Självporträtt . Olja 1933

Bilden bortom tingen. Kasimir Malevitj och konstens vägval

”Det tycks mig som om Rafaels, Rubens, Rembrandts med fleras måleri för kritiken och för samhället inte har blivit något annat än en konkretion av otaliga ’ting’, som gör det ...

Av: Thomas Notini | 30 november, 2017
Konstens porträtt

Om det avsides gemenskapslivet

Vantrivsel Vi var alltså inte nöjda med den vanliga tébjudningen. Vi får magknip av small talk och mobilsamtalen i bussen och på tåget om adiafora. Hans Granlid berättade om hur ...

Av: Gunnar Lundin | 05 mars, 2009
Essäer om samhället

I de mörkaste skogarna döljer sig de mörkaste hemligheterna

En uppstickare bland de svenska långfilmsdebutanterna är Johan Lundh som med filmen ”Den som söker” (Svensk distribution: Njutafilms) visade vad han går för. Filmen fick också sätta punkt för Göteborgs ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 18 mars, 2013
Filmens porträtt

Marie Norin presenterar sig

Marie Norin presenterar sig Jag heter Marie Norin och är poet. En gång för nästan tio år sedan frågade Bengt Emil Johnsson mig vad jag skrev. "Poesi", svarade jag. Då skrattade ...

Av: Marie Norin | 19 september, 2006
Litteraturens porträtt

Han vägrade att dö



Image
Elias Canetti
Döden var den yttersta och största förolämpningen mot människan. Elias Canetti förklarade ett privat krig - ett ensamt korståg - mot döden. Han gjorde det envist, styvnackat och utan att egentligen känna avgrundens eller intighetens skräck. Det var egentligen inte dödsskräck det handlade om. Utan förnedringen, den intellektuella skammen, som döden var för människan. Ty med utplånandet slocknar även minnet. Och utan minnet, utan historiens insikter, är människan inget annat än en varelse i jämnhöjd med djuren.

Sådan var, förenklat formulerad, Elias Canettis tankegång.

"Hur ofta måste man egentligen leva föra att bli klok på döden?" lyder en av hans aforismer, tryckt i "Urets hemliga hjärta".

Döden är en förolämpning. Kampen, motståndet mot den förnedrande skammen, började redan när Canetti var mycket ung. Krigsförklaringen avgav Elias Canetti redan som åttaåring när hans far drabbades av slaganfall. Det var när fadern fick höra nyheten om Balkankrigets utbrott som signade död ner. Då var fadern inte ens trettio år fyllda. Med moderns "skrik gick faderns död in i mig och har sedan aldrig lämnat mig", skriver Canetti i sin första memoardel "Den räddande tungan".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Elias Canetti föddes 1905 i Rustschuk i Bulgarien. Det språk han först lärde sig var dock ett språk från det medeltida Spanien, kallat ladino, som talades av de sefardiska judarna som fördrivits från Spanien år 1492. Vid sex års ålder flyttar han med föräldrarna till England, och när fadern dör 1913 flyttade familjen till Wien.

Det språk han skrev på var dock alltid tyska. Och den sista flytten skedde i skuggan av Hitler. Från 1938 bodde Canetti, tillsammans med sin hustru Veza, i London.

Elias Canetti är till hela sitt väsen Centraleuropé. Han är också en av de sista Centraleuropéerna i litteraturen. Med Elias Canetti försvann en hel värld. Han var denna svunna världs siste självklare krönikör; de andra har alltför ofta blott varit historiker eller ditresta nostalgiker. Det var den värld som fann det naturligt att tala om dubbelmonarkin, om de två huvudstäderna Wien och Budapest; den värld som var både kunglig och kejserlig. Här levde kulturen och litteraturen ett högst märkligt och allt annat än marginellt liv, trots att den var klämd mellan de ytliga operetternas förljugenhet och antisemitismens demoniska demagogi.

Aldrig tidigare har en litterär motrörelse varit kraftfullare, viktigare, mer högtstående än den som växte fram i den Habsburgska dubbelmonarkins skugga efter förra sekelskiftet.

Det var en rörelse som inte krävde någon ledare, ingen organisering, inga program eller proklamationer. Den bara fanns. Den bara blommade och växte och blev allt kraftfullare och bländande. I grunden var den djupt antikollektivistisk och ingen avskydde och räddes kollektivets makt mer än Elias Canetti. Sitt i särklass största och viktigaste verk ägnade han åt detta problem, "Massa och makt". En enorm tegelsten, allt annat än lättläst. Men där beskrivs in i minsta detalj det vansinne som kan växa ur den kollektiva masspsykosen.

Stöveltramp, bokbål, människoutrotning. Vad allt har inte skett i kollektivets namn? Och Elias Canetti såg det klart, tidigare och tydligare än de flesta. "Massa och makt" är fortfarande en av vår tids stora utmaningar, både politiskt och intellektuellt. Ingen politisk eller social rörelse kan förbigå det verket med självrespekten i behåll. De frågor som Elias Canetti reser i detta monumentala verk måste med nödvändighet besvaras. Annars är risken för konformistiskt stöveltramp, intolerans eller en ny tids koncentrationsläger och dödsmärkta Gulagarkipelager överhängande.

 I romanen "Förbländningen", för övrigt hans enda roman, härskar en påträngande, närmast klibbig undergångsstämning. Det är sent på jorden. Hitler står redan i tamburen. Året är 1936, även om den var färdigskriven några år tidigare. Denna märkliga roman glömdes sedan bort, trots att den vid utgivningen hyllades av storheter som Thomas Mann.

När den sedan gavs ut på nytt, först 1961, väckte den både berättigad och förvånad uppståndelse. Då insåg man till slut att det var ett litterärt mästerverk som Elias Canetti skrivit trettio år tidigare. Senare är det också just "Förbländningen" som 1981 leder till att Canetti får Nobelpriset. Den jämförs numera alltid med verk som Hermann Brochs "Vergilii död" och Robert Musils "Mannen utan egenskaper". Den stora skillnaden är att Elias Canettis "Förbländningen" är avsevärt mer tillgänglig och öppen för läsaren. Den har för övrigt, glädjande nog, nyligen kommit ut på nytt i Modernistas svarta klassikerserie.

När det kablades ut över världen från Svenska Akademien att 1981 års Nobelpris i litteratur tillfallit Elias Canetti upptäcker Salman Rushdie i London att Canettis ringklocka på dörren inte fungerar. Den hade gått sönder någon gång kring 1960, får han senare veta. Elias Canetti brydde sig aldrig om att laga den. Varför skulle han det? Hans vänner, böckerna, fanns ju innanför dörren. De skulle inte ringa på och störa. De var redan där, de var redan hemma.

"Här står han och iakttar döden", skriver Elias Canetti om sig själv i en sen anteckning. "Den kommer emot honom, han stöter den ifrån sig. Han visar inte döden den äran att räkna med den. Om sedan förvirringen ändå drabbar honom, så har han dock inte bugat för döden. Han har nämnt den vid namn, han har hatat den, han har avvisat den. Hur litet han än lyckats åstadkomma, så är detta dock mer än ingenting."

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Ur arkivet

view_module reorder
Vladimiro Sirenetto  Oravsky. Bild: Ole Schwander

April april din dumma strömming - en kunskapslyftspaus

Den första april försöker många institutioner och ännu fler människor överträffa varandra med vitsar, absurditeter och practical jokes av varierade underhållnings- och surhetsgradsvärde. Jag tycker att det är en trevlig tradition ...

Av: Vladimiro Sirenetto Oravsky | Gästkrönikör | 01 april, 2016

Umberto Eco, Sverige och kyrkogården

Alexandria, Alessandria på italienska, ligger inte i Egypten. Åtminstone inte bara där. Det finns faktiskt en stad i Piemonte, i norra Italien, som heter så. Staden fick namnet av en ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 24 oktober, 2011

Vildapel foto CCBYSA3.0

Vildapel

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av ...

Av: Johannes Söderqvist | Kulturreportage | 13 februari, 2017

Akropolis under antiken

Närvaron av tre vattenkällor på Akropolis sluttningar kan ha varit ett av de viktigaste skälen till att de första nybyggarna valde Akropolis som boplats på 6000-talet f. Kr. Vid bergsfoten ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 09 december, 2009

En omöjlig intervju med Snövit av Ann Hingström

Montage: Guido ZeccolaHon sitter i ett bergsfängelse i norra Italien och får inte ta emot besök. Enligt hennes fångvaktare är det heller inte någon som önskar besöka henne. Vi leds ...

Av: Ann Hingström | Utopiska geografier | 24 november, 2008

Nazister i B-filmskräckträsket och högerextremismens framväxt i Europa

Efter andra världskriget inleddes en människojakt på de skyldiga nazisterna som stått bakom några av historiens värsta krigsbrott mot mänskligheten. Några fångades direkt, andra tog livet av sig innan rättvisan ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 13 oktober, 2014

Anarkismens brand har släckts, kompromisserna har blivit för många

Med anledning av att Kjell Espmark fyller åttio år - den 18 februari - publicerar vi denna intervju, gjord för en del år sedan i ett somrigt Gamla Stan. Dagen är ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 19 februari, 2010

Jag vill hinna se korna

Man snackar om höghastighetståg nu. Det går inte snabbt nog. Vi måste komma fram fortare. Vi har väldigt bråttom. Snart har vi inte tid över till någonting. Jag gillar tåg ...

Av: Stefan Whilde | Gästkrönikör | 04 november, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts