Vad gör socialdemokratin med bohemen, satirikern och radikalen Bengt Lidforss?

En nyutkommen bok om den ofta förtalade och motarbetade Bengt Lidforss, ”Bortom det acceptablas gränser – Bengt Lidforss och lundaradikalismen” kompletterar och fördjupar den biografi som redan finns; Nils Beyers ...

Av: Michael Economou | 10 februari, 2015
Litteraturens porträtt

Seamus Heaney 1939-2013

Irländarna är ett läsande folk som vet att uppskatta sina författare. Man kan möta fyra av dem på konstverk i mer än dubbel storlek i en bokhandel i centrala Dublin ...

Av: Ivo Holmqvist | 31 augusti, 2013
Övriga porträtt

Marco Missiroli

Skrivkonsten mellan väsentlighet och dikt

En intervju med Marco Missiroli. Marco Missiroli är född 1981 i Rimini men bor sedan många år tillbaka i Milano, där han givit ut flera böcker och fått prestigefulla priser som ...

Av: Guido Zeccola | 01 november, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Om Sohrab Rahimi, en intervju om och kring skapelseprocessen

En gång sade du, Sohrab, till mig, i ett annat sammanhang, om kritiken som sådan, vilken jag framhävde som en gestaltning: ”Ja. jag gillar ordet gestalt. För då skriver man ...

Av: Freke Räihä | 16 juni, 2012
Litteraturens porträtt

Det är läsaren som ger poeten ett ansikte



Eugenio De Signoribus Eugenio De Signoribus är en av Italiens främsta poeter. Han föddes i Marche, en region i Italien i vilken än Giacomo Leopardi föddes. Han har givit ut flera diktsamlingar: Case Perdute, Altre educazioni, Istmi e chiuse, Principio del giorno, Memoria del chiuso mondo. Ronda dei conversi. Men hans opus samlades i en enda bok Poesie 1976-2007 som kom ut 2009 på Garzanti förlag. Saken är absolut ovanlig i Italien, speciellt för en poet som fortfarande lever. Detta betyder att De Signoribus betraktas som en av Italien mest betydande poeter.

Det Italienska Kulturinstitutet i Stockholm har nu publicerat det andra numret av den tvåspråkiga tidskriften Cartaditalia  med Poesi som tema (se recensionen här:

( http://www.tidningenkulturen.se/index.php/kritik-mainmenu-52/tidskrifter-mainmenu-161/5498-tidskrift-cartadiitalia-nr-2-2009-poesi  )

Jag träffade De Signoribus under presentationen av tidskriften för några veckor sedan.  

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

När jag läser dina dikter känner jag smärta. Försök förstå, min sorg är fisisk och själslig.  Denna sorg tycks nödvändig och oåterkallelig. Såsom smärtan som bisturin  orsakar på kroppen den vill bota.   Utan sorgens verklighet skulle ångesten bli den absoluta suveräna. Du diktar om ångest utan ångest, utan den stumma ångesten som inte har ett ansikte, som inte har ett namn, den ångesten som dödar ... hur kan du skriva om ångest utan att kontaminera dina läsare med den?

- Jag är inte medveten om det. Det är den fösta gången som någon ställer mig den här frågan och jag tackar för det. Jag tror inte att dikten går att programmeras för det som innebär konsekvenserna som den har på läsaren. Jag menar en dikt som med sina begränsningar inte belastar läsaren ... ett diktande som totalt omarbetar världens ögons ångest och den egna. Det är bara när denna smärtsamma process når sin kulmen som ångesten kan förvandlas till ord och dikt.

 När du ger ut en bok eller läser en egen vers kan du föreställa dig läsarens ansikte?  Vems är detta ansikte?

- Min blygsamhet tillåter inte mig föreställa mig läsaren som mottagare, jag kan inte tänka på  ett ansikte i väntan... Jag känner in den innersta, (eller jag hoppas)  att sanningen av den ursprungliga emotionen kan gå vidare och mötas, i tystnaden mer än i verbalitet.
Ty för mig kan rösten aldrig fullständigt uttrycka sanningens egen födelse.
Ansiktet som framträds är ändå ett broderligt ansikte.

Är diktandet i "fattigdomens tid" (Hölderlin) alltid möjligt?

 - Diktandet är någonting som relateras alltid till diktarens själ.  Den psykosomatiska förnimmelsen, tillsammans med förmågan till en sinnesrörelse och reaktion mot det existerande - kan förvandlas i poetisk nödvändighet oavsett "tiden".

 "Krigs och ödelagda geografiers poet" skriver Martin Rueff i hans korta inledning till dina dikter publicerade i antologi (översättare Julian Birbrajer ) i den tvåspråkiga tidskriften Cartaditalia.  Varför behöver du en bakgrund av krig och kamp?

- Det är inte ett behov, det bara ÄR. Mer än ett konkret landskap det handlar om en inre geografi. Jag har - som tur var, inte upplevt något krig. Det var mest mina föräldrar som berättade. Och sedan naturligtvis fick jag uppleva, direkt eller indirekt, konsekvenserna till krigen då som nu. Ljuset i ögonen på de jag mötte, var någonting outhärdligt.
Jag kan tolerera kränkningen bara om jag kan berätta om det, bara om jag kan vittna.
Men, förutom dessa "krig" för vilka är diktandet ingenting praktiskt, det finns den vardagliga "privata" kampen. I detta kampfält krigar vår maktlöshet mot sakernas tillstånd och nödvändigheten att vara, att hålla ut, att säga åtminstone det som är möjligt att säga.

 Din civil (samhällelig) poesi genomkorsas, enligt mig, av en konkret, fysik mystik. Det är som att du försökte överskrida den religiösa känslan för att finna ett spår av sakralitet.

 - Jag tror att adjektivet civil (samhällelig) - som många använder för att beskriva min poesi, förblir en genväg, ett kanske nödvändigt behov att katalogisera. En poet som är bebott av respekt och medkänsla för det som han vittnar eller hör, en poet som respekterar sitt eget språk (som bevittnar denna lyssnande)  kan inte vara annat än en "civil" poet.
Jag kan tillägga att din intuition är plausibel. Framför ett landskap av bottenlöst dödande, framför allt lydandet, när den personliga och de  kollektiva uppoffringarna är nästa förgivna, lagda på hörnan, där borta i den där hörnan på den där platsen, vad ska man kalla den här tankerörelsen?
Ett desperat försök att kommunicera eller förena sig med alla levande?
Ett hopp på en extrem nyfödelse av civilisationen? Kanske.

 Att skriva poesi är, för de stora poeterna, ett sätt att säga det osägbara. Att säga det som inte kan sägas på ett annat sätt. Detta betyder att dina ord, poetens ord, kan bli tolkade av läsarna på ett helt annat sätt än det du ville. Kan du acceptera detta?

-  Låt mig säga så. Om läsaren förnimmer en möjlighet för att anslutna sig till texten, detta är inte en ny tolkning utan är någonting som berikar texten, det är en ny sinvinkel, någonting extra. Läsaren kompletterar texten.  Genom att finna en egen sanning ger läsaren till poeten en ny kropp.  

 Jag ska inte fråga om dina framtida projekt som författare, men jag frågar dig: idag, tycker jag, det är svårt att skriva romaner, åtminstone här i Europa (med undantag för Mircea Cartarescu). Har du aldrig tänkt skriva en roman?

 -   Nej jag har aldrig tänkt skriva en roman. Jag kan bara lita på det jag kan. Och jag kan inte skriva romaner. Jag kan försöka med dikten eller med något som liknar dikten.
Jag vill försöka vittna om nuet och framtid med härlighet och hängivenhet.

 

Guido Zeccola intervjuade
Ett urval av Eugenio De Signoribus dikter, utmärkt tolkade av Julian Birbrajer, kan läsas i vår Utopiska geografier:
http://www.tidningenkulturen.se/index.php/litter-mainmenu-131/utopiska-geografier-mainmenu-192/5619-eugenio-de-signoribus-dikter

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Nils Hermansson i Paris

På vägen hem i fredags gick jag som vanligt genom latinkvarteren i Paris. Det är västra stranden av Seine, området där det på medeltiden talades latin och universitets olika institutioner ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 31 mars, 2010

Hett som i helvetet

Notting Hill Carnival 2006: Hett som i helvetet Tidningen Kulturens Carl Abrahamsson besöker Notting Hill Carnival i London och trängs bland hundratusentals människor. Välkommen till Notting Hill...

Av: Tidningen Kulturen | Bildreportage | 08 september, 2006

Od Óðr, den extatiskt rasande, är i nordisk mytologi en gåtfull version av Oden.

Helgande och extas

Söker man inspiration i det absurda, surrealistiska och skämtsamma har man större chans att utveckla en originell eller intressant idé, än om man skulle arbeta helt mekaniskt med ett platt ...

Av: Eirik Storesund | Essäer om religionen | 22 april, 2017

Varför blir inte människans skapelser levande?

Frågan kan tyckas konstig, men den dök upp, när jag såg en annons som förkunnade, att det finns 357 nya delar inuti årets bil. Det satte tankarna i rörelse. I ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 31 juli, 2011

”Jag hoppas du ligger vaken som jag” Om Karin Boyes brev

Pia-Kristina Garde har varit på detektivjakt efter brev och information om den mytomspunna Karin Boye i många många år. 2011 gav hon ut en bok, Karin Boye och människorna omkring ...

Av: Mats Myrstener | Essäer om litteratur & böcker | 13 september, 2013

Veckan från skiten

En kvinna fick rätt i reklamationsnämnden mot en kursgård utanför Härnösand. Hon deltog i en kurs i hawaiiansk tarmrening, och eftersom det inte fanns tillräckligt med toaletter var hon tvungen ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 april, 2011

Columbus arv

Bogdan är en kortvuxen, satt man i 35-årsåldern, anställd hos rederiet CMA CGM som elektriker. Hans väg till havet och världens tredje största rederi följde andras upptrampade stigar via bristen ...

Av: Klas Lundström | Reportage om politik & samhälle | 12 december, 2009

Skapandets värld

Lever vi i skapandets värld eller i slaveriets? En av 1900-talets mest vidsynta, egensinniga och originella filosofer heter Nikolaj Berdjajev (1874–1948). Han tänkte för fritt och stort för att passa ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 26 december, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.