"Hva hadde de å snakke om, nå da han var død?"

Nikanor Teratologen om författaren Stig  Saeterbakken som gick ur tiden den 25 januari.  Jag vet inte. Vad har vi att tala om? Vad finns att säga när sorgen skär genom hela ...

Av: Nikanor Teratologen | 30 januari, 2012
Litteraturens porträtt

Den blundande guiden

  Turkiet har alltsedan 1980-talet varit ett stigande populärt resemål för nordbor. Med Istanbul som Europas kulturhuvudstad 2010 kommer säkerligen historien om det moderna Turkiet att återberättas mer än en gång ...

Av: Åsa Carin Bharathi Larsson | 13 augusti, 2009
Resereportage

Buddha

Frihet är inte till salu

”Visst, Indien är den enda plats i världen som ännu är medveten om att något annat än materian existerar. Andra länder har helt glömt detta: Europa, Amerika och andra platser…Därför ...

Av: Annakarin Svedberg | 21 september, 2016
Kulturreportage

Jenny Berggren Keljevic

Är du i kärlek eller i lust?

Vi har väl alla någon gång kommit till den punkten i olika relationer då det antingen utvecklas eller börjar slita i kanterna på ett eller annat sätt. Ibland händer det ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 30 juni, 2017
Gästkrönikör

Cavefors om Cavefors



Bo I Cavefors, foto: Katy Delacoer

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali, Lautréaumont, Marx, Pound, Pasolini stod på repertoaren. Utgivningen av tidskriften Svarta Fanor och inte minst den viktiga, tysksvenska parallell-utgåvan av Röda Armé Fraktionens skrifter är och förblir unika och legendariska händelser i vårt ofta räddhågsna kulturklimat. Utbildad av Jesuiterna i England och med en stark katolsk tro har Cavefors hela tiden arbetat från en internationell horisont som starkt avviker från den förhärskande svenska, vilket har gett honom en välbehövlig och frigörande distans från det övriga kulturlivet här i landet. Alltid på intellektets sida mot statsmakten, ständigt längtande efter det gränsöverskridande, förblev han på vissa sätt marginell trots sin stora förläggargärning. Om det däremot gäller intellektuell radikalitet måste det en gång för alla sägas att Cavefors är en helt central referenspunkt för alla oss som håller med om att ankdammen är för trång för människoanden.

Något mindre känd är Bo Cavefors för sin serie av korta memoarböcker (även om dess erkännande växer gradvis) och den performance-konst han ägnat sig åt de senaste åren. Därför ville jag ställa några frågor om just detta och ge honom en chans att förklara sin egen konstnärliga utveckling för en bredare publik. Jag ville lägga förläggarhistorien åt sidan för en stund och koncentrera mig på människan, författaren och konstnären Bo Cavefors - hans nu ... och hans framtid ...

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Välkommen Bo Cavefors! Först vill jag fråga vad du gör just nu? Och då inte bara i termer av ren aktivitet utan också djupare: i vilken riktning rör du dig? Från vad till vad? Och vad är det du hoppas utforska med dina senaste och nuvarande aktiviteter?

 - Under de senaste åren, såväl när det gäller skrivandet, kanske framför allt av pjäserna (Uppror i Kasban, Sade och Japanen, Den spetälske i staden Aosta) som de filmer och performance jag varit med om att skriva, uppträda i och producera, med Martin Bladh, märker jag tydligt att jag återgår till vad som var mitt allt överskuggande intresse när jag var ung, från tonåren fram till trettioårsåldern. Intresset för teater, för att uppträda och att formulera orden och agerandet i konkreta termer, började i skolan. Min första uppläsning gjorde jag faktiskt i första klass i latinskolan i Malmö, när jag var knappt tio år, när jag fick läsa upp en uppsats jag skrivit. Det var skönt att stå framför klasskamraterna och känna att de mer eller mindre var tvungna att höra på vad jag hade att säga... Någon barnslig form av att vara domptör... Det där fortsatte sedan på skolan i GB där en del av undervisningen var ganska koncentrerad till att man skulle ha idéer, och förverkliga idéerna genom att samla in fakta (t.ex. läsa utvalda stycken från Bibeln...), skriva ner dem eller författa en text med dessa fakta som grundsubstans, dramatisera det hela, gestalta figurerna på scen, regissera och spela upp... Det var ganska harmlöst, ytligt sett, men med de dramatiska scenerna från Bibeln som material gav det hela ganska unika insikter i religiösa riter, hur lärjungar, apostlar och andra kan tänkas ha reagerat språkligt, mentalt och kroppsligt... Samtidigt blev jag förälskad i några av mina skolkamrater och vi kunde faktiskt visa vår kärlek/ömhet till varandra när vi spelade våra enaktare... Efter skolan intensifierades viljan att ge uttryck för mina politiska åsikter (mot kolonialism, rasdiskriminering, orättvisor i allmänhet osv. osv. osv.)), min sexualitet och jag sökte olika vägar, bland annat genom att lyckas bli regielev vid RADA, men hela den miljön passade mig inte, då, vilket jag idag beklagar eftersom jag om jag fullföljt utbildningen hade haft en proffsigare grund at stå på vid dagens aktiviteter. Det finns naturligtvis en viss exhibitionism såväl i att skriva som i att uppträda live och såtillvida är dagens performance-aktiviteter för mig ingenting nytt... Formen är för mig ny, men inte exhibitionismen som jag har haft sedan barndomen... Idag har jag dock större möjligheter att intellektuellt och kroppsligt använda exhibitionismen i klart markerade syften, som dock inte skiljer sig märkbart från skolårens enaktare utifrån bibliska motiv... Det handlar också nu, i Martins och mina actions om att sabotera människors och samhällens djävulskap mot enskilda individer och att visa, bland annat, att plågan kan förvandlas till njutning, att smärtan kan vara skön, att det totala utbjudandet av kropp och själ ger frihet... Ingen kan angripa mig, inget kan skada mig, när jag är totalt naken, när jag blöder eller försvinner in i sexuell extas... Idag tror jag dessutom att jag - och jag inbegriper i allt detta också Martin - att vi gemensamt har en erfarenhet och ett intellektuellt bagage som säkerställer äktheten i våra idéer, i texterna, i agerandet. Kort sagt: till min egen överraskning tror jag mig finna att livet varit ganska spikrakt, att jag inte vek av från vägen ens under de dryga tjugo år jag sysslade med bokutgivning av andras texter, idéer och tvingande nödvändigheter... Hela bokförlagsverksamheten byggde under mina egna ambitioner.

