Cezar Florin Huştiu. Dikter

 Jag heter Cezar Florin Huştiu och kommer från Rumänien; är bosatt i Sverige sedan 2007; jag har bland annat varit verksam som tolk. Jar varit publicerad i antologin Ord på pränt ...

Av: Cezar Florin Huştiu | 20 Maj, 2013
Utopiska geografier

Marilyn, det förevigade barnet, en hummingbird

”Marilyn lever!” jublade texten i Liljevalchs utställningskatalog år 2002. Det var 40 år efter Marilyns död. Nu har det gått 50 år sedan den platinablonda Hollywoodstjärnan hittades livlös i sitt ...

Av: Nicole E. Wallenrodhe | 04 augusti, 2012
Essäer om film

Walking on Manchester

I Manchester regnar det alltid och vinden blåser oavbrutet, men britterna kallar det vänligt för “bris”. Det är en mörk och kaotisk stad, där det gamla olyckligt tränger sig med ...

Av: Nadia Scapoli | 23 januari, 2014
Resereportage

Bild: Hebriana Alainentalo

17 dikter av Carsten Palmer Schale

Splittrande självpresentation

Av: Carster Palmer Schale | 13 juni, 2016
Utopiska geografier

Anarkismens brand har släckts, kompromisserna har blivit för många



Kjell Espmark. Foto: Cato LeinMed anledning av att Kjell Espmark fyller åttio år - den 18 februari - publicerar vi denna intervju, gjord för en del år sedan i ett somrigt Gamla Stan.

Dagen är såsom fylld av oinfriade löften. Den ligger ännu orörd och väntar lätt dold i ett svävande dis. Gatorna är tomma sånär som på en och annan enstaka flanör som i sin avskilda ensamhet antagligen är på jakt efter en stund av stillhet och frid.

Lugnet är dock djupt förrädiskt; blott en hägrande illusion att drapera sina plågsamma minnen i. Vår tid är brusets, informationsöverflödets, de smattrande telegrammens och helvetesrapporternas tidevarv. Vi har fastnat i en ohämmad fors av ondska och korruption, ond bråd död och stelnade makthierarkier som mäktiga reser sig ur jorden, oöverkomliga och alltmer lika orubbliga fästen. I deras skugga tvingas vi söka den lilla flämtande lycka och tillfredsställelse som vi var och en är förmögna till i denna den växande vanmaktens tid.

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Någonting dramatiskt har hänt; något är satt i rörelse som ingen längre varken riktigt vet vad det är eller hur det ska kunna stoppas. Det börjar bli - med Kjell Espmarks ord - Sent i Sverige.

Dagens flanörer flanerar inte längre som fordom för sitt höga nöjes skull, de ser snarare ut som om de desperat försöker fly undan denna vetskap och insikt om vår tids hänsynslöshet som vi alla tvingas dra efter oss som tyngande bojor. Många fortsätter att gömma sig, kanske för att skydda sig från att den bräckliga hinnan mellan vardaglighet och galenskap inte ska spricka upp i sömmarna.

Detta gäller tyvärr även de intellektuella, författarna och debattörerna vars uppgift det väl trots allt fortfarande är att högljutt varna för och kämpa mot maktens falska utspel och hårt brutala nävar som allt oftare slår neråt? I stället tiger de om väsentligheterna genom att under stora svarta rubriker ynkligt pipa om oväsentligheter med allt tunnare stämmor.

Tystnaden, frånvaron av öppen kritik och engagemang, slår nästintill lock för våra öron.

Vad händer egentligen runtomkring oss? Vart är vi på väg? Hur förmår vi framhärda i en tid av tysta överenskommelser mellan stat och storindustri, där alla beslut fattas långt ovanför den parlamentariska ordning som trots allt lär råda i landet Sverige?

Kanske befinner vi oss i helvetet. Allt tyder på det, även denna lugna disiga dag. Något händer; något förändras snabbt och omärkligt när jag slår mig ner och ännu en gång sakta bläddrar i de nästan sönderlästa volymerna - med alla sina understrykningar - vilka sammantagna utgör Kjell Espmarks romansvit "Glömskans tid".

Stanken av förruttnelse tränger sig plötsligt på, kvävande och djupt äcklande, som var vi nu förflyttade till en gammal övergiven sopptipp. Diset runtomkring tätnar. Sikten skyms nu i stället av en svårgenomtränglig vithet som inte längre ser ut som dimma men nyckfullt och förrädiskt skingrar och löser den upp det som alldeles nyss kunde urskiljas klart och tydligt; det är som om denna envisa och påträngande vithet också gräver hål rakt in i minnet.

Det är inte alldeles lätt att säga hur vi hamnat här. Men att det gick mycket fort tycks stå bortom allt tvivel. Det var som om ingen hann reagera på vad som egentligen hände. Eller kan det ha varit så att denna skrämmande verklighet kom smygande över oss, närmast omärkligt? Vem minns då idag hur det egentligen gick till?

Steg för steg rör vi oss sakta genom detta egendomligt bekanta landskap. Inget tycks vara direkt främmande eller avvikande från det vi en gång faktiskt sett och själva upplevt. Det är snarast som att i verkliga livet tvingas återvända till en av de där omskakande mardrömmarna vi aldrig lyckas glömma helt eller kan göra oss fria ifrån ens i vaket tillstånd.

I detta Inferno som Kjell Espmark målar upp i sina romaner härskar Glömskan. Ingen minns från den ena dagen till den andra vad han eller hon gjorde igår. Minnet är utraderat, ja såsom sönderfrätt av medvetet utsläppta frätande syror. Den som ena dagen var lärare står kanske idag i en operationssal och ska just till att höja kirurgens skalpell. Den som igår var städerska på ett sjukhus, hon sitter idag som myndig domare i en rättssal. Läraren i fornfranska sopar denna morgon gator.

Ingen vet längre var de hör hemma; ingen minns ens var de bodde natten före eller med vem de är gifta eller om barnen innanför dörren de knackar på efter arbetets slut är deras. Det finns inte kvar några påtagliga eller pålitliga spår av det förflutna. Nu är alla utelämnade till det absurda godtycke som får härska fullkomligt oinskränkt. Upplösningen och sönderfallet fortskrider obevekligt och med en lavinartat tilltagande hastighet.

Den vandring genom ett land vilket trots allt är vårt eget som Kjell Espmark tar oss med på i sin nu fullbordade romansvit Glömskans tid är en skrämmande upplevelse. Sju ensamma röster, en för var volym, möter oss med en stark längtan efter att få hjälp att åter börjar minnas; den tillfällige besökaren som inte är någon annan än just du och jag, alltså läsaren, blir för gestalterna en väg till och en möjlighet att åter nå tillbaks till de bedövade, de nästan förlorade minnena.

Ute i god tid sitter jag och väntar på Kjell Espmark. Dagen är som sagt stillsam och intagande. Sakta har nu folk börjat strosa genom Gamla Stan. De flesta av turisterna tycks nöja sig med att ögonshoppa. En känsla av lugn har för ovanlighetens skull lägrat sig över Järntorget. Ingen stress, inget jäkt. Solen skiner och människorna ler och ser nöjda ut. Avståndet till Glömskans Inferno tycks i detta ögonblick vara bedrägligt långt.

Tyst och nästan omärkligt rör sig någon bakom ryggen. Plötsligt står han där, med sitt vänliga leende och en framsträckt hand. Ögonen blickar nyfiket och generöst granskande. Restaurangens ägare och värd kommer fram och hälsar Espmark hjärtligt välkommen. Espmark tycks halvt om halvt vara stamgäst här.

När Kjell Espmark sedan med sakta och lite smått reserverade rörelser slår sig ner vid bordet börjar samtalet snubblande och trevande, som om ingen av oss riktigt vet vilken tråd vi ska börja nysta i. Men det dröjer inte många minuter förrän tungorna lossnar och diskussionen kring den "undermänskliga komedi" som senare enbart fått namnet Glömskans tid sätter fart.

Kjell Espmark ger till förstone ett på många sätt tillbakadraget, ja nästan litet pojkaktigt blygt intryck. Det är uppenbart att han på inget sätt vill framhäva sig själv; han tycks trivas i en mer anonym och tillbakadragen tillvaro. Hans idealvärld - vid sidan av den privata - är med stor säkerhet skrivandets värld. Det är genom de skrivna orden han vill förmedla sig med omvärlden, inte via massmedia som så lätt förvränger och feltolkar orden.

Ty den skrivande människan är den observerande människan. Och hans skarpa blick, som förmår skifta från det allra varmaste blått till den nödvändiga iskyla vilken så ofta utmärker just den utanförstående observatören som alltid förmår att se mer än han lyckas bli iakttagen.

Det verkar också närmast som om Kjell Espmark finner sig en aning besvärad av att bli intervjuad. Men det tar inte någon längre stund förrän han mer eller mindre tycks ha glömt bort att det är en intervju. Alltmer uppslukas han av det vi pratar om. Han blir öppen, entusiastisk och den första reservationen växlar om till en ökande intensitet som ligger mycket tätt intill närheten och öppenheten i den förutsättningslösa dialogen; det öppna, ärliga och ömsesidiga samtalet.

- Du kan inte ana hur skönt det är att äntligen ha fått gå i pension, säger plötsligt Espmark med en stor lättnad i rösten. Att nu kunna ägna min tid mer åt skrivandet är verkligen en befrielse. Tidigare fick jag alltid stjäla mig till några timmar på förmiddagen då jag kunde skriva innan telefonen började ringa. Det var en svår kombination att vara universitetslärare med en ganska krävande tjänstgöring och samtidigt skriva. Ofta var det rent tidsmässigt mycket svårt att pressa in skrivandet i universitetslivet.

Vad Espmark syftar på är arbetet som professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, vilket han nyss med ålderns rätt har lämnat. Åtagandena i Svenska Akademien har han dock kvar. Nu är han även ordförande i Nobelkommittén.

- Det finns ändå situationer som påminner om varandra i att vara forskare och författare, tillägger han efter en stunds eftertanke. Men man har olika lojaliteter. Som författare mot texten och som forskare gentemot forskarsamhället. Den stora skillnaden är den frihet man har som författare.

Då jag tror att personen Kjell Espmark är en ytterst pliktuppfyllande människa bör denna skillnad mellan författaren och ämbetsmannen ha varit mycket stor, rentav avgörande. Den lätthet och intagande öppenhet som finns i hans poesi, det direkta tilltalet till läsaren, den fria och raka dialogformen i dikterna som sedan också präglar romanerna står tveklöst för den pliktuppfyllande tjänstemannens direkta motsats. Kanske är detta en av förklaringarna till att den ytterst teorimedvetna, djupt kunnige och lärde litteraturprofessorn i rollen som författare så medvetet och tydligt strävar efter att inför läsaren frigöra sig från alla betungande teorier som trots allt finns därunder och som har varit i allra högsta grad närvarande under arbetet med de skönlitterära texterna.

- För författaren, tillägger Espmark, gäller det att alltid ta sig ur det språk som riskerar stelna till retorik. Författaren ska ställa diagnosen men inte skriva ut recepten. Där ska läsaren ta över.

Det är många som genom åren har kallat Kjell Espmark för professorn som blev diktare. Själv understryker han att det faktiskt förhåller sig tvärtom, och att det inte alls var klart att han skulle fortsätta den akademiska vägen när han debuterat som poet.

Detta är något som inte minst framskymtar i den andra del av Per Wästbergs dagböcker som kommer i höst, "En ung författares dagbok" (Wahlström & Widstrand). Den omfattar åren 1951 till 1953 och där dyker en ung och ännu sökande diktare vid namn Kjell Espmark upp lite då och då, fast mest i periferin.

I februari året 1952 skriver till exempel den mycket unge men rejält självgode Per Wästberg: "Pratade 1 ½ tim med Kjell Espmark som är ytterst sympatisk och har samma åsikter som jag. Han hade till Femtital sänt en 'objektivistisk' skiss som refuserades. Hans teori förträfflig, med dess stränga och ärliga hantverksbasis och dess tonvikt på komposition och helhet. Hans rent skönlitterära planer verkar mycket spännande. Tror han måste hålla ut länge innan de ger varaktigt resultat."

