Fortolkningskunstens betydning for utforskningen av mennesker

Fortolkningskunsten er både verktøy og medium for forståelse av oss selv og vårt liv i verden. Anvendelsen av verktøyet skjer med henblikk på samhandling mellom mennesker, som også er mulig ...

Av: Thor Olav Olsen | 15 april, 2010
Agora - filosofiska essäer

Bild: Tarja Salmi-Jacobson

I greve Draculas fotspår. Del 1

Tarja Salmi-Jacobsons reportage i två delar om Draculas födelseort Sighisoara.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 11 januari, 2016
Resereportage

Björn Gustavsson

Björn Gustavsson är i farten igen

Kulturhösten i Stockholm: här några av höjdpunkterna (det vill säga mina höjdpunkter: inga objektiva höjdpunkter…). Det kommer att handla om alltifrån konst till opera och film.

Av: Björn Gustavsson | 29 december, 2015
Björn Gustavsson

Wilhelm Sesemann – en spegel av Europas förvirrade situation

  I vår nordiska filosofihistoria finns ett mycket perifert namn, som dock i en europeisk kontext intar en beaktansvärd ställning, nämligen Wilhelm Sesemann. Hans anknytning till det svenska är egentligen mycket ...

Av: Michael Wirth | 12 november, 2011
Essäer

Tehusens tyrann



samuel_johnson
Samuel Johnson, enligt en målning av Joshual Reynolds.

Tehusens tyrann

Han var en svårartat konservativ man, och det mitt i upplysningens och radikalismens stolta tidevarv. Därtill såg han illa intill tidvis blindhet, hörde dåligt och var periodvis döv.

Alltsedan födseln var han drabbad av det oblida ödet att vara en ovanligt ful man; han var klumpig och beskrivs ofta som en rentav motbjudande människa. Ansiktet var fullt av skrofler och sår efter stora kopparbölder, den stora och otympliga och med åren oformligt feta kroppen ryckte av okontrollerade och kraftiga spasmer.

Samuel Johnson var knappast urtypen för ett salongslejon. Ändå bygger det mesta av såväl hans samtida som sentida berömmelse på just hans personlighet, hans långt drivna och rappa konversationskonst.

Han rörde sig som en fisk i vattnet på de populära kaffehusen och satt timme efter timme på olika värdshus. Där levde han en stor del av sitt egentliga liv. Ensamhet fyllde hans tankar med plågor och anfäktelser. Så fort han lämnades för sig själv satte en livslång och mycket svår ångest in. Mörkret och tungsinnet övermannade honom och dödens majestät trädde fram och fyllde den gode doktorn med renaste skräck.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Samuel Johnsons exceptionella ställning i den engelsktalande världen, där han fortfarande uppbär status av litterärt orakel och många kan citera hans kvicka repliker, bygger inte på vad han själv skrev utan på vad hans trogne följeslagare James Boswell nedtecknade i sin bok "The Life of Samuel Johnson". Boswell var till och med betydelsefullare för Samuel Johnson än vad Eckermann var för Goethe. Överhuvudtaget var Johnson fullt ut medveten om att det han yttrade för stunden skrevs ner av hans vänner, eller kanske ska man säga hans lilla beundrande hov. Flera böcker utkom också, så till exempel en av den nära väninnan Hester Lynch Salusbury, mer känd som Mrs Thrale, med vilken Johnson umgicks nära under många år. Hon skrev boken "Anecdotes of Dr Johnson", men ingen av de andra skildringarna lyckas överträffa Boswells levande, medryckande och mustiga skildring som ännu idag förmår väcka både sympati och beundran.

Om Samuel Johnsons barndom är inte mycket känt. Han föddes i Lichfield den 18 september 1709 där hans far var bokhandlare. Fadern var vid hans födelse redan fyllda femtiotre år; modern över fyrtio. Michael Johnson, som fadern hette, var plågad av en svår melankoli som sonen ärvde. Det var för övrigt i faderns boklåda som Samuel Johnson skaffade sig sin enastående beläsenhet. Han läste enbart vad han fann roande, styrdes inte av några som helst regler. Hans skolgång var därtill bristfällig och senare i livet sade han bittert om sin lärare, att "Dr Hunter aldrig lärt en gosse under hela sitt liv; han hade endast pryglat." Senare kom han till och vistades några för honom märkligt obemärkta år i Oxford.

När fadern avled 1731 lämnades familjen i armod och Samuel Johnsons långa och plågsamma fattigdom inleddes. En svår och smärtsam period var tiden vid Oxfords universitet då han aldrig kunde leva det liv som han kamrater gjorde. En episod gjorde särskilt starkt intryck. Det var när någon okänd välgörare bland studenterna noterat att Johnson gick omkring i slitna och söndriga skor och därför ställde ett nytt par utanför hans rum. Samuel Johnson reagerade med vrede och slängde ilsket iväg skorna. Han kände sig förnedrad och besudlad av välgörenheten.

Vid en av ferierna från universitet drabbades Johnson av en svår psykisk kris. Det var år 1729. Det har sagts att det var en "hypokondrisk kris", men allt tyder på att det var en svår depression som bemannade honom. Själv beskrev han krisen genom att framhålla det faktum att även hans sinnen svek honom. Synen blev påtagligt sämre och en läkare som undersökte honom menade att han varit ytterst nära att glida in i sinnessjukdom. Hur länge krisen varade finns det inga uppgifter om.

Efter att Samuel Johnson tvingats lämna Oxford 1731 försökte han sig på att arbeta som lärare i Birmingham. Det passade honom synnerligen illa. Dövheten, den nedsatta synen och de ständigt ryckande spasmerna gjorde honom knappast lämpad för den pedagogiska banan. Under sin tid i Birmingham fick han i uppdrag att från franska översätta jesuitpatern Lobos "Resa i Abyssinien" och han började även skriva smärre artiklar i tidskrifter. Snart hade han fått kontakt med Edward Cave i London, som gav ut "The Gentleman's Magazine".

Vid denna tid gifte han sig också. Det var en egendomlig mesallians han ingick med Elizabeth Porter som var änka efter en klädhandlare i Birmingham. Hon kunde ha varit hans mor, ty hon var över tjugo år äldre än den tjugosexårige Johnson. De gifte sig 1735 i Derby och blev ett sällsamt lyckligt par. Tetty, som han kärleksfullt alltid kallade sin hustru, var en storvuxen kvinna. Hon beskrivs av David Garrick - elev och senare vän till Johnson och en av England mest uppburna skådespelare - som "mycket fet med en mer än vanligt utstående barm, med svällande kinder som med hjälp av ett tjockt sminklager förlänats en högröd färg vilken förhöjdes av ett frikostigt bruk av likörer; hon var uppseendeväckande och fantastisk i sin klädsel och tillgjord både i sitt tal och allmänna uppträdande."

Samuel Johnson var ännu mycket smal och gänglig så det såta paret måste ha utgjort en sällsam syn. Bland Johnsons elever var det också en populär sysselsättning att tjuvkika in till paret genom nyckelhålet för att se hur magister Johnson jollrade och pjoskade med sin storvuxna hustru. Men hans kärlek till henne mattades aldrig. När hon sedermera avled sörjde han henne i åratal och även en av hans sista skrifter var ägnad hennes minne. Och i gravskriften över sin älskade Tetty betecknade han henne som "vacker, bildad, klok, from".

Efter att ha misslyckats med läraryrket begav sig Samuel Johnson - för övrigt tillsammans med sin elev Garrick - till London för att där pröva lyckan som litteratör. Med sig i bagaget hade han en tragedi som han hoppades få uppsatt på någon av Londons teatrar. Dess titel var "Irene" och spelades inte förrän tolv år senare och då enbart genom David Garricks numera stora inflytande och med dennes drastiska och genomgripande ändringar.