 Jag vill snart fördjupa mig i de estetiska, politiska, religiösa, etc. aspekterna av ditt aktuella skapande. Men kan du först bara ge läsarna en lite tydligare och konkretare beskrivning av dessa filmer och action-performances som du nämner. Hur går de till och vad har de för innehåll? Kan du ge läsarna några referenspunkter eller favoritscener ur dina senaste film- och performance-verk?

 -  Det finns i grova drag två kategorier. Den ena formen är den som jag tillämpar i de tre tidigare nämnda pjäserna (Uppror i Kasban, Sade och Japanen, Den spetälske i staden Aosta) och som har en mer klar teaterkaraktär, men med starka referenser till framför allt Artaud, men också till grekiska tragedier och den politiska teatern. Utmärkande för framställningen är dels att rekvisita i stort sett är utesluten och att alla rollerna spelas av nakna skådespelare, vilken jag menar är en förutsättning för att det är texten och agerandet som skall förmedla kontakten mellan scen och salong, att inte heller budskapet skall störas av interiörer, kläder och krimskrams. Nakenheten är också i och för sig nödvändig för att förtydliga texten. Nakenheten uppfattas snabbt av publiken som naturlig eftersom människans ursprung är naket. Och genom nakenheten blir det dessutom möjlighet att ta steget över från fiktiva ageranden vad gäller sexualitet och våld. Faktiska samlag och onaniscener, faktiska piskningar, faktiska skärsår av kniv, lir en naturlig del i aktörernas ageranden. Detta genomförs också konsekvent i Martins och mina actions, t.ex. i Three Studies for a Crucifixion, dedicated to Francis Bacon, där vi använder oss av riktigt (gris-)blod, riktiga tarmar/inälvor, riktigt kvinnohår som brinner, oralsex, samlag och onani... Jag menar att "Crucifixion" endast kan genomföras i denna nakenhet, i detta av yttre åthävor totalt rensade återgivande av en korsfästelse med de emotionella impulser en sådan skapar. Vid avrättningar får offret ofta stark erektion. Våldet som omger en avrättning är i sig ett upphetsande moment där homosexuella handlingar känns naturliga. I Martins och min action kring Heliogabalus, den romerske tonårskejsaren som mördades av sina soldatälskare, blir det därför naturligt att också utöka antalet nakna agerande och återskapa männens excesser.

Här uppstår redan många intressanta trådar. Låt oss försöka spjälka upp lite så vi får en tydligare struktur. För mig verkar det i och för sig som att filosofi, politik, estetik och religion är organiskt sammanvävda i din konst. Men om vi nu börjar med exempelvis det politiska. Jag antar, (kanske felaktigt?) att du skulle hålla med om att all konst i någon mening är politik. Frågan blir då till att börja med: vad står din konst just nu politiskt? Hur förhåller den sig till olika idéer om subversion, frigörelse och "sabotage" som du talar om? Och finns det inte en risk att din konst kan betraktas som helt enkelt amoraliskt spekulativ, apolitiskt pornografiskt eller i värsta fall kryptofascistisk med sin bejakelse av våldets extas och sina referenser till romartiden? Jag menar inte att ställa frågan kritiskt. Vad jag söker efter är ett svar på hur din konst, vilket du verkar mena, förvaltar en djup och verkbar idé om det politiska som en genuin väg i människans självutveckling?

