Donald och Melania Trump

Dynastin Trump

Gwenda Blairs “The Trump: three generations of Builders” som gavs ut för femton år sedan har när den kommit på nytt utökats med en del sidor och fått några extra ...

Av: Ivo Holmqvist | 08 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Mitt enda brott mot mänskligheten

Mitt enda brott mot mänskligheten är att jag tror på människan. Någonstans inom mig har jag inte slutat flyga drake på ängen bakom den rangliga sommarstugan nere på Österlen. När ...

Av: Stefan Whilde | 18 november, 2010
Stefan Whilde

Kan man fortfarande tala om tid?

Under hösten presenterades två föreställningar av två välkända dramatiker och likaledes män; Anton Tjechov och Samuel Beckett. Den förstnämnde har konstruerat ett samhälles miniatyr – innanför välfärdsmurarna. Mellan middag och ...

Av: Frida Sandström | 19 januari, 2014
Reportage om scenkonst

Fabler

Illustration: Ida Thunström ”Inget är säkrare”, sade ett kvalster till ett annat, ”än att vår ost är medelpunkten för det stora världssystemet, och att vi är den allsmäktiges särskilda älsklingar ...

Av: Novalis | 10 april, 2008
Utopiska geografier

I begynnelsen var processen. Om olika slags vetenskap



altRobert E. Ulanowicz är professor i något så ovanligt som teoretisk ekologi vid University of Marylands biologiska laboratorium vid Chesapeakeviken. Han tog sin doktorsgrad som kemisk ingenjör vid John Hopkins-universitetet i Baltimore 1968 och har sedan specialiserat sig på hydrografi i flodmynningar. Han intresserar sig för nätverksanalys, informationsteori tillämpad på ekologiska system och för termodynamik och kausalsammanhang i levande system. Han är född 1943 och nybliven emeritus, har publicerat tre egna böcker och ett otal artiklar. Han talar flytande tyska och kan konversera på ukrainska.

År 2007 tilldelades han Prigoginemedaljen (och 10.000 euro) av Wessex tekniska institut i Southhampton och universitetet i Siena. Medaljen, som utdelades första gången 2004, har tillkommit för att hedra minnet av Ilya Prigogine, Nobelprisvinnare i kemi 1977 (död 2003), vars idéer "lade grunden för forskning i ekologiska system" och som enligt en tidigare medaljvinnare, Enzo Tiezzi i Siena, är " 1900-talets största naturforskare". Med sin bok från 2009 A Third Window: Natural Life beyond Newton and Darwin har Ulanowicz samlat sina erfarenheter och sitt tänkande till en högst lärorik uppgörelse med den ortodoxa vetenskapen.

Ulanowicz gör alltså ansråk på att öppna ett tredje fönster mot verkligheten, ett tredje efter Newtons och Darwins. Och han gör det på basis av studier i ekologi och efter begrundan av tidigare forskare som Ilya Prigogine och Gregory Bateson. Det är fråga om en nyorientering i efterföljd av dessa båda forskare och tänkare. Och dessutom under inflytande av postmodernismen (vars tillkortakommanden han dock har klart för sig; 10). Han räknar sig som "postmodern konstruktivist" (xxv).

Robert E. UlanowiczI ett förord berättar författaren om sin väg till denna position. Som utexaminerad kemisk ingenjör var han hänvisad till att arbeta med icke-levande system, men när han upptäckte ekologi tycktes denna forskningsgren honom så mycket mer "vibrerande och fruktbar" (6, xx). Detta ämnesval förklarar Ulanowicz fortsatta tankeutveckling, som vi skall följa här, för ekologi handlar inte om fasta föremål, fixa objekt, utan om relationer och processer, helheter och system. Ämnesvalet förklarar också varför han nästan helt håller sig till ekologi, biologi, liv, medan han, i motsats till Prigogine, i stort sett lämnar den icke-levande delen av universum därhän. På sätt och vis gör han det därmed enklare för sig.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Framställningen i boken följer dock inte denna utvecklingsgång. Han har, skriver han, med en bild som ligger naturligt till för den som förestått ett laboratorium vid den väldiga Chesapeakeviken utanför Baltimore, under åren arbetat sig uppströms från flodmynningen genom de många tillflödena för att nå fram till källflödena. Nu vill han börja vid källorna och med läsarna färdas nedför strömmen för att utfinna den logik, utformad som ett träd (dendritic), som förbinder källorna med havet (XXVI f).

Tre fönster

Ulanowicz tänker sig alltså att om vi skall förstå världen och överleva måste vi öppna ett nytt fönster mot verkligheten, ett tredje fönster. Det första öppnades av Hobbes, Bacon och Descartes men framför allt av Newton, men vad man ser genom detta fönster formades i stor utsträckning redan under antiken: Platons idévärld och den eleatiska skolans värld av oföränderlig enhet. Det andra fönstret signalerade en växling från lag till process och introducerade historia i naturvetenskapen. Det öppnades i två steg, först av Sadi Carnot (termodynamiken) och sedan av Darwin. Det tredje fönstret öppnas nu av Ulanowicz på basis av systemekologi.

altUlanowicz har också ett originellt grepp om både Newton och Darwin, som visar att båda delvis har blivit överkörda av den vetenskap de så effektivt har varit med om att skapa. Newtons Principia tillkom, sägs det, i en skapandets feber för att överlista en annan forskare (Hooke), vilket inte gav Newton tid att, som han brukade, inkludera hänvisningar till alkemi och det gudomliga. När han sedan i "The General Scholium" försökte sätta det gudomliga på plats igen, blev detta mestadels ignorerat. Man ville göra skiljelinjen mellan det mekaniska och det övernaturliga så skarp som möjligt för att undvika att bli exkommuniserad av kyrkan och för att reducera dennas makt. Newtons verk tolkades alltså på ett sätt som han aldrig avsett. (18 f, 33)

Darwin var en svuren anhängare av Newton, och han och hans efterföljare minimerade därför den sant revolutionerande innebörden i hans verk - "att process är viktigare än lag när det gäller att skapa levande system". Samtidigt tilläts andra tendenser hos Darwin att i tysthet  tona bort, därför att de inte passade in i den samtida ortodoxin. Så med hans sympatier för en riktad evolution, rentav teleologi, och för en arbetsfördelning i biologiska system. (32 f)

Vetenskap i Newtons efterföljd

Denna skilsmässa mellan det naturliga och det övernaturliga tog, menar Ulanowicz i anslutning till två föregångare, formen av fyra överenskommelser i tysthet, enligt vilka legitim vetenskap skulle praktiseras i Newtons efterföljd. Främst av dem är antagandet att världen är kausalt sluten, innebärande att tillåtna förklaringar av naturliga fenomen bara kan hänvisa till "inomvärldsliga", mekaniska eller materiella orsaker. Därmed förbjöds inte bara hänvisningar till det övernaturliga utan också till ändamålsorsaker. Och varje mekanisk orsak är nödvändigtvis också en materiell orsak.

Denna slutenhet innebär ironiskt nog att öppnandet av det första fönstret betyder tillstängandet av hållningar, som går tillbaka till antiken. Så med Aristoteles fyra slag av orsaker: materiella, verkande eller mekaniska, formella eller formande och finala (ändamålsrelaterade). Ulanowicz visar hur användbara dessa fyra kan vara. (19 ff)

Ett annat postulat i Newtons efterföljd är att naturen är atomistisk. Allt kan alltså reduceras till sina beståndsdelar, vilket innebär att den enda rätta forskningsinriktningen är analys. Allt kan sönderdelas, även system, och ingenting väsentligt går därvid förlorat.

Detta har i sin tur att göra med ett tredje viktigt antagande, nämligen att processer är reversibla. Ända tills helt nyligen var alla fysiska lagar helt symmetriska i fråga om tiden. En film av sammanstötningen mellan två biljardbollar ser likadan ut antingen man kör den framlänges eller baklänges. Men en världsbild som bara bygger på sådana lagar är oförmögen att handskas med sann förändring. I en sådan neoplatonsk, reversibel värld kan inget väsentligen nytt någonsin inträffa. (22 f)

I decennierna efter Newtons succé följde likartade resultat på områden som kemi och elektricitet, vilket ledde till ett fjärde antagande: naturlagarna kan förutsäga alla fenomen. Naturen är deterministisk. Och här lägger Ulanowicz till ett femte postulat, nämligen att dessa lagar är universella. De antas gälla överallt, vid alla tider och över alla storleksordningar. Något som är viktigt och relevant för försöken att koppla samman kvantteorin och tyngdlagen till en STOR teori och därmed överbrygga 42 storleksordningar (Hawking). (23 f, 123 f)

Utmanare och kvarsittare

Nu har denna världsbild utmanats på många sätt under de senaste tvåhundra åren, alltifrån Sadi Carnots rapport om ångmaskiners beteende 1824 till Darwin och relativitetsteorin och kvantteorierna. I dag håller ingen fast vid alla fem postulaten, menar Ulanowicz, och Newtons världsbild ligger i spillror. Vad han manat fram är därför a straw man, en förenklad bild. Men samtidigt är det få som tycks villiga att medge att det förhåller sig så, och de flesta klänger sig till några trådar i den newtonska väven. Fråga är därför vad som kommit fram som kan ersätta Newtons konstruktion. Ulanowicz skall i alla fall börja dekonstruera denna straw man för att därigenom problematisera de fem postulaten, så att läsarna skall ifrågasätta dem och söka sig till de förment mer tillförlitliga positioner som han själv skall föreslå.

"För jag oroar mig för att de flesta av oss har blivit motvilliga att diskutera djupa antaganden om naturen och i stället föredrar att ta vår tillflykt till en hållfast pragmatism eller teknokrati. Det är som om grundläggande principer nu på något sätt är immateriella i vår strävan efter ett bekvämare och friskare liv." (26)

Detta stämmer väl med mina intryck från svensk botten.

Märkligt är emellertid att forskare på områden, där man tycker att den mekaniska världsbilden skulle vara minst tillämplig, har blivit de mest brinnande anhängarna av en utsliten metafysik. Så domineras neodarwinistisk biologi av atomism och reduktionism i form av molekylärbiologi. Fokus ligger på att klargöra det molekylära "maskineriet", och bortom det finns bara vakuum. Det är som om ett fönster hade stängts igen, som om alla verkande krafter skulle ligga på molekylernas område. Det kan se ut som som en revansch för det mekaniska perspektivet, som om man hade blivit hypnotiserad av träden men tappat skogen ur sikte (26, 37 f).

Är reduktionism då allt i vetenskapen, frågar sig Ulanowicz. "Tänk om vi av misstag har hänfört den verkande kraften (agency) uteslutande till molekylernas värld, när den i själva verket utövas på mellannivåer? Att leka med molekyler men ignorera dynamiken på mellannivåer skulle kuna leda till stora missförstånd, för att inte säga ren katastrof." (38)

"Bara ett steg upp från DNA läses genomets sekvens av ett nätverk av enzym/katalytiska reaktioner", anför Ulanowicz från en föregångare och frågar sig: "är dessa nätverk verkligen rena maskiner, är de blottade på handlande kraft (agency)? [...] Tänk om valet av de delar av genomets kod, som skall läsas, frambringas av en aktör på närmast högre plan?" Och han hänvisar till Aristoteles nyssnämnda systematik med fyra orsaksbegrepp, av vilket det framgår att verkande orsaker brukar sträcka sig över flera plan, medan materiella orsaker spelar en mer eller mindre passiv roll. "Vi måste begrunda möjligheten (sannolikheten?) att genmolekylerna bara erbjuder den materiella orsaken, medan verkande orsaker utövas av större nätverk." (38 f; jfr 117, 136, 154)

Hos Darwin tas det för givet att organismer strävar efter att konkurrera om resurser. Men vad är grunden till denna strävan? Det ges det aldrig något svar på, men ett sådant försöks senare i boken.

Sen gäller det frågan om livets uppkomst liksom om hur helt nya arter uppkommer. Det är allmänt erkänt att Darwins process inte kan förklara detta, menar Ulanowicz och fortsätter: "Dessa lakuner avslöjar de två första fönsternas oförmåga att handskas med verklig förändring. Newtons fönster ser ut på ett universum som är evigt oföränderligt. Darwins fönster avslöjar en viss grad av förändring men misslyckas med att avbilda de mer radikala förändringar som har strukturerat vårt universum." Det behövs ett ännu större fönster mot världen, ett som på rätt sätt inramar både den radikala obestämdheten (indeterminacy) och den genuina nyskapelsen som inträffar i den verkliga världen" (39).

Och därmed är Ulanowicz färdig att i kapitel 3 ställa den avgörande frågan:

Hur kan världen förändras?

Som motto citerar han ett ord från Prigogine om att världens och människans historia är "brännmärkt av radikal osäkerhet". Han har tidigare noterat att den newtonska världsbilden står i skuld till Platon och den eleatiska skolan i Grekland och konstaterar nu, att det fanns en annan skola i Grekland, den milesiska med Heraklit i centrum. Dennes berömda ord "panta rei", allting flyter, låter förstå att förändring är den enda konstanten i världen. Man kan aldrig två gånger stiga ner i samma flod.

Men sedan handlar det om slump, chance, som både kallas "den ovälkomna intränglingen" och den "oansvariga" (rogue) chansen. Den välartade vetenskapen har menat sig kunna makta sådant genom sannolikhetskalkyler, men sannolikhet är bara tillämplig på slumphändelser som är enkla, homogena (generic) och upprepningsbara. Och komplexitets-teorin har lärt oss att världen förvisso inte är enkel. Allra minst gäller det levande system, där komplexitet mer är regel än undantag.

Det gäller alltså komplexa slumphändelser, sådana som härrör från system med flera eller många olika enheter. Hur vanliga är de? Det är inte så svårt att se att antalet händelser växer med antalet sådana enheter i systemet och växer mycket snabbt, när antalet blir många. Redan vid 75 ingående enheter är antalet så stort, att varje händelse kan ses som unik. Den kommer aldrig att slumpvis hända igen. Och i rella ekosystem är det nästan omöjligt att finna något sådant med mindre än 75 urskiljbara "individer".

Här kan Ulanowicz stödja sig på sin kollega vid University of Maryland, fysikern Walther Elsasser. Denne gav 1969 och 1981 ut två studier, som visar att komplexa slumphändelser inte bara är förhärskande i levande system utan också överflödar i hela naturen. Han räknar antalet händelser som inträffat i universum och kommer till summan 10106 , ett ofantligt tal (antalet partiklar i universum multiplicerat med universums ålder i nanosekunder). Alla med mindre än en chans på 10106 att återkomma, kommer helt enkelt aldrig göra det. Världen är alltså full av singulariteter, unika händelser, oåtkomliga för sannolikhetsresonemang. (43 ff)

Och Ulanowicz drar slutsatsen som sitt första systemekologiska postulat, i motsats till Newtons postulat om slutenhet: "I. Varje systems verksamhet är sårbart, intill upplösning, av slumphändelser." (47)

Det här postulatet är också avsett att bekräfta slumpens "ontiska natur". Det vill säga slumpen är inte bara en illusion att bortförklaras av lagar, om vi bara tillräckligt väl kände omständigheterna kring händelsen, utan den är en reell del av verkligheten. (I sista vändan medger Ulanowicz dock att slumpens natur är en trosfråga, 137) Det är ett viktigt konstaterande, för det innebär att världen inte är en sömlös kontinuitet. Kausalitetens väv är porös. Nära varje händelse som är hemfallen åt förklaring med lagar ligger oräkneliga fall av radikal slump. Universum är med andra ord inte kausalt slutet utan öppet på det sätt som Popper och Peirce tänkte sig. (47)

Ulanowicz ifrågasätter alltså naturlagarnas förmåga att förklara allt i naturen. Men det innebär inte att dessa lagar nödvändigtvis blir överträdda utan bara att de är oförmögna att bestämma vad vi ser i den levande världen. Komplexiteten skapar helt enkelt så många möjligheter, en sådan redundans, att varje fysisk lag kan uppfyllas på en mångfald olika sätt. Och denna lag kan i sin tur inte skilja mellan dessa olika möjligheter. (48, 51)

Whitehead och Russell visade att lagenligt beteende bara förekommer i perfekt homogena uppsättningar, som samlingar av elektroner eller väteatomer.  Men biologiska system är sammansatta av individuella eller i varje fall heterogena enheter. Begreppet mekanism har därför ingen hemmahörighet i biologin (annat än som ren metafor). (48, 51)

Det betyder att orsaksmönstret i biologin kan vara nog så komplicerat. Från Popper återger han ett resonemang om Newtons äpple. Äpplet faller i enlighet med tyngdlagen eller tyngdkraften, sägs det. Men "Verkliga äpplen är förvisso inte newtonska äpplen!" När ett äpple faller, beror det inte bara på dess vikt utan också på den vind som blåser, på biokemiska processer som försvagar stjälken och så vidare. Vad som händer och när det händer beror på en rad händelser eller interferenser. Popper tyckte därför att det var fel att utsträcka kraftbegreppet till komplexa situationer och föreslog i stället att man skulle tala om propensities, böjelser, benägenheter eller naturliga tendenser. (52)

Naturen är alltså inte någon sömlös kontinuitet utan en väv av kausalitet, som håller universum samman.

"Mellan trådarna i väven (tendenser) upptäcker vi små hål (slumphändelser) av olika storlekar. I stället för en väv skulle somliga kanske föredra den tredimensionella bilden av en tvättsvamp med dess fraktallika fördelning av hål av olika storlekar. Vilken bild man än väljer skall den uppvisa en porositet, som lånar sig till en grad av flexibilitet och smidighet, därför att en sådan öppenhet är absolut väsentlig, om evolution och utveckling skall kunna fortsätta."

Hur kan världen bestå?

Därmed lämnar Ulanowicz frågan om hur världen kan förändras - det var ju den som var problemet i den gamla världsbilden. Nu står han i stället inför problemet i sin nya världsbild: hur kan världen bestå (kapitel 4)? Hur kan tendenser öka i styrka? Vad betyder vår växling från lag till process? "Liksom Darwin söker vi exempel på en naturlig process eller sammansättning av processer, som kan förklara framträdandet av ordning i den levande världen och dess upprätthållande gentemot enstaka slumphändelser." (56)

Men först konstaterar författaren att framställningen fram tills nu har dominerats av dekonstruktion som i postmodernismen (själv skulle jag dock ha sagt av en naturlig och nödvändig kritik). Nu gäller det att i stället anlägga en mer konstruktivistisk hållning. Det är en plötslig omsvängning, men sådana har ofta förekommit i idéhistorien, framhålls det. Före 1600-talet hade livet betraktats som något allestädes närvarande och överlägset. Problemet var därför att förklara dödens exceptionella natur.

Men med Newton svängde pendeln plötsligt över åt motsatt håll. Det dominerande i universum blev nu död, orörlig materia som beter sig i enlighet med deterministiska och obevekliga lagar. Man intog en position så fjärran från livet, att man inte kunde inlemma det i sin konstruktion. Resultatet blev en metafysik som antog en komplett död värld, vad filosofen Hans Jonas har kallat en "dödens ontologi". (57 f, 133; jfr 137, 167)

Vår uppgift, konstaterar Ulanovicz, blir nu att undvika dessa ytterligheter och uppnå någon sorts balans. Den vanliga uppfattningen om världen som varaktigt tillstånd, som stasis, är föreställningen om föremål i passiv jämvikt. En kristall, en sten, stora byggnadsverk är alla solida objekt som har varit med någon tid och kommer att förbli i det tillståndet tills de angrips av krafter starka nog att slå sönder eller upplösa dem. Stabiliteten och varaktigheten hos sådan materia har imponerat så på oss, att många däri ser de mest grundläggande formerna.

Så hos Demokritos och Lucretius och så i dag också hos Watson och Crick, fastän det hos de senare gäller DNA-molekylerna. Crick var rentav så imponerad av de senare, att han trodde att de var av utomjordiskt ursprung. Facklan har förts vidare.

Men andra, som Stuart A Kauffman, tror inte att DNA framträdde ur fysikaliska förhållanden och senare bekläddes med det "maskineri" som läser dem, utan att DNA i stället utvecklades i "proto-organismer", som redan var förmögna till växande och reproduktion. DNA spelar i själva verket en rätt passiv roll, men betraktas av de flesta forskare i dag som en verkande orsak. Som sekundär ser man i stället den konstellation av biokemiska processer som omger DNA-molekylen och som troligen har fört fram denna molekyl till existens. (59)

Men nu gäller det frågan om "Ordning ur kaos", för att citera titeln på Prigogines mest kända bok. I dennes efterföljd hävdar Ulanowicz att en blandning av processer kan driva fram vissa mönster som blir varaktiga. "För hur kunde annars det hårda materialet i denna värld ha uppkommit?" Enligt teorin om Big Bang började universum som en kaotisk massa av fotoner. När denna expanderade, bildades den ursprungliga materien och antimaterien. När materien fått överhand, växte denna, under trycket i stjärnorna samman till en täthet som startade kedjereaktioner som frambringade de tyngre grundelement, från vilka solid materia kunde skapas. De varaktiga material som vi ser i dag är alltså egentligen slutpunkten för en dynamisk konstellation av processer under förgångna eoner. (60 f)

Frågan blir då "vilken process eller kombination av processer som kan skapa ordnad form utifrån ett kaotiskt underlag?"  Och svaret menar sig Ulanowicz finna hos Gregory Bateson: "I princip kommer ett kausalt kretslopp [circuit] att frambringa en icke-slumpmässig reaktion på en slumphändelse." (61) Ett kausalt kretslopp - det handlar här alltså om processer, där det sista ledet i kedjan påverkar det första - vad som brukar kallas feedback (återkoppling). Kausala kretslopp, tänkte sig Bateson, har förmåga att uthärda, därför att de kan reagera icke-slumpmässigt på slumpmässiga stimuli. De styr kort sagt sig själva.

Denna idé är hörnstenen i Ulanowicz försök att förstå livsprocessen och dess ursprung, och i enlighet med detta sägs Bateson vara bokens "huvudperson". Och därmed är Ulanowicz färdig att formulera sitt andra grundläggande antagande: "II. En process kan, genom förmedling av andra processer, vara förmögen att verka på sig själv" (61).

Nu är, som Ulanowicz konstaterar, feedback inte något nytt. I sina tidigaste former var det ett inslag i artificiella system som radio- och kontrollsystem och senare tillämpades det även på naturen. Men i båda fallen kopplades det till ett atomistiskt tänkande.

Här föreslår nu Ulanowicz något mycket radikalt, nämligen att helt lämna tanken på atomism. Denna föreställning leder oss bort från det väsentliga i naturens komplexitet; ett avförande av denna tanke skulle radikalt ändra vår syn på naturen.  Detta är svår att ta till sig, men det är, som vi skall se, både nödvändigt och hållbart. Men kanske bör man tänka sig båda möjligheterna som alternativ att tillämpa i olika sammanhang.

I stället för en värld av atomer får vi då en värld av relationer. En process inlåter sig i interaktion med andra processer och påverkar därvid sig själv. Detta är nu inte en flykt in i transcendentalism, försäkrar Ulanowicz, utan tvärtom ett steg mot att återinföra rationalitet i vår syn på levande system. Logiken avskyr visserligen cirkelresonemang, men i feedback-tänkande blir kretslopp något givet och självklart,

Positiv feedback och självkatalys

Litteraturen om feedback och cybernetik är enorm, men till att börja med byggde den på lineär eller kvasilineär matematik. Det inskränkte forskningen till enbart negativ, inskränkande feedback, därför att positiv feedback ledde till "patologisk" destabilisering, till tillväxt utan gränser. Men när studiet av feedback ledde in i avancerade systems icke-lineära rike, blev det nödvändigt att ta positiv feedback under förnyat omprövande. Och det gjordes av ett stort antal biologer som riktade uppmärksamheten på självkatalys som ursprunget till både form och stabilitet i utvecklingssystem.

alt"Självkatalys är en särskild form av positiv feedback, där effekten av varje på varandra följande länk i feedback-kretsloppet är positiv", konstateras det. Men inte som i mekaniska system, där allt förlöper efter ritning, utan det behöver bara vara fråga om en tendens hos varje deltagare att underlätta för den därpå följande. Ulanowicz exemplifierar med en interaktion med tre komponenter. A har en tendens att föröka en andra process B, och denna i sin tur att accelerera C och C att föröka A.

Betydligt konkretare är Ulanowicz favoritexempel, ett släkte vattenlevande makrofyter Utricularia (bläddror), som fångar och äter smådjur och därvid använder sig av små blåsor (se bild nedan). Varje blåsa har hårlika "avtryckare" på sin ena ände, som när de berörs av ett zooplankton, som söker föda, öppnar ingången till blåsan, varvid djuret sugs in av ett negativt osmotiskt tryck. Dessa växter "odlar" alltid på sig en hinna av en algväxt, känd som perifyton, och den tjänar i sin tur som föda för zooplankton. Tillväxt av Utricularia erbjuder en växande plattform, på vilken mer perifyton kan växa. Mer perifyton betyder mer föda för zooplankton, och fler zooplankton blir till fler fångster för Utricularia, och därmed växer den senare bättre igen. (66 f) Ett paradexempel på feedback och självkatalys.

Självkatalys bland tendenser ger upphov till åtminstone åtta "systemattribut", som tagna som helhet innebär en bestämd icke-mekanisk dynamik. För det första stegrar självkatalys definitionsmässigt tillväxten i hela systemet. Vidare existerar självkatalys som en formell struktur, vad jag en gång har kallat en existensform. Men självkatalys kan också alstra ett selektionstryck på var och en av sina beståndsdelar. Om någon förändring på perifytonhinnan gör den mindra smaklig för zooplankton, kan detta kortsiktigt vara till fördel för denna alg, men det leder till försämring för växten och därmed också till mindre växtyta för algen. Självkatalysen skulle, om möjligt, söka efter en mer smaklig perifyton. (67 f)

Ett sådant selektionstryck verkar inte bara på komponenterna utan också på processen och kretsloppet i deras helhet. Därav kan man förstå att varje försök att förklara sådant utifrån de enskilda komponenterna är dömt att misslyckas. Atomism gör oss blinda för hela omfattningen av självkatalysen.

Viktigt är också att selektionstrycket vid självkatalys kommer inifrån systemet självt.

"Detta står i stark kontrast till Darwins medvetna ansträngning att bevara det newtonska ramverket genom att förlägga selektionsaktiviteten till det yttre. Aktiviteten vid självkatalysfeedback tenderar att importera omgivningen i systemet eller, alternativt, att inbädda systemet i dess omgivning." (69)

Urvalsprocessen innebär, menar Ulanowicz, att det måste finnas något sätt för dessa former att förkroppsliga och bevara sin historia. Därför anför han som sin tredje "grundlag" vad Darwin införde i den vetenskapliga diskursen: "III. System skiljer sig från varann i enlighet med deras historia, av vilken något är bevarat i deras materiella konfigurationer" (69).

Detta leder naturligtvis genast tankarna till DNA, men Ulanowicz hastar vidare till information(steori). Eftersom biologiska enheter är olikartade, så innehåller de också mer information än sina icke-levande motparter. Och kan genom sin komplexitet överväldiga fysikens lagar (men inte bryta mot dem). (70, jfr 116)

Självkatalys utmärks också av ett viktigt beteende, som Ulanowicz kallar centripetalitet (rörelse mot mitten). Varje förändring i B i trekomponentcykeln ovan innebär troligen också en förändring i mängden materia och energi som flyter genom och uppehåller B. Om perifytonalgen i vårt exempel är svältfödd på fosfor, så kommer varje förändring som möjliggör för algfilmen att ta in mer fosfor, att belönas av kretsloppet. Det finns alltså en tendens att understödja sådana förändringar som drar in mer resurser i B. Eftersom detta gäller alla processerna i kretsloppet, blir varje självkatalytisk cykel centrum för en centripetal virvel, som drar in så många resurser som möjligt i sin domän.

Exempel på en sådan centripetalitet är korallrev som via sina självorganisationsprocesser drar ut en rikedom av födoämnen från ett ökenlikt och relativt inaktivt omgivande hav.  Samma med jordarna som täcker marken i de flesta biosamhällen. Att dessa jordar ackumulerar näringsämnen genom den samfällda verksamheten av hela populationen framgår av det omvända fallet: när ett sådant samhälle blir så stört, att det inte längre kan behålla sin jord. Så på Island, som fordom täcktes av rika skogar och jordar men där byggandet av hus och skepp förödde skogen och där nybyggarna släppte lös sina får att beta på marken

En sådan strävan efter att erövra och samla resurser är en förutsättning för Darwins teori, men den blir aldrig artikulerad av honom. altDäremot av Bertrand Russell, som kallade den "kemisk imperialism". Men en sådan strävan, som blir så bekvämt ignorerad i nästan alla diskussioner om evolution, är således en konsekvens av centripetalitet.

Från en humanists horisont kan detta dock te sig opersonligt, för att inte säga själlöst. För Darwins finkar på Galapagosöarna och alla andra djur och växter är det ju fråga om att överleva. Fråga är om detta inte också räcker som förklaring även för lägre stående organismer.

Ulanowicz fortsätter nu med ytterligare andra "attribut" för självkatalys: konkurrens och ömsesidighet, symmetribrott och kanalisering, men jag går vidare till frågan om autonomi och emergens (78 ff).  Stora organiska stukturer med lång livstid kan börja uppvisa autonomi i förhållande till sina beståndsdelar och kan framstå som emergenta. Men alltför ofta förblir organiskt beteende kryptiskt, beroende på att man sett på förhållandena alltför begränsat. Om en ekolog till exempel skulle studera zooplanktons konsumtion av perifyton på Utricularia i kalkstenssjöar i Florida, är det osannolikt att han någonsin skulle upptäcka varför det komplexa Utricularia-samhället är så dominerande i denna miljö.

En sådan emergens är naturligtvis bara en fråga om synliggörande och perspektiv.

"En mycket viktigare fråga är om något verkligan kan framträda från ett system, som inte redan var gömt i det. Det vill säga är emergens möjlig i ordets ontologiska mening? Det finns goda skäl för att ontisk emergens var omöjlig under den newtonska metafysiken: slutenhetens inskränkning förhindrar att något skulle uppstå som inte redan är närvarande på lägre plan."

Demonstrationen i det föregående av vanligheten av komplexa singulära händelser, öppnar emellertid  vägen för emergens av sant nya förändringar, nämligen när störningar passar in i systemstrukturen som nyckel i låset.

Ascendency och overhead

Till slut återkommer Ulanowicz i kapitel 4 till två begrepp som han anfört redan i upptakten till sin bok. Det är nu inte så mycket fråga om att förstå som att, såsom är kutym inom (natur)vetenskapen, mäta. Hur mäter man komplexiteten, graden av organisation i ett system? Ulanowicz menar sig i två artiklar ha fått uppslag till ett sådant mätande, men det intressanta för den som i första hand söker förståelse är en distinktion, som är central i sammanhanget, nämligen mellan den komplexitet eller kraft som är direkt engagerad i organisationen och den som så så att säga befinner sig i reserv. Viktiga bidrag till den senare är parallella eller reduntanta framkomstvägar inom systemet,  ineffektiviteter, brist på sammanhang och slumpmässiga placeringar i rummet. Kort sagt allt som inte bidrar till organisationen.

Man kan vara benägen att bara ta hänsyn till och värdera ett system efter det första slaget, men man begår då ett misstag. Om och när ett system kommer i kris, är det den senare kategorin som träder till och kan reda upp situationen. Så bådadera behövs. Man kan heller inte konstruera system som utmärker sig för både stor effektivitet och låg risk. I flygutbildning börjar man inte med högpresterande stridsflygplan utan med enklare skolflygplan. Katastrofen med rymdfärjan Challenger 1989 är ett exempel på ett sådant, aldrig erkänt misstag, menar Ulanowicz. (90, 111, 152 f)

Det första slaget av komplexitet kallar Ulanowicz med ett svåröversatt ord ascendency, styrande makt eller kontrollerande kraft (86). Det andra slaget kallar han overhead, lite märkligt, därför att det inte betyder komplexiteten överhuvudtaget, som i stället betecknas som utvecklingskapacitet (89, 112).

alt Den aktiverande kraften

Det femte kapitlet kallas "Agency in Evolutionary Systems" och avser "the nature of the agency" bakom en tilltagande ordning i ett system (90 f). De formuleringarna fungerar utmärkt på engelska, men hur översätter man det så användbara ordet agency, ett nyckelbegrepp i boken (av latinets agere, driva, handla)? "Agent" går inte och än mindre "agentur". "Aktör" är då bättre men ger intryck av något personligt. Det är alltså fråga om en instans som handlar, en verkande kraft, en styrande makt, och jag får i fortsättningen försöka använda den synonym som passar bäst i sammanhanget, eventuellt "agency".

Kapitlet blir dock en besvikelse. Naturen hos denna kraft eller makt i "utvecklingssystem" är onekligen en fråga som vi alla skulle vilja ha svar på, men därom har kapitlet inte mycket att säga utöver vad författaren tidigare sagt om centripetality. Men den förklaringen tycks mig, som tidigare antytts, alltför mekanisk, för att inte säga själlös, i synnerhet som det ju är levande system som författaren arbetar med. Det bästa är kanske mottot, hämtat från Poppers bok A World of Propensities: "Heraklit hade rätt: vi är inte ting utan flammor. Eller lite mer prosaiskt, vi är, som alla celler, processer av metabolism; nät av kemiska vägar."

Först är det dock tal om "den universella konversationen", nämligen mellan de krafter som håller världen öppen och de som får den att äga bestånd. Från Alfred North Whitehead citeras den perfekta formuleringen: "Framstegets konst är att bevara ordning mitt i förändringen och bevara förändring mitt i ordningen." Det krävs alltså en dialektik, en dialog, en dualism mellan dessa båda sidor, men Newtons teori kan inte rymma detta, för dialektik kan inte framställas i algoritmer. Ytterst är det dock inte fråga om antagonism mellan de två sidorna. På en högre nivå blir de ömsesidigt beroende av varandra, något som särskilt Hegel naturligtvis hade sinne för.

Efter 350 års dominans för den "moderna" vetenskapen har vardagstänkandet också svårt att makta detta. Tillväxt i ekonomin drivs sålunda ofta fram utan tillräcklig hänsyn till det naturliga underlag som uppehåller samhället. Genetisk ingenjörskonst bedrivs nästan alltid för speciella ändamål utan hänsyn till den miljö i vilken produkten skall verka och förbli vid liv. Sådan ensidighet kan leda till katastrof. (91 ff, 6 ff)

Så långt är det intressant nog. Men de två distinktioner som följer känns mindre angelägna. Det gäller "det organiska systemet" och "det organiska vecket". Med det första menas systemet hos en samling organismer som lever ihop, alltså den biologiska delen av ett ekologiskt system, och tanken är att detta är en "rikare teater" än den individuella organismen, Detta inte minst därför att det där förekommer mer av inflytande uppifrån och ner än hos individen. Ulanowicz beklagar därför att den individuella organismen kommit för mycket i centrum, ett beklagande som känns på en gång märkligt och följdriktigt, därför att den vanliga klagan från helhetstänkare är att organismen i dag kommit i skuggan av DNA-molekylen och "den själviska genen". (95 f)

Det organiska "vecket" är sedan skiljelinjen mellan den del av den organiska världen, där inflytandet uppifrån och ner är mer framträdande, och den del där orsaksmönstret går nerifrån och upp. Denna "barriär" tänks på samma gång vara skiljelinjen mellan högre nivåer där processer dominerar och lägre som styrs av lagar. (97 f, 165 f)

Orsaksmönstret uppifrån och ner är naturligtvis ett krux - vi är vana vid den motsatta riktningen. Men i den enda "Eureka!"-upplevelsen i hans liv finner Ulanowicz en snillrik bild för detta. I sin trädgård hade han en vinplanta, som på vanligt sätt växte upp i form av en stam som grenade sig. Men så småningom skickade de horisontella förgreningarna ner två luftrötter som rotade sig någon meter från den första stammen. Och denna i sin tur dog och ruttnade bort. Det slog honom då som en blixt att här hade han en metafor för evolutionens dynamik över flera organiska nivåer. Hos vinplantan förekommer inga luftiga orsaker uppifrån, utan systemet förblir i kontakt med orsaker underifrån. Men strukturer på ett högre plan skapar nya förbindelser som slutligen ersätter deras tidigare motsvarigheter. Sådana omflyttningar är nyckeln till gåtan hur strukturer kan öva inflytande på lägre plan som spelat en roll i deras egen tillkomst. (99 ff)

Från sin kollega som Prigogine-pristagare Enzo Tiezzi hämtar Ulanowicz ett starkt exempel på hur en konstellation av processer kan bestämma en helhet. Det gäller ett nyss skjutet rådjur. Vad saknas i det döda djuret, som hade funnits innan det blev skjutet? Hela kroppen, den bundna energin, genomet, hela arrangementet av molekyler - allt förblir oförändrat i ögonblicket efter döden. Vad som har upphört med döden är konfigurationen av processer - själva den verkande instansen (agency) genom vilken rådjuret erfors som levande. Alltså hjärt-lungsystemet, ämnesomsättningen, njurfunktionen, fortplantningssystemet, immunsystemet, hjärnfunktionen och så vidare. (103 f)

Det tredje fönstret

Kapitel 6 "An Ecological Metaphysic" sammanfattar (och upprepar därmed) resultaten så långt men bygger också ut dem till en imponerande helhetsbild. För det första anför han igen de tre postulat han formulerat tidigare (se ovan s 5, 8 och 10 f), men betonar nu starkare att vart och ett av dem negerar ett av Newtons axiom. Men han bygger också ut dem med tre nya "rekommendationer". Erkännandet av slumpen som en verklighet och inte bara en illusion får en att tvivla på att lagar kan ge oss livets hela historia. Det "finns en sådan mångfald av olika konfigurationer som kan satisfiera samma lagenliga begränsningar, att lagarna förverkar sin makt att specifiera vilket av denna mångfald av alternativ som råder" (116). Därför rekommenderas: "1. För att förstå levande system bör betoningen skifta från fixa lagar mot beskrivning av processer" (117).

Lagar handlar om verkande orsaker som framträder som krafter, och i Newtons värld kopplas dessa samman med materia eller objekt. Men komplex slump och individuell olikhet (heterogenity) "förminskar också effektiviteten hos krafter, mekanismer och objekt som förklaringsmedel i biologin". Popper föreslog, som tidigare nämnts, att begreppet 'kraft' skulle ersättas av det mer allmänna 'naturlig  tendens' (propensity). Men dessa skulle aldrig betraktas på atomistiskt sätt utan alltid i relation till varandra. Det leder till en andra rekommendation: "2. Relevanta aktörer i levande system hör mer hemma i konfigurationer av tendenser än i explicit fysiska krafter eller deras tillhörande objekt."

Dessa två rekommendationer låter oss än en gång förstå begränsningen i den vanliga föreställningen att gener dirigerar utvecklingen av organismer. Organismer behöver förvisso gener för att utvecklas, men dessa "materiella element spelar relativt passiva roller jämfört med aktiviteterna hos de enzymatiska processer som verkligen tolkar den kodifierade informationen och omsätter den i kroppslig form ("incorporate"). (117, 136, 154)

Ytterligare en viktig förändring i tänkandet fordras av process-ekologin, nämligen insikten att utveckling är resultatet av dubbla och motsatta tendenser. Men det är inte fråga om någon cartesiansk dualim, snarare då den som Heraklit och Hegel står för. "3. Mönster och former i det levandes rike är resultat av transaktioner mellan motstridiga tendenser. Processer som bygger organiserade aktiviteter blir fortlöpande eroderade av dissipativa förluster. Medan dessa tendenser står emot varann i närområdet, ses de som ömsesidigt obligatoriska i ett större sammanhang." Man skall alltså aldrig driva någon enskild målsättning för långt: det leder till katastrof för systemet. (118)

Slumpen som aktör

Uppfattningen att slumpen bara är en illusion brukar hänvisa till fall där de deltagande elementen är både enkla och identiska, såsom molekyler i gaser eller "nummer" i livförsäkringsstatistik. Begreppet lag bygger på antagandet av kontinuitet. Men så snart de deltagande elementen blir olika och/eller komplexa, försvinner basen för denna lagenlighet. Än värre med kombinationer av händelser. Elsasser visade att det finns många, många fler sådana kombinationer än vad universum har material eller tid att realisera. (119 f, 131)

Om slumpen är en del av världens skapnad (ontologi), innebär det att världen inte är kausalt sluten utan öppen. Irreversibiliteten i termodynamikens andra lag vittnar också om en sådan öppenhet. Men än mer skjuter Ulanowicz fram Gödels ofullständighetsteorem. Liksom alla satser inom ett axiomatiskt system inte kan bevisas inom ramen för systemet, är det kända systemet av fysiska lagar oförmöget att omfatta alla verkliga händelser. Några förblir utanför, och vi kallar dem slump. Detta är visserligen bara en analogi och analogi är inte bevis, medger författaren, men han tycker att fallen är så kongruenta, att det är svårt att förstå att våra konstruerade lagar skulle kunna undgå Gödels bevisföring. (121)

Allt detta betyder dock inte att system upplöses så snart de möter en ny händelse. Ulanowicz hyser tvärtom stor tilltro till feedback-funktionens förmåga att göra de flesta system immuna mot majoriteten av komplexa slumphändelser. Om inte, skulle livet inte vara möjligt. Därom vittnar bland annat de högre organismernas förmåga att återhämta sig från sjukdom och skada.

Bara en mycket liten del av störningarna kan driva systemet in i ett nytt slags regim, nämligen när systemet självt och störningen passar nära samman. Sällsyntheten i sådana överensstämmelser gör att system kan fortleva relativt oförändrade under lång tid men därefter förändras radikalt, när den rätta störningen inträffar - vad som kallats "punkterad jämvikt". (123)

Samtidigt är det en fråga om skala, om dimensioner. Två processer som skiljer sig mycket åt i fråga om skala, påverkar sällan varandra. Fysikernas långvariga strävan att finna en förbindelse mellan relativitetsteorin och kvantmekaniken har därför svårt att lyckas.

Ekologi lär en ödmjukhet, skriver författaren. "Varje ekologisk princip kommer att förbli giltig bara över en begränsad domän av rum och tid. För ekologer är universum på detta sätt packat med 'bubblor' [...] det vill säga universum är 'kornigt' till sin natur". Och, menar författaren, det vore därför klokt att överge universalitet som ett grundläggande vetenskapligt antagande. (124)

Process-ekologi

Det ekologiska scenariot, sammanfattar Ulanowicz, skiljer sig på tre viktiga punkter från konventionell evolutionsteori. För det första är urvalet i process-ekologi ett internt fenomen, på så sätt att en majoritet av krafterna som bestämmer urvalet verkar inom systemets gränser. Darwin däremot placerade i Newtons anda urvalet utanför det som undergick detta val, organismen. För det andra visar systemen i process-ekologin en tendens att vara orienterade i en viss riktning, något som stämmer överens med den bestämda riktning som finns inom termodynamiken. För det tredje ser process-ekologin ömsesidighet som grundläggande, medan konkurrens uppfattas som härledd. (128 f) En invändning, alltså, mot dominansen av "kampen för tillvaron" i darwinismen.

Ulanovicz prövar också process-ekologins potentiella svagheter och kritiken mot den. Intressantast är därvid invändningen att den förminskar materiens aktiva roll. Hos Newton utgår ju alla verkande orsaker från materiella objekt. Detta är dock ett avsteg från Aristoteles fyra klargörande orsaksbegrepp, där materien gärna spelar en passiv roll visavi verkande orsaker.

Det är dock inte så, att process-ekologin förnekar materiens roll. Materien behövs alltjämt, men dess direkta verkan ligger på ett plan långt under det där "aktörerna" (agency) är verksamma. Process-ekologin utmärks alltså av en "mjuk" form av materialism, som dock passar dåligt samman med den hårda materialism som bildar centrum i många vetenskapsmäns och skeptikers trossystem. (135 ff)

Javisst, jag minns hur jag, när jag började röra mig i nytänkarkretsar och där talade om Prigogines "dissipativa strukturer", blev förebrådd för att vara "materialist". Materien kommer vi inte ifrån, tack och lov, men den är förvisso inte allt. En mjuk materialism lämnar spelet öppet för processer och principer därovanför.

Process-ekologin är mer grundläggande än Newtons tänkande, menar Ulanovicz,

"därför att det ekologiskt/evolutionära perspektivet uppenbarar att vi har läst naturens text baklänges. De påtagliga materiella föremålen i vardagslivet är i själva verket slutpunkterna på en utvecklingsprocess; de är ändstationer av jämvikt på en mer fundamental process, system vilkas organisation [ascendency] har tillåtits nå sitt maximum. Historiskt har vi tagit dessa slutstadier som startpunkter för vetenskaplig förklaring. Det är förståeligt [men...] icke desto mindre krävs det att vi från denna punkt och framåt spänner hästen framför vagnen, ontologiskt talat" (145)

Materien har alltså uppkommit genom en serie processer, alltifrån Big Bang över galaxer och stjärnor till dagens materiella föremål (146 f). I begynnelsen var processen.

Att sätta processen framför jämvikten undanröjer en annan gåta i det traditionella tänkandet, menar Ulanowicz, - livets uppkomst. Hur kan livet ha uppkommit i en värld bestående av helt död materia? Man har försökt skapa liv genom att blanda till olika organiska lösningar och sedan upphetta dem eller sända elektrisk ström genom dem, men framgången har uteblivit. Crick tänkte sig, som tidigare nämnts, att livet kom utifrån rymden. Process-ekologin, däremot, anser att "aktören" som skapar liv bör sökas bland "konfigurationer av pågående processer".

Howard Odum tänker sig att två motsatta reaktioner kan ha uppkommit var och en på sitt håll i universum, en som blev en källa för energi och en annan som kunde tjäna som avlopp för den entropi, det "avfall", som blev följden av användningen av energikällan. Fysisk cirkulation mellan de två domänerna skulle kunna skapa en konfiguration av processer, som saknas i tidigare scenarier, men som skulle kunna leda till både proto-ekosystem och proto-organismer. (146, 130; jfr 137)

Både materia och liv tycks alltså ha uppkommit på basis av en gemensam dynamik. Men viktigare ändå, menar Ulanowicz, är att ökad organisation (ascendency) genom förstärkt feedback ses som mer grundläggande än både materia och liv, "vilka båda tycks dela ett gemensamt dynamiskt arv". "Framställt på det sättet var ankomsten av livet på scenen inte mer (eller mindre) exceptionellt än det tidigare uppträdandet av materien, och nödvändigheten att förklara hur död materia plötsligt blir levande försvinner helt enkelt." (149)

Det sista påståendet ter sig dock något överdrivet.

En existensform gemensam för liv och icke-liv

Det sista kapitlet " View out the Window" sammanfattar än en gång resultaten,  och upprepar dem därvid delvis. Liksom det föregående är det vältaligt, men kanske lägger det inte till så mycket nytt. Men författaren hänger sig här åt en viss självrättfärdighet.

"Med risk för att pröva läsarens tålamod", skriver han, "har jag alltid sökt bedriva vetenskaplig forskning i enlighet med den metodologiska naturalismens grundsatser. [...] Men samtidigt har jag känt det nödvändigt att skjuta fram vetenskapens gränser bortom vad några skulle bedöma som tillrådligt. [...] Som jag hoppas denna essä har förmedlat, uppfattar jag strävan, vilja och känsla (striving, volition and emotion) som aktiverande krafter (agencies) i det spel som vi kallar naturen och legitima ämnen för vetenskapens granskning (om också inte av den newtonska ullen)."

Och han hänvisar till sin utläggning av strävan och konkurrens.

Här tycker jag dock att Ulanowicz missbedömer sin insats. Det begrepp som tidigare får stå för vad han här kallar "strävan, vilja och känsla" är centripetality, och det tycks rent mekaniskt, ligger på ett helt annat plan än strävan, vilja och känsla. (se s. 11 härovan). Han talar några gånger om "proto-ecosystem" och noterar att centripetality är så framträdande i orkaner, att dessa ges egna nam. De sägs också vara"stamfäder" till livet.

På ett annat ställe (146) heter det att "'proto-ecosystem' eller cirkulära konfigurationer av processer erbjuder den ursprungliga animation som så påfallande saknas i tidigare scenarior". Hur "animation" skall förstås här är inte lätt att veta, men det sägs att sådana konfigurationer av processer kan "ge upphov till mer komplicerade men mindre cykliska konfigurationer (proto-organismer)". Och detta är ingen gåta, därför att "i irreversibel termodynamik antas processer hela tiden skapa [...] andra processer".

Samtidigt polemiserar han på en av de sista sidorna (166 f) mot den "moderna visdom att ingen kvalitetsskillnad finns mellan the quick and the dead". Vad han menar med denna visdom görs inte klart, bara att det mer "tycks handla om ideologi än rationalitet". Själv säger han sig stå för uppfattningen att det föreligger en klar skiljelinje mellan liv och icke-liv.

Detta är varken särskilt klart eller gör rättvisa åt det stora ämnet. För det stora är ju att det här är fråga om en existensform gemensam för liv och icke-liv, den existensform som anades av Gregory Bateson, upptäcktes av Ilya Prigogine och vidareutvecklades av Erich Jantsch: "dissipativa strukturer" eller självorganiserande system. (Se min Världen och vetandet sjunger på nytt, 53-117 och 155-161.) Här finns alltså en brygga mellan icke-liv och liv, som inte löser frågan om livets uppkomst men väl gör denna uppkomst något mindre gåtfull. Världen är som vi och vi som världen.

Detta innebär än en gång en bekräftelse på vad Ulanowicz i slutkapitlet kallar "processens ontologiska prioritet över objektet" (164) eller som jag har uttryckt det i titeln på denna uppsats: "I begynnelsen var processen". Att uppfatta världen som en addition av materiella eller "andliga" objekt är en återvändsgränd och ger inga hållpunkter för bedömning av förhållandet mellan liv och icke-liv. I stället blir resultatet en förödande känsla av främlingskap i en död värld.

Annorlunda när vi ser på världen som ett hav av processer i form av självorganiserande system: vädersystem, havsströmmar, vattnets och grundämnenas kretslopp, alla ekologiska system upp till Jorden som ekologiskt system, Gaia. Och naturligtvis livet självt ner till minsta cell. Allt drivet av solenergins rundgång på jorden Allt detta kan visserligen inte utan vidare tilläggas liv och själ eller "strävan, vilja och känsla", som Ulanowicz talar om, men vi känner att dessa system och processer på något sätt är som vi och att världen ändå inte är en död, främmande anhopning av materia utan en ganska vänlig för att inte säga "mänsklig" plats att leva på.

Egna erfarenheter

Tilläggas kan att jag själv på 1960- och 1970-talen tänkte fram processbegreppet när det gällde min forskningsuppgift på den tiden: att få grepp om en romans helhet och egenart. De tankemönster som då stod till buds var mimesis (efterbildning), uttryck, struktur och symtom, men inget av dem var adekvat för vad jag ville göra. Men plötsligt stod för mig - det var en riktig "Eureka"-upplevelse, som Ulanowicz med vinstocken - ytterligare en möjlighet: romanen som process, en episk process. Resultatet kan studeras i min Romanen i din hand från 1976 (s 106-202) och i en lång serie närläsningar av romaner (se min websida www.lagerroth.com).

Det är den episka processen, vägen genom verket, som i läsarens sinne skapar händelsemönster, människor, landskap, interiörer, tankar, idéer, symboler o s v. Den episka processen är det första. Liksom i fallet Ulanowicz och ekologin förklarar detta ämnesval min tankeutveckling. För romaner och romanläsning handlar inte heller om fasta föremål, fixa objekt, utan om relationer och processer, helheter och system. Det var något som gick upp för mig under resans gång.

Sedan har ringarna vidgats. Med upptäckten av Ilya Prigogine och Erich Jantsch kring 1985 fann jag att processtänkandet samtidigt hade utvecklats inom naturvetenskapen och där resulterat i ett nytt paradigm, en ny världsbild. Vi lever inte i en död och främmande värld utan i ett hav av självorganiserande system, en värld som är som vi,.

Ulanowicz bok från 2009 har sedan inneburit en ytterligare vidgning. Än en gång sätts min upptäckt, som aldrig har kunnat smältas av det humanistiska vetenskapssamhället i Sverige, in i ett större sammanhang, nu det största av alla: "I begynnelsen var processen".

Bortom inhägnad och spilld mjölk

Om Ulanowicz inte är så engagerad av det som ligger före livet, så är han i stället mer intresserad av det som ligger bortom. "Liksom några andra teister i vetenskapen har jag alltid varit ytterst medveten om en inre personlig dialog mellan tro och tvivel (naturalism)", skriver han under rubriken "Bortom inhägnaden". Han bekänner sig alltså som teist. Men det får honom inte att göra avkall på den metodologiska naturalismen. Den "ekologiska metafysiken", sådan den har klarlagts i det föregående kapitlet, gör det möjligt att "balansera tro på det transcendenta med en nykter syn på naturens värld". Det har suckats över att den vanliga vetenskapens deterministiska värld inte lämnar plats för en skapare (och inte ens för en skapande forskare). Men författaren menar sig ha "framlagt en alternativ vision som är helt naturlig och intellektuellt sammanhängande, en som erbjuder en parallell och i sista hand mer grundläggande väg till naturens under utan att hindra tillträdet till det heliga". Det går att förbli troende utan att kompromissa med rationaliteten. (155-158)

Och nyckeln till detta är de hål eller öppningar i det stora orsaksmönstret som författaren tidigare har demonstrerat, "naturens ontiska öppenhet". Och han avslutar med en stark sammanställning: "Exempel inkluderar Gödels ofullständighetsteorem, Heisenbergs osäkerhetsprincip, Paulis uteslutningsprincip och Elsassers unika händelser. [De] gör det omöjligt att utestänga immanent gudomlig handling."

I anslutning till detta talar Ulanowicz om "Nödvändigheten av spilld mjölk". Det gäller det eviga teodicéproblemet. Störningar är väsentliga om system skall kunna utvecklas. "Bland sådana är många som förorsakar lidande (slump) och några som kan betecknas som onda (inblandning)." Men utan tolerans för ondska i mindre format kunde mänskligheten inte gå framåt [...]. Utan misstag kan det inte finnas någon kreativitet. Lidande och viss ondska blir en  nödvändig del av evolutionens scenario." (161 f)

Erland Lagerroth
Bilderna är hämtade från Ulanowicz bok

 

Ur arkivet

view_module reorder

Fredriksson om Wittgenstein

Fredriksson om Wittgenstein En gammal bok av Gunnar Fredriksson om Ludwig Wittgenstein aktualiserad i en artikel av Bo I Cavefors. "Hälsa alla att jag har haft ett underbart liv"; det verkar ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 26 oktober, 2006

Är du konstnär så har du inget val. Om Klas Östergren

Var ska man börja? Klas Östergrens författarskap är stort och vittförgrenat från debuten som tjugoåring med "Attila" till den mörka mytberättelsen "Orkanpartyt" om en faders gränslösa kärlek till sin mördade ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 21 september, 2010

Bomber över Tyskland. Kommentarer till bombandet av Tyskland under andra världskriget

Bilden av bombandet av Tyskland under andra världskriget har i den versionen av historien som sprids i allmänna media försetts med ett dämpande filter. Den som haft oturen att ha ...

Av: Olof Hirn | Essäer om samhället | 16 maj, 2011

Lili Horváth gästade Stockholms filmfestival med filmen The Wednesday Child. Foto: Chatrin Nyström

Lili Hováth gästade Stockholms filmfestival

I år tävlade för första gången fler kvinnor än män i Stockholm XXVI Competition under Stockholms filmfestival. Tidningen Kulturen träffade en av dem, Lili Hováth från Ungern, regissör till The ...

Av: Lena Andersson | Filmens porträtt | 01 december, 2015

Kalkmålning i Sofiakatedralen från 1000-talet. Den visar Ingegerds och Jaroslavs döttrar.

Sveriges främmande och okända helgon – S:ta Anna av Novgorod

Den Heliga Birgitta (1303-1373) är Sveriges och Nordens mest kända helgon, helgonförklarad 1391 och även utnämnd till särskilt skyddshelgon över Europa. Under nuvarande år, 2016, kommer ännu en svensk kvinna ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 01 april, 2017

Arne Sucksdorff

Ett stort äventyr med en stor filmare!

Vilken var den förste svensk som belönades med en Oscar? Rätt svar på denna TP fråga är inte Ingmar Bergman. Rätt svar är Arne Sucksdorff. För första gången går det ...

Av: Belinda Graham | Filmens porträtt | 22 april, 2017

Hilma af Klint som konferensämne

Det finns många som frågar sig varför Hilma af Klint inte är ett världsnamn. Hon målade abstrakt före Kandinsky, Malevich och Mondrian, för att nämna några stora. Enligt Ricki Neuman ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 09 juni, 2013

Zen – another type of British detective

BBC is known for its classy crime fighters – from the Agatha Christies to Foyle’s War and Midsomer Murders: there is always time for a cup of tea and a ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 14 april, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.