Men jag kan inte greppa det

Jag tänker på det som är ogripbart, egentligen omöjligt att tänka på eftersom det är omöjligt att förstå. Och jag tänker på kontrasten mellan det ofantligt hemska och den lugna ...

Av: Jessica Johansson | 17 augusti, 2011
Jessica Johansson

Fyra dikter: Bön och flerfaldigande, Robert Halvarsson

Gå, gå gå   Ord likt små små ljus som tänds och släcks och släcks och tänds Och om och om igen Förvirringen är lagen En grånad tjänsteman Säger gå, gå, gå ...

Av: Robert Halvarsson | 27 oktober, 2014
Utopiska geografier

Wolfgang Amadeus Mozart mellan hopp och förtvivlan

Det pågår en utställning bakom Stephansdomen i Wolfgang Amadeus Mozarts och Constanze Webers lägenhet i Wiener Mozarthaus, Domgasse 5. Lägenheten består av fyra rum och ger en intressant inramning till ...

Av: Lilian O. Montmar | 25 september, 2012
Kulturreportage

Mozart med rabatt

”När Mozart var så gammal som jag hade han varit död i många år” är en gammal kvickhet, om det nu var Tom Lehrer eller någon annan som kom på ...

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2016
Kulturreportage

Han vägrade att dö



Image
Elias Canetti
Döden var den yttersta och största förolämpningen mot människan. Elias Canetti förklarade ett privat krig - ett ensamt korståg - mot döden. Han gjorde det envist, styvnackat och utan att egentligen känna avgrundens eller intighetens skräck. Det var egentligen inte dödsskräck det handlade om. Utan förnedringen, den intellektuella skammen, som döden var för människan. Ty med utplånandet slocknar även minnet. Och utan minnet, utan historiens insikter, är människan inget annat än en varelse i jämnhöjd med djuren.

Sådan var, förenklat formulerad, Elias Canettis tankegång.

"Hur ofta måste man egentligen leva föra att bli klok på döden?" lyder en av hans aforismer, tryckt i "Urets hemliga hjärta".

Döden är en förolämpning. Kampen, motståndet mot den förnedrande skammen, började redan när Canetti var mycket ung. Krigsförklaringen avgav Elias Canetti redan som åttaåring när hans far drabbades av slaganfall. Det var när fadern fick höra nyheten om Balkankrigets utbrott som signade död ner. Då var fadern inte ens trettio år fyllda. Med moderns "skrik gick faderns död in i mig och har sedan aldrig lämnat mig", skriver Canetti i sin första memoardel "Den räddande tungan".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Elias Canetti föddes 1905 i Rustschuk i Bulgarien. Det språk han först lärde sig var dock ett språk från det medeltida Spanien, kallat ladino, som talades av de sefardiska judarna som fördrivits från Spanien år 1492. Vid sex års ålder flyttar han med föräldrarna till England, och när fadern dör 1913 flyttade familjen till Wien.

Det språk han skrev på var dock alltid tyska. Och den sista flytten skedde i skuggan av Hitler. Från 1938 bodde Canetti, tillsammans med sin hustru Veza, i London.

Elias Canetti är till hela sitt väsen Centraleuropé. Han är också en av de sista Centraleuropéerna i litteraturen. Med Elias Canetti försvann en hel värld. Han var denna svunna världs siste självklare krönikör; de andra har alltför ofta blott varit historiker eller ditresta nostalgiker. Det var den värld som fann det naturligt att tala om dubbelmonarkin, om de två huvudstäderna Wien och Budapest; den värld som var både kunglig och kejserlig. Här levde kulturen och litteraturen ett högst märkligt och allt annat än marginellt liv, trots att den var klämd mellan de ytliga operetternas förljugenhet och antisemitismens demoniska demagogi.

Aldrig tidigare har en litterär motrörelse varit kraftfullare, viktigare, mer högtstående än den som växte fram i den Habsburgska dubbelmonarkins skugga efter förra sekelskiftet.

Det var en rörelse som inte krävde någon ledare, ingen organisering, inga program eller proklamationer. Den bara fanns. Den bara blommade och växte och blev allt kraftfullare och bländande. I grunden var den djupt antikollektivistisk och ingen avskydde och räddes kollektivets makt mer än Elias Canetti. Sitt i särklass största och viktigaste verk ägnade han åt detta problem, "Massa och makt". En enorm tegelsten, allt annat än lättläst. Men där beskrivs in i minsta detalj det vansinne som kan växa ur den kollektiva masspsykosen.

Stöveltramp, bokbål, människoutrotning. Vad allt har inte skett i kollektivets namn? Och Elias Canetti såg det klart, tidigare och tydligare än de flesta. "Massa och makt" är fortfarande en av vår tids stora utmaningar, både politiskt och intellektuellt. Ingen politisk eller social rörelse kan förbigå det verket med självrespekten i behåll. De frågor som Elias Canetti reser i detta monumentala verk måste med nödvändighet besvaras. Annars är risken för konformistiskt stöveltramp, intolerans eller en ny tids koncentrationsläger och dödsmärkta Gulagarkipelager överhängande.

 I romanen "Förbländningen", för övrigt hans enda roman, härskar en påträngande, närmast klibbig undergångsstämning. Det är sent på jorden. Hitler står redan i tamburen. Året är 1936, även om den var färdigskriven några år tidigare. Denna märkliga roman glömdes sedan bort, trots att den vid utgivningen hyllades av storheter som Thomas Mann.

När den sedan gavs ut på nytt, först 1961, väckte den både berättigad och förvånad uppståndelse. Då insåg man till slut att det var ett litterärt mästerverk som Elias Canetti skrivit trettio år tidigare. Senare är det också just "Förbländningen" som 1981 leder till att Canetti får Nobelpriset. Den jämförs numera alltid med verk som Hermann Brochs "Vergilii död" och Robert Musils "Mannen utan egenskaper". Den stora skillnaden är att Elias Canettis "Förbländningen" är avsevärt mer tillgänglig och öppen för läsaren. Den har för övrigt, glädjande nog, nyligen kommit ut på nytt i Modernistas svarta klassikerserie.

När det kablades ut över världen från Svenska Akademien att 1981 års Nobelpris i litteratur tillfallit Elias Canetti upptäcker Salman Rushdie i London att Canettis ringklocka på dörren inte fungerar. Den hade gått sönder någon gång kring 1960, får han senare veta. Elias Canetti brydde sig aldrig om att laga den. Varför skulle han det? Hans vänner, böckerna, fanns ju innanför dörren. De skulle inte ringa på och störa. De var redan där, de var redan hemma.

"Här står han och iakttar döden", skriver Elias Canetti om sig själv i en sen anteckning. "Den kommer emot honom, han stöter den ifrån sig. Han visar inte döden den äran att räkna med den. Om sedan förvirringen ändå drabbar honom, så har han dock inte bugat för döden. Han har nämnt den vid namn, han har hatat den, han har avvisat den. Hur litet han än lyckats åstadkomma, så är detta dock mer än ingenting."

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Ur arkivet

view_module reorder
Peter Englund. Foto: Wikipedia

Litteraturkrönika i mars

Efter de mastodontiska dagboksvolymerna häromåret med djungeltäta textmassor återkommer Lars Norén med en hårt komprimerad lyrik à la 70-talets dagboksdikter; den nya volymen Fragment (Bonniers) påminner om vilken betydande poet ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 26 mars, 2015

Nazister paraderar. Foto: Wiki

Homosexualitet och nazism

Bo I Cavefors om de udda relationerna mellan nazism och homosexualitet.

Av: Bo I Cavefors | Essäer om politiken | 14 augusti, 2015

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Tysk höst

Många är vi som har plågats i skolans historieundervisning med att älta årtal och diverse datum. För åtskilliga, kanske de flesta, har det medfört en livslång avsky för allt vad ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 09 november, 2013

Veckan från hyllan. Vecka 19-2013

Det blev ledigt mitt i veckan tack vare förstamajfirandet. Arbetarrörelsens högtidsdag är en av de få sekulära helger som vi har. Den liberala ledarskribenten i min lokaltidning ondgjorde sig på ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 04 Maj, 2013

Oedipusmyten och Japan

Bakgrund Syftet med denna artikel är att göra en analys av Sophokles, Kung Oedipus och den roll berättelsen kan ta i ett mer samtida material. En nutida referens till ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 23 Maj, 2011

Hösten

Dimma över Moon Road Alley tidig september och nattlighet En mjuktovad fukt ...

Av: Anna Nyman | Utopiska geografier | 06 september, 2010

Frankrike och dess kulturpolitik

  Tre ord kan enligt min mening beskriva den franska kulturpolitiken: - Excellence- Elegance- Echanges Enligt de officiella dokument som styr det franska kultur- och kommunikationsministeriet (Ministère de la Culture et de la ...

Av: Mikael Jönsson | Essäer | 16 februari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.