Samuel Johnsons fattiga år i London blev långa. Han flyttade in bland huvudstadens horder av fattiga skribenter som levde i de dragiga vindskuporna i kvarterna kring Fleet Street. Han blev snabbt en av bohemerna. Han började klä sig illa, han åt dåligt och hans hem var rena kaoset. Detta var vanor han senare i livet, när lyckan vänt för honom, hade svårt att ändra. Han förblev illa klädd och ofta iförd en peruk som var bränd av stearinljus när han på grund av sin närsynthet lutat sig mot lågan. Längre fram i livet berättade han för Boswell hur han tvingats gå brandvakt genom de svältande nätterna kring St. James' Square. En episod är betecknande för dessa hårda hundår. Det var historikern Walter Harte som berättade den för Boswell. Harte var bjuden på middag hos redaktör Cave. "Under måltidens gång hade han råkat uttala sig i berömmande ord om Johnsons bok. Några dagar därpå sammanträffade han med Cave som sade honom: ‘Ni gjorde en författare lycklig då ni senast var hos mig.' ‘Hur är det möjligt?', genmälde Harte, ‘där var ju ingen närvarande förutom oss två.' Cave svarade med att påminna honom om att portioner av maten sänts bakom en skärm, där Johnson satt gömd, emedan han var alltför illa klädd för att kunna visa sig i matsalen".

Det var säkerligen under denna period som Johnsons uppfattning om skrivaryrket blev så merkantilt som det framgår av hans påstående, att "endast ett pundhuvud skriver för annat än pengar". Det visade sig senare vara en princip han levde efter. Ty när inkomsterna ökade, främst genom en kunglig pension, upphörde Samuel Johnson så gott som helt att skriva. Det var konversation som roade honom. Det var inte det skrivna ordet, utan det talade, som var hans naturliga uttrycksmedel.

Det var först med det mirakulösa arbetet att ge ut ett engelskt lexikon som det på allvar vände för Samuel Johnson. På sju år skrev han på nästan egen hand - viss hjälp hade han att skriva den enorma excerptsamlingen - sitt "Lexikon över Engelska språket". Därpå grundade sig sedan hans rykte som polyhistor och hans status som litterärt orakel. Det var en märklig bedrift av en enda person. Doktor Adams diskuterade en gång saken med Johnson när arbetet ännu pågick. Johnson hävdade då att han skulle bli klar med arbetet på tre år.

"Men franska akademien," sade Adams, "som består av fyrtio medlemmar, behövde fyrtio år för att kompilera sitt lexikon."

"Sir", svarade Johnson, "så förhåller det sig. Sådana är proportionerna. Låt mig se: fyrtio gånger fyrtio är sextonhundra. Så som tre förhåller sig till sextonhundra, sådan är proportionerna mellan en engelsman och en fransman."

Samtidigt som han arbetade med sitt lexikon började Samuel Johnson att ge ut sin första tidskrift, "The Rambler", som utkom under åren 1750 till 1752. Till sitt innehåll var den ytterst moralisk, innehöll långa och trista uppbyggliga essäer som diskuterade de flesta frågor utifrån moraliska och rigoröst religiösa ställningstaganden. Även den under åren 1759 till 1760 utkommande tidskriften "The Idler" fyllde Johnson med den här typen av högtravande artiklar. De nådde en remarkabelt hög upplaga - tio upplagor av den samlade utgåvan hann utkomma under Johnsons egen livstid. De diskuterades flitigt och stärkte snabbt Samuel Johnsons växande rykte. Hans språk var tungt, överlastat och fyllt med egenartade latinska nybildningar och snirkliga ordskapelser. Men stilen passade tiden. Nu började människor från när och fjärran söka upp Dr Johnson. De ville lyssna till hans berömda rapphet, få höra hans elaka och spefulla utfall mot andra författare och företeelser i samtiden.

Denna tid, som varade ända fram till Johnsons död, har kallats "perioden för Samuel Johnsons diktatur". Han var en tebordens tyrann, en krogarnas kung. Han stormtrivdes i den växande uppmärksamheten. När sedan den nytillträdde kungen, George III, gav Samuel Johnson en årlig pension på trehundra pund om året för utförda tjänster upphörde han nästan helt att skriva. Konversationen var allt.

I sin omfattande och inträngande bok gav James Boswell även en skildring av det egenartade sätt på vilket Samuel Johnson talade. Där står: "För att inte de minsta egenheter i hans väsen, som också utgjorde påfallande drag i hans utseende och sätt, skall utelämnas bör det nämnas att han, medan han talade eller satt i sin stol och funderade, brukade hålla huvudet lutat åt ena sidan över höger axel och skaka på det under darrningar, medan han rörde kroppen fram och tillbaka och gned vänster knä i samma riktning som handflatan. Under uppehållen mellan sina yttranden åstadkom han diverse ljud med munnen, ibland som om han idisslade, ibland halvvisslande, ibland genom att låta tungan smacka mot bakre gommen som när en höna kluckar och ibland sticka fram mot den övre främre tandraden, som om han snabbt och viskande hade sagt too, too, too; och allt detta åtföljdes ibland av en tankediger blick, men oftare av ett leende. När han under en diskussion hade avslutat en mening och vid det laget var rätt utmattad av sin upphetsning och högljuddhet brukade han i allmänhet prusta som en val. Det kändes väl som en lättnad för hans lungor, förmodar jag, och gjorde hos honom intryck av ett sätt att uttrycka sitt förakt".

Samuel Johnson var till hela sin läggning en stadsmänniska. Inför naturen var han fullkomligt likgiltig. Han var totalt omusikalisk. För den målade konsten hade han föga till övers. I allt var han en utpräglad antiromantiker så när till exempel de flitigt lästa och omdiskuterade "Ossians sånger" kom ut - vilka påstod vara folkpoesi men senare avslöjades vara skrivna av James Mcpherson - blev han rasande. På frågan om han trodde att någon idag kunde skriva sådan poesi svarade han:

"Ja, många män, många kvinnor och många barn."

Med åren blev han, om möjligt, än mer konservativ. Samuel Johnson försvarade livligt ståndsuppdelningen, ansåg kungahuset vara garanten för ett gott liv för undersåtarna, hävdade att det viktiga för ett land var att folket lydde regeringen - inte vilken regering som styrde, han försvarade statskyrkan, angrep Voltaire och Rousseau, gick till attack mot de amerikanska klagomålen över att bli beskattade av England.

I frågan om beskattningen av Amerika gick han så långt att han skrev en pamflett till försvar för skatterna med titeln "Taxation is no Tyranny". Till och med den trogne Boswell undvek att diskutera frågan med sin läromästare av rädsla att de skulle hamna på koalitionskurs. "Sir", yttrade även Johnson i frågan, "de är ett släkte av straffångar och borde vara tacksamma för allt vi ger dem om vi bara låter bli att hänga dem."

Och när Boswell - som nyligen återvänt från en resa på kontinenten där han bland annat träffat Rousseau - och Samuel Johnson diskuterade de franska upplysningsfilosoferna utbrast den gode Doktorn:

"'Rousseau är en mycket ond människa, sir. Jag skulle hellre underteckna en utvisningsdom till kolonierna för honom än för någon niding som inte på bra många år har lämnat Old Bailey. Ja, jag skulle gärna vilja att han fick arbeta på plantagen.' Boswell: ‘Sir, anser ni att han är en lika dålig människa som Voltaire?' Johnson: ‘Ja, sir, det är svårt att ange deras proportionella dålighet.'"

Ett sista arbete av större betydelse skrev dock Samuel Johnson, sin lättja till trots. Det var en samling författarbiografier som utgavs under titeln "The Lives of the Poets" och detta är den enda skrift av Johnson som man idag med någon behållning kan läsa, vid sidan av den tidiga boken om Savage, "Life of Savage" (1744). Det var självfallet inget försök från Johnson att vara objektiv. Han frossade sin vana trogen i subjektiva idiosynkrasier. Den stora stjärnan på hans himmel var och förblev Alexander Pope och även den mediokra poeten Dryden hyllade han. Däremot den store Milton döms utan vidare diskussioner ut, inte minst för att denne använt mytologiska motiv. Bokens enorma popularitet grundade sig mer därpå att Johnson var slösande generös med biografiska uppgifter om författarna. Därmed bildade Samuel Johnson skola och en helt ny riktning för skivande av biografier.

I det fjortonde numret av "The Rambler" motiverade Samuel Johnson intresset för personligheterna bakom böckerna på följande sätt: "När man från läsningen av en författares verk går över till studiet av hans liv, erfar man ofta samma förnimmelse som då man vandrar in i en stad, vilken man länge på avstånd haft för ögonen. Man har sett spiror och torn som glimrat vid horisonten; och man möts av trånga gränder, förfallna hus, och en luft som är fylld av dunster och rök."