 Jag kallar min egen teater för Teater Dekadens och Martin och mina performance kallar vi för Grymhetens Teater Dekadens. Det säger en del om likheterna och skillnaderna. Ja, all konst är i hög trad politisk eftersom all konst tillverkas och framförs i samhällen som är skapelser av politiska beslut och inför en publik som är politisk i den meningen att den lever och tvingas agera och reagera i politiskt styrda samhällen.  Varje ord, varje gest, varje åtbörd, obscen eller inte, som framför på en scen i sådana samhällen blir politisk, får en politisk innebörd, kan tolkas politiskt och missförstås politiskt. Min konst är sålunda politisk och kan inte vara annat än politisk även om jag själv och mina utgångspunkter, eller mina ambitioner, är anti-politiska. I vårt Manifest skriver Martin och jag bland annat att vi vill föra en ständig diskurs med den universella tematiken våld-sex-död-grymhet och visa fram alternativet genom det dekadenta som ett agere contra, som svaret på normalitetens terrorism. Det är inte jag - eller vi - som är terrorister eftersom vi inte vill störta varken det ena eller det andra, det normala finner sin egen död i sitt eget öde. Vi avstår från konfrontation. Vi har inget politiskt manifest. Istället vill jag/vi friställa riter, gudar och traditioner från antikens greker, från romarna, från medeltiden och omsätta det kunnandet och de erfarenheterna, de utlevelserna, det synbara och kännbara livet till en teater, till performance som har giltighet idag. Vår performance kring Giles de Rais är typiskt för dessa ambitioner eftersom det tar upp en fråga som är aktuell, pojkars utsatthet för sexuella övergrepp. Den frågan kan då behandlas med konventionell teater, med paroller, plakat, prat, skrämsel, ojanden och uschuschusch. Vår performance, där jag spelar en av de Rais bögpojkar, som på gamla dar själv ligger omgiven av vackra unga män och blir knullad och smekt av dem kollektivt, visar istället på fascinationen inför de Giles medeltidsfeodala livsstil, som egentligen inte var särskilt extrem, bortsett från att han, till skillnad från andra män i hans samhällsställning och med hans sexuella preferenser, mördade pojkarna. Det var ett samhälle och en samhällsklass som också ägnade sig åt rituella sexlekar med religiöst innehåll, åt alkemi, osv. Detta kan inte återges genom det vanliga teatermaskineriet, med masker, kläder, osv. Endast nakenheten ger möjlighet att totalt leva ut skeendet. Hur skall man visa hur pojkarnas kroppar utnyttjas och avnjuts om man inte in i minsta detalj visar åtrån, lusten, våldet, njutningen, längtan och - ömheten. Den paradoxen finner man också i Hermann Nitschs performance, men jag menar att vi tar ytterligare ett steg på förverkligandet av den artaudskt absurda teater som driven till sin spets inte längre är absurd utan absolut verklig. Om denna konst kallas för "amoraliskt spekulativ, apolitiskt pornografisk" eller "kryptofascistisk" är mig totalt likgiltigt. Jag arbetar inte nu och har aldrig arbetat utifrån vad andra förväntar sig eller förutsätter att jag skall göra. Vad skulle det vara för mening att arbeta med litteratur, konst, musik och teater om jag gjorde det andra förväntar sig och inte det jag förväntar mig av mig själv? Med en tidsrymd på ett par tusen år vill jag/vi åskådliggöra hur riter och eukaristi förvandlas men ändock för evigt förblir desamma. Vad skiljer de gamla grekerna från Heliogabalus, från de Rais, från de Sade och Mishima, från den spetälske i staden Aosta, från målaren Francis Bacon? Inget. Klädmodet förändras förvisso, skoklackens form växlar, men nakenheten är densamma, alltid mjuk och efterlängtad trots pisksnärtarna, trots våldet den ständigt utsätts för. Kring den nakna kroppen, kring de sexuella spel den kan brukas till, grupperas riterna, mystiken, eukaristin, symbolerna på alkemistens experimentbord, de heligas offer. Hur detta sedan uppfattas inom kulturvärldarna, inom de politiska rörelserna, av enskilda individer, är inte min/vår sak.

Jag vill fråga vidare om religionen, riterna och om mordets och dödens relevans. Särskilt med tanke på att du har valt att dramatisera just Gilles de Rais som mördade och inte någon av de andra som gjorde precis samma sak fast utan mord. Men din sista replik gjorde mig nyfiken på en annan sak som i och för sig ändå är både politisk och religiös, nämligen hur din konst uppfattas. Här vill jag fråga, inte ideologiskt egentligen om förväntningar på publiken, dess sociohistoriska kontext, eventuella revolutionära stötvågor ut till samhället etc., utan snarare vad du helst vill att din publik ska känna, vad du helst skulle vilja att dina filmer och "actions" har för effekt på dem som ser dem? Hur är din "ultimata publik" beskaffad?

 Jo, men Heliogabalus handlar ju också om mord, men i andra riktningen. Där är det den initiativrike pojken som vill bli knullad av sina soldater och som mördas av dessa. Här är det alltså inte en vuxen man som är förföraren utan gossen som förför de vuxna männen. Det är intressant version av ämnet utifrån mina utgångspunkter eftersom jag själv spelade just den rollen, att bjuda ut mig åt vuxna män, att njuta av det och att faktiskt under tiden de knullade och smekte mig, faktiskt härskade över dem. Hur min konst, inklusive mina skriverier, uppfattas, är naturligtvis svårt att veta. Jag får naturligtvis inte de i något avseende negativa reaktionerna mig skrivna på näsan mer än stötvis. Generellt kan man säga att min uppfattning, som faktiskt kan luta sig mot snart sextio års verksamheter är att det finns en starkt avståndstagande läsekrets/publik men att det också finns en stark engagerad läsekrets/publik - Hägglund skulle säkert kalla den för elitistisk. Jag inbillar mig i alla fall att de olika verksamheterna sänder vad du kallar "stötvågor ut i samhället" eftersom de talar till (därmed inte sagt att de alltid tilltalar) människor som i sin tur förmedlar sina kunskaper och sina erfarenheter till vidare kretsar. Det blev mycket påtagligt under de drygt tjugo år jag hade bokförlag. Min "ultimata publik" är öppen, kritisk, intresserad av gränsöverskridande verksamheter, initierad. En bra publik var de båda kvinnliga recensenter som besökte Galleri 21 i Malmö när Martin och jag ställde ut och visade Bacon-filmen. De ville hela tiden resa sig och gå eftersom filmen berörde dem så starkt och de delvis tyckte den var besvärande, men de satt kvar till filmens slut därför att den samtidigt fascinerade dem så starkt att de måste avsluta äventyret på plats.

Detta med samtidig attraktion och repellering verkar fascinera dig. Jag vill förbinda en fråga om just detta med en fråga om det rituella och religiösa. Många människor förknippar ju religionens förlösningar med mer fridfulla och harmoniska begrepp som nirvana. Men vilken religiös kontext hamnar vi i när vi betraktar dina uppslitande och extatiska mysteriespel? Du nämner Artaud, som ju på sitt sätt verkligen talar om en religiös teater. Finns det också i din teater en övergripande andlig tematik som på något sätt handlar om ett slags frälsning eller transcendens? Och handlar det i så fall om att uppnå (hur?) ett inre tillstånd eller verkligen om att sätta oss i förbindelse (hur?) med främmande, andliga krafter som i vanliga fall förblir förborgade för oss? Och du talade om "verklighet" och om kroppens "nakenhet" i detta sammanhang. Hur förhåller sig här det reala, sceniska skeendet (handlingsmönstrens påtagliga och kropparnas nakna närvaro) till det symboliska skeendet? På vilket sätt liknar och skiljer sig dina mål och medel här från de traditionella hedniska, ockulta och kristna ritualerna?  

 Egentligen skiljer sig mina mål och medel inte från de traditionella ritualer du nämner, mer än att jag lever i nuet och således försöker återge samtiden och vad som sker här och nu. "Frälsningen" skulle i så fall vara att uppnå en form av extas som är övergripande, som åskådliggör och som för såväl aktörerna som för åskådarna leder fram till känslan av att man når djupare in i mysterierna... OCH till en insikt i, ja kanske på själva kroppen, långt in i själen känner av de samhällsfrågor som framför allt mina tre pjäser tar upp. Pjäserna handlar konkret om sådant som kolonialism, människans frihet gentemot politiska doktriner, homosexualitet... Kan man visa den totala friheten på ett mer uttryckligt sätt än genom nakna kroppar och praktiserad sexualitet?     Generellt sett kan man inte tränga in i nutiden utan att återanvända gamla former och konkret förnya dem. Det kan svårligen förklaras och än mindre analyseras. Jag menar att ju extremare man repellerar (för att använda ditt ord...) riterna, den nakna korsfästelsen (korsfästelse i många betydelser - den pojke som utsätts för anklagelser och mobbning för att han är bög, blir i praktiken korsfäst...). Exempel: i pjäsen Sade och Japanen spelas de fem kvinnorollerna av nakna män... "budskapet" blir kanske övertydligt, könsöverskridandet presenteras som den ickenormala normaliteten... vad som krävs av aktörerna (jag använder medvetet aldrig ordet skådespelare) i den pjäsen som i de andra pjäserna och i Martins och mina performance är en total tillit mellan alla de agerande, förmåga till improvisationer, lusten att vara naken och agera med nakenheten/kroppen, förmågan att med den nakna kroppen bättre än den kostymklädde skådespelaren förmedla känslor, idéer och samtidigt med den klara avsikten att göra publiken kåt, i bästa fall upphetsad... Först DÅ tror jag att "budskapet" föreställningen vill förmedla når in i själen hos publiken. Jag försöker nu förklara det jag menar inte kan förklaras. Det handlar om känslor, intuition, drivkrafter till något outsägbart. Jag har en gång bestämt mig för att aldrig analysera vad jag gör, men du har fått mig på fallrepet ... Du talar om "övergripande andlig tematik" och om "transcendens" i kristen tappning. Ja, så är det naturligtvis, också, men i denna transcendens, även om den strävar efter att uppgå i "nirvana" har som mittpunkt, som huvudingrediens korsfästelsen och det nakna nyfödda barnet och i detta finns inbegripet också den kroppsliga nakenheten, plågan, smärta, såret i sidan, födelsen, törnekronan... Först när man gått igenom alla dessa faser som egentligen är en beskrivning av människans väg från födelse till död, kan man uppnå frid och harmoni. Jag tror inte på en "andlig tematik" - dina ord - som utesluter det obehagliga, det stötande, det som kan få människan att vända sig bort och kräkas... det är nödvändiga ingredienser, upplevelser, insikter för att komma fram till någon form av förlösning. Konkret tycker jag det visas ganska bra i flertalet av mina/våra pjäser och actions, som t.ex. i Qualis artifex pereo - Finis ... pojkens röst, de fladdrande filmbilderna, Martin fastbunden, den svarta huvan, mitt ivriga masturberande, smekningarna, kyssarna, piskningarna som avslutas med några hårda rapp över Martins öppna och blodiga sår i sidan och till slut upplösningen, utlösningen, det extatiska knullet med flygande sperma... Här tycker jag att "det reala, sceniska skeendet" väl överensstämmer med den kristna tematiken kring våld, död och födelse, sperman och samlaget som segrare över död och förintelse. Du förutsätter att man kan se en klar skiljelinje mellan hedniska, ockulta och kristna riter - jag tror det är en felsyn, du kan inte se de olika traditionerna skilda från varandra, vilket ju inte är något som förnekas av varken kyrkohistoriker eller katolsk teologi... den kristna kyrkan har ju övertagit och transcenderat en mängd av de antika riterna och gudomliga förebilderna.

Bo på Savoy, foto Oscar SwartzJag försöker göra ett slags cirkel kring ditt skapande (politik, religion, filosofi) för att sedan kunna gå in mer på detaljer. Nu har vi kommit till filosofin - om du nu håller med om att det finns något sådant som filosofi i åtskillnad från politiken och religionen? I vilket fall skulle jag vilja fråga dig om dina verk uttrycker en filosofi, dels i meningen "ontologisk uppfattning om vad som är verkligt", dels i meningen "livsfilosofi, existentiell filosofi"? Vilka filosofier eller filosofer känner du dig mest besläktad med? Hur placerar sig din konst i spänningen mellan kaos och vetenskap, mellan njutning och disciplin? Uttrycker dina verk en mer specifik tanke om hur vi ska leva våra liv? Och vid sidan av upphetsningen, mysteriet och transformationen - finns det någon rent intellektuell eller tankemässig lärdom som du vill att folk ska dra av dina verk?

 Nej, varken jag eller det jag sysslar med har i grunden som förutsättning för sin existens, sitt blivande och sitt varande, ingen anknytning till någon speciell filosofi eller ens politisk inriktning. Vad som är verkligt för mig och som jag försöker framställa i det jag sysslar med, är vad som framgår av mitt liv och av det jag producerar. Är mitt liv och det jag producerar verkligen verkligt?  För mig är det verkligt och egentligen är det det enda som är viktigt för mig. Förhoppningsvis kan jag verka verklig och mina arbeten vara verkliga också för andra människor, det är till och med troligt att det är så eftersom jag själv ser verkligheten i mitt liv och i mina arbeten. Vad är existentiell filosofi? Jag känner mig inte besläktad med någon filosof eller filosofi men naturligtvis är jag påverkad av såväl det ena som den andre, dock utan att veta om det. Hur skulle det kunna vara annorledes? Möjligen kan man säga att en romanfigur medvetet betytt mer än någon annan för mig, nämligen Ernst Jüngers anark. Å andra sidan finner jag mycket i den jüngerska anarken som jag långt tidigare funnit i kartusiansk mystik och i Ignatius av Loyolas Andliga övningar... Kanske kan man kalla det för stoicism. Och en total förtröstan på Guds verkan i mig och i det jag gör. I denna totala frihet i mitt eget jag tycker jag att kaos och stillhet samsas hyfsat väl och att just samspelet mellan njutning och disciplin är en av förutsättningarna för min teater och Martins och mina performance. Jag tycker detta är uttryck för en klassisk katolsk kreativitet, till skillnad från den protestantiska uppfattningen om njutningen som synd och disciplinen som en plåga. Lärdomen jag dragit och drar av detta är att jag trivs bra med katolska kyrkan.

Detta svar svider naturligtvis (som en pisksnärt!) i mitt Lutherska skinn. Jag tillhör ju själv dem som har haft stora svårigheter att trivas med katolska kyrkan. Men den debatten får sparas till en annan gång. Nu måste vi gå vidare med din film- och teater-konst och även litteratur. Jag har gjort en cirkel och kan gå tillbaka till utgångspunkten. Nu skulle jag vilja precisera mina inledande frågor om vad du gör och om din färdriktning. Kan du beskriva lite närmare vilken utveckling din performance-konst har gått igenom? Vilka är egentligen de tekniska komponenterna och kriterierna, inte objektivt då utan för dig själv, på en bra performance? Hur försöker du utveckla denna konstart, och just den estetik du är ute efter, för att bli ännu bättre? Har du några framtida projekt i tanken? Vilka är begränsningarna och möjligheterna här? Vad skulle intressera dig? Och om du fick precis hur stora resurser du ville till ditt förfogande, vad skulle då vara ditt drömprojekt?

Jag fortsätter med vad jag sysslat med de senaste åtta-nio åren. Färdriktningen, om man nu överhuvudtaget kan tala om färdriktning, ligger fast, som partiledare brukar säga. Målet är att dämpa inflationen. Med andra ord: kommer jag på några bra idéer kommer jag skriva ned dem. Jag har själv haft gott utbyte av sådana texter som de tidigare nämnda pjäserna, Martins och mina performance, böckerna i teaterämnet, hela utgivningen på Hammarströms förlag och nu senast Memoarer på Styx. Lägg därtill skivor (Vodou och Survial Unit), dvd-erna om Bacon och Qualis, osv. osv. osv. Dessutom uppläsningar, performance-föreställningar osv. osv. osv. Det har varit väl använda år och jag ser ingen anledning att inte gå vidare. Om kursen läggs om vet jag inte. Jag strävar inte efter nya riktlinjer, men kommer de som en naturligt följd, spontant och kreativt så är jag inte främmande för nya initiativ. Performance-konsten har utvecklats inom sina givna ramar. Att den redan från början (Bacon) fann sin form berodde på att vi som arbetat med dessa performance omedelbart fann en samarbetsform där vi trivs med varandra, respekterar varandra och har en oerhörd trygghet i att arbeta tillsammans. Jag vill faktiskt nämna oss alla i bokstavsordning: Johan Adolphi, Peter Andersson, Martin Bladh, Lars Bosma, jag, Erik Jarl, Jacob Ohlin, Mikael Oretoft. Och så till ett svar på din fråga hur jag tycker en bra performance skall fungera: performance är inte teater  -  performance är en direktkommunikation mellan aktörer och åskådare  -  performance måste överskrida de politiska. sociala, sexuella, moraliska gränser som formar det normativa samhällets människor . Performance måste ha ett budskap och en vilja att till varje pris förmedla detta budskap; performance skall inte förväxlas med politisk teater, eftersom den varken är politisk eller teater; performance tar inte ställning i politiska frågor eller väljer ideologisk eller religiös sida eftersom en bra performance av egen kraft delar med sig till såväl aktörer som åskådare egna visioner och erfarenheter. Till detta kommer givetvis att en bra performance i inte ringa grad också är improvisation, riktlinjen är fastlagd, skeendet i stora drag planerat, men vad som verkligen sker på scen vet ingen förrän det faktiskt skett. Det är den estetik jag är ute efter. Vad jag vill genomföra om jag får de "stora resurser" du talar om är att sätta upp mina pjäser Uppror i Kasban och Sade och Japanen inför publik, spela upp Martins och mina performance Heliogabalus och de Rais, filma dessa fyra föreställningar och ge ut dem på dvd. Dessutom fortsätta med mina Memoarer. Hoppas på att jag kan skriva något mer i samma stil som librettot Die Toteninsel. Vad det kan kosta? Ingen aning, men med ett par tre miljoner (ersättningar till medverkande...) och en scen till förfogande, är det bara att sätta igång.

Jag har försökt att teoretisera här och fascineras av hur dina svar är teoretiskt välavvägda men samtidigt hela tiden glider undan från det teoretiska i riktning mot det praktiska. Så låt oss koncentrera oss en stund på det praktiska. Hur ser din konstnärliga omgivning ut? Vad för slags kultur konsumerar du själv? Och samarbetet med dina medaktörer, samarbetet med förlaget Styx? Vilka är dina samarbetspartners egentligen, och hur blir man det? Och hur ser  din verksamhet ut rent praktiskt - en dag i Bo Cavefors liv, vad innehåller den just nu?