Som en kuriositet i det här sammanhanget kan nämnas att Espmark år 1948 vann gymnasieföreningen Eddas litteraturtävling med några romantiska dikter och debuterade året därpå i skrift i Bonniers gymnasiemagasin "Medan Lagrarna Gro" med "Sonat i moll".

- Ibland har det besvärat mig att bli behandlad som professorn som skriver poesi, säger också Espmark utan att fördenskull låta bitter, enbart besvärad.

- Jag debuterade ju som poet redan femtiosex och disputerade inte förrän sextiofyra.

Detta säger han samtidigt som han ur sin portfölj tar upp manuskriptet till den avslutande delen av sin romanserie, med titeln "Glädjen". In i det sista, fram till den absolut sista dagen då han bokstavligen är tvingad att lämna ifrån sig romanen till förlaget fortsätter Kjell Espmark att arbeta med den. Ändra enskilda formuleringar, putsa på språket, och framhärda i det hårda arbetet att eftersträva den enkla och fängslande klarhet i tilltalet som utmärker hela sviten.

- Harry Martinson talar om den andra enkelheten, säger Espmark senare. Detta att man måste ta sig igenom komplikationerna för att nå en ny enkelhet bortom dem. Byggnadsställningarna som man arbetat efter under skrivandet får på inga villkor synas i den färdiga boken. De ska på inget sätt sticka läsaren i ögonen.

- Mitt romanbygge har varit igång länge och har förgreningar långt tillbaka i mitt författarskap. Alla de enskilda volymerna går i princip tillbaka till dikttrilogin "Sent i Sverige". Där återfinns gestalterna, men där är de då givetvis ungefär femton eller tjugo år yngre än de är i romanerna.

I en arbetsanteckning från den 19 mars 1972 skriver Espmark: "Min comédie humaine: en uppförstoring av Röster i förskingringen" - det var arbetsnamnet på den samling som senare skulle heta "Samtal under jorden" och ingår i trilogin "Sent i Sverige" - "varje dikt blir kortroman. Öppen serie på ca 100 s styck, öden i jagform ur vårt samhälle, ett återfunnet strindbergskt arkiv av medborgarromaner (nu frammumlade ur 'förskingringen')".

- Min mänskliga komedi kom väl inte att bli en öppen serie. Den stannar vid sju volymer, bara en gest i riktning mot svunna tiders gigantiska romanföretag.

- I samma arbetsanteckning som alltså jag skrev för tjugofem år sedan står det även del om metoden: "ett mödosamt rekonstruerande i tomheten av förlorat liv, glimmande räddade episoder, oklarheter, vitnade sekvenser, förfalskningar, motsägelser, allt i jag-form." Där står inget direkt om glömskan men fragmentationen, tomheten och det mödofyllda rekonstruerandet av det förlorade finns där redan.

Det är en smått skrämmande tanke att dessa romaner som på ytan tycks så enkla, direkta och träffande har varit mer eller mindre planlagda under en så lång tidsrymd.

Ty tveklöst är det vår egen högst aktuella tid som fångas och skildras i Espmarks romaner och det på ett sätt som ingen har varit i närheten av sedan Lars Gustafsson skrev sin fem romaner starka "Sprickorna i muren" i början av sjuttiotalet.

Har verkligen dessa tendenser i vårt samhälle av tilltagande och en på alla sätt mentalt och moraliskt urgröpande och bedräglig historielöshet, en massmedial korruption av vårt medvetande, en politikens bankrutt genom ett tilltagande svek mot medborgarna i det ökade samarbetet med storfinansen bakom våra ryggar, har allt detta varit synligt och fullt möjligt att tyda under en så lång tidsperiod? Har det hänt så litet under ett helt kvartssekel? Eller kanske rättare formulerat: Har utvecklingen och de allmänna tendenserna varit så entydiga under så lång tid?

Svaret måste hur man än vrider och vänder på det dessvärre bli - ja!