Samuel Johnson fortsatte annars att fördriva dagarna och nätterna på tehusen och krogarna. Han ägnade sig med stor och koncentrerad glädje åt bordets gåvor och ansågs av de flesta att vara stor och hämningslös frossare. Själv menade han sig givetvis vara gourmet. "När han satt till bords", skrev Boswell, "gick han helt upp i vad han för ögonblicket sysslade med. Hans blick var som fjättrad vid tallriken, och såvida han befann sig i mycket förnämt sällskap sade han heller inte ett ord eller brydde sig ens det minsta om vad andra sade förrän han tillfredsställt sin aptit, som var så häftig och tillfredsställdes med sådan intensitet att medan han höll på med ätandet svällde ådrorna i hans panna, och vanligtvis kunde man se att han svettades kraftigt. För känsliga personer kunde detta inte vara annat än motbjudande".

Trots sitt osunda leverne blev Samuel Johnson en gammal man. Han levde fram till sitt sjuttiofemte år. När döden närmade sig tycks det som om Johnson, vilken hela sitt liv plågats och toppridits av en oförsonligt stark dödsskräck, besinnade sig och gick sitt öde till mötes med upphöjt sinne. Han avvisade alla lugnande läkemedel, bad sina böner och insomnade stilla på kvällen den 13 december 1784. Han begravdes under hedersbetygelser i Westminter Abbey.

Samuel Johnsons mäktiga och stora inflytande på sin samtid är inte alldeles lätt att förstå, men måhända hade James Boswell rätt när han hävdade, att Johnson inte behövde "kråma sig eller sträcka sig på tårna för att nå över de andra; det var endast så att han icke sänkte sig till deras nivå."

Crister Enander

Ur arkivet

view_module reorder
Filip Jers, foto Lars Löfvendahl

En virtuos på harmonika

Det har regnat priser över Filip Jers, nu senast Jazzkatten, där han fick pris som årets musiker och för inte så länge sedan pris för Årets album i folkmusik vid ...

Av: Bo Bjelvehammar | Musikens porträtt | 30 oktober, 2016

Refleksjoner om identiteten til eksisterende entiteter

Eksisterende entiteter har en spatio-temporal akse som forutsetning og betingelse for deres tilstedværen i verden, samtidig som hver eneste eksisterende entitet har å bli lokalisert langsetter en slik spatio-temporal akse ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 april, 2010

Carsten Palmer Schale

Carsten Schale - 16 dikter (till TD)

Carsten Palmer Schale är främst dr. i sociologi och forskare och författare i filosofi, men har under de senaste 25 åren sysslat alltmer med skönlitteratur (där han också har universitetsutbildning) ...

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 14 september, 2015

Drängsmarks såg – en bit levande kultur

Gamla industribyggnader och maskiner rymmer en kunskap om verkligheten. Ja, de kan till och med vara vackra för den som har blicken. Arbete, och minnen efter arbete, det är en ...

Av: Signe Rudberg | Essäer | 30 april, 2008

Litteraturens resa in i det underbara. Intervju med Dante Maffìa

Dante Maffìa är en italiensk författare från Kalabrien i Syditalien. Han har skrivit många böcker: romaner, diktsamlingar, essäer. Böckerna publiceras på italienska men i bland även på kalabresiska, ett vackert ...

Av: Iacopo Vannicelli | Litteraturens porträtt | 06 december, 2013

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

I greve Draculas fotspår. Del 2

Andra delen av Tarja Salmi-Jacobsons reportage om greven Dracula.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 13 januari, 2016

Det Finlandssvenska dilemmat

I relationen mellan Finland och Sverige har en uttunning skett till följd av skeenden som idag är både okända och förnekade av båda parter. I medvetande dröjer en känsla av ...

Av: Oliver Parland | Kulturreportage | 24 september, 2013

Ringen i örat

Hundings “hydda” med Hunding själv på plats. Foto: Bayreuther Festspiel Ringen i örat - med Wagner i Bayreuth. Kapten Wagner – jo, han heter faktiskt så – slussar mig ner genom molnbankarna till ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 11 september, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.