Foto: Karin Lindroos & Come to Finland Publishing

Reseaffischer med glamour och humor

 På Nationalmuseet i Helsingfors pågår just nu en utställning över findlänska reseaffischer. Det är startskottet för museet att fira att det självständiga Finland fyller 100 år.

Av: Lena Andersson | 22 Maj, 2017
Kulturreportage

Mer historia åt folket!

Dick Harrison är en av våra mest kända historiker och nu har han tagit itu med att sammanställa Sveriges historia. Men förvånade nog möts hans arbete med populärhistoria med skeptis ...

Av: Anna Erlandsson | 24 oktober, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Arkitektur som reklam

Michelin-byggnaden som den framställdes i begynnelsen. Arkitektur som reklam En byggnad har många olika funktioner. En kan vara att förmedla budskap. Våra kyrkor har denna uppgift, som inte bara manifesteras av ...

Av: Bertil Falk | 13 mars, 2010
Essäer om konst

Sonic Boom: "Jag har verkligen ett bra jobb"

Pete "Sonic Boom" Kember är ett fenomen och en engelsk nationalklenod. Från begynnelsen i legendariska psych-drone-rockbandet Spacemen 3 i mitten av 80-talet och framöver via egna bandet Spectrum och sidoprojekt ...

Av: Carl Abrahamsson | 28 oktober, 2010
Musikens porträtt

Att uppfinna det heliga på nytt



Image Att uppfinna det heliga på nytt - det låter som en orimlig tanke, i synnerhet i vår tid, när den moderna (natur)vetenskapen, sedan sekler behärskar tänkandet och anses sakrosankt (!). Och likväl är det just det som den renommerade naturvetaren Stuart A Kauffman  försöker med sin bok Reinventing the Sacred. A New View of Science, Reason and Religion  från 2008. Kauffman är professor i Calgary i Kanada men kanske mer känd från Santa Fe-institutet i New Mexico, en högborg för komplexitets-forskning. Boken är en läsupplevelse som kan få en att ropa både Heureka! och Tallyho, Tallyho!

Ett klargörande av bokens titel finner man redan på bokomslagets insida:

Begrunda den sammanflätade, integrerade komplexiteten hos en levande cell efter 3.8 miljoner års evolution. Är det mer vördnadsbjudande att anta att en transcendent Gud formade cellen med ett enda slag, eller att inse sanningen: den levande cellen utvecklade sig utan någon Skapare, utan någon Allsmäktig Hand; i stället uppstod den själv, skapad av biosfären under dess utveckling? Sanningen är mycket mer magnifik, mycket mer förtjänt av vördnad och av att ses som ett under, än våra gamla skapelsemyter.

Det gäller, heter det ett stycke in i boken, att "finna en 'tredje väg' mellan en meningslös reduktionism och en transcendental Skapargud, en väg som bevarar fruktan, vördnad och andlighet - och uppnår mycket mer" (31).
Tanken är just magnifik, Men så kan det ju inte vara, säger den rättänkande. 350 års (natur)vetenskap har analyserat världens beståndsdelar in i minsta detalj, och har inte upptäckt någon kreativitet, som föranlett känslor av vare sig vördnad eller under. Sådana känslor har alltjämt varit förbehållna den Skapande Guden - för dem som trott på en sådan. Det är som hos Linné: man har kartlagt beståndet av vad som föreligger men inte annat än styckevis och delt begrundat hur det tillkommit. Kauffman prövar nu att göra detta, och jag skall söka sammanfatta hans resonemang
Nu är det inte så att boken är en enda stor aha-upplevelse; tvärtom är den ställvis seg att komma igenom, därför att författaren är ganska pratig och gång på gång fördjupar sig i svåra problem som är alltför speciella för huvudlinjen. För det finns en huvudlinje, en linje som leder från påvisande av begränsningar i den härskande (natur)vetenskapen till vikten och nödvändigheten av humaniora.
.
Reduktionism och emergens, kreativitet och Gud
Den moderna vetenskapen från 1600-talet, Galileis, Newtons och darwinismens vetenskap, brukar förknippas med begrepp som analys, atomism, mekanism, determinism, men Kauffman fokuserar i första hand reduktionism. Ytterst är vårt perspektiv i dag reduktionistiskt, konstaterar han: "alla fenomen skall ytterst förklaras som interaktioner av elementarpartiklar." Eller som Nobelpristagaren och fysikern Stephen Weinberg säger: "'Alla förklaringspilar pekar neråt, från samhällen till människor, till organ, till celler, till biokemi, till kemi och ytterst till fysik.' Och Weinberg säger också, 'Ju mer vi vet om universum, desto mer meningslöst förefaller det.'" (ix)
Reduktionismen har lett till en mäktig vetenskap, fortsätter Kauffman, den klassiska naturvetenskapen men också Einsteins, kvantfysikens och molekylärbiologins vetenskap. Men elementarpartiklar i rörelse tillåter bara händelser (happenings). Det finns ingen mening, inga värden, inga göranden. Våra egna val som mänskliga aktörer är, när denna vetenskap nått sin fullbordan, bara rena händelser som ytterst förklaras av fysiken.
Men Kauffman vill alltså demonstrera reduktionismens otillräcklighet. Livet uppstod på naturligt sätt i universum och med det också handlingar (agency), värden och mening, alla lika verkliga som elementarpartiklar i rörelse. Och "verklig" betyder här att även om livet har  "fysiska förklaringar i något speciellt slag av organism, så kan det evolutionära framträdandet (emergence) av dessa inte härledas från eller reduceras enbart till fysik. På det sättet är liv, handlingar, värden och göranden verkliga i universum. Denna ståndpunkt kallas emergens." Ett kärlekspar strövande längs Seines stränder är ett sådant kärlekspar och inte bara partiklar i rörelse. "Och vad mer är, allt detta kom att existera utan vårt behov att tillkalla en Skapargud." (x)
Därmed har Kauffman lanserat sitt motbegrepp till reduktionism: emergens. Varvid han urskiljer två aspekter av emergens. Å ena sidan betyder det att vi inte kan deducera "uppåt" från fysiken till biosfären, inte kan sluta oss till livets egenskaper utifrån förhållanden i fysiken. Det är den kunskapsteoretiska aspekten. Å andra sidan innebär det att livet, biosfärens evolution, människans historia, vår praktiska vardagsvärld och allt som är centralt för människan är verkliga och inte reducerbara till fysik. Allt detta har makt att verka på världen (causal powers) och är därför reellt. Vilket dock inte betyder att det skulle våldföra fysikens lagar. Detta är den ontologiska aspekten. (3, 34; jfr 17)
Kauffman går sedan vidare från reduktionism, till vad han kallar "förtrollningen från Galilei", innebärande att allt som sker i universum styrs av naturlagar. "Det är i själva verket reduktionismens hjärta. [...], tron att alla aspekter av naturens värld kan beskrivas med sådana lagar." Och han menar nu, att vi måste bryta mot denna förtrollning. Biosfärens evolution, människans ekonomiska liv och människans historia är delvis omöjliga att beskriva med sådana lagar.
Men vad kommer då i deras ställe? Jo, en underbar radikal kreativitet utan en övernaturlig Skapare. "Denna livsväv, det mest komplexa system vi känner i universum, bryter inte mot någon av fysikens lagar, och ändå är den delvis laglös, oupphörligen kreativ. Och så är också människans historia och mänskliga liv." (xi)
Därför kan vi inte veta vad som skall hända. "Vi lever våra liv framlänges, som Kierkegaard sade [...] framlänges in i mysteriet [...] [Det] betyder att förnuftet ensamt är en otillräcklig vägvisare för att leva våra liv. [...] Vi måste därför återförenas med vår fulla mänsklighet." (xi)
Och här jämför Kauffman med grekerna och judarna under antiken. Grekerna litade mest till förnuftet och sökte naturlagar; de var de första naturvetarna i Västerlandet. Judarna däremot, menar han, var de bästa historikerna. Från dem kommer vår känsla för historia och framsteg. Dessa två arv kan återförenas på sätt vi inte kan förutse, och "ur denna förening kan komma ett helande av den långa sprickan mellan naturvetenskap och humaniora och av schismen mellan det rena förnuftet och det praktiska livet [...]. Naturvetenskap är inte, som Galileo hävdade, den enda vägen till sanningen. Historia, humanioras etablerade rikedom och juridiken är också sanna [...]."
Kauffman invecklar sig till sist i tankar om hur man skulle kunna bevara begreppet 'Gud' genom att låta det syfta på universums naturliga kreativitet, men här tycker jag han trasslar till det. Av ålder har "Gud" ändå för mycket av personlighet för att en sådan betydelseförändring skulle kunna slå igenom. Men Kauffman vill få med sig dem som tror på en sådan Gud; han menar nämligen att det är en majoritet av jordens befolkning. På vägen visar han på den "sekulära humanismens" otillräcklighet. För humanism i denna trånga mening "är en alltför tunn näring för att kunna föda oss som mänskliga aktörer i det väldiga universum som vi delvis är med om att skapa". (xii)

En utarmad bild av världen
Det mesta av detta står i förordet och sammanfattar på ett mästerligt sätt bokens huvudtankar. Men för att bättre förstå reduktionismen kompletterar Kauffman i kapitel 2 med begreppet determinism. Newtons rörelselagar är deterministiska. Den som känner biljardbordets utseende samt läge och rörelse hos biljardbollarna kan förutse hur dessa kommer att röra sig. Det är fråga om förutbestämda, mekaniska  rörelser. Dessa lagar är också omvändbara i tiden. Solsystemet skulle gå lika bra baklänges. Men vi människor är inte omvändbara i tiden, och världen omkring oss är det inte heller. En förklaring är termodynamikens andra lag: oordningen i världen, "entropin", tilltar med varje energiprocess och detta är inte reversibelt; därför finns det en "tidspil". (12 f)
Också Einsteins relativitetsteori är deterministisk, men det är inte kvantmekaniken. Även den handlar dock om partiklar i rörelse, och därför gäller också för den reduktionismens "djupaste doktrin (claim)", nämligen att alla händelser i universum från asteroidkollisioner till en kyss eller domen i en domstol,"inte är något annat" än partiklar i rörelse. Reduktionismen fortlever alltså och omfattas av många framstående forskare. (13 ff)
Men om alla förklaringspilar pekar neråt, är det, menar Kauffman, något av en skandal att fysikerna i stor utsträckning har gett upp att resonera "uppåt", från elementära fysiska lagar till händelser i större skala i universum. "Dessa neråtpekande förklaringspilar borde leda till en skörd av uppåtpekande deduktiva pilar." Nu kan man inte ens härleda vätskors beteenden från deras beståndsdelar. (17)
Varför angår oss allt detta? frågar Kauffman och svarar själv: orsaken är Weinbergs andra tes: "Ju mer vi vet om universum, desto mer meningslöst förefaller det." "Att acceptera detta är att resignera till en utarmad bild av både vetenskapen och världen." (18)
Alla stora fysiker har emellertid inte resignerat, och det tredje kapitlet, "The Physists Rebel", pekar på tre sådana, av vilka två, Philip W Anderson och Robert Laughlin, fått Nobelpris. (Själv har jag tidigare skrivit om just dessa båda, nämligen i Världen underbarare än vi tror från 2006.)

Biologi och liv
"Kan biologi reduceras till fysik?" frågas i det fjärde kapitlet. Är organismer "bara partiklar i rörelse?" Eller är de "en verklig del av möblemanget i universum?" Sedan Darwins tid "har naturligt urval blivit ett affischfenomen för reduktionistiskt tänkande", konstaterar Kauffman men visar att implikationer av Darwins idéer pekar åt motsatt håll. (31, 33) Han ger sig in i ett långt och invecklat resonemang om hjärtat som fenomen och funktion, och resultatet blir att "Biologi är verkligen inte bara fysik. Inte heller är organismer bara fysik. Organismer är delar av universums möblemang med egen makt att ändra universums fysiska utveckling. Biologi är emergent i förhållande till fysik. [...] vi lever i ett universum som är högst olikt det som reduktionismen ensamt målar upp." (43)
Det långa femte kapitlet handlar om livets ursprung och refererar ingående fyra olika försök till förklaring, men inget av dem har bekräftats och accepterats. Mest lovande tycks det som Kauffman själv har engagerat sig för redan för åtskilliga år sedan (se min Nya tankar, nya världar från 1999, s 50-55): att det skulle vara fråga om katalysens fenomen, alltså det förhållandet att en reaktion mellan två ämnen underlättas av närvaron av ett tredje. Men en katalys stegrad till självkatalys och kollektiv analys: i "ursoppan" skulle många ämnen kunna katalysera inte bara varandra utan också sin egen produktion (jfr fortplantningen, produktionen av människor, som förvisso bara kan ske genom människor). På det sättet skulle ett system kunna bli kollektivt självkatalytiskt, "ta eld". Livet kom till som en fasövergång, tänker sig Kauffman, som från is till vatten, från vatten till ånga. När ett dynamiskt system på det sättet "biter sig själv i svansen", kan det blixtsnabbt stegra själva stegringen och åstadkomma det som annars är omöjligt. Till exempel skapa liv.
På vägen gör Kauffman en viktig distinktion: kollektiv självkatalys är ett exempel på när ett system begränsar (constraints) beteendet hos sina delar och organiserar beteendet hos de kemikalier, som det är gjort av. "Den kausala topologin hos det totala systemet begränsar och styr beteendet hos dess kemiska beståndsdelar." Det är ett exempel på "nedåtriktat förorsakande", samtidigt som delarnas betydelse för helheten innebär ett förorsakande uppåt. Allt i överensstämmelse med Kants tanke att i en organiserad varelse existerar helheten för och genom delarna och delarna existerar för helheten. (58) Men också i överensstämmelse med Philip W Andersons revolutionerande grundtanke från 1972: "More is different" (19)
Livet ligger bortom reduktionismen, slutar Kauffman kapitlet.
"Livet har framträtt i universum utan att behöva någon speciell intervention av en Skapargud. Skall detta faktum minska vår förundran över livets emergens och evolution och biosfärens evolution? Nej. Eftersom vi anser livet vara heligt, rör vi oss mot uppfinnandet av det heliga på nytt, nämligen som kreativiteten i naturen.

Handlande, värde, mening

Kapitel 6 heter "Agency, Value, and Meaning". "Agency" är ett ord som är svårt att översätta, men jag har stannat inför "handlande" eller "handling(sförmåga)".  Det är en egenskap, som vi inte känner från fysiken, där det bara finns händelser, men som för med sig värde och mening, görande och syfte, ja ett teleologiskt språk. Det är ett språk som inte anses vetenskapligt därför att, menar man, det ytterst kan utväxlas mot händelser bland vår hjärnas neuroner. Kauffman gör nu sitt bästa för att visa att vi inte kan reducera utsagor om handling till fysikaliska påståenden. Redan Aristoteles noterade detta och skapade sin berömda uppsättning av fyra slag av orsaker, av vilka causa finalis, ändamålsorsaker, är ett. "Teleologiskt språk ligger bortom reduktionism."
Kauffman mobiliserar också Wittgenstein och hans tankar om språkspel, som visar att "eliminerande reduktionism i allmänhet misslyckas". Det finns ingen effektiv procedur för att gå från språkspel till språkspel. (74 ff)
Men hur långt ner i biosfären kan vi gå för att finna handlingsförmågans ursprung? Kauffman ställer oss inför en bakterie som simmar uppför en "sockergradient" (ökande halt av socker) "för att" få socker, alltså ett teleologiskt språk. Men vi skulle inte säga att en kula rullar "för att" komma ner.
Men en bakterie är en mycket komplex cell. Finns det enklare system som också kan tillskrivas handlingsförmåga? Det gör det, menar Kauffman, men det måste vara system som kan fullborda en "arbetscykel", som befinner sig långt från (kemisk) jämvikt och därmed själva kan komma tillbaka till utgångspunkten och börja på nytt. Som exempel anför han oss själva: vi äter, avför restprodukterna till omgivningen och äter sedan igen. (78 ff)
"Värden, mening, göranden, handling och 'bör' är verkliga delar av universums möblemang", slutar Kauffman kapitlet. "Allt detta är också en del av uppfinnandet av det heliga på nytt." (87)

Att skapa arbetsprocesser
Kapitel 7 "The Cycle of Work", "Arbetets kretslopp", inleds med ett långt, märkligt citat från Kant:
"En organiserad varelse är alltså inte bara en maskin, för en sådan har bara rörelsekraft, utan den har i sig själv en formande kraft, som fortplantar sig och som den förmedlar till sina material, som inte själva har den; den organiserar dem alltså, och detta kan inte förklaras genom rörelsens enbart mekaniska förmåga." (Kauffman anger inte källan, men stället är hämtat från Kritik der Urtheilskraft, § 65 (s 292 f i 1793 års upplaga).)

Citatet pekar på ämnet för kapitlet: fortlöpande (propagating) organisation av processer. Det är något som ständigt utspelar sig framför våra ögon, men som vi, menar Kauffman, inte kan se, därför att vi inte har några begrepp , inte någon teori för det. Han jämför med vad som sagts om indianerna, som bevittnade Kolumbus ankomst: de kunde inte "se" skeppen, för de hade ingen tankekategori där de kunde placera skepp. "Ibland avancerar vetenskapen genom att se saker på nytt sätt." (88)
Organisation av processer är ett arbete, konstaterar Kauffman och fokuserar på ett sådant arbetes kretslopp i den levande cellen, något som varken molekylärbiologin eller fysiken har sysslat med. Men från kemisten Peter Atkins hämtar han följande definition av arbete: "Det är det begränsade (constrained) frisläppandet av energi till några grader av frihet." Kauffman jämför med arbetet i en motor, där en expanderande gas trycker på en kolv i en cylinder, och svänghjulet sörjer för att processen kan fortsätta i ett kretslopp. Begränsningarna är här cylindern och kolven, och graden av frihet för gasen representeras av kolvens rörelse neråt i cylindern.
Men var kommer begränsningarna från i naturen, de som krävs för att ett energiflöde skall kunna kanaliseras till arbete? Samtidigt som det krävs arbete för att konstruera dessa begränsningar. Det sker något stort framför ögonen på oss, som vi ännu inte kan se och förstå: en fortlöpande organisation av processer.
"Det krävs arbete för att begränsa frigörandet av energi, som, när den är fri, utför arbete. Inga begränsningar, inget arbete. Inget arbete, inga begränsningar. Detta lärs inte ut i fysiken, men det är en del av vad celler gör, när de driver organisation av processer. De har utvecklats till att utföra arbete för att konstruera begränsningar för frisläppandet av energi, vilken i sin tur gör vidare arbete, inklusive konstruktion av mångahanda ting men också av [...] fler begränsningar av energiflödet [...]." (91)

Och därmed är Kauffman färdig för slutsatsen:
"Denna sammanflätade väv av arbete och konstruktion av begränsningar likaväl som konstruktionen av andra delar av cellen är helt enkelt fantastiska i sin underbara härva av envist blivande. Den har kommit till genom evolutionen av biosfärens naturliga process utan något behov av en Skapargud. Det är åtminstone en del av vad Kant beskrev i sin Critique of Judgment."

Den här fortskridande processorganisationen är miljarder år gammal, men den kan inte deduceras från fysiken. Vi är långt bortom reduktionismen i ett universum av liv, handling, mening, värde. (94)

Image Självorganisation och en värld av möjligheter
Kapitel 8 heter "Order for free", vilket skall läsas som synonymt med "självorganisation" (33, 119). Kapitlet fördjupar sig emellertid i ett speciellt men betydelsefullt, för att inte säga magnifikt fall av självorganisation, nämligen den mystiska "differentieringen" i ungefär 265 olika celltyper som sker av sig själv i det mänskliga fostret och som möjliggör utvecklingen av de olika kroppsdelarna och inre organen. Med detta intrikata problem har Kauffman och andra arbetat i mer än 40 år, och resultatet är att denna självorganisation inte beror på fysikaliska förhållanden utan på matematiska egenskaper hos komplexa nätverk. Det är fråga om organisatoriska lagar.
Och detta slag av emergens är inte ovanlig, utan den finns runtomkring oss. "Vi behöver sannerligen en ny världsbild, väl bortom reduktionismen hos Laplace och Weinberg. Slutligen låter dessa resultat [...] förstå, att självorganisation, gratis ordning, lika mycket är en del av evolutionen och det naturliga urvalet som historiskt frusna tillfälligheter. Vi måste tänka om om evolutionen." (119)
Med kapitel 9 "The Nonergodic Universe" tar Kauffman så att säga sats på nytt. "Nonergodic" betyder att något inte upprepar sig, och här visas att möjligheterna i universum är så många att det är osannolikt att något upprepar sig. Redan tidigare har Kauffman visat, att antalet möjliga kombinationer av geners aktiviteter är enormt mycket större än antalet partiklar i universum, och universums ålder räcker på intet sätt till för att dessa kombinationer skall hinna spelas igenom (107). Nu visas att på alla nivåer av komplexitet över atomer rör sig universum på en bana som aldrig återkommer. I biosfärens evolution  från molekyler till arter är vad som framkommer nästan alltid unikt. Möjligheterna är så enorma att universums storlek och ålder på intet sätt räcker till för att realisera dem alla. (122, 124 f) Också kemin har alltså en utvecklingshistoria. "Historia och tillfälligheter (contingency) har inträtt i universum, och vi kan inte förutsäga vad som kommer att hända." (127) "Oupphörlig kreativitet har blivit fysiskt möjlig. Jag tror att detta är en del av uppfinnandet av det heliga på nytt." (128)

Bortom Galilei
Kapitel 10 "Breaking the Galilean Spell" börjar med en klargörande översikt över hur långt framställningen har kommit. Reduktionismen hos Descartes, Galilei, Newton och Laplace menar att allt i verkligheten kan förstås som partiklar i rörelse och att "ingenting annat har verklighet i den meningen att det har förmåga att förorsaka framtida händelser. [Här finns alltså en definition av "verklig".] Den logiska slutsatsen är att vi lever i ett meningslöst universum av fakta och händelser."
Men hur är det då, frågas det, med aspekter som handling, mening, värde, syfte, hela livet och planeten? Vi är varken redo att ge upp dem eller villiga att se dem som rent mänskliga illusioner. En reaktion är tanken att de då måste ligga utanför naturen - vara övernaturliga, införda i universum av Gud. Men vi har sett att uppkomsten av organismer och deras strukturer och processer inte kan reduceras till fysik. Vi tycks leva i ett emergent universum, där liv och handling uppstod utan behov av någon Skapargud. (129 f)
Men kapitel 9 antyder något djupare. Universums stora förmåga att inte upprepa sig på alla nivåer av komplexitet över atomen lämnar rum för en kreativitet som vi inte kan förutse. Och Kauffman är nu färdig att konfrontera oss med ett nytt slag av oförutsägbar kreativitet i utvecklingen av biosfären: Darwins anpassningar i förväg (preadaptations). (130) Fenomenet förstås bäst av två exempel.
Paleontologer har spårat utvecklingen av simblåsan hos fiskar från tidiga fiskar med lungor. Lungorna växte som utbuktningar från tarmkanalen, och när fiskarna svalde syrefattigt vatten, kom något av det in i lungorna, där luftbubblor absorberades som gjorde det lättare för fisken att överleva. Vatten och luft var nu båda i samma lunga, och den var på så sätt anpassad i förväg för en ny, kommande funktion, som inte var förutsedd: en simblåsa med vilken fisken kunde reglera sin flytförmåga, sitt läge i vattnet. (132)
Ännu märkligare är det med de tre små benen i mellanörat, som gör det möjligt att höra. De härrör från käkbenen hos en tidig fisk. De fanns alltså färdiga att adoptera till en helt ny funktion i ett helt nytt sammanhang. (139) På samma sätt är biosfärens utveckling full av element, som kan bli något helt annat i annat sammanhang. Och det avgörande är att varken dessa element eller sammanhanget kan förutsägas, det ges alltid nya möjligheter. Dessa anpassningar i förväg har kanske kommit till på klassiskt sätt, men de styrs inte, så långt vi kan se, av någon naturlag. (Kauffman jämför här med Gödels ofullständighetsteorem.)
Och på samma sätt, menar Kauffman, är det med utvecklingen av ekonomin och med mänsklig historia: "vi  är bortom Galileos förtrollning". Och i denna ständiga kreativitet kan vi uppfinna det heliga på nytt. (134 f, jfr 141 f)
Men hur kan i denna ständiga rörelse och förändring det hela i någon mening förbli sammanhängande, så att arterna fortsätter att samexistera? Det tycks finnas några okända principer för samverkan under utvecklingens gång (coevolutionary assembly) i biosfären, i mänsklig ekonomi och civilisation, ja t o m i juridiken. Det tycks som om lagar kan framträda på högre nivåer, där ingen lag existerar på lägre. (143)
En sådan princip avhandlas i det långa kapitel 11 om ekonomi, som jag i övrigt lämnar därhän, liksom några förstående men till sist avvisande sidor om Intelligent Design (143 ff). Den princip det gäller går under namnet "power law": det är fråga om vad som händer, när en kraft av något slag utlöses och verkar. Det klassiska exemplet är jordbävningar: om jordbävningar av typ A frigör dubbelt så mycket energi som de av typ B, så inträffar typ A jordbävningar fyra gånger mindre ofta än typ B. Detta enkla mönster stämmer för en väldig "spännvidd" av energier. Och det stämmer också för laviner, vilket visats i ett experiment, där man framkallar laviner av sand genom att i jämn takt hälla sand på ett bord. Det är fråga om organisation av helheter, oberoende av de fysiska beståndsdelarna. Och båda fallen är självorganiserande: det gäller en självorganisation av kritiska tillstånd enligt en "power law" (jfr 113 f). Vi får en "self-organized criticality", som gör att världen inte blir en enda röra. (172 f)
"Hur kan vi undgå", sammanfattar Kauffman, "att häpna över att biosfären, ekonomin och människans kulturella utveckling samkonstruerar helheter trots partiell laglöshet? Vi befinner oss förvisso bortom Galileos förtrollning, i kreativitet och emergens, mot det okända mysterium, i vilket vi måste leva våra liv". (143)

Medvetandet och hjärnan
Kapitel 12 "Mind" och 13 "The Quantum Brain" är inte så givande som man kunde förvänta sig. Det presenteras två teorier om mind, men ingendera visar sig vara tillfyllest (179). "Ett centralt fel med teorin om 'the mind som ett datorsystem'", heter det vidare, "är att datoroperationer (computations) i sig är tomma på mening. De är rent syntaktiska. [...] Men medvetandet gör meningar. Det gör förståelser." Ibland är medvetandet algoritmiskt och beräknande, men "det gör också saker som vi ännu inte förstår; det gör meningar. [...] Det [nämligen Eulers medvetande] ser en ny gren av matematiken i Königsbergs broar." "Medvetandet hos fysikerna, som söker förena kvantteorin och allmänna relativitetsteorin, gör förvisso meningar, uppfinner. [...] Min känsla är att neurologer och kognitionsforskare inte har svar på dessa djupa frågor." (192 ff)
"Men måste medvetandet vara klassiskt snarare än kvantmässigt eller en blandning av kvantmässigt och klassiskt?" sägs det avslutningsvis. "Skulle medvetandet kunna vara ett mycket speciellt jämviktstillstånd mellan sammanhang och icke-sammanhang mellan kvantvärlden och den klassiska världen, genom vilket det immateriella, icke-objektiva' medvetandet verkar (acts) på materien?" Ja, det frågar sig Kauffman i kap. 13, men medger samtidigt att detta är en högst kontroversiell hypotes, och jag stannar därför med en hänvisning till detta mycket tekniska kapitel, som tillika är bokens längsta.

Praktisk handling, fronesis
Kapitel 10 slutar med tankar, som kan stå som introduktion till kapitel 14: "Vi måste komma fram till att se förnuftet som en del av våra livs ännu mystiska helhet, när vi ofta inte alls kan veta vad som kommer att hända men måste handla i alla fall. Faktum är att vi lever livet framåt in i ett  mysterium. På det sättet är vi en del av det heliga som vi måste uppfinna igen." (149)
Kapitel 14 heter just "Living into Mystery" och är avsett att demonstrera detta förhållande. Därvid är det mycket tal om något, som det annars sällan talas om, nämligen praktisk handling. "Hur oartikulerat talar vi inte om praktisk handling. Ändå lever vi det varje dag." Det gäller att bättre förstå hur vi lever livet framåt för att kunna leva våra liv bättre. (232 f)
På ett håll, vill jag tillägga, talas det dock mycket om praktisk handling, nämligen i litteraturen, i synnerhet i romaner. På detta område finns, i motsats till i naturvetenskapen, den frihet och kompetens som fordras för att avhandla dylikt. Och en roman framstår i detta avseende som rent paradigmatisk: Selma Lagerlöfs Jerusalem. Vad det gäller i livet, heter det där, är "att gå Guds vägar", vägar som dock väl så mycket är den mänskliga mognadens och visdomens. Det är för sin strävan och förmåga att göra detta som Ingmarssläkten har blivit den ledande i bygden. Om detta har jag skrivit en uppsats i Samlaren 2005: "Den episka processen och fronesis" ("s 249-254). I den pekas också på andra romaner som särskilt fokuserar på detta som Sandemoses Varulven och Eyvind Johnsons Hans nådes tid. Nyckelorden i dem är "livshållning" respektive "den klarnade erfarenhetens förvärv".
Begreppet fronesis är hämtat från Aristoteles, men har kommit i skuggan av de båda andra kunskapsformerna hos honom, episteme och techne, och Kauffman tycks inte ha observerat detta begrepp. Det är skada, ty det hade kunnat göra kapitlet "Living into Mystery" lite mindre mystiskt. Vi rör oss visserligen mot en okänd framtid, men det finns dock många erfarenheter och ledtrådar att hjälpa sig med för att finna den rätta vägen.
Det ord vi behöver för hur vi lever våra liv är faith, menar Kauffman, ett ord som här väl snarast skall översättas med förtröstan. Det är större än att veta och tänka.
"Hur man skall leva ett gott liv med förtröstan och mod ligger vid hjärtpunkten av filosofiska traditioner, som går tillbaka till Grekland [...]. Existentialisternas insisterande på att vi skapar vår egen mening i ett meningslöst universum genom våra val och handlingar var ett svar på reduktionismen, i vilken universum är meningslöst. Men livet är en del av universum. [...] vi kan nu se oss själva, laddade med mening, som integrerade delar av en emergent natur." (244 f)
Vi måste leva med förtröstan och mod, framåt, ovetande. Det är livets eget mandat. Det är något sublimt i detta, menar Kauffman. "Vår förtröstan och vårt mod är i själva verket heliga - de är vårt envetna val för livet självt." (245)

De två kulturerna
Kapitel 15 "The Two Cultures" vill söka hela sprickan mellan förnuft och resten av människan, en spricka som Kauffman med T S Eliot förlägger redan till de engelska metafysiska poeterna på 1500-talet. "Ett hus, som är splittrat mot sig själv, kan inte bestå", citerar han från Lincoln (och Matteus). Sedan anknyter han naturligtvis till C P Snow, men menar att denne mest sympatiserade med konsten, vilket tycks mig vara en felteckning. Naturvetaren Kauffman själv däremot framträder nu som försvarare av humaniora. Om vi går vår väg in i det okända genom praktisk handling, "då är konsten och humaniora verksamheter (crafts), där vi utforskar dessa aspekter av våra mänskliga liv" (247).
Det sorgliga är bara att humaniora och konsten under de senaste 350 åren levt i skuggan av (natur)vetenskapen, ibland också i deras egen syn på sig själva. Alltsedan Newtons Principia "har naturvetenskapen i stor utsträckning kommit att ses som den överlägsna vägen till kunskap". Kauffman refererar en lång diskussion om detta men understryker, att "dikt och poetisk visdom är riktiga och verkliga. [...] Sublim dikt, sublim litteratur är en lins genom vilken vi ser oss själva, våra liv och vår värld. De visar oss sanningen." (248 ff)
"Måste vi leva med denna spricka?" frågas det. "En början skulle i alla fall vara att se vetenskapen som en mänsklig aktivitet, med dess likheter med konsten, juridiken, affärslivet, medicinen, hantverk, kyrklig verksamhet (pastoring), alla områden för diverse mänskligt skapande och handlande inför det okända. Där finns vår hopfogade mänsklighet rakt framför oss." (251) Och han slutar kapitlet: "Full legitimitet för denna spelande kulturella kreativitet, vår egen uppfinning, är en del av att uppfinna det heliga på nytt. Det är en del av att se oss själva hela i världen, inte bara bortom reduktionismen utan bortom vetenskapen (science) själv. De två delarna av kulturen behöver inte vara åtskilda." (254)
Och då bör det tilläggas att Kauffman på föregående sida talat om "den vetenskap (science), som jag älskar".

Fundamentalism och krig
Kapitel 16 "Broken Bones" handlar om fundamentalism och krig. Vi människor är kapabla till vilka grymheter som helst, konstateras det. Därför måste vi handla med ödmjukhet och därför "kan det inte finnas någon plats för oförsonlig religiös fundamentalism - inklusive kristen, islamsk och en framväxande hinduisk fundamentalism." Eftersom dödande är en del av vårt arv, har vi inte råd att vara utopiska. Därför fruktar Kauffman också en övermäktig världsstyrelse och pekar i stället på grundlagsfäderna i USA, som uppfann ett federalt system för att balansera centralmakten. (255 ff)

Etik
Detta leder över till etiken (kap. 17), som har ett evolutionärt ursprung, menar Kauffman. Grupper, där man handlade mer altruistiskt än i andra, fick en fördel i utvecklingen. Liv, handlande, värden är verkliga nog i universum, och därför är också etiken "en genuin aspekt av att leva våra liv framåt och förvisso inte reducerbar till Weinbergs fysik." Men vi kan inte veta vad långtidskonsekvenserna av våra handlingar kommer att bli. Det tycks därför inte finnas några moraliska lagar, som gäller för alla tider (slaveriet var en gång accepterat). Fundamentalism, som baseras på etiken i tider för länge sedan, kan därför blir tyrannisk.
Både moralen och lagarna utvecklas utan någon som leder och tar ansvar. Det är fråga om något mycket djupare än när den abrahamitiska Guden räckte över de tio budorden. "Vår moralitet utvecklar sig och det av goda skäl. Den måste anpassa sig till en växlande kultur." Men det är inte fråga om någon blind moralisk relativism. "Snarare är det att inge respekt för gammal moralisk visdom, en tvekan att ändra gamla moraliska hållningar, kombinerad med flexibilitet tillräcklig för att anpassa till nya fakta." (270 f)
En global etik, heter det i kap. 18, "måste omfatta diverse kulturer, civilisationer och traditioner som omspänner globen. [...] Den måste vara vår egen konstruktion, vårt eget val. Den måste också vara öppen för vis utveckling. En rigid etisk totalitarianism kan vara lika förblindande som varje annan fundamentalism."
"Om vi återuppfinner det heliga att betyda kreativitetens under i universum, biosfären, människans historia och kultur, är vi inte oundvikligen inbjudna att ära hela livet och planeten som uppehåller det? [...] Själva kreativiteten kan invitera en, därför att den är en vidsträckt frihet, som vi inte har känt sedan Newton."
"Jag tror att en kommande global etik kommer att bli en som respekterar hela livet och planeten. Men denna etik trotsar öppet gamla aspekter av många västerländska religiösa traditioner: den rationella ekonomiska människan, som maximerar sin 'nytta' är en förlängning av Adam, för vilken Gud skapade alla varelser till människans förmån. Så väldigt vänligt av Gud att ge människorna herravälde över hela världen - och så arroganta vi är som tror att detta herravälde är vårt, när allt kommer omkring. För det är det inte. Vi är av världen, inte den av oss." (276; kurs. här)

Så långt kan Kauffman te sig optimistisk i överkant. Men han är medveten om farorna. Många samhällen i historien har ödelagt sin omgivning och sedan gått under. I världen efter det kalla kriget står vi inför en sammanstötning mellan civilisationer. Gränserna mellan dessa kan bli krigsskådeplatser. Om vi inte kan finna en gemensam grund snabbare än de fundamentalismer, som dyker upp, måste vi frukta nya krig. Strävan efter makt är inte över och den gäller också andra organisationer än stater. (277 ff)
Det är vår uppgift att skapa en global etik, och om vi uppfinner det heliga på nytt, kan det hjälpa oss att röra oss i den riktningen, "att komma tillsammans och så småningom finna vördnad [...] för den värld vi delar . "Kan jag logiskt tvinga dig? Nej. Kan kreativiteten i världen inbjuda dig? Oh, ja. Lyssna." (280)

Kauffmans Gud - och andras

Återstår ett kapitel, nr 19 "God and Reinventing the Sacred". Här diskuteras fram och tillbaka vad man skall göra med Guds-begreppet, när man, som Kauffman, har uppfunnit det heliga på nytt. Mycket av vad vi har sökt från en övernaturlig Gud, heter det, "är det naturliga beteendet hos den framträdande kreativiteten i universum". Men detta kan vara alltför hotande eller tyckas poänglöst för miljarder av trons människor och likaledes för sekulära humanister. Samtidigt kan , för Kauffmans meningsfränder, orden helig och Gud kännas korrumperade.
Kauffmans uppfattningssätt kan likna vad man finner hos vissa jesuiter och buddhister, liksom hos Spinoza och i panteismen. Men det är ändå stor skillnad mellan Gud som immanent i naturen och naturen själv som Gud. "Vi behöver inte tro på eller ha förtröstan på Gud som den sig utvecklande naturen. Denna Gud är verklig. Sprickan mellan förnuft och tro är helad. [...] Detta som vi diskuterar är en vetenskap, en världsbild och en Gud som vi kan leva våra liv med för alltid framåt in i mysteriet." (288, kurs. här)

Till sist några egna reflexioner i fråga om Gud. Mot bakgrund av vad som har sagts ovan framstår en Skapargud som en alldeles för enkel och lättköpt förklaring av världen. Människan har alltid haft ett behov att förstå den värld hon lever i, och det enklaste, för att inte säga det naturliga, har då varit att tänka sig att den har skapats och upprätthålls av någon varelse som liknar människan själv, bara större, starkare och duktigare. Men i betraktande av uppgiftens svårighetsgrad har det ändå inte räckt till, utan Guden har också måst göras övernaturlig. Men om den nya forskningen nu har kommit fram till en naturlig förklaring, är denna övernaturliga gud inte längre nödvändig utan kan skäras bort med Occams rakkniv. Det är en förklaring som inte längre behövs - annat än till äventyrs för världens själva uppkomst, det som föregick Big Bang, men som vi ingenting vet om.
Men den behövs kanske också för mystikernas upplevelser. Kauffman gör aldrig någon reservation för denna sida av mänsklig erfarenhet, men stråket av övernaturliga, religiösa upplevelser genom mänsklighetens historia är dock sådant, att man inte stillatigande kan bortse från det. Mot ett sådant förtigande kan man möjligen, fast på ett annat plan, rikta samma invändning som Kauffman gör mot den sekulära humanismen: det blir "en alltför tunn näring för att kunna föda oss som mänskliga aktörer i det väldiga universum som vi delvis är med om att skapa" (xii).

Erland Lagerroth, text
Hebriana Alainentalo, bilder

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Ur arkivet

view_module reorder

En intervju med Solomon Burke

Robert Cray, Solomon och Ike Turner. Bild: www.thekingsolomonburke.com En Intervju med Solomon Burke Solomon Burke började sin musikaliska karriär med gospel. På det tidiga 1960-talet gick han över till mer "jordnära ...

Av: Mattias Bergqvist | Musikens porträtt | 30 april, 2009

Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell

”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!” ”Om icke ...

Av: Gunnar Lundin | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2016

Jenny Enochsson, Rödvinsfläckar

  Jenny Enochsson (född 1976) bor i Uppsala, Sverige. Hon skriver främst noveller men även lyrik. Ofta översätter hon sina texter till engelska. En del av hennes texter har getts ut i ...

Av: Jenny Enochsson | Utopiska geografier | 02 januari, 2012

Alla vill till Mörkrets hjärta

Gjorde svenska FN-förband sig skyldiga till en massaker i Kongo under 1960-talets fredsmission? Än i dag finns det skäl att åtminstone ställa frågan utan att utmålas som konspiratoriker. "Ett svenskt ...

Av: Klas Lundström | Essäer om litteratur & böcker | 12 november, 2012

Av Jasenko Dervisic

Att1 tillverka2 ett3 ting4, vars5 motstycke6 ej7 tidigare8 setts9, är10 konstnärens11 vision12 Ett13 uttryck14 bland15 dem16 alla17 att18 kalla19 sitt20 eget21 är22 därför23 dennes24 ambition25 Kritiker26 säger27 att28 ingenting29 nytt30 kan31 göras32 ...

Av: Jasenko Dervisic | Utopiska geografier | 15 augusti, 2008

Ossler om mörk musik, industriromantik och Lennart Persson

Innan solospelning och konsert med Thåström på Siesta-festivalen, träffar Tidningen Kulturens Rasmus Thedin, Pelle Ossler på hans hotell i Hässleholm, där det diskuteras inspiration, monotoni och avlidna musikskribenters förmåga att ...

Av: Rasmus Thedin | Musikens porträtt | 11 juni, 2010

Oscar Levertin porträtterad av Carl Larsson 1906

Långdistanslöparens uthållighet

Per Rydén, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, är inte känd för det korta och koncentrerade formatet. TK:s Ivo Holmqvist har läst hans vidlyftigt innehållsrika memoarer.

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 12 september, 2015

Kierkegaard och melankolin som hyllas av romantiken

Det tragiska är att två älskande inte förstår varandra, det komiska är att två som inte förstår varandra älskar varandra.Redan i Sören Kierkegaards debut 1838 - Ur en ännu levandes ...

Av: Ingmar Simonsson | Agora - filosofiska essäer | 24 november, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.