Paradoxalt nog har Kjell Espmark när han skrivit sin romansvit blivit anklagad för att vara ett "högerspöke". Detta skedde, som de flesta säkert minns, i samband med att Espmark gav ut den roman där en statsminister vid namn Johan Kleve har blivit mördad och tvingas framhärda i sitt Inferno i Saluhallen. Då när romanen "Hatet" kom ut stormade de samtliga fram - allt ifrån Harry Schein till DN:s Lars-Olof Franzén - med dragna riddarsvärd för att sabla ner på Kjell Espmark, ledamoten av Svenska Akademien, som haft fräckheten att ens våga röra vid vår tids sista helgonlegend. Samtliga angriparna var dock pinsamt nog oförmögna att se att det var en roman de angrep, inte ett försök till varken en dokumentär eller ens en fritt litterär skildring av den mördade Olof Palme.

- Den värsta missuppfattningen var ändå den politiska, säger också Espmark med ett stråk av både sorg och skratt i stämman. Jag blev ju placerad till höger om Timbro när kritiken sedan började komma mer inifrån det socialdemokratiska etablissemanget.

På alla sätt var den debatten ofattbar, infantil intill obegriplighet. Författaren till "Glömskans tid" har sin politiska hemvist snarare till vänster om socialdemokratin än till höger om den. I flera avseenden har jag personligen läst romansviten som en besvikelsens klagosång över hur just denna socialdemokrati har svikit nästan alla sina tidiga målsättningar för att till varje pris bli till ett statsbärande parti, och det på bekostnad av såväl ideal som väljarnas sviktande förtroende.

Finns det någon enskild volym av de sju som utgör ett centrum så är det enligt min mening "Lojaliteten". Dess berättare är en gammal murare, född år 1900. Av alla de sju rösterna är det också han som äger det bästa och i särklass skarpaste minnet i denna minnesförlustens tid.

- Svitens politiska smärtpunkt, säger nu också Espmark, ligger hos Martin Vredes samtal med sin bror i "Lojaliteten". Arbetsanteckningen jag visade tidigare är skriven på samma dag som Dagens Nyheter hade en stor intervju med den gamle arbetaren Martin Sällmark, en intervju som med sin bild av Branting under storstrejkens år 1909 är utgångspunkten för just den romanen. I ett första utkast hette romanen "Han som såg Branting gråta". En annan av de vid samma tillfälle planerade romanerna är den som kom att heta "Hatet". Men boken om den gamle arbetaren tänktes den gången inleda serien. Skälet till detta formulerar jag något senare i arbetsanteckningarna: hans liv "omfattar hela det svenska välfärdssamhällets framväxt" och är därmed "romanseriens naturliga ram".

Eskil, brodern till den eftertänksamme och sympatiske muraren Martin Vrede, är förvisso död, ja han avled redan under Spanska inbördeskriget när han slogs för sina politiska ideal. Ändå finns han där ständigt närvarande. Mellan de bägge bröderna pågår en evig dispyt om den politiska utvecklingen i landet. Brodern tycker med oförminskat kraftfulla anklagelser att Martin Vrede (som i långa avsnitt får representera den politiska reformismen) har offrat alldeles för mycket av de ursprungliga visionerna och grundläggande idéerna - som de en gång trots allt delade - på det heliga partipolitiska altaret.

Anarkismens brand har släckts, kompromisserna har blivit för många, sveken i pragmatismens och den partipolitiska taktikens namn är numera omöjliga att ens kunna räknas. Nu finns kanske inte längre någon väg tillbaka...

"Jag är inte densamme utan Eskil", säger Martin Vrede när han tvingat broderns röst till tystnad. "Jag behöver honom för att vara levande, för att lockas att då och då förnya mej - det måste man ju även om man är gammal. Han är en oumbärlig del av mej, det inser jag nu när det börjar bli för sent. Tillsammans kunde vi ha talat för både den starka välfärden och den enskildes integritet och fria växt. Tillsammans hade vi kunnat."

Det stycket - och då inte minst den sista meningen: "Tillsammans hade vi kunnat " - bildar något som liknar Kjell Espmarks politiska credo: En ursprunglig och ännu oförstörd socialdemokrati förenad med starka inslag av anarkismens tro på individens frihet och suveränitet. Martin Vrede står här - såsom representant för socialdemokratin - i slutet av romanen utan den enskildes frihet som brodern slagits för. Kvar är ett gigantiskt maktbygge och en likaledes oöverskådlig byråkrati, utan minsta ansats till rötter i varken vår eller sitt eget partis historia.

