor diktatur, synes å være intuitivt riktig for et stort antall mennesker, til tross for, eller skal vi si og mene ...

Av: Thor Olav Olsen | 17 januari, 2012
Agora - filosofiska essäer

Utställningen “LUCE- L’immaginario italiano” och dagens italienare

För att fira ett 90års-jubileum äger en viktig utställning rum mellan 4 juli - 14 december 2014 på Vittoriano i Rom, en utställning om institutet LUCE “L'Unione Cinematrofica Educativa” (Pedagogiska ...

Av: Marco De Baptistis | 18 november, 2014
Kulturreportage

Lugn bara... Om jagidentiteter i Kristina Lugns verk

Den klaustrofobiska normaliteten som vi alla avkrävs och stundtals kvävs i kanske ändå med nödvändighet och milt tvång kan sägas äga rollen av avstampskliché och stabil utgångsfaktor och referenspunkt i ...

Av: Benny Holmberg | 22 september, 2010
Litteraturens porträtt

Pierre Klossowski Roberte Ce Soir Schinkel Pavillon Foto Andrea Rossetti

Målarexorcistens demoner

Om Pierre Klossowskis utställning Roberte Ce Soir, Schinkel Pavillon, Berlin.

Av: Tim Schmidt | 17 maj, 2017
Essäer om konst

Från fragment till bok. Intervju med USAs nya stjärnförfattare Nicole Krauss.



Nicole KraussNicole Krauss tar emot mig på det eleganta hotellet. Hon är i Sverige för att lansera sin nya bok Det stora huset [Great House] som ges ut av Brombergs förlag i Ulla Danielssons översättning. Veckan har varit hektisk, många intervjuer, fullbokade eftermiddagar och korta luncher. Spontanbesöket på Kungliga biblioteket varade bara några minuter. Krauss säger att visst uppskattar hon uppmärksamheten, men att den samtidigt gör det omöjligt för henne att skriva. - Detta är min sista marknadsföringsturné. Nu vill jag bara hem och börja arbeta igen.

Krauss bor i Brooklyn, New York med Jonathan Safron Foer och parets två barn. Familjen och maken, även han något av en succéförfattare, är ämnen hon inte vill diskutera. I stället vill hon prata om sitt arbete, om skrivande och litteratur.
Då Det stora huset kom ut i USA i oktober förra året möttes den av översvallande recensioner. I samma veva listade också The New Yorker Krauss som en av de mest lovande författarna under 40 år. Romanen har sedermera nominerats till en rad litterära priser, nu senast brittiska Orange Prize for Fiction. Debuten kom redan 2003 med romanen A Man Walks Into a Room. Boken höjdes till skyarna, bland annat av Susan Sontag som skrev att Krauss tagit sig in på den verkligt stora litteraturens förgård.

Krauss definitiva genombrott kom med The History of Love - på svenska Kärlekens historia. En vemodig berättelse om förälskelse och nostalgi men också om fantasins begräsningar. Här möter vi den charmerande Leo Gursky, en man i övre åttioårsåldern som på 1940-talet flydde från krigets Europa och bosatte sig i New York. Parallellt med Leo lär vi känna den lillgamla Alma Singer, som också undrar varifrån hon kommer och vart hon är på väg.

Krauss tre romaner påminner starkt om varandra så till vida att de tematiserar minne och förlust och tilldrar sig i olika hörn av världen vid olika tidpunkter. Det stora huset, utspelar sig till exempel i London, Jerusalem och New York. Romanen är ett imponerande bygge omfattande fem handlingstrådar som på ett typiskt Kraussmanér vävs samman. Det är en historia om ett gammalt skrivbords öden, dess väg genom den europeiska nutidshistorien över Atlanten till en lagerlokal i Bronx. Fem berättare kommer till tals, den amerikanska författaren Nadia, Oxfordprofessorn Arthur, israelen Aaron, studentskan Isobel och sist den åldrade antikhandlaren Georg Weisz. Alla utom Aaron har en direkt relation till skrivbordet. För Nadia som fått låna bordet av den unge chilenske poeten Daniel Varsky, blir det en symbol för själva berättandet, för det att skriva. Skrivbordet har många lådor, vissa av dem är låsta, andra innehåller papper och fotografier. Det är en plats där fragment blir till en historia.