altPraktiskt? Min konstnärliga omgivning?  Tja, jag vet inte om jag har någon "konstnärlig omgivning". Mitt rum är visserligen fyllt av böcker som jag försöker sälja merparten av. Vad jag tänker behålla är ett par tusen volymer som står mig nära eller som jag har behov av, referenslitteratur osv. Här finns två tavlor, en målning av Zbigniew Makowski från 1965 som föreställer ett kvinnosköte och en målning med motivet trädgårdsblommor i ett dricksglas som min mammas skollärare, Lundberg, målade till hennes konfirmation 1914.  Alla andra tavlor har jag sålt under de senaste tjugofem åren. Här finns en säng, en bondekista från 1818 som jag ärvt av min mamma, en italiensk snidad stol från 1800-talet, en modern italiensk stol som jag fick i femtioårspresent av Marianne, en dansk fåtölj samt 4 matbordsstolar, 3 tillverkade av NK vid mitten av 1930-talet, som jag ärvt av min mamma, samt en rokokostol, som också är ett mammaarv. Samt ett gammal vackert stort bord från Leksand, som är utmärkt att lägga nyinkomna böcker, tidskrifter och brev, på. Samt dator, inkl. printer och scanner. På hälften av ena kortväggen finns en som jag tycker enormt vacker skånsk bonad (arv från mamma). På sängen en vacker kudde (skånsk, arv...). På Leksandsbordet står en tvåarmad silverljusstake - mormors mor och far fick sex stycken sådana av sina barn när de firade silverbröllop (mitt exemplar kommer från mamma). På bordet finns också ett skrin där mormorsmor förvarade sina ringar. I mitt rum finns också ett litet enbent fällbord med vacker skiva, av vilket träslag vet jag ej. På detta bord har jag tre små keramikskålar Marianne skulpterat. Vid rummets ena långsida finns tre fönster med tre kvadratiska rutor i varje fönsterhalva. Gardinerna är blåvitrutiga (behöver tvättas, ser jag nu...), så det kan komma mycket sol in i rummet eftersom fönstren vetter mot väster, men jag har alltid gardinerna fördragna för fem av de sex fönsterhalvorna. På golvet finns en golvlampa och i taket en italiensk blomkrona där det skall finnas sådana där skruvade lampor som från den förste september i år är förbjudna. På en av bokhyllegavlarna hänger självklart mitt crucifix, ovanpå böckerna i en av hyllorna finns ett vackert kinesiskt schackspel i elfenben som jag fick av en skolkamrat som var från Kina, när vi blivit fria unga män. På en annan bokhylla finns en liten träask som varit morfars. Jag begriper inte vad han haft den till, men den stod på hans skrivbord, berättade mamma. Ena sidan av asken är utskuren så det ser ut som bokryggar. Jag tänkte följa upp den här inventarieförteckningen med att nämna några av de böcker som jag aldrig kommer att sälja, men jag vet inte vilka jag ska plocka fram eftersom jag nu ser att en tredjedel av bokhylleutrymmet är fyllt med böcker och dvd-skivor jag fått av vänner, med dedikationer, medföljande brev, osv., alltifrån när Jacob 1955 gav mig originalupplagan av T. E. Lawrences Seven Pillars of Wisdom till Kristians och Martins senaste dvd-skivor. Vad som förvånar mig en aning när jag efter att ha skrivit det här som svar på din fråga är att jag är omgiven av möbler jag inte köpt själv (egna köp är faktiskt bara sängen och den danska fåtöljen). Är jag så insnärjd i traditioner? Faktum är att till och med handdukarna jag torkar mig med efter morgonens dusch är arv: de vävdes på 1880-talet på släktgården Igridsborg till mormors bror Anders av hans systrar... Jag träffar människor då och då. Går på vernissage då och då. Nästan aldrig på teater. Oftare på performance och musik-live, noice, hårdrock, osv. Biograf ytterst sällan. Leif visar mig ibland bra filmer på sin tv. Mina vänner är få men goda. Jag kan nämna några som jag pratar med ganska ofta över en fika: Måns, Mårten, Pär, Leif, Jacob, Adam. Ganska flitig mailkontakt med vänner i andra länder och från andra tider, som Jacob och Thomas, Claude och Michael. Praktiskt taget daglig mailkontakt med Henrik. Patrik, antikvariatsbokhandlaren besöker mig ibland för att se vad som går att sälja. Stimulerande är att möta gamla och nya vänner vid besök här och där, som t.ex. när vi spelat på Fylkingen eller på releasen för min bok Memoarer.  Bra injektioner. Kulturen jag konsumerar förutom det tidigare nämnda är inte så mycket, trots att jag läser ganska mycket, framför allt litteratur på tyska, teologi, politisk litteratur, om konst, osv. Jag får fortfarande böcker gratis från en del tyska förlag som Suhrkamp, Echter och Schöningh, trots att de förläggare jag en gång gjorde "affärer" med är döda. Märkligt men roligt. Jag läser Sydsvenskan på morgon. Kikar på Frankfurter Allgemeine Zeitung och The Times via internet. Till min konstnärliga omgivning vill jag gärna räkna in alla de blommor Marianne planterat utanför mina fönster. Samarbetet med mina medaktörer sker via mail fram tills vi träffas för att realisera vad vi kommit fram till att vi vill göra. När Martin och jag skrev och förberedde våra actions växlade vi hundratals mejl på ungefär samma sätt som den här intervjun formas. Jag hade inte sett någon, mer än Jacob som bor här i Malmö, när vi träffades för att spela in Bacon... (Jo, en tiominutersträff med Martin när han gjorde en egen performance här i Malmö...) Jag och Jacob tog tåget till Norrköping där Martin möttes oss. Morgonen därpå for vi alla till Stockholm/Fylkingen, där Leif Elggren och Kent Tankred mötte oss. Vi agerade och spelade in och for tillbaks till Norrköping under natten. Ungefär så har också de senare inspelningarna - och förberedelserna - skett. Att det fungerar beror på att vi verkligen trivs med varandra och, kanske med olika utgångspunkter, har samma ambitioner, samma attityd till vad som ska göras och hur. Samarbetet med Styx är en annan av dessa positiva upplevelser. CM Lundberg ställde för ett år sedan ut på Galleri Thomas Wallner i Malmö. Någon sa att jag borde gå dit och titta. Det gjorde jag. Micke stod på trottoaren utanför galleriet och rökte. Vi hälsade på varandra och han sa han ville illustrera någon av mina texter. OK, sa jag, jag kan ju skriva mina memoarer. Och så blev det. Hur man blir min samarbetspartner? Ja säg det. Frågan kanske skall omformuleras: hur blir jag någons samarbetspartner? Fråga mig om jag vill vara med är ett förslag till svar. Som Leif och Kent, som Kristian, som Johan, som Lina, som Martin, som Måns, som Micke, som Lena, som Giuliano, som Guido, som som som .., som du Johannes!
(Intervjuarens anm. Jag samarbetar med Bo inom ramen för Styx förlag. Dessutom har Bo och jag talat om att man borde sätta upp en 30-talsinspirerad, politisk kabaré på basis av Erika Manns Pfeffermühle. Intresserade - och då särskilt finansiärer - ombeds höra av sig genom tidningen Kulturen).

Men om vi nu blickar ut igen från din verklighet mot samhället och kulturen, vad ser du? Hur tycker du att samhället är idag? Och kulturen? Finns det några konstnärer eller författare som du beundrar eller sympatiserar med? Några grupper du verkligen inte sympatiserar med? Och hur ser ditt förhållande till kultursfären ut mer praktiskt? Hur tycker du att du betraktas av vanligt folk, kulturarbetarna, kultureliten, etc.? Intresserar dig alls de debatter om kultur som försiggår här i landet? Och till sist: var finns det något reellt hopp inför framtiden, politiskt och/eller konstnärligt, om man ska tro Bo Cavefors?

Samhälle och kultur är ganska trista företeelser idag, inte bara i Sverige utan generellt sett i Europa och USA i alla fall. Jag har goda vänner, bildkonstnärer och performance-konstnärer, som ställer ut/framträder i Kina och Japan och Indien osv. och de berättar om en annan verklighet, där såväl det ena som det andra fortfarande är engagerande... Såklart ska man inte önska tillbaks decennier, 1960- och 1970-tal, än mindre 1950-talet som var en förfärlig tid med alla sina moraliska upprustare alltifrån kung till KP-ledare. Där jag befann mig, England, var situationen i princip densamma, men levde man som jag i London och rörde sig inom de kretsar där jag i huvudsak befann mig, så var det en värld och ett liv där man inte engagerade sig så mycket i sådant borgartjafs. Och alla de förhoppningar många satte till vänsterrörelserna under 1960- och 1970-talen tynade ju bort i samma takt som ideologerna och partipolitrukerna hamnade i styrelser, vid institutioner och på välavlönade stolar. Vad som finns kvar av den tidens vänsterrörelser är väl några hundratusen pensionärer som gick på kurser och föreläsningar och som sedan försökt leva som de lärde - till ingen nytta. Jag är mer än övertygad om att det är i deras bokhyllor en stor del av de böcker jag då gav ut idag parkerats. Så hur är då dagens samhälle i skuggan av dessa dystra erfarenheter? Ganska bra, tycker jag, som gärna är optimist. Då fanns det RAF, röda brigader, sandinister, befrielserörelserna i diverse afrikanska stater. Säga vad man vill om Mao men hans tusen blommor som skulle men aldrig fick blomma satte rotation på det hela. Jag gav ut Mao Tse-tung Militärpolitiska skrifter och de såldes i 3 upplagor i totalt 9000 exemplar. Ibland undrar jag om inte den verkan som läsningen av denna bok hade på den tidens unga människor legat och grott sedan dess och idag knoppas hos deras barnbarn. Men idag och sedan nu ganska många år tillbaks är det normalitetens tyranni jag skriver om då och då, som härskar, totalhärskar i alla kanaler som skall vara ägnade för fri kommunikation. Stiltjen är total. Det finns ingen väg ut ur denna gyttjepöl om inte något välplanerat, målinriktat sker inom områden som politik, kultur, ekonomi, osv. Jag sympatiserar med en rad människor och grupper, men som under hela mitt liv avstår jag från att engagera mig kollektivt. Jag hänvisar än en gång till jüngeranarkens agenda om det enskilda agerandet. Så var det också förr i tiden. Jag har aldrig varit medlem i ett parti eller liknande organisation (bortsett från Clarté under 1950-talet), jag har aldrig röstat och tillhör därmed landets näststörsta parti, de som litet tröttsamt brukar kallas soffliggare... Jag skulle ljuga om jag säger att den positionen inte är riskfri... Visst sker det en utstötning av de som inte ställer upp på hyckleri. Å andra sidan är mitt förhållande till delar av kultursfären, den jag av ena eller andra skälet mer eller mindre sympatiserar med, utmärkt. De andra delarna av kultursfären  - som ju egentligen bara är en enda homogen kultursfär - har jag ingen kontakt med alls, strävar inte efter att få det. Den är mig totalt ointressant. Jag gör vad jag vill och tycker jag bör göra oavsett om den homogena kultursfären gillar det eller inte. Det är inte mitt problem om de ogillar min existens. Så därför läser jag nästan aldrig svensk skönlitteratur. Alla de här namnen som fladdrar förbi på kultursidorna, som Liza Marklund, Guilou, Mankell osv. osv. osv. är mig totalt främmande, sorry för det, men så är det. Men jag upptäcker ibland unga (nåja) författare som verkligen tilltalar mig. Under det senaste året namn som Karl Larsson, Leif Holmstrand, Lotta Lotass och några fler. Så har jag läst en del manuskript som förhoppningsvis kommer i bokform snart, av Eli och Måns och Mårten och Leif. Men generellt sett är det inte inom litteraturen det intressanta produceras, utan inom performance-världen där man lyckas kombinera bildkonst, action, musik och ordet på helt nya och revolutionerande sätt. Den traditionella teatern är stendöd inte bara i Sverige... Hela teatervärlden är sönderpratad av en massa kvasipsykologer, från Bergman till ... ja just det ... . Självklart kommer man finna utvägar ur dessa återvändsgränder. Snarast hoppas jag eftersom jag gärna vill se hur det går till då...

