Spåren av svensk kolonialism

Nationsbyggandet i norden inleddes under medeltiden. Området för aktörerna omfattade nuvarande Danmark, södra Finland, Sverige-Norge, Hälsingland, Jämtland och Trondheimsområdet. I de stora områdena norrut fanns samerna från Härjedalen i söder ...

Av: Rolf Sjölin | 10 augusti, 2010
Kulturreportage

Strindberg, Rousseau och drömmen om kvinnan

Förhållandet mellan August Strindberg och hans "oförgätlige vän Rousseau" har av kritiken oftast behandlas utifrån de politiska och filosofiska tankar om samhället som präglade den svenske författaren. Men vad ...

Av: Fredrik Nordin | 29 juni, 2011
Litteraturens porträtt

De stora frågorna som moderniteten ställer förblir fortfarande obesvarade

Intervju med Claudio Magris I Sverige är Claudio Magris en av de mest lästa italienska författarna. Naturligtvis finns det andra författare, som Camilleri, Fo och Saviano, men vi känner dem mest ...

Av: Guido Zeccola | 22 november, 2010
Litteraturens porträtt

Familjen Facebook – framsidan och baksidan

Det fanns något som hette Facebook, berättade man. Det var ett slags mötesplats på Internet. Jag som författare borde gå med, sa man. Knyta kontakter, nå ut, hålla mig a ...

Av: Stefan Whilde | 31 augusti, 2013
Stefan Whilde

Eyvind Johnson och det röda Norrland



ImageAllmänt sett skulle man kunna säga att en gemensam strävan hos norrländska författare finns i förhållandet att de önskar bryta sig loss och frigöra sig från det provinsiella arvet. Åtminstone på ett plan handlar det om att det specifikt norrländska står för något "bondskt" och därmed en aning enkelspårigt och stundtals efterblivet, det kan vi bland annat se i Eyvind Johnsons romanserie om Olof. Det är emellertid en frigörelse som på många sätt liknar den ett flertal författare har att brottas med oavsett var i landet de bor och som mer handlar om att komma ifrån sin klasstillhörighet och på det viset nå inre frihet, än att komma ifrån ett rent provinsiellt arv. Detta att lämna sin klasstillhörighet tycks vara mer eller mindre nödvändigt för att de sedan ska kunna återvända och skildra både provinsen och människorna i den. Oftast är det där och endast där de hittar den djupaste sanningen om sig själva och i och med det verkligt stoff till sitt skapande. Genom ursprunget erövrar de världen, utan detta får inte ytan något bottenskikt. Det inre landskap som uppväxten ger, bär människan med sig livet igenom, sedan tycks yttre faktorer kunna växla i stort sett hur mycket som helst.

I romanseriens andra del, Här har du ditt liv, anknyter Eyvind Johnson till den norrländska identiteten, och det är också här han "frigör" sig från den för att kunna gå vidare. Vad är det då för bild han ger av landsändan, vad är det som präglar den? Den yttre miljön utgör naturligtvis själva grunden varpå allting vilar, de skogrika vidderna, myrarna, de långa, kalla vintrarna, den nödtorftigt fruktbara jorden. Öppningsscenen i romanen slår omedelbart an den stämning landskapet föder hos befolkningen. Olofs far begravs, det är mitt i smällkalla vintern 1915, men någon jordfästning kan det givetvis inte bli tal om. Kistan får stå i snön bredvid andra i väntan på sommar. Med det frusna och kalla i omgivningen innesluts även de levande i en sorts död, de behöver inte fantisera om dödskyla, den finns omkring dem som verklighet i skepnad av vinter. I samma scen visas också det avstånd kompakt köld och månaders mörker lägger mellan begravningsgästerna, och då speciellt i samtalet mellan Olof och en av faderns tidigare arbetskamrater, före detta rallaren Smålands-Pelle.

 Mötet mellan de två trevar sig fram i ett verbalt sökande efter något att fästa orden vid, som för ett ögonblick kan få dem att glömma naturens hårda grepp om själen. Påverkad av brännvin öppnar sig Smålands-Pelle en aning mer än han tänkt sig och egentligen tycker sig ha rätt till med tanke på stundens allvar. Spriten blir det surrogat som lossar tungans band och får honom att närma sig Olof, innan han strax åter försvinner in i oåtkomlighet.   

Redan här framträder ett annat viktigt inslag för den norrländska identiteten, järnvägens betydelse. Sådana som Olofs far, Smålands-Pelle och hela den rallarkår de tillhörde, kom att prägla livet i norr på ett flertal sätt. De förde med sig influenser utifrån, de kom med nytt blod åt det gamla, och även om inte alla blev kvar likt de ovan nämnda, skulle minnet av dem leva vidare för lång tid framöver, liksom resultatet av deras arbete. Konsekvenserna för den utveckling järnvägen förde med sig är i det närmaste oöverskådliga, den öppnade yttre och inre allfarvägar för isolerade sinnen, beredde vägen för industrin och gav där igenom ödemarken ett nytt ansikte. Den gick att besegra, även om priset många gånger var högt.

Ett sådant livsöde i skuggan av den nya tiden gestaltar Eyvind Johnson särskilt ingående i Sagan om Johanna, en berättelse i berättelsen som på ett storslaget sätt vidgar romanens realism. En kvinna, Johanna, har växt upp i sin ensamhets längtan på ett ensligt beläget torpställe, blir förförd av en rotlös, kringvandrande skojare, varpå hon föder en "oäkting" och sedan flyr barndomshemmet för att tjäna som kocka och kropp runt om i de många rallarlagen. Den järnväg hon indirekt varit med om att bygga för henne så småningom bort från vildmarken till ett tragiskt slut som prostituerad och alkoholiserad i södra Sverige.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Förhållandet till skogen och det som kommer ut av den i form av producerade varor, blir särskild tydlig i denna andra del. Skogen bildar fond åt det mesta människan företar sig, det bräckliga livet kretsar kring den på ett helt annat sätt än vad som är fallet  längre söderut. Där är det den mer eller mindre fruktbara jorden som innehar rollen av trygghet och tröst, förbannelse och ensamhet.

Det är i skogen Olof förtjänar sin ungdoms levebröd, först i timmergallring och flottning, senare som sågverksarbetare. Det är också där, på sågverket, som han på allvar får känna på den arbetande klassens villkor och kan väga sitt liv i samma vågskål som de jobbare som med granskogens hela tyngd på sina axlar accepterat tillvaron som den är. Inte som den friare andens huggare och flottare omgivna av öppen rymd, utan fast i ett enformigt, monotont knog, där maskinerna bestämmer takten och över dessa i sin tur Hallbergen, sågverksägaren, den allsmäktige. Denne kommer med sin dubbelmoral att representera hela samhällets förljugenhet, och det är i detta avslöjandets ljus som Olofs frigörelsekamp gör avstamp med det inre upprorets hela styrka. Ett samhälle som föder fattigdom, svält och TBC, inskränkthet och religiösa svärmerier måste bekämpas.

I sågverksmiljön får Olof med egna ögon se hur kapitalet förvaltar sitt pund när hans jämnåriga arbetskamrat, Oskar Larsson, kläms fast under en stock och kort därefter dör av skadorna. Hallbergens inställning till arbetet förändras inte i nämnvärd grad av det inträffade, även om han tillfälligt skakas gäller en enda regel: tjäna så mycket pengar det går medan det går. Olyckor och död må drabba, men håll produktionen igång. Stryk medhårs när det behövs  -  "med försiktighet händer inga olyckor, om nu inte olyckan är framme"  -  och hota när det är nödvändigt, för det är krig i världen, och världen behöver plank och bräder att bygga upp det som står i brand. I det gudsförgätna landet i norr finns ett överflöd, det är bara att ta!

Moralen speglar en del av det norrländska arv som här kommer till uttryck. Motsättningen mellan styrande och styrda, liksom rovdriften på människor och natur formar det röda Norrland. Det är här fästet blir som starkast därför att orättvisorna är som tydligast. Det är ett ungt samhälle utan traditioner att dölja motsättningarna i, banden till föregående generationer är löst knutna och den relativa närheten till revolutionshärden i öst sätter sina spår i människors inre. Religionens inflytande är förstås stort, utlämnade till den starkes rätt som de är. Larsson själv, Oskars far, resignerar i ödmjukhet inför högre makter, Hallbergen och Frälsningsarmén, medan Olof drar helt andra slutsatser av det som hänt. "Det är du. Det är du som är du. Du måste försöka stå på dina egna ben och äta din egen mat. Du får inte leva på andra".

 Lars-Göran Söderberg

Ur arkivet

view_module reorder
Vilhelm Ekelund

Vilhelm Ekelund och extremhögern

Många olika typer av läsare har genom åren sökt sig till Vilhelm Ekelunds (1880-1949) verk. Inte minst har han nått framgång hos författare, poeter och akademiker, vilka haft det gemensamt ...

Av: Mattias Aronsson | Litteraturens porträtt | 12 december, 2017

Post-EmmaKrönika 1 Rastplatsen I

Snart ingen mindre än en &:så triton dök fram i mitt Jon Blunds dyra hov ärad med håv i en håv nästan som i horstrumpor ensam. Var fet som en ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 18 februari, 2010

Frankrike är inte enbart Paris…

Fransmännen, dessa EU-medborgare, blir alltmer fästa vid sina lokala regioner och sina dialekter. Filmen "Bienvenue chez les Ch'tis" -Välkommen till Norr' - skulle titeln kunna heta på svenska - ...

Av: Anne Edelstam | Gästkrönikör | 16 september, 2008

Andy Warhol, Velvet Underground och Ron Nameth

I samband med att Fotografiska i Stockholm i början av 2011 visar en utställning om Andy Warhols (och Velvet Undergrounds) "Exploding Plastic Inevitable"-show 1966-1967 tillåter vi oss här en liten ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 12 januari, 2011

Laokoon och hans söner. Källa Wikipedia

I Laokoongruppens grepp

Laokoon och hans söner i kamp med en jätteorm är en av konstens mest levande och dramatiska skulpturer. Det har funnits många som försökt efterlikna motivet med få har kommit ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 26 oktober, 2017

Tanz der Gerippe von Michael Wolgemut

Nelly Sachs poetiska öde hand i hand med Paul Celan

(eller det Tyska som både död och hopp) ”Jag är icke mera jag; gudens meningslöshet är i mig. Tiden står stilla, rummet finns inte längre. Min tankes tanke svävar bort genom färglösa rymder, speglande ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 25 december, 2014

Emily Dickinson

En dikt av Emily Dickinson

Är dikter bättre, ju svårare de är? Litteraturvetaren Harold Bloom verkar tro det. Han är en av Emily Dickinsons varmaste anhängare, och talar i sin "Den västerländska kanon" (1994) om ...

Av: Emily Dickinson | Utopiska geografier | 14 februari, 2015

Benjamin 40

                 

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 19 Maj, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.