Georgs Weisz koppling är annorlunda än de andras. Skrivbordet fanns i hans barndomshem som plundrades av nazisterna. Att återfå det i familjens ägo blir ett sätt att få tillbaka en del av sin historia, att bearbeta traumat, och förhoppningsvis få det att läka.
I jämförelse med Kärlekens historia är tonläget i Det stora huset mognare och mörkare. Gestalterna är långt ifrån bedårande, snarare tvärtom. Här möter vi personer i kris, sorgliga människoöden som kämpar med livet och sig själva. Tydligt är att deras vemod, eller depressioner för att använda en klinisk term, tenderar att färga av sig på omgivningen. Georg Weisz är så rädd för att hans barn skall behöva uppleva den sorg han själv gått igenom, med deportation och oersättliga förluster, att han isolerar sina barn, inte av ondska utan av kärlek, som naturligtvis blir missriktad.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi pratar lite om Arthur och Lotte-sektionen, den om den pensionerade professorn som efter sin hustru Lottes död får vetskap om en stor hemlighet i hustruns förflutna.
- Arthur och Lotte-delen tematiserar många saker, berättar Krauss, och en av dem frågan om man verkligen kan känna någon på djupet. Även om man levt tillsammans med någon ett helt liv kan den personen visa sig vara en annan människa än den man trott. Hur nära kan man komma någon? Vad är intimitet. Dessa frågor har ständigt jagat mig, säger Krauss.
- Jag tror också det är viktigt att komma ihåg, fortsätter hon efter en lång paus, att lycka inte behöver vara ett mål i sig.


Krauss beskriver sitt persongalleri som planeter i ett solsystem, ständigt i rörelse, långsamt kretsande runt varandra. Ibland kommer de in på samma omloppsbanor, ibland skuggar de varandra. Jag frågar henne hur hon skapar sina gestalter. Frågan verkar förbrylla henne och hon svarar att den nästan är omöjlig att besvara.
- För mig börjar det med skrivande, med språk. Jag börjar med en mening eller en liten idé, det kan också vara en plats. Faktiskt, i Det stora huset var det ofta så att det började med en plats, som till exempel en simhall [berättelsen om Arthur och Lotte] eller Hampstead Heath, där jag själv promenerade mycket då jag var utbytesstudent i London. Platser och landskap kan absorbera tid, minnen och känslor. Och när jag funderar över dem blir de till ett slags språngbrädor för mitt skrivande.

En annan författare som också intresserar sig för platsers förmåga att härbärgera minnen och historia är tysken W. G. Sebald. Krauss känner väl till hans roman Austerlitz, en berättelse om en pojke som blir skickad med en Kindertranzport från Prag till London i början av Andra världskriget. Jaques Austerlitz, som pojken heter, får en ny familj, och ett nytt namn. Fosterföräldrarna pratar aldrig om hans bakgrund. Då Austerlitz blir vuxen börjar han känna att något är fel, han hemsöks av minnen, det förflutna kommer i kapp honom. Sebald skriver i boken om de "smärtspår" som går genom historien, och som det aldrig riktigt tycks finnas ett slut på. De bara omformas, byter skepnad och namn. Jag säger till Krauss att det i hennes roman finns liknande tendenser, liknande smärtspår avtecknar sig, passerar från en generation till en annan. sorgerna. I stället för att ge sina två barn redskap för att klara sig i världen gör Weisz dem emotionellt handikappade, överför så att säga sin ångest på dem.

Krauss nickar och säger att det är viktigt att vi förstår vår situation, känner oss själva. - Men jag är också intresserad av hur vi transformerar, överskriver vårt arv. Vad gör vi med det vi fått? Jag tycker inte att det är okej att bara vara passiv arvtagare. Visst, jag tycker väldigt mycket om Sebald, men ibland är det frustrerande att han inte låter sina gestalter fantisera, föreställa sig saker; att fantasin aldrig blir något alternativ. I mina romaner löper smärtspår, men jag låter samtidigt mina gestalter bryta sig loss från sina begränsningar.
- För smärtspåren, är det viktigt att komma ihåg, fortsätter Krauss lite trevande, börjar inte med shoa, utan du kan spåra dem tillbaka två tusen år, egentligen i samband med förskingringen, men de finns också i andra kulturer. Judarnas historia är en berättelse om ett folk som förlorat precis det som definierar dem som folkgrupp. Det går inte att sätta sig in i hur svårt det kan ha varit att föreställa sig en framtid utan Jerusalem, eftersom den var en politisk och nationell - och emotionell - föreställning helt beroende av en plats. Även alla judiska praktiker, liksom relationen till Gud var förknippade med en plats, med templet.

Nicole Krauss har fått kritik för sina snygga strukturer. Under vårt samtal berättar hon att journalister envisas med att fråga om hon skriver efter ett uppritat schema, om romanen är uttänkt i förväg. - Men det är ju helt befängt, utbrister Krauss, för hur skulle jag någonsin kunna ha fantiserat ihop allt detta innan jag sätter mig och skriver?! För mig är skrivandet en intuitiv process som både är intellektuell och emotionell.
Just intellektualismen är en annan återkommande kritik som riktats mot Krauss. Man tycker liksom att hennes böcker är för smarta. Dagens Nyheters Malin Ullgren skriver i sin recension av Det stora huset att de "intellektuella monologerna" är parfymerade, och att Krauss "bitvis skriver som en som lärt sig en utantilläxa på hög nivå".

Jag håller inte med. Visst är texten väl bearbetad, inte ett ord ligger fel, å andra sidan är det inte på det formella planet som styrkan ligger, utan på det idémässiga, i hur föreställningen om Det stora huset infogas i texten. Jag ber Krauss förklara varför hon valt den titel hon valt:
- Det stora huset härstammar från rabbi Johanan ben Zakkay. Det är en oerhört vacker text. Helt radikal, en uppfinning. Efter förskingringen så menade han att något måste förändras samtidigt som judarna inte får glömma bort vilka de är. Och hans lösning är så briljant. Han vet att det är för riskabelt att vara beroende av en plats, eftersom platser kan försvinna, tas ifrån en. Så det han gör är att han tar föreställningen om identitet och knyter den till något som är bärbart och personligt. Så i stället för offer och ritualer som är centrerade vid templet, blir judarnas ritual en bön. För bönen är bärbar. Den finns i dig och du kan ta med dig den vart du än går. ben Zakkay menade alltså att vi skulle börja transkribera den muntliga lagen och göra en bok utav den, eller en uppsättning böcker, och efter många århundraden blev dessa böcker Talmud. Vi kan ta den under armen och gå, varthän vinden driver oss. Denna typ av respons, dessa tankar om Det stora huset kan på många sätt stå som en rubrik för allt mitt arbete. Men även ben Zakkayas kreativa impuls - hans vilja att göra en helhet av fragment - är något som inspirerat mig.

Krauss sitter stilla en stund och funderar. - Jo, Det stora huset var namnet på ben Zakkayas skola, men idén är min. Idén om att alla vi äger en liten del av detta stora, förlorade hus och att det kan sättas samman... Och när du skriver en bok bygger du ju också i viss mån ett hus, sätter ihop det av många små delar.
Jag frågar henne om det famösa skrivbordet - möbeln som romanens gestalter fäster sig vid men som ändå förstör deras liv - är en illustration av ben Zakkayas tankegångar. - På sätt och vis är det så, men det kunde också ha varit en annan tingest. Varför det blev skrivbordet har väl med min personliga fantasi att göra, mitt undermedvetna. Jag äger ju själv ett skrivbord som är stort och otympligt, säger Krauss och ler.
Men är skrivbordet bokens egentliga huvudperson, frågar jag. Krauss skakar på huvudet och säger att det skulle ha varit för enkelt: - Boken skulle inte ha något centrum, ingen huvudperson, ingen bestämd plats. Men sedan märkte jag att jag tyckte om att göra ekon. Skrivbordet blev ett sådant eko som kan höras i varje berättelse.

Ett annat eko som återkommer i romanen är det övergivna barnet. Varje berättelse innehåller åtminstone ett barn som blivit sviket. Det är ingen överdrift att säga att bokens emotionella kärna rör frågan om arv. Vad för vi vidare till våra barn?
- Jag hade aldrig kunnat skriva Det stora huset innan jag fick barn. Att skriva har varit ett sätt att bearbeta, förstå vad föräldraskap innebär och känna empati inför det. Jag blev förälder då jag skrev på romanen, så många av dess stämningar är relaterade till bekymmer som är förbundna med det. Något kan hända ens barn. När jag var gravid läste jag som en besatt om Pinochetregimen i Chile, och om dess många deporteringar av oliktänkande. Människor som hämtades mitt i natten och aldrig kom tillbaka. Tänk om något skulle hända mitt barn! För mig som är en offentlig person och dessutom har en judisk bakgrund, var skrivandet ett sätt att närma sig denna oro.

Att läsa Det stora huset är som att ta del av ett litterärt pussel. Det ruvar något gåtfullt i berättelserna. Som läsare anar man kopplingar mellan gestalter, händelser och motiv, som exempelvis de övergivna barnen. Mot slutet binds också allt samman. Länkar som till en början varit nästan osynliga blir tydliga. För mig känns denna komposition igen från författare som Paul Auster, Siri Hustvedt och Jonathan Safron Foer. Liknande tendens att vilja avtäcka dolda förbindelser finns även hos den tyske författaren W. G. Sebald och historiefilosofen Walter Benjamin.

Krauss avvisar påståendet om att hennes stil påminner om Austers och Hustvedts:
- Våra böcker har olika känsloregister och vill olika saker. De är helt olika. Kanske hänger det ihop med att vi är amerikanska författare, att amerikansk litteratur är fragmenterad till sin karaktär, då vår kultur är ihopsatt av så många delar?
Jag svarar att jag knappast skulle beskriva hennes böcker som amerikanska, mer kosmopolitiska i så fall. Krauss instämmer: - Ja, för tänk på att många israeliska författare har ett liknande formspråk. David Grossmans See Under Love (Se kärleken, 1989), och ett annat mer extremt exempel, Yoram Kaniuks The Last Jew (1980), som säkert inspirerat Grossman. Denna har en helt fantastisk komposition där alla lösa trådar knyts ihop. För mig är den väldigt diasporisk. Den uttrycker en diasporisk längtan. Det är väldigt mycket pre-shoah, en djup rotad känsla av exil, och det är nog precis det som du ser hos Benjamin, en vilja att föra tillbaka olika delar.

Och med ens förstår jag att Krauss konstnärliga credo går i linje med Georg Weisz jakt på skrivbordet. Det handlar inte om att stilla ett behov, materiellt eller emotionellt, utan om att återskapa det förflutna för att kunna förstå historiens mekanismer..

Alexandra Borg


En kortare version av artikeln publicerades i Upsala Nya Tidning den 11 maj 2011

Ur arkivet

view_module reorder

Korset och svärdet. En essä om Jeanne d´Arc

  Riddarjungfrun Jeanne d´Arc har blivit föremål för en oändlig mängd böcker, pjäser och filmer och det är inte så konstigt med tanke på hennes unika bana och spektakulära död. Vem ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 11 februari, 2011

Dialekter i Västerbotten

Illustration: Ida Thunström Ola Wennstedt, arkivchef på Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM) om dialekter som färre och färre talar. I norra Sverige, och särskilt i Västerbotten, framträder dock ett ...

Av: Ola Wennstedt | Essäer om litteratur & böcker | 14 april, 2011

Burroughsparasiten

”Every man has inside himself a parasitic being who is acting not at all to his advantage.”– William S. Burroughs  Jag ser dig i din Brooks Brothers-kostym med väst, din blårandiga ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 14 april, 2013

Varför finns opera?

Också en fråga! Opera finns. Jamen varför? Det finns som en del av vårt kulturarv. Jamen varför? Opera är skrik och bråk, var det någon som skrev för länge sedan ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om musik | 07 oktober, 2017

Varför skulle jag inte tro på June Campbell?

Funderingar kring  "Traveller in space". (Utkom 1996 på The Athlone Press och följdes av en reviderad upplaga 2002 på Continuum i London/New York). En brittisk kvinnas erfarenheter av mötet med ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer | 12 mars, 2011

Serbiska Vinča var Europas första "stad"

Det som gör Vinča i Belgrads trakt till en sådan spännande och fascinerande plats är de faktum att boplatsen uppvisar många av de karaktäristika som vi idag anser synonymt med ...

Av: Jeremija Isakovič | Kulturreportage | 07 augusti, 2011

Ensamheten är inskriven i en social väv. Intervju med Tova Gerge

Tova Gerge är författare, scenkonstnär och aktivist. Hon har nyligen släppt boken Rakel delat med tio, en text som jag skulle beteckna som en kortroman. Boken är släppt på två ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 20 mars, 2013

Enbart det som låter sig skådas kan berättas. Intervju med Valeria Parrella

Valeria Parrella är en ung författarinna, född i Torre del Greco men sedan länge bosatt i Neapel. Valeria Parrella har vunnit flera litterära priser, hon är översatt till olika ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 15 mars, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.