Magnus Andersson fotoporträtt  av Mario Clementi

Intervju med Magnus Andersson gitarristen som kämpar mot den kulturella provinsialismen

Magnus Andersson är utan tvekan den mest betydande bland de gitarrister som verkar inom den samtida konstmusiken. Han började spela som barn för Roland Bengtsson och studerade i ungdomen i ...

Av: Guido Zeccola | 03 februari, 2015
Musikens porträtt

Svensk lagstiftning bidrar till samiska kvinnors underordning

Det finns knappast någon forskning som behandlar levnadsvillkoren för vår urbefolkning, de svenska samerna under det senaste århundradet. Kunskapen om kvinnor och mäns jämställdhet i denna folkgrupp är mager. Under ...

Av: Lilian O. Montmar | 07 maj, 2013
Kulturreportage

Dikter av Carin Söderström

Dikter av Carin Söderström     Fördämningar bryts. Allt är tyst. Inåtvänt. Varje kalhygge är ett öppet sår. Tillvaron har en början. Kanske inte ett slut. Existensen av vägar in och ut har ...

Av: Carin Söderström | 19 januari, 2007
Utopiska geografier

19. Öster

På en karta är allting platt, men det är missvisande: Lund är inte bara idéernas stad, Lund är också Sveriges mest kuperade stad. Och det är lummigt, frodigt. Jag brukar ...

Av: Öster | 20 april, 2012
Lund har allt utom vatten

Lugn bara... Om jagidentiteter i Kristina Lugns verk



Kristina LugnDen klaustrofobiska normaliteten som vi alla avkrävs och stundtals kvävs i kanske ändå med nödvändighet och milt tvång kan sägas äga rollen av avstampskliché och stabil utgångsfaktor och referenspunkt i Kristina Lugns författarskap. Att falla utanför den gängse normalen och moralen har alltid kunnat finna sin gestaltning skapat galghumoristiska anslag och åstadkomma poetisk och politisk substans av hög valör det har Kristina Lugn visat. Men personers existens utanför det gängse vedertagna kan också i sina mera tragiska uttryck generera outtalad och helt enkelt outsäglig smärta som är komplicerad att gestalta.

Kristina Lugns författarskap har alltid handskats med dessa känslor manifesterade i utanförmänniskor med sina tillkortakommanden och sociala defekter och då särskilt den outsägliga smärtan. Hon har för sin gestaltning använt sig av sin egen självbiografiska mylla. Hennes författarskap är ett ironins mästerskap där hon genom användandet av dessa självbiografiska hörnpelare, främst från barndomen, gestaltar och iscensätter diverse utsatta jagidentiteter som spelar upp sina tillkortakommanden i generaliserande och dramatiserade former.

Kristina Lugn är i sitt författarskap mantalsskriven kring ironin, smärtan och dödsskräcken. I begynnelsen av hennes författarkarriär beskrevs hon till övervägande del som en självbiografisk bekännelsepoet ombesjungen på den mediala scenen som den pillerätande och självmordsbenägna förortskvinnan som skriver självutlämnande dagbok. Den brakande succédebuten med "Bekantskap sökes med äldre bildad herre" grundlade i det första skedet dessa epitet och hennes mediala identitet. När hon trädde in i helfigur på den mediala scenen redovisade hon rädslor, svagheter och tillkortakommanden som utväxter i sitt författarskap men också som grava autentiska egenskaper i sin person i balansen mellan dödsskräcken och det plågsamma vardagsvarat. Det var svårt att tydligt veta vem som var Kristina Lugn och vad som var fiktion dessa utspel.

Vem var då Lugn? Eller rättare sagt: Var detta Lugn? Hennes ironier i hennes verk och i hennes mediala framträdanden cirkulerade kring och refererade ofta till hennes egen person när hon iscensatta lyrik och dramer om individernas svagheter och rädslor i allmänhet och hennes egna tillkortakommanden i synnerhet. De olika gestalterna ägde oftast drag av Lugn men antog andra identiteter och fylldes med funktioner för att generalisera och gestalta människor i utsatta lägen.

Är det då hennes verkliga jag vi möter? Är det ett självbiografisk skrivande Lugn sysslar med? Är de röster vi hör i hennes diktverk och dramatik uttryck för hennes autentiska inre jag? Eller är det ett sammansatt fiktivt jag (eller flera) helt enkelt en multipel konstnärlig och medial själ som äger tjänlighet som hävstång i Lugns författarskap för att åskådliggöra ett patos för ensamma och marginaliserade människor oftast att finna i kategorierna den ensamma modern, den åldrande kvinnan eller barnet. Använder hon bara sig själv och sin självbiografi som bålverk, litterär tomteverkstad och självbiografisk skafferi för att hämta nödvändigt grundmaterial att exponera i sitt författarprojekt för att kunna synliggöra ordlöshetens smärta och de marginaliserade människornas outsägliga smärtpunkter?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I media framställs dessa ofta som hennes egna autentiska egenskaper (också av henne själv!) Och hon spekulerar hon i dem. Hon lanserar och iscensätter dem och förhåller sig till dem, går utanför och ironiserar. (ur olika positioner). Och när hon själv framträder i media är hon dem. Hon gynnas av dem och blir igenkänd i dem.
I en intervju i Aftonbladet 2006-10-07 i sambandet med invalet i Svenska Akademin säger Lugn:

"Jag måste akta mig för att bli alltför etablerad!" Hennes medvetenhet om att hon skriver från en underdogs position och att hela hennes författarskap är grundlagt på denna bädd lyser här tydligt igenom i svaret. Hon får inte bli alltför etablerad helt enkelt. Då förlorar "den självbiografiska fiktionen" sin potens och autentiska karaktär. För det är autenticiteten som är viktig i sammanhanget. Den konstnärliga trovärdigheten. Inte den dokumentära, självbiografiska.
Och Kristina Lugn bevisar ständigt själv att det i princip aldrig är fråga om självbiografiskt skrivande utan alltid rör sig om konstnärlig gestaltning och fiktion dock ofta med användandet av självbiografiskt material. I en intervju i Aftonbladet 1982 säger hon: "Jag skriver inga bekännelser utan gör litterära gestaltningar men Percy Wennerfors har naturligtvis stora likheter med min barndom"

I TV-programmet Sju pojkar och sju flickor berättar Kristina Lugn i seriösa ordalag om sina uppväxtår. Hennes tal varvas med autentiska fotografier och hon berättar till synes öppet och bekännande om sin barndom och läser ur diktsamlingarna Percy Wennerfors och Hundstunden. Diktjagen kopplas i hop med det dokumentära/autentiska i fotografierna och därmed med Lugn och blir för tittaren självbiografiska. Det blir skenbart dokumentärt. Ingenstans tas tittaren ur villfarelsen och de blir aldrig varse det faktum att detta program inte är dokumentärt utan uppblandat med fiktiva jag ur Lugns diktsamlingar. Detta är helt i linje med Lugns författarprojekt. Att spekulera i, och dela upp de olika jagen och uppnå fiktiva effekter med detta i gestaltningen. Först och främst gäller att gestalta och att påvisa de enskilda individernas outsägliga smärta. Men vem är det då egentligen som talar i Kristina Lugns verk? Finns det inte någon inre själ som är Lugn?

Ann-Helen Andersson skriver i sin avhandling "Jag är baserad på verkliga personer. Ironi och röstgivande i Kristina Lugns författarskap" (H: ström, Serie Akademi, 2010) att Kristina Lugns författarskap i sitt uttryck i lyriken och dramatiken och också i hennes förlängda författarpersonlighet i medierna talar utifrån skiftande jagpositioner.

Att hon leker med identiteter. Att hon helt enkelt leker med sin egen identitet. Att de jag och utsägelses positioner som hon etablerar i sina verk och sina medieframträdanden endast äger sin tjänlighet och moral i att uttrycka ensamma marginaliserade människors tillkortakommanden och smärta.
Ann-Helena Andersson pekar ut de olika perioderna i Lugns karriär och visar att den inledning på sitt författarskap som Lugn fick i medierna var som en självbiografisk odyssé där Lugn själv jämt och ständigt manifesterade sin ensamhet, sitt kontaktsökande, sin självmordsbenägenhet och att hon mycket senare i sitt författarskap ägnat viss uppmärksamhet åt detta och önskat om inte ta tillbaks så ändå att tillskriva dessa utsagor och utspel ett eko av att just det fiktiva manifesterandet och gestaltandet av och ur sina texter.

Ann-Helena Anderssons avhandling om Kristina Lund är den första avhandlingen om Kristina Lugns författarskap avhandlas ironin och det röstgivande. Ann-Helén Andersson beskriver hur Lugn i modern form bygger ut sitt författarskap till att omfatta mediala jagpositioner nödvändigtvis inte av dokumentärt slag. Att hela Kristina Lugns författarprojekt är en lek med jagpositioner. Som i den moderna författarrollen att bygga ut sitt författarjag till ett medialt, kanske till och med i en medial samling persona. Ann-Helén Andersson säger: "För att skapa en helhetsförståelse för Lugns litterära produktion är det centralt att reflektera kring utsägelsestationerna i hennes författarskap"

Lugn säger i en intervju att hon inte gillar offentligheten, att den känns farlig, men ändå syns hon ofta och har en gedigen roll i offentligheten. Som invald i Svenska Akademin blir hon för evigt etablerad tillhörande det absoluta etablissemanget. Det finns en fara för henne där enligt Lugn. Att bli för etablerad. Detta skulle innebära en risk för litterär och social blindhet om man gissar Lugns mening i detta stycke. Att hon skulle förlora sitt perspektiv från utanför, från annanstans, från underläget. Att autenticitet i hennes texter skulle riskeras

Den moderna författarrollen har ju i flera stycken ifrågasatts och diskuterats och lanserats som mera tudelad och isärtagen i form av alla dessa mediala blandningar av fiktivt och dokumentärt med självbiografiskt och fiktivt stoff i såta blandningar. Inte minst bloggandet är ett exempel. I Sverige finns flera författare som etablerar offentliga mediala jagpositioner som blandas med det fiktiva och ofta inte går att urskilja från deras privata jag där det självbiografiska och det fiktiva växlar över i varandra och det inte längre finns några klara gränser som hos Björn Ranelid, Jonas Gardell, Carolina Ramkvist m.fl.

Lugns författarprojekt har hela tiden använt sina tekniker för att iscensätta marginaliserade själars tillkortakommanden. Hennes positioner och utgångslägen har som ovan nämnts oftast varit barndomen, den ensamstående mamman eller den äldre kvinnan. För att uppnå smärtan och nå autenticitet har hon tagit till sin hjälp sin egen självbiografiska stomme.
Men att det inte är Lugns självbiografier vi har fått skåda i dessa diktverk och dramer är av Lugn själv noggrant försäkrat och garanterat.

Ann-Helen Anderssons återger i sin avhandling om Lugns författarskap "Jag är baserad på verkliga personer" ett utsnitt ur TV-programmet Nike 1996 där Kristina Lugn intervjuas med anledning av att konstnären Leif Zetterlings i sin porträttsamling Profiler målat Kristina Lugns sittande vid skogstjärnen med böljande hår i en tydlig John Bauerparafras travesterande Bauers välkända sagoprinsessa. Programledaren Tom Aland kommenterar målningen och säger till Lugn:
Du ser ju truligt ledsen ut!
Och Lugn går in på ett resonemang om att man kan vara lycklig och ovetande i sin olycka och så småningom replikerar Aland:
"Det finns många Kristina Lugn alltså?"
Och Lugn svarar:
"Ja, eller också finns det ingen. Det är ju en varubeteckning, det där Kristina Lugn"

Benny Holmberg

Ur arkivet

view_module reorder

Västerbottenskarta

Vad är det för kartbild av ett landskap som litteraturen tillhandahåller? Om litteraturen kan sägas vara en modell av världen, vilken modell av Västerbotten är det som har kommit att ...

Av: Anders Öhman | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2011

Carl-Göran Ekerwald

Vad är bildning?

Gunnar Lundin om en ny bok av Carl-Göran Ekerwald: Om bildning -: tio dagböckers vittnesbörd

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 11 augusti, 2017

En praktisk humanism

Vad händer första veckan i skolbänken? Jag minns spelet mellan den avgudade lärarinnan i katedern och de nya kompisarna. Och jag minns att någon gång i puberteten förvandlades spelet i ...

Av: Gunnar Lundin | Gästkrönikör | 18 juni, 2012

Caspar David Friedrich och stanken av härsket fiskfett

Det ser ut som en tanke. Det lilla tegelhuset ligger i skuggan av Greifswalds Domkyrkas höga torn, inne i den trånga lilla gränden Turmgaße som förbinder Langestraße med Domkyrkoplatsen. Fadern ...

Av: Crister Enander | Essäer om konst | 19 oktober, 2009

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu

Det finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Scenkonstens porträtt | 24 januari, 2012

I Sapfos spår

”Någon, säger jag, kommer att minnas oss i framtiden”. Orden är Sapfos egna och blev en profetia för hennes poesi, läses och uppskattas världen över trots att den har mer ...

Av: Kristina Lauridsen | Övriga porträtt | 29 oktober, 2013

Ryttarstatyn - Några anteckningar om August Strindberg

Året är 1887. Natten är sen. Men på Rydbergs Kælder är stämningen hög. Röster sorlar, skratten rungar. Champagnen och spriten flödar. Lokalen är full av människor, trots den sena timmen ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 01 maj, 2010

Det andliga kallet i Roy Anderssons film "Du levande"

Bra filmer är de som inte endast underhåller men som även bär på starka budskap som dröjer sig kvar i tanken och där lockar till gensvar. För Simon Henriksson är ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 04 augusti, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.