Tolv aforismer om lögnen

I. Illusionen att du kan klara dig med en lögn är falsk.  II. Inget annat väsen förökar sig med sådan snabbhet och effektivitet. Lögnen förökar sig exponentiellt.  III. Lögnen är maktens ivrigaste ...

Av: Oliver Parland | 21 augusti, 2011
Essäer

WASA

Segelfartygens storhetstid

Trots att jag inte kan ro, är jag mäkta stolt över alla sjömän i släkten. Samt väldigt begeistrad över fartyg i största allmänhet och undersköna segelfartyg i synnerhet. De tillhör ...

Av: Carsten Palmer Schale | 23 augusti, 2017
Kulturreportage

Vilken napp är din napp?

Om vi kunde se all den strålning som omgärdar oss, skulle vi märka att det dominerande inslaget i vår miljö stammar från mobiltelefoner. Inte nog med att man måste lyssna ...

Av: Carl Abrahamsson | 20 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Överväldigande magnifikt. Det flamländska måleriet på Nationalmuseum

"Oj!" sa min unge vän när vi steg in i den första salen och fick syn på Rubens stora målningar. "Lite för många puttis," tyckte en något äldre väninna. "Överdådigt ...

Av: Birgitta Milits | 18 Maj, 2010
Kulturreportage

Det är läsaren som ger poeten ett ansikte



Eugenio De Signoribus Eugenio De Signoribus är en av Italiens främsta poeter. Han föddes i Marche, en region i Italien i vilken än Giacomo Leopardi föddes. Han har givit ut flera diktsamlingar: Case Perdute, Altre educazioni, Istmi e chiuse, Principio del giorno, Memoria del chiuso mondo. Ronda dei conversi. Men hans opus samlades i en enda bok Poesie 1976-2007 som kom ut 2009 på Garzanti förlag. Saken är absolut ovanlig i Italien, speciellt för en poet som fortfarande lever. Detta betyder att De Signoribus betraktas som en av Italien mest betydande poeter.

Det Italienska Kulturinstitutet i Stockholm har nu publicerat det andra numret av den tvåspråkiga tidskriften Cartaditalia  med Poesi som tema (se recensionen här:

( http://www.tidningenkulturen.se/index.php/kritik-mainmenu-52/tidskrifter-mainmenu-161/5498-tidskrift-cartadiitalia-nr-2-2009-poesi  )

Jag träffade De Signoribus under presentationen av tidskriften för några veckor sedan.  

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

När jag läser dina dikter känner jag smärta. Försök förstå, min sorg är fisisk och själslig.  Denna sorg tycks nödvändig och oåterkallelig. Såsom smärtan som bisturin  orsakar på kroppen den vill bota.   Utan sorgens verklighet skulle ångesten bli den absoluta suveräna. Du diktar om ångest utan ångest, utan den stumma ångesten som inte har ett ansikte, som inte har ett namn, den ångesten som dödar ... hur kan du skriva om ångest utan att kontaminera dina läsare med den?

- Jag är inte medveten om det. Det är den fösta gången som någon ställer mig den här frågan och jag tackar för det. Jag tror inte att dikten går att programmeras för det som innebär konsekvenserna som den har på läsaren. Jag menar en dikt som med sina begränsningar inte belastar läsaren ... ett diktande som totalt omarbetar världens ögons ångest och den egna. Det är bara när denna smärtsamma process når sin kulmen som ångesten kan förvandlas till ord och dikt.

 När du ger ut en bok eller läser en egen vers kan du föreställa dig läsarens ansikte?  Vems är detta ansikte?

- Min blygsamhet tillåter inte mig föreställa mig läsaren som mottagare, jag kan inte tänka på  ett ansikte i väntan... Jag känner in den innersta, (eller jag hoppas)  att sanningen av den ursprungliga emotionen kan gå vidare och mötas, i tystnaden mer än i verbalitet.
Ty för mig kan rösten aldrig fullständigt uttrycka sanningens egen födelse.
Ansiktet som framträds är ändå ett broderligt ansikte.

Är diktandet i "fattigdomens tid" (Hölderlin) alltid möjligt?

 - Diktandet är någonting som relateras alltid till diktarens själ.  Den psykosomatiska förnimmelsen, tillsammans med förmågan till en sinnesrörelse och reaktion mot det existerande - kan förvandlas i poetisk nödvändighet oavsett "tiden".

 "Krigs och ödelagda geografiers poet" skriver Martin Rueff i hans korta inledning till dina dikter publicerade i antologi (översättare Julian Birbrajer ) i den tvåspråkiga tidskriften Cartaditalia.  Varför behöver du en bakgrund av krig och kamp?

- Det är inte ett behov, det bara ÄR. Mer än ett konkret landskap det handlar om en inre geografi. Jag har - som tur var, inte upplevt något krig. Det var mest mina föräldrar som berättade. Och sedan naturligtvis fick jag uppleva, direkt eller indirekt, konsekvenserna till krigen då som nu. Ljuset i ögonen på de jag mötte, var någonting outhärdligt.
Jag kan tolerera kränkningen bara om jag kan berätta om det, bara om jag kan vittna.
Men, förutom dessa "krig" för vilka är diktandet ingenting praktiskt, det finns den vardagliga "privata" kampen. I detta kampfält krigar vår maktlöshet mot sakernas tillstånd och nödvändigheten att vara, att hålla ut, att säga åtminstone det som är möjligt att säga.

 Din civil (samhällelig) poesi genomkorsas, enligt mig, av en konkret, fysik mystik. Det är som att du försökte överskrida den religiösa känslan för att finna ett spår av sakralitet.

 - Jag tror att adjektivet civil (samhällelig) - som många använder för att beskriva min poesi, förblir en genväg, ett kanske nödvändigt behov att katalogisera. En poet som är bebott av respekt och medkänsla för det som han vittnar eller hör, en poet som respekterar sitt eget språk (som bevittnar denna lyssnande)  kan inte vara annat än en "civil" poet.
Jag kan tillägga att din intuition är plausibel. Framför ett landskap av bottenlöst dödande, framför allt lydandet, när den personliga och de  kollektiva uppoffringarna är nästa förgivna, lagda på hörnan, där borta i den där hörnan på den där platsen, vad ska man kalla den här tankerörelsen?
Ett desperat försök att kommunicera eller förena sig med alla levande?
Ett hopp på en extrem nyfödelse av civilisationen? Kanske.

 Att skriva poesi är, för de stora poeterna, ett sätt att säga det osägbara. Att säga det som inte kan sägas på ett annat sätt. Detta betyder att dina ord, poetens ord, kan bli tolkade av läsarna på ett helt annat sätt än det du ville. Kan du acceptera detta?

-  Låt mig säga så. Om läsaren förnimmer en möjlighet för att anslutna sig till texten, detta är inte en ny tolkning utan är någonting som berikar texten, det är en ny sinvinkel, någonting extra. Läsaren kompletterar texten.  Genom att finna en egen sanning ger läsaren till poeten en ny kropp.  

 Jag ska inte fråga om dina framtida projekt som författare, men jag frågar dig: idag, tycker jag, det är svårt att skriva romaner, åtminstone här i Europa (med undantag för Mircea Cartarescu). Har du aldrig tänkt skriva en roman?

 -   Nej jag har aldrig tänkt skriva en roman. Jag kan bara lita på det jag kan. Och jag kan inte skriva romaner. Jag kan försöka med dikten eller med något som liknar dikten.
Jag vill försöka vittna om nuet och framtid med härlighet och hängivenhet.

 

Guido Zeccola intervjuade
Ett urval av Eugenio De Signoribus dikter, utmärkt tolkade av Julian Birbrajer, kan läsas i vår Utopiska geografier:
http://www.tidningenkulturen.se/index.php/litter-mainmenu-131/utopiska-geografier-mainmenu-192/5619-eugenio-de-signoribus-dikter

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Våra jultraditioners ursprung

 Förståndet stöter överallt på gränser och endast för hjärtat står allt mellan himmel och jord obegränsat till förfogande!Karl Heinrich Waggerl: Alles wahre ist einfach (allt som är sant är enkelt) ...

Av: Nina Michael | Kulturreportage | 24 december, 2013

Mörkret i den digitala världen

Handen på hjärtat har du någonsin Googlat på dig själv? Naturligtvis har du inte det, men du kan vara förvissad om att ”någon annan” har gjort det. ”Allt” finns noterat, förvärvsarbete, föreningsverksamhet ...

Av: Kerstin Bernhardtz | Essäer om litteratur & böcker | 23 mars, 2012

Vägar till världen

I tonåren cyklade jag runt Sverige och läste varje gång Nils Holgersson. I min fil.kand.-uppsats skrev jag därför om ”Landskapsskildringen i Nils Holgersson” och disputerade 1958 på Landskap och natur ...

Av: Erland Lagerroth | Övriga porträtt | 12 december, 2014

En annorlunda syn på julfirandet

Det är hos alawiterna i dagens krigshärjade Syrien som julen (kallad kouzalli ) - försoningens högtid - är allt utom just detta. Ett historiskt perspektiv kan delvis förklara händelsernas förlopp. En ...

Av: Ingmar Karlsson | Essäer om religionen | 24 december, 2011

Ett kärt återseende efter en lång odyssé?

Jag har landat. Medan jag nu i maj 2010 sitter nere vid havet och blickar ut mot piren kommer jag att tänka på mitt allra första möte med människorna här ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 02 juni, 2010

Översättarduell vid Themsen

Bakgrunden är imponerande. Londons Öga – pariserhjulet utformat som ett cykelhjul med ekrar genom vilka parlamentet syns samtidigt som navet snurrar och långsamt låter de stora gondolerna ”snudda vid” Big ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 30 Maj, 2013

Vladimir Oravsky Foto Kerstin Sandström

Jag, en miljöbulimiker

Jag jobbade på en stor statlig institution som under en alldaglig arbetsonsdag, plötsligt drabbades av uppjagat miljömedvetande. Då skulle de som tog en cykel till jobbet få en klotformad, i ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 11 februari, 2016

Eurostar! Och en ny värld öppnar sig...

I dessa vulkanutbrotts tider tackar jag Eurostar, denna fantastiska konstruktion invigd den 17de november 1994 under den engelska kanalen som förenar kontinenten med Storbritannien. Då jag reste över från Paris ...

Av: Anne Edelstam | Resereportage | 02 Maj, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts