Marias Tårar

Husen ligger tätt i Tokyos sovstäder. Landsbygden har sakta smält samman med staden. Risfält, skogar och små spridda gårdar är nu ersatta av bostadshus och företag som tycks ligga planlöst ...

Av: Kristian Pella | 29 juni, 2009
Essäer om religionen

Den underbara Agda Holst

Den officiella svenska konsthistorien är männens historia. På artonhundratalet ansågs kvinnor som målade på sin höjd vara pittoreska. Runt förra seklet var det snarare regel än undantag att kvinnliga konstnärskap ...

Av: Lena Månsson | 16 december, 2011
Konstens porträtt

Alberto Bevilacqua, romanförfattare, filmare men framförallt poet

Alberto Bevilacqua är en känd författare och filmregissör från Italien.Han har regisserad flera filmer oftast från sina egna romaner.En av de mest kända är La Califfa (den kvinnliga kaliffen eller ...

Av: Guido Zeccola | 16 mars, 2010
Litteraturens porträtt

Arena könskrig

 llustration: Moa Holmqvist Arena könskrig Arbetet för lika rätt för människor som skrivits in i kategorin ”kvinna” har pågått i över tvåhundra år. I väst har kategorin gått ifrån att vara ...

Av: Lisa Gålmark | 06 november, 2007
Essäer om samhället

Eyvind Johnson och det röda Norrland



ImageAllmänt sett skulle man kunna säga att en gemensam strävan hos norrländska författare finns i förhållandet att de önskar bryta sig loss och frigöra sig från det provinsiella arvet. Åtminstone på ett plan handlar det om att det specifikt norrländska står för något "bondskt" och därmed en aning enkelspårigt och stundtals efterblivet, det kan vi bland annat se i Eyvind Johnsons romanserie om Olof. Det är emellertid en frigörelse som på många sätt liknar den ett flertal författare har att brottas med oavsett var i landet de bor och som mer handlar om att komma ifrån sin klasstillhörighet och på det viset nå inre frihet, än att komma ifrån ett rent provinsiellt arv. Detta att lämna sin klasstillhörighet tycks vara mer eller mindre nödvändigt för att de sedan ska kunna återvända och skildra både provinsen och människorna i den. Oftast är det där och endast där de hittar den djupaste sanningen om sig själva och i och med det verkligt stoff till sitt skapande. Genom ursprunget erövrar de världen, utan detta får inte ytan något bottenskikt. Det inre landskap som uppväxten ger, bär människan med sig livet igenom, sedan tycks yttre faktorer kunna växla i stort sett hur mycket som helst.

I romanseriens andra del, Här har du ditt liv, anknyter Eyvind Johnson till den norrländska identiteten, och det är också här han "frigör" sig från den för att kunna gå vidare. Vad är det då för bild han ger av landsändan, vad är det som präglar den? Den yttre miljön utgör naturligtvis själva grunden varpå allting vilar, de skogrika vidderna, myrarna, de långa, kalla vintrarna, den nödtorftigt fruktbara jorden. Öppningsscenen i romanen slår omedelbart an den stämning landskapet föder hos befolkningen. Olofs far begravs, det är mitt i smällkalla vintern 1915, men någon jordfästning kan det givetvis inte bli tal om. Kistan får stå i snön bredvid andra i väntan på sommar. Med det frusna och kalla i omgivningen innesluts även de levande i en sorts död, de behöver inte fantisera om dödskyla, den finns omkring dem som verklighet i skepnad av vinter. I samma scen visas också det avstånd kompakt köld och månaders mörker lägger mellan begravningsgästerna, och då speciellt i samtalet mellan Olof och en av faderns tidigare arbetskamrater, före detta rallaren Smålands-Pelle.

 Mötet mellan de två trevar sig fram i ett verbalt sökande efter något att fästa orden vid, som för ett ögonblick kan få dem att glömma naturens hårda grepp om själen. Påverkad av brännvin öppnar sig Smålands-Pelle en aning mer än han tänkt sig och egentligen tycker sig ha rätt till med tanke på stundens allvar. Spriten blir det surrogat som lossar tungans band och får honom att närma sig Olof, innan han strax åter försvinner in i oåtkomlighet.   

Redan här framträder ett annat viktigt inslag för den norrländska identiteten, järnvägens betydelse. Sådana som Olofs far, Smålands-Pelle och hela den rallarkår de tillhörde, kom att prägla livet i norr på ett flertal sätt. De förde med sig influenser utifrån, de kom med nytt blod åt det gamla, och även om inte alla blev kvar likt de ovan nämnda, skulle minnet av dem leva vidare för lång tid framöver, liksom resultatet av deras arbete. Konsekvenserna för den utveckling järnvägen förde med sig är i det närmaste oöverskådliga, den öppnade yttre och inre allfarvägar för isolerade sinnen, beredde vägen för industrin och gav där igenom ödemarken ett nytt ansikte. Den gick att besegra, även om priset många gånger var högt.

Ett sådant livsöde i skuggan av den nya tiden gestaltar Eyvind Johnson särskilt ingående i Sagan om Johanna, en berättelse i berättelsen som på ett storslaget sätt vidgar romanens realism. En kvinna, Johanna, har växt upp i sin ensamhets längtan på ett ensligt beläget torpställe, blir förförd av en rotlös, kringvandrande skojare, varpå hon föder en "oäkting" och sedan flyr barndomshemmet för att tjäna som kocka och kropp runt om i de många rallarlagen. Den järnväg hon indirekt varit med om att bygga för henne så småningom bort från vildmarken till ett tragiskt slut som prostituerad och alkoholiserad i södra Sverige.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Förhållandet till skogen och det som kommer ut av den i form av producerade varor, blir särskild tydlig i denna andra del. Skogen bildar fond åt det mesta människan företar sig, det bräckliga livet kretsar kring den på ett helt annat sätt än vad som är fallet  längre söderut. Där är det den mer eller mindre fruktbara jorden som innehar rollen av trygghet och tröst, förbannelse och ensamhet.

Det är i skogen Olof förtjänar sin ungdoms levebröd, först i timmergallring och flottning, senare som sågverksarbetare. Det är också där, på sågverket, som han på allvar får känna på den arbetande klassens villkor och kan väga sitt liv i samma vågskål som de jobbare som med granskogens hela tyngd på sina axlar accepterat tillvaron som den är. Inte som den friare andens huggare och flottare omgivna av öppen rymd, utan fast i ett enformigt, monotont knog, där maskinerna bestämmer takten och över dessa i sin tur Hallbergen, sågverksägaren, den allsmäktige. Denne kommer med sin dubbelmoral att representera hela samhällets förljugenhet, och det är i detta avslöjandets ljus som Olofs frigörelsekamp gör avstamp med det inre upprorets hela styrka. Ett samhälle som föder fattigdom, svält och TBC, inskränkthet och religiösa svärmerier måste bekämpas.

I sågverksmiljön får Olof med egna ögon se hur kapitalet förvaltar sitt pund när hans jämnåriga arbetskamrat, Oskar Larsson, kläms fast under en stock och kort därefter dör av skadorna. Hallbergens inställning till arbetet förändras inte i nämnvärd grad av det inträffade, även om han tillfälligt skakas gäller en enda regel: tjäna så mycket pengar det går medan det går. Olyckor och död må drabba, men håll produktionen igång. Stryk medhårs när det behövs  -  "med försiktighet händer inga olyckor, om nu inte olyckan är framme"  -  och hota när det är nödvändigt, för det är krig i världen, och världen behöver plank och bräder att bygga upp det som står i brand. I det gudsförgätna landet i norr finns ett överflöd, det är bara att ta!

Moralen speglar en del av det norrländska arv som här kommer till uttryck. Motsättningen mellan styrande och styrda, liksom rovdriften på människor och natur formar det röda Norrland. Det är här fästet blir som starkast därför att orättvisorna är som tydligast. Det är ett ungt samhälle utan traditioner att dölja motsättningarna i, banden till föregående generationer är löst knutna och den relativa närheten till revolutionshärden i öst sätter sina spår i människors inre. Religionens inflytande är förstås stort, utlämnade till den starkes rätt som de är. Larsson själv, Oskars far, resignerar i ödmjukhet inför högre makter, Hallbergen och Frälsningsarmén, medan Olof drar helt andra slutsatser av det som hänt. "Det är du. Det är du som är du. Du måste försöka stå på dina egna ben och äta din egen mat. Du får inte leva på andra".

 Lars-Göran Söderberg

Ur arkivet

view_module reorder
 91an Karlssons bravader

- Sveriges första seriefilmstjärna

91:an satt i arresten på Hallands regemente  i Halmstad när Kungen ger order om att han genast ska släppas ut --- Kungen ville nämligen ha sina julserier med 91:an, precis som vanligt! Det blir ingen ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 03 december, 2016

DIKTER i AUGUSTI

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 08 augusti, 2017

Rymdfartens ”farfar” 400 år före sin tid

Rymdfartens ”farfar” 400 år före sin tid Conrad Haas var en renässansman på 1500-talet, som utförde märkliga raketexperiment. Han uppfann både flerstegsraketer och "flygande hus" utanför staden Sibiu (Hermannnstadt) i Rumänien ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 18 februari, 2010

David Maria Turoldo – poet, profet, predikant.

Februari 1992. S. Carlokyrkan i Milano är fylld till sista plats. På piazzan utanför står skaror av  sörjande. 3000 personer har kommit för att säga farväl till David Maria Turoldo ...

Av: Örjan Ekman | Övriga porträtt | 17 februari, 2009

Lykke. Del III

Innledning   Begrepet om lykke har to sentrale dimensjoner: Den epistemiske dimensjon og den ekspressive dimensjon. Til den første dimensjonen svarer bestemte beskrivelser, som er med henblikk på hva for ting begrepet ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 15 januari, 2014

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris

Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de ...

Av: Emma Fäldt | Resereportage | 31 maj, 2015

Petrinparken med Stefansobservatoriet i bakgrunden

Prag: en modern sagostad med svenska kopplingar

På hållplatsen för spårvagn 22 finns stora affischer med IKEA-reklam, mitt framför en staty där Tycho Brahe poserar tillsammans med sin elev Johannes Kepler.

Av: Belinda Graham, text och bilder | Resereportage | 30 april, 2015

Personligt inför den 8 mars

Den internationella kvinnodagen är min födelsedag. Det är jag stolt över. Även om jag haft och har svårigheter att kalla mig feminist. Dels beroende på en ovilja och oförmåga att ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 08 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.