Det har blivit dags att avrunda. Och faktiskt kommer din sista replik om självklarhet och utvägar väl till pass, eftersom jag ändå tänkt avsluta med vidast tänkbara perspektiv: framtiden, eller mer specifikt mänsklighetens framtid. Tror du då också att mänskligheten kommer att slita sig bort ur rovkapitalismens, slavdriveriets, miljöförstöringens klor? Kommer intelligensen till sist segra över dumheten? Hur tror du att det ser ut om låt oss säga 300 år? Om du fick välja att återfödas och komma tillbaka vid någon viss tidpunkt i framtiden, när skulle du komma och som vem? Vad tror du att du skulle kunna få se? Vilken historia ur mänsklighetens alla dramer skulle det vara mest spännande att få se slutet på?

Jag ser på Pieter Breughels målning JÄGARE I SNÖ från mitten av 1500-talet och kan inte låta bli att associera till dagens östersjötorsk, utsläppsrätter och hotet mot isbjörnarna, och jag kommer plötsligt på att fråga mig själv, retoriskt: varför störtade inte flygplanen, varför kollapsade inte datorsystemen vid senaste millenieskiftet? Intelligensen kommer aldrig att segra över dumheten. Förnuftet kommer aldrig att segra över politiska floskler. Jag vill inte återfödas och jag vill inte när jag är död säga att jag önskar att jag hade levt i en annan tid än den jag levde i. Min tid har varit ganska spännande, i alla fall tycker jag det.  En sak missade jag dock, med några hundra år: mer än gärna hade jag haft Hamlet som min mycket käre vän. 

Johannes Flink
Bo Cavefors och Martin Bladhs båda teaterböcker, båda utgivna av
H:ströms Bokförlag,  206 respektive 2008:
Bo I. Cavefors TEATER DEKADENS. Uppror i Kasban, Sade och Japanen. Den
spetälske i staden Aosta. Med bidrag av Hans T. Sternudd och Mårten
Björk, om Cavefors teater.
Martin Bladh & Bo I. Cavefors  GRYMHETENS TEATER DEKADENS. Francis Bacon,
Heliogabalus, Giles de Rais. Med bidrg av Mårten Björk och Hans T.
Sternudd om Bladh/Cavefors performances.
Bo I. Cavefors debuterade som bokrecensent i Sydsvenskan 1952. Sedan des
har han verkat i svenskt kulturliv, som bokförläggare, tidningsskribent,
författare och under de senaste åren med performance och liknande
verksamheter, ofta tillsammans med Martin Bladh i vad de kallar Grymhetens
Teater Dekadens Där är om den verksamheteten Johannes Flink ställer ett
antal frågor..

 Appendix

Qualis artifex pereo

På fylkingen, under Styx- och Fylkingen-eventet Huvudets container, visades andra och avslutande delen av Bo Cavefors och Martin Bladhs kortfilmssvit Qualis artifex pereo. Titeln kommer från kejsar Neros sista ord och betyder ungefär: "Vilken konstnär förlorar inte världen i mig?". Första delen spelades in sommaren 2008 i Malmö med Aryan Kaganof som regissör och fotograf, andra delen sommaren 2009 i Norrköping med Peter Anderson och Lars Bosma som fotografer. Båda filmerna i sviten kommer att publiceras på Styx förlag i form av en dubbel-DVD med booklet om inspelningarna. 

Delen som visades på Fylkingen, Qualis artifex pereo - finis, börjar och slutar med en projektion av André Massons Acéphale-mannen till ljudet av en utdragen orgelton. Dessemellan utspelar sig ett rituellt spel i ett slutet rum, enligt en mörk och destruktiv mekanik. Handlingen kretsar kring sexuellt utnyttjade pojkar som i vuxen ålder blivit förövare. Cavefors och hans medhjälpare skapar en starkt laddad konst som många upplever som mycket obehaglig eller estetiskt frånstötande. Under filmens gång avlägsnade sig många ur publiken. I bakgrunden hörs en förvriden androgyn röst tala om sina erfarenheter. Samtidigt utageras olika fantasier och handlingar på scenen, omväxlande ömsinta och sadistiska. Hela tiden kvarstår en stark spänning mellan å ena sidan den råa, påträngande realismen i zoomningarna på olika kroppsdelar och kroppsvätskor, å andra sidan de religiösa och stiliserade referenserna till antika offerritualer. Cavefors går långt utanför de gängse normerna för att genomföra en uppriktig och hänsynslös undersökning av makten, driften, utsattheten och förlösningen.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Konstens komplott

Om begärets illusion har  gått förlorad i den allestädes närvarande pornografin, så har inom samtidskonsten begäret efter illusionen försvunnit. I porren finns inte längre någonting kvar att begära. Efter orgien ...

Av: Jean Baudrillard | Essäer om konst | 06 april, 2011

Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | Resereportage | 08 november, 2011

Två dikter

Två dikter av Hebriana Alainentalo

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 31 oktober, 2016

Eyvind Johnson och det röda Norrland

Allmänt sett skulle man kunna säga att en gemensam strävan hos norrländska författare finns i förhållandet att de önskar bryta sig loss och frigöra sig från det provinsiella arvet. Åtminstone ...

Av: Lars-Göran Söderberg | Litteraturens porträtt | 07 april, 2009

Intervju med Anna Clementi

Anna Clementi är en mångfasetterad sångerska. Från klassisk opera till extrem experimentalism visar hon ett brett spektrum av vokala ekvilibrismer som liknar ingen annan. Anna har nyss givit ut en ny ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 12 mars, 2012

Barnmålaren Vera Nilsson

Att kvinnor i alla tider har mött motstånd i sin karriär är ett påstående som många kan hålla med om.1800-talets kvinnliga konstnärer togs inte på fullt allvar och betraktades i ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 30 augusti, 2011

Tre år i öknen – om David Lynchs Dune

”I like to make films because I like to go into another world. I like to get lost in another world. And film to me is a magical medium that ...

Av: Jonas Wessel | Essäer | 25 oktober, 2013

Överlever Nancy Botwin, överlever jag

Hur sunt är det att jämföra sitt eget liv med en amerikansk före detta hemmafru som langar gräs? Jag gör det hela tiden – använder tv-serier som terapi. I barndomen ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 23 januari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.