- Min politiska världsbild har ett starkt anarkistiskt inflytande, säger Kjell Espmark. Redan under studieåren kände jag en stark dragning till SAC (alltså syndikalisterna). Jag skrev kritik i Arbetaren. Jag ser idag inte anarkismen som en möjlig statsform. Då skulle hajarna ta över direkt. Men den är en nödvändig motmakt.

När kyparen bär ut tallrikarna och det är tid för kaffet börjar tankarna vandra. Jag har svårt att få bilderna att smälta samman, att bilda ett helt. Litet i smyg betraktar jag Kjell Espmark. Hans ögon är fyllda av samma oförställda men stillsamma glädje; han tycks klara av att bära tidens plågor med ett vardagens jämnmod. Den blyghet som först gjorde sig märkbar har alltmer försvunnit. När han berättar vaknar hela kroppen till liv. Händerna gestikulerar. Han vill verkligen nå fram; han vill bli förstådd.

Bilden av denna människa som nu sitter framför mig är inte alldeles lätt att foga samman till ett helt. Kontrasten mellan å ena sidan personen och å andra sidan hans litterära verk är svår att fullt ut förstå. Det är en ekvation som inte vill gå ihop. Den tycks inte stämma riktigt. Till sitt sätt är Kjell Espmark ytterst stillsam, inga överord faller över hans läppar. Hellre stannar han upp en stund, för upp högra handen till pannan i en eftertänksam gest, än att han fäller ett förhastat omdöme eller ett yttrande han inte fullt ut kan stå för.

Det är som om det pågick en ständig inre strid; en strid mellan sanningssägaren och ämbetsmannen eller kanske snarare mellan å ena sidan den frihetstörstande författarens längtan efter att få tala ett rakt ohymlat klarspråk och å den andra sidan den okuvligt trogne pliktmänniskan.

Kjell Espmark för tankarna till något svårfångat, något undflyende och skyggt, där han med en sällsynt lågmäldhet framför de mest överraskande påståenden med en fullkomligt självklar och okonstlad stämma. Som detta med en Akademiledamot med dragning åt anarkismen...

När kyparen häller upp kaffet rycks jag ur mina funderingar. Jag frågar Espmark om han nu efter att ha avslutat romanserien kommer att gå in i den mörka tomhet som många författare talar om när de nått slutet på ett stort arbete.

- Nej, det känns som en stor frihet att vara klar, säger Espmark. När man går in i ett sådant här projekt måste man ju även kunna ta sig ur det.

- Det är alltid lika deprimerande varje gång att man måste skriva så mycket dåliga texter innan de blir bra. Jag tror inte att man har en vision som man översätter till text. Man arbetar sig fram till utopin i det ögonblick när man skriver.

Många har säkert undrat över varför Espmark till viss del har valt lätt igenkännliga levande eller döda förebilder till sina romaner. I svitens första band, "Glömskan", är det ingen mindre än Kjell Espmark själv som används till råmaterial, i "Missförståndet" finns delar av Olof Lagercrantz inknådade och i den nämnda "Hatet" återfinns likheter med Olof Palme.

- Min tanke på med att skapa en motbild eller kritisk modell bygger på att man ska känna igen sig ett gott stycke. Men sedan ska berättelsen gå på tvärs och få en att haja till - det här var bestämt inte det man var förtrogen med. Om författaren bara stryker erfarenheten medhårs för han inte läsaren till en ny insikt. Det gäller att på en gång väcka förväntningar och bryta mot dem, på en gång erinra om normen och göra våld på den. Först då tror jag att författaren kan få sin läsare att spärra upp ögonen och verkligen se.

Kjell Espmark skriver hela den dystopi som Glömskans tid, den undermänskliga komedien, utgör på ett språk som är klart som källvatten och vasst som en laserstråle och alltid skrämmande och oroande träffsäkert genom balansgången mellan vardagsjargong och ett mer litterärt tonläge. Varje mening bär hela tiden framåt, alltid framåt mot nya mål och för därmed berättelsen vidare och vidgar samtidigt insikterna i samhällskritiken av vår egen tid. Han förmår oavbrutet för varje volym av denna imponerande romansvit öppna ögonen på sina läsare och visa upp ett samhälle som fullkomligt håller på att förlora såväl sina rötter bakåt i historien som sin politiska trovärdighet och moral.

Den politiska eliten är genomkorrumperad. Chefredaktören, porträtterad i helfigur i romanen "Föraktet" och som nämnts bär omisskännliga drag av Olof Lagercrantz, med suverän makt över opinionsbildningen - vilken givetvis är mer än avgörande i en tid då glömskan redan dödat våra egna minnen - är maktens handgångna tjänare. Han är reducerad till den politiska maktens megafon.

Hämnaren - den store och framgångsrike ekonomen - som vi möter i "Revanschen" visar sig snart alls inte vara herre över den så kallade marknaden. Han är dess slav. Transaktionerna går pilsnabbt över världen via datorer, via denna digitala verklighet över vilken ingen längre äger full kontroll.

I den glömskans tid, som är vår tid, har Marknaden tagit makten över oss människor.

För varje volym har Kjell Espmark breddat skildringen och fördjupat kritiken av vår samtid. Den förtjänar många läsare, även om dess budskap är minst sagt skrämmande och ytterst oroväckande. Men jag tror att Kjell Espmark ser sig själv som en samhällets nattväktare som nu för fullt har slagit larm.

- Den stora huvudpersonen i hela serien är läsaren, säger Espmark. Ty vem är vandraren som konfronteras med än den ena, än den andre i detta skuggrike? Min tanke är att det är läsaren. Det är till henne var och en av mina gestalter riktar sin monolog, det är henne var och en hugger tag i, försöker övertyga, kanske dupera, men framför allt griper efter för att få en samtalspartner och därmed bli i stånd att reda ut sin situation. Det kan man nämligen inte på egen hand i glömskans rike. När ingen lyssnar står tankarna stilla i luften, knäppande och surrande, och orden stockas i munnen. Så verkets huvudperson är ingen annan än du under din vandring genom detta Inferno. Rösterna försöker övertyga dig som läsare om att det är deras sanning som är den enda rätta och oanfrätta.

- De vädjar efter din förståelse!

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

En moralisk historia

Mandy Rice-Davies har avlidit sjuttio år gammal efter att länge ha kämpat mot cancern, meddelar BBC. Om omständigheterna hade varit annorlunda, påstår någon som kände henne, hade hon kunnat bli ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 29 december, 2014

Det är läsaren som ger poeten ett ansikte

Eugenio De Signoribus är en av Italiens främsta poeter. Han föddes i Marche, en region i Italien i vilken än Giacomo Leopardi föddes. Han har givit ut flera diktsamlingar: Case ...

Av: guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 21 december, 2009

Urkult 2011 med fantastisk musik och eldshow

Någonstans mellan Bräcke och Ragunda dånar ett tåg fram. Nåja, dånar, är kanske att ta i – det gamla veterantåget körs i bekväma 90 kilometer i timmen, och det tar ...

Av: Mikael Audell, Sunna Nordgren | Allmänna reportage | 09 augusti, 2011

Mimesis ett (icke)begrepp hos Heidegger?

Martin Heideggers filosofiska tänkande är en destruktion av den västerländska filosofins egen historia, ett tänkande som vänder sig tillbaka mot filosofins ursprung och på nytt ställer sig inför de frågor ...

Av: Henrik Örnlind | Agora - filosofiska essäer | 21 juli, 2013

Årskrönika av Crister Enander

Det blir bara ytligare. Det blir mindre betydande. Halten sjunker i snabb takt och det som kan kallas för bestående förvandlas alltmer till något mossigt och absurt antikvariskt. Men var ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 24 december, 2011

Franz Kafka. Foto: Wikipedia

Tre dikter av Franz Kafka

Erik Carlquist föreslår tre dikter av Franz Kafka tagna från brev han skrev.

Av: Erik Carlquist | Gästkrönikör | 11 augusti, 2015

Tino Sehgal - immaterialitetens konst

Tino Sehgal, Louise Höjer, Richard Julin. Foto: Jesper Nordström Tino Sehgal ställer ut konstruerade situationer som skiljer sig från performances genom att de inte får dokumenteras på något sätt - varken med ...

Av: Charlotte Norlin | Konstens porträtt | 18 mars, 2008

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 31 mars, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.