Böcker har sina öden…

”To hundrede pund er prisen”, så hette en bok som kom på det danska K E Hermanns förlag 1944. Det en översättning av Graham Greenes tidiga thriller ”A Gun for ...

Av: Ivo Holmqvist | 08 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Bangladesh

Inga Olofson – försök till ett äreminne. Och en kram

En kvinna skrev till mig. Det är många år sedan nu, och det handlade om Indien. Hon hade läst mina artiklar om, bl.a., möten med Indira Gandhi, resor i landet ...

Av: Annakarin Svedberg | 21 april, 2017
Kulturreportage

Ellen Thesleff foto Public Domain Wikipedia

Kulturkrönika, tidig vår 2016

Björn Gustavsson fortsätter att tycka. Nu om Ellen Thesleff med flera

Av: Björn Gustavsson | 28 mars, 2016
Björn Gustavsson

Symboliska fraktaler

Språkfraktaler. Av Symboliska fraktaler

https://www.facebook.com/profile.php?id=100008863355085

Av: Symboliska fraktaler | 09 mars, 2015
Utopiska geografier

Det är läsaren som ger poeten ett ansikte



Eugenio De Signoribus Eugenio De Signoribus är en av Italiens främsta poeter. Han föddes i Marche, en region i Italien i vilken än Giacomo Leopardi föddes. Han har givit ut flera diktsamlingar: Case Perdute, Altre educazioni, Istmi e chiuse, Principio del giorno, Memoria del chiuso mondo. Ronda dei conversi. Men hans opus samlades i en enda bok Poesie 1976-2007 som kom ut 2009 på Garzanti förlag. Saken är absolut ovanlig i Italien, speciellt för en poet som fortfarande lever. Detta betyder att De Signoribus betraktas som en av Italien mest betydande poeter.

Det Italienska Kulturinstitutet i Stockholm har nu publicerat det andra numret av den tvåspråkiga tidskriften Cartaditalia  med Poesi som tema (se recensionen här:

( http://www.tidningenkulturen.se/index.php/kritik-mainmenu-52/tidskrifter-mainmenu-161/5498-tidskrift-cartadiitalia-nr-2-2009-poesi  )

Jag träffade De Signoribus under presentationen av tidskriften för några veckor sedan.  

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

När jag läser dina dikter känner jag smärta. Försök förstå, min sorg är fisisk och själslig.  Denna sorg tycks nödvändig och oåterkallelig. Såsom smärtan som bisturin  orsakar på kroppen den vill bota.   Utan sorgens verklighet skulle ångesten bli den absoluta suveräna. Du diktar om ångest utan ångest, utan den stumma ångesten som inte har ett ansikte, som inte har ett namn, den ångesten som dödar ... hur kan du skriva om ångest utan att kontaminera dina läsare med den?

- Jag är inte medveten om det. Det är den fösta gången som någon ställer mig den här frågan och jag tackar för det. Jag tror inte att dikten går att programmeras för det som innebär konsekvenserna som den har på läsaren. Jag menar en dikt som med sina begränsningar inte belastar läsaren ... ett diktande som totalt omarbetar världens ögons ångest och den egna. Det är bara när denna smärtsamma process når sin kulmen som ångesten kan förvandlas till ord och dikt.

 När du ger ut en bok eller läser en egen vers kan du föreställa dig läsarens ansikte?  Vems är detta ansikte?

- Min blygsamhet tillåter inte mig föreställa mig läsaren som mottagare, jag kan inte tänka på  ett ansikte i väntan... Jag känner in den innersta, (eller jag hoppas)  att sanningen av den ursprungliga emotionen kan gå vidare och mötas, i tystnaden mer än i verbalitet.
Ty för mig kan rösten aldrig fullständigt uttrycka sanningens egen födelse.
Ansiktet som framträds är ändå ett broderligt ansikte.

Är diktandet i "fattigdomens tid" (Hölderlin) alltid möjligt?

 - Diktandet är någonting som relateras alltid till diktarens själ.  Den psykosomatiska förnimmelsen, tillsammans med förmågan till en sinnesrörelse och reaktion mot det existerande - kan förvandlas i poetisk nödvändighet oavsett "tiden".

 "Krigs och ödelagda geografiers poet" skriver Martin Rueff i hans korta inledning till dina dikter publicerade i antologi (översättare Julian Birbrajer ) i den tvåspråkiga tidskriften Cartaditalia.  Varför behöver du en bakgrund av krig och kamp?

- Det är inte ett behov, det bara ÄR. Mer än ett konkret landskap det handlar om en inre geografi. Jag har - som tur var, inte upplevt något krig. Det var mest mina föräldrar som berättade. Och sedan naturligtvis fick jag uppleva, direkt eller indirekt, konsekvenserna till krigen då som nu. Ljuset i ögonen på de jag mötte, var någonting outhärdligt.
Jag kan tolerera kränkningen bara om jag kan berätta om det, bara om jag kan vittna.
Men, förutom dessa "krig" för vilka är diktandet ingenting praktiskt, det finns den vardagliga "privata" kampen. I detta kampfält krigar vår maktlöshet mot sakernas tillstånd och nödvändigheten att vara, att hålla ut, att säga åtminstone det som är möjligt att säga.

 Din civil (samhällelig) poesi genomkorsas, enligt mig, av en konkret, fysik mystik. Det är som att du försökte överskrida den religiösa känslan för att finna ett spår av sakralitet.

 - Jag tror att adjektivet civil (samhällelig) - som många använder för att beskriva min poesi, förblir en genväg, ett kanske nödvändigt behov att katalogisera. En poet som är bebott av respekt och medkänsla för det som han vittnar eller hör, en poet som respekterar sitt eget språk (som bevittnar denna lyssnande)  kan inte vara annat än en "civil" poet.
Jag kan tillägga att din intuition är plausibel. Framför ett landskap av bottenlöst dödande, framför allt lydandet, när den personliga och de  kollektiva uppoffringarna är nästa förgivna, lagda på hörnan, där borta i den där hörnan på den där platsen, vad ska man kalla den här tankerörelsen?
Ett desperat försök att kommunicera eller förena sig med alla levande?
Ett hopp på en extrem nyfödelse av civilisationen? Kanske.

 Att skriva poesi är, för de stora poeterna, ett sätt att säga det osägbara. Att säga det som inte kan sägas på ett annat sätt. Detta betyder att dina ord, poetens ord, kan bli tolkade av läsarna på ett helt annat sätt än det du ville. Kan du acceptera detta?

-  Låt mig säga så. Om läsaren förnimmer en möjlighet för att anslutna sig till texten, detta är inte en ny tolkning utan är någonting som berikar texten, det är en ny sinvinkel, någonting extra. Läsaren kompletterar texten.  Genom att finna en egen sanning ger läsaren till poeten en ny kropp.  

 Jag ska inte fråga om dina framtida projekt som författare, men jag frågar dig: idag, tycker jag, det är svårt att skriva romaner, åtminstone här i Europa (med undantag för Mircea Cartarescu). Har du aldrig tänkt skriva en roman?

 -   Nej jag har aldrig tänkt skriva en roman. Jag kan bara lita på det jag kan. Och jag kan inte skriva romaner. Jag kan försöka med dikten eller med något som liknar dikten.
Jag vill försöka vittna om nuet och framtid med härlighet och hängivenhet.

 

Guido Zeccola intervjuade
Ett urval av Eugenio De Signoribus dikter, utmärkt tolkade av Julian Birbrajer, kan läsas i vår Utopiska geografier:
http://www.tidningenkulturen.se/index.php/litter-mainmenu-131/utopiska-geografier-mainmenu-192/5619-eugenio-de-signoribus-dikter

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Trulson! Var är du?

 För hundra år sedan, den 24 augusti 1911, avled den skånske konstnären Anders Trulson i en avlägsen bergsby i Abruzzo i Italien, endast 37 år gammal. Under årens lopp har ...

Av: Johan Werkmäster | Konstens porträtt | 24 augusti, 2011

Tankens ambivalens (Tredje brevet)

11/2 I mina tidigare litteraturstudier trodde jag att jag skulle hitta ett ädlare liv, högre i sin strävan att genomskåda maktens struktur och i stället känna den fria andens sublima liv ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 16 juli, 2014

En brittisk generation dömd till undergång 1914-1918. Rupert Brooke, Wilfred Owen,Siegfried Sassoon

Strax innan krigsutbrottet 1914 svepte en vind av allmän stridsyra och patriotism fram över Storbritannien. Unga män från alla landsändar och samhällsklasser trängdes i långa, ringlande köer utanför värvningskontoren, sporrade ...

Av: Elisabeth Brännström | Essäer om litteratur & böcker | 19 maj, 2013

En rämna i ordvävens ytskikt. Overklighetens Janet Frame

Verkligheten gled undan som en försåtlig illusion. Skräcken ockuperade henne. Inte ens ormbett eller jordbävningar kunde mäta sig med det som gjorde Janet så rädd. Hon satt i en inskränkt ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 13 augusti, 2012

Way Out West 2011

Warpaint är ett band från Los Angeles som låter känslorna och minnena styra hur deras drömska, svävande musik låter. De säger att de aldrig tröttnar på att spela sina låtar ...

Av: Lena Lidén | Kulturreportage | 30 augusti, 2011

Mircea Cartarescu och den rumänska litteraturens okända historia

Hertha Müllers nobelpris i litteratur ifjol har ökat intresset för Rumänien och landets kultur, men vad finns förutom Müller för en svensk publik? Rumäniens främsta författare Mircea Cartarescu besöker Sverige ...

Av: Waldemar Ingdahl | Litteraturens porträtt | 01 juni, 2010

Kajsa Dahlbergs Ett eget rum

Om förebilder

Det finns ett radioprogram som heter ”Sommar i P1”. I det kan man få veta allt det senaste inom politiska modetrender. År 2015 var det på modet att underordna programmets ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 04 oktober, 2015

Stillbild ur filmen

Godfried Schalcken och spöktavlan som aldrig fanns

Den holländske 1600-talskonstnären Godfried Schalcken har inte blivit ihågkommen i första hand för sitt konstnärskap, utan snarare som en karaktär i en gotisk novell. Novellen blev en film och sanningshalten ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 11 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.