Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 Maj, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Salix caprea Kilmarock Foto Beng B CCBYSA3.0

Sälgen

Sälgen, salix caprea, är inte bara ett av våra vanligaste trädslag utan också helt avgörande för livet på våra breddgrader. En nästan osannolikt stor mängd olika livsformer är knutna till ...

Av: Johannes Söderqvist | 30 januari, 2017
Kulturreportage

Borgeby - ett tusenårigt drama

Strax norr om Lund, strategiskt beläget nere vid Lödde å ligger Borgeby slott, en inte så ofta uppmärksammad men inte desto mindre viktig plats i den skånska kulturhistorien. I över ...

Av: Sofie Nikolajsen Bjarup | 02 oktober, 2011
Kulturreportage

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | 16 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Dagny Juel – Strindbergs Aspasia




Dagny Juel Przybyszewska - Stockholm 1896 Foto WikipediaFemme fatale eller underskattad författare? Eller kanske både och? Om man vill komma Dagny Juel in på livet har man att brottas med både myt och verklighet. Särskilt svårt blir det om man tar del av August Strindbergs åsikter i ämnet. För honom var hon att jämföra med Aspasia, Perikles andra fru, som genom sin skönhet och bildning var tongivande i Atens kulturliv. Men här även häftad med synnerligen destruktiva och för männen farliga drag.Vi har inte många säkra fakta om Dagny Juels liv före hösten 1892.  Hon föddes i Kongsvinger 1867, hon var näst äldst av fyra systrar, pappan var omtyckt distriktsläkare, mamman tillhörde den kända släkten Blehr. Hon studerade sång- och musik i Kristiania och kom där i kontakt med nya idéer om kvinnlig emancipation och sexuell frigörelse, det senare något hon förmodas ha omsatt i praktiskt handlande. Säkra belägg, än mindre namn på möjliga partner saknas dock.

En kort resa till Lund 1888 förde Dagny i kontakt med den kända familjen Lidforss. Hon väckte uppseende med sin gestalt och sitt uppträdande. Hennes ansikte med en grekisk näsa som omgavs av ett vackert rödaktigt hår, hennes breda mun med smala läppar hade vackra, vita men små tänder och hennes ranka kropp var ett under av perfektion. Kanske var dock ögonen det man fäste sig mest vid: under långa ögonfransar vilade en avmätt blick, som tycktes veta och förstå allt. Allt detta kompletterades med ett mycket personligt  rörelseschema som fullbordade ett fascinerande helhetsintryck - " hon rör sig med gracen hos ett grässtrå som gungar i vinden" - Dagny sög oemotståndligt åt sig omgivningens uppmärksamhet.

Dottern i familjen Lidforss, Hedvig, kunde med egna, både förvånade, beundrande och en aning skräckslagna ögon se hur brodern Bengt påverkades av Dagny. Mer i det avseendet skulle några år senare komma i Berlin. Och då handlade det inte enbart om den unge botanikern och strindbergsvännen Bengt Lidforss, även andra framstående män skulle dras in i Dagnys magiska kraftfält. En av dem var August Strindberg.
I början av mars 1893 introducerades Dagny av Edvard Munch i den nästan uteslutande manliga konstnärsgrupp som hade sitt stamlocus på den av Strindberg döpta krogen Svarta grisen (Ferkeln). Munch och Juels relation började som ett förtroligt förhållande och levde vidare i form av vänskap. Hon var en viktig inspirationskälla för den norske målarens skapande, men han påpekade själv att han aldrig nådde fram till hennes innersta väsen; hon var ogripbar, hon vek undan, något som materialiserades i hans målning av henne från år 1893.

Vid den här tiden var Strindberg en medelpunkt i denna samling av författare, konstnärer och vetenskapsmän, som ofta högljutt och påverkade av starka drycker, det fanns mer än 900 sorter att välja bland, diskuterade livet och konsten och inte minst kvinnans väsen. Han hade sedan ett par månader tillbaka ett förhållande med den 23 år yngre österrikiska journalisten Frida Uhl. Förlovning hade förts på tal. Inget var dock officiellt bekräftat. Nu var Frida tvungen att resa till München, på order av fadern, den kände och mäktige tidningsmannen och författaren Friedrich Uhl i Wien.  Före avskedet måste Strindberg lova sin fästmö in spe att inte besöka Ferkeln. Förmodligen hade Frida själv aldrig varit på denna krog, men hon kände mycket väl till vad som försiggick där; framför allt skrämde ryktet om utsvävningar i fråga om alkohol. - Några timmar senare var Strindberg på den plats han lovat undvika.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Dagny hade redan blivit en kvinnlig motpol till de manliga giganterna på Ferkeln. Hon lockade och skrämde med sin person och intelligens. För henne var Strindberg högvilt. En kväll inledde norskan och Strindberg ett samtal som antog allt djupare dimensioner. Att göra intryck på en samtalspartner och säkert fånga dