Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | 25 april, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Vad är en Högskola och hur är dess Demokratiska ansvar?

Enligt Dewey är den i första hand enligt definition; ”en social institution” och utbildning en social process. Skolan är en form av socialt liv dit alla krafter bör koncentreras. Krafter ...

Av: K-G Svanström | 03 oktober, 2012
Övriga porträtt

Radio Nord är död - men arvet lever!

Den 30 juni 1962 upphörde den så kallade piratradion Radio Nord att sända från en båt i Östersjön. Den socialdemokratiska regeringen hade med stöd av centerpartiet kriminaliserat verksamheten som iscensattes ...

Av: Bertil Falk | 30 juni, 2012
Kulturreportage

Roberta och dagens rätt, ristorante Ristoria. Foto Belinda Graham

Ristoria - Italienska berättelser om mat, dryck och det goda livet

Ristoria är en riktig pärla i Göteborgs skattkista. Den här italienska drömmen har än så länge inte upptäckts av de stora turistskarorna – fast det lär inte dröja länge. Ristoria öppnade ...

Av: Belinda Graham | 13 december, 2017
Kulturreportage

Det är läsaren som ger poeten ett ansikte



Eugenio De Signoribus Eugenio De Signoribus är en av Italiens främsta poeter. Han föddes i Marche, en region i Italien i vilken än Giacomo Leopardi föddes. Han har givit ut flera diktsamlingar: Case Perdute, Altre educazioni, Istmi e chiuse, Principio del giorno, Memoria del chiuso mondo. Ronda dei conversi. Men hans opus samlades i en enda bok Poesie 1976-2007 som kom ut 2009 på Garzanti förlag. Saken är absolut ovanlig i Italien, speciellt för en poet som fortfarande lever. Detta betyder att De Signoribus betraktas som en av Italien mest betydande poeter.

Det Italienska Kulturinstitutet i Stockholm har nu publicerat det andra numret av den tvåspråkiga tidskriften Cartaditalia  med Poesi som tema (se recensionen här:

( http://www.tidningenkulturen.se/index.php/kritik-mainmenu-52/tidskrifter-mainmenu-161/5498-tidskrift-cartadiitalia-nr-2-2009-poesi  )

Jag träffade De Signoribus under presentationen av tidskriften för några veckor sedan.  

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

När jag läser dina dikter känner jag smärta. Försök förstå, min sorg är fisisk och själslig.  Denna sorg tycks nödvändig och oåterkallelig. Såsom smärtan som bisturin  orsakar på kroppen den vill bota.   Utan sorgens verklighet skulle ångesten bli den absoluta suveräna. Du diktar om ångest utan ångest, utan den stumma ångesten som inte har ett ansikte, som inte har ett namn, den ångesten som dödar ... hur kan du skriva om ångest utan att kontaminera dina läsare med den?

- Jag är inte medveten om det. Det är den fösta gången som någon ställer mig den här frågan och jag tackar för det. Jag tror inte att dikten går att programmeras för det som innebär konsekvenserna som den har på läsaren. Jag menar en dikt som med sina begränsningar inte belastar läsaren ... ett diktande som totalt omarbetar världens ögons ångest och den egna. Det är bara när denna smärtsamma process når sin kulmen som ångesten kan förvandlas till ord och dikt.

 När du ger ut en bok eller läser en egen vers kan du föreställa dig läsarens ansikte?  Vems är detta ansikte?

- Min blygsamhet tillåter inte mig föreställa mig läsaren som mottagare, jag kan inte tänka på  ett ansikte i väntan... Jag känner in den innersta, (eller jag hoppas)  att sanningen av den ursprungliga emotionen kan gå vidare och mötas, i tystnaden mer än i verbalitet.
Ty för mig kan rösten aldrig fullständigt uttrycka sanningens egen födelse.
Ansiktet som framträds är ändå ett broderligt ansikte.

Är diktandet i "fattigdomens tid" (Hölderlin) alltid möjligt?

 - Diktandet är någonting som relateras alltid till diktarens själ.  Den psykosomatiska förnimmelsen, tillsammans med förmågan till en sinnesrörelse och reaktion mot det existerande - kan förvandlas i poetisk nödvändighet oavsett "tiden".

 "Krigs och ödelagda geografiers poet" skriver Martin Rueff i hans korta inledning till dina dikter publicerade i antologi (översättare Julian Birbrajer ) i den tvåspråkiga tidskriften Cartaditalia.  Varför behöver du en bakgrund av krig och kamp?

- Det är inte ett behov, det bara ÄR. Mer än ett konkret landskap det handlar om en inre geografi. Jag har - som tur var, inte upplevt något krig. Det var mest mina föräldrar som berättade. Och sedan naturligtvis fick jag uppleva, direkt eller indirekt, konsekvenserna till krigen då som nu. Ljuset i ögonen på de jag mötte, var någonting outhärdligt.
Jag kan tolerera kränkningen bara om jag kan berätta om det, bara om jag kan vittna.
Men, förutom dessa "krig" för vilka är diktandet ingenting praktiskt, det finns den vardagliga "privata" kampen. I detta kampfält krigar vår maktlöshet mot sakernas tillstånd och nödvändigheten att vara, att hålla ut, att säga åtminstone det som är möjligt att säga.

 Din civil (samhällelig) poesi genomkorsas, enligt mig, av en konkret, fysik mystik. Det är som att du försökte överskrida den religiösa känslan för att finna ett spår av sakralitet.

 - Jag tror att adjektivet civil (samhällelig) - som många använder för att beskriva min poesi, förblir en genväg, ett kanske nödvändigt behov att katalogisera. En poet som är bebott av respekt och medkänsla för det som han vittnar eller hör, en poet som respekterar sitt eget språk (som bevittnar denna lyssnande)  kan inte vara annat än en "civil" poet.
Jag kan tillägga att din intuition är plausibel. Framför ett landskap av bottenlöst dödande, framför allt lydandet, när den personliga och de  kollektiva uppoffringarna är nästa förgivna, lagda på hörnan, där borta i den där hörnan på den där platsen, vad ska man kalla den här tankerörelsen?
Ett desperat försök att kommunicera eller förena sig med alla levande?
Ett hopp på en extrem nyfödelse av civilisationen? Kanske.

 Att skriva poesi är, för de stora poeterna, ett sätt att säga det osägbara. Att säga det som inte kan sägas på ett annat sätt. Detta betyder att dina ord, poetens ord, kan bli tolkade av läsarna på ett helt annat sätt än det du ville. Kan du acceptera detta?

-  Låt mig säga så. Om läsaren förnimmer en möjlighet för att anslutna sig till texten, detta är inte en ny tolkning utan är någonting som berikar texten, det är en ny sinvinkel, någonting extra. Läsaren kompletterar texten.  Genom att finna en egen sanning ger läsaren till poeten en ny kropp.  

 Jag ska inte fråga om dina framtida projekt som författare, men jag frågar dig: idag, tycker jag, det är svårt att skriva romaner, åtminstone här i Europa (med undantag för Mircea Cartarescu). Har du aldrig tänkt skriva en roman?

 -   Nej jag har aldrig tänkt skriva en roman. Jag kan bara lita på det jag kan. Och jag kan inte skriva romaner. Jag kan försöka med dikten eller med något som liknar dikten.
Jag vill försöka vittna om nuet och framtid med härlighet och hängivenhet.

 

Guido Zeccola intervjuade
Ett urval av Eugenio De Signoribus dikter, utmärkt tolkade av Julian Birbrajer, kan läsas i vår Utopiska geografier:
http://www.tidningenkulturen.se/index.php/litter-mainmenu-131/utopiska-geografier-mainmenu-192/5619-eugenio-de-signoribus-dikter

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

I begränsningen anas Mästaren

Julens glansiga prydnadsänglar trumpetar att det gudomliga blev människa. Även om julens pynt kan verka obegränsat förutsätter det ett budskap om begränsning. Gud utsatte sig för mänsklighetens och världens begränsningar ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 24 december, 2009

Den poetiska Eddan enligt Lars Lönnroth

Vårt behov av översättare och översättningar är omättligt. Men den yrkeskategorins ansträngningar har inte särskilt ofta uppskattats eller förtjänst. Av slentrian har försvenskningarna antingen förbigåtts helt i bokrecensionerna, eller så ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 03 september, 2017

 Niels W. Gade. Originalfotot tillhörigt Oslo Stadsmuseum

Niels W. Gade Ett tonsättaröde och kulturhistoriens nyckfullhet

Vi tycks utgå från att de konstnärer – bildkonstnärer, tonsättare, diktare, dramatiker m.m. - som har sina namn inskrivna i historien har nått denna status på grund av sina extraordinära ...

Av: Thomas Notini | Musikens porträtt | 12 februari, 2017

Anteckningar om Vägen till språket

I Vägen till språket vill Heidegger utröna vad språket är. Heidegger vill fenomenologiskt utröna språkets ”vad-varo”, dess egenskaper och väsen. Lyckas Heidegger ”att bringa språket som språket till språk” friläggs ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 26 februari, 2014

Dikter av Sara Falkstad Byrne

  Drottningen av Matang   alla hundar liknar varandra   har en sandbrun färg, samma som dammet på marken utanför butiken i Matang, ett slitet anhang med vippande öron.   på ett aluminiumbord en fet och tatuerad man, ogenerad i kalsongerna sovande i het ...

Av: Sara Falkstad Byrne | Utopiska geografier | 24 januari, 2011

Shane Carruth. Foto: Ray Pride

Shane Carruth, människan och naturen

Shane Carruths filmer är fyllda av exploatörer av naturen: uppfinnare, tjuvar och musiker. Carruth söker gestalta den vetenskapliga processen i sin filmkonst - framsteg som resultatet av slumpens välgörande insteg ...

Av: Rasmus Lygner | Filmens porträtt | 24 juni, 2017

Inget Namn

  Hebriana H. Bebådelse   Två rader ner och början är inom synhåll kom alla armar som ska bära bära allt som stavas kall grogrund inom raden det är ryggraden som ...

Av: Författare: dikten | Utopiska geografier | 16 mars, 2009

Söderköping. Foto: Björn Gustavsson

Om brunnsverksamheten i Söderköping

Artikelserie om svenska spa-inrättningar. (Text nr 1.)

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 23 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts