Varför störtade Dag Hammarskjölds flygplan?

En rapport som Förenta Nationernas nyutnämnde generalsekreterare António Guterres just fått i sin hand kommer kanske att leda till en förnyad undersökning av de oklara omständigheterna kring Dag Hammarskjölds död ...

Av: Ivo Holmqvist | 07 augusti, 2017
Reportage om politik & samhälle

Josef! Vem bryr sig?

Julgranar. Julkrubbor. Julklappar. Bjällerklang. Jesu födelse och den Heliga Jungfru Maria. Men den Helige Josef! Vem bryt sig om honom? Vem ägnar mer än en förströdd tanke åt snickaren från ...

Av: Bo I. Cavefors | 19 december, 2008
Övriga porträtt

Det var en gång 1967

  Det var en gång 1967 Sommaren 1967 fyllde jag tretton år. Ett av mina största musikaliska minnen från den varma sommaren är den tunga orgeln (en blandning av kyrk- och hammond) ...

Av: Mats Myrstener | 13 november, 2007
Kulturreportage

Madicken på Junibacken av Astrid Lindgren

Madicken på Junibacken - En verklig och verkligt kavat tjej, som var Astrid…

Madicken heter Margareta Engström i böckernas värld. I verkligheten hette hon Anne-Marie Ingeström. Böckerna utspelar sig i en svensk småstad under första världskriget, vilket ofta nämns som "kriget", men allt ...

Av: Belinda Graham | 21 december, 2017
Kulturreportage

Han vägrade att dö



Image
Elias Canetti
Döden var den yttersta och största förolämpningen mot människan. Elias Canetti förklarade ett privat krig - ett ensamt korståg - mot döden. Han gjorde det envist, styvnackat och utan att egentligen känna avgrundens eller intighetens skräck. Det var egentligen inte dödsskräck det handlade om. Utan förnedringen, den intellektuella skammen, som döden var för människan. Ty med utplånandet slocknar även minnet. Och utan minnet, utan historiens insikter, är människan inget annat än en varelse i jämnhöjd med djuren.

Sådan var, förenklat formulerad, Elias Canettis tankegång.

"Hur ofta måste man egentligen leva föra att bli klok på döden?" lyder en av hans aforismer, tryckt i "Urets hemliga hjärta".

Döden är en förolämpning. Kampen, motståndet mot den förnedrande skammen, började redan när Canetti var mycket ung. Krigsförklaringen avgav Elias Canetti redan som åttaåring när hans far drabbades av slaganfall. Det var när fadern fick höra nyheten om Balkankrigets utbrott som signade död ner. Då var fadern inte ens trettio år fyllda. Med moderns "skrik gick faderns död in i mig och har sedan aldrig lämnat mig", skriver Canetti i sin första memoardel "Den räddande tungan".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Elias Canetti föddes 1905 i Rustschuk i Bulgarien. Det språk han först lärde sig var dock ett språk från det medeltida Spanien, kallat ladino, som talades av de sefardiska judarna som fördrivits från Spanien år 1492. Vid sex års ålder flyttar han med föräldrarna till England, och när fadern dör 1913 flyttade familjen till Wien.

Det språk han skrev på var dock alltid tyska. Och den sista flytten skedde i skuggan av Hitler. Från 1938 bodde Canetti, tillsammans med sin hustru Veza, i London.

Elias Canetti är till hela sitt väsen Centraleuropé. Han är också en av de sista Centraleuropéerna i litteraturen. Med Elias Canetti försvann en hel värld. Han var denna svunna världs siste självklare krönikör; de andra har alltför ofta blott varit historiker eller ditresta nostalgiker. Det var den värld som fann det naturligt att tala om dubbelmonarkin, om de två huvudstäderna Wien och Budapest; den värld som var både kunglig och kejserlig. Här levde kulturen och litteraturen ett högst märkligt och allt annat än marginellt liv, trots att den var klämd mellan de ytliga operetternas förljugenhet och antisemitismens demoniska demagogi.

Aldrig tidigare har en litterär motrörelse varit kraftfullare, viktigare, mer högtstående än den som växte fram i den Habsburgska dubbelmonarkins skugga efter förra sekelskiftet.

Det var en rörelse som inte krävde någon ledare, ingen organisering, inga program eller proklamationer. Den bara fanns. Den bara blommade och växte och blev allt kraftfullare och bländande. I grunden var den djupt antikollektivistisk och ingen avskydde och räddes kollektivets makt mer än Elias Canetti. Sitt i särklass största och viktigaste verk ägnade han åt detta problem, "Massa och makt". En enorm tegelsten, allt annat än lättläst. Men där beskrivs in i minsta detalj det vansinne som kan växa ur den kollektiva masspsykosen.

Stöveltramp, bokbål, människoutrotning. Vad allt har inte skett i kollektivets namn? Och Elias Canetti såg det klart, tidigare och tydligare än de flesta. "Massa och makt" är fortfarande en av vår tids stora utmaningar, både politiskt och intellektuellt. Ingen politisk eller social rörelse kan förbigå det verket med självrespekten i behåll. De frågor som Elias Canetti reser i detta monumentala verk måste med nödvändighet besvaras. Annars är risken för konformistiskt stöveltramp, intolerans eller en ny tids koncentrationsläger och dödsmärkta Gulagarkipelager överhängande.

 I romanen "Förbländningen", för övrigt hans enda roman, härskar en påträngande, närmast klibbig undergångsstämning. Det är sent på jorden. Hitler står redan i tamburen. Året är 1936, även om den var färdigskriven några år tidigare. Denna märkliga roman glömdes sedan bort, trots att den vid utgivningen hyllades av storheter som Thomas Mann.

När den sedan gavs ut på nytt, först 1961, väckte den både berättigad och förvånad uppståndelse. Då insåg man till slut att det var ett litterärt mästerverk som Elias Canetti skrivit trettio år tidigare. Senare är det också just "Förbländningen" som 1981 leder till att Canetti får Nobelpriset. Den jämförs numera alltid med verk som Hermann Brochs "Vergilii död" och Robert Musils "Mannen utan egenskaper". Den stora skillnaden är att Elias Canettis "Förbländningen" är avsevärt mer tillgänglig och öppen för läsaren. Den har för övrigt, glädjande nog, nyligen kommit ut på nytt i Modernistas svarta klassikerserie.

När det kablades ut över världen från Svenska Akademien att 1981 års Nobelpris i litteratur tillfallit Elias Canetti upptäcker Salman Rushdie i London att Canettis ringklocka på dörren inte fungerar. Den hade gått sönder någon gång kring 1960, får han senare veta. Elias Canetti brydde sig aldrig om att laga den. Varför skulle han det? Hans vänner, böckerna, fanns ju innanför dörren. De skulle inte ringa på och störa. De var redan där, de var redan hemma.

"Här står han och iakttar döden", skriver Elias Canetti om sig själv i en sen anteckning. "Den kommer emot honom, han stöter den ifrån sig. Han visar inte döden den äran att räkna med den. Om sedan förvirringen ändå drabbar honom, så har han dock inte bugat för döden. Han har nämnt den vid namn, han har hatat den, han har avvisat den. Hur litet han än lyckats åstadkomma, så är detta dock mer än ingenting."

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Ur arkivet

view_module reorder

Tänk om du vore ditt första steg - och ut i rymden?!

Om Hanna Hallgrens diktande Fredag ger mig en bukett blommor som jag inte vet namnet på, ingen vet vad de heter. Jag har frågat på torget där de står men ...

Av: Eleonora Bru | Litteraturens porträtt | 05 juli, 2008

Foto: Karin Lindroos & Come to Finland Publishing

Reseaffischer med glamour och humor

 På Nationalmuseet i Helsingfors pågår just nu en utställning över findlänska reseaffischer. Det är startskottet för museet att fira att det självständiga Finland fyller 100 år.

Av: Lena Andersson | Kulturreportage | 22 maj, 2017

Livet på 60 grader 5

     

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 08 mars, 2012

“Do you have the shine?” Stanley Kubricks “The Shining” som dataspel och konst

Heltäckningsmattan i korridoren består av ett labyrintmönster i rött, brunt och orange som skapar en orolig, nästan obehaglig känsla. Väggarna däremot är vita, nästan avskalade. Det enda man hör är ...

Av: Mathias Jansson | Media, porträtt | 14 september, 2011

Kärlekens koreografi

”Genom att vända hela sin kropp mot dig visar han att du har hans fulla uppmärksamhet. Är ni inomhus är chansen stor att han även placerar sig mellan dig och ...

Av: Klara Meijer | Essäer om litteratur & böcker | 17 april, 2012

D'Annunzio, Michetti och Jorios dotter

Plötsligt fylls det lugna torget i en by i Abruzzo i mellersta Italien av förtvivlade skrik. En ung, vacker, skräckslagen kvinna kommer springande. Hon förföljs av en skock berusade, liderliga ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om konst | 16 maj, 2010

Ett tvättfat i Kristitårs color

Hörde i örat till hjärnan, hjältinna, en gång om en idiot som gjorde ett museum på precis allt utställt eller framme som flöt iland hos henne vid ett klippors ytterskär ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 01 november, 2011

Det mångkulturella Storbrittannien

   Tarquin Hill. www.tarquinhall.com Det mångkulturella StorbrittannienBok- och biblioteksmässan i Göteborg har varje år många intressanta utländska gäster. Förutom att ge oss värdefulla insikter om världen utanför vår lilla svenska ankdamm, kan ...

Av: Tidningen Kulturen | Litteraturens porträtt | 28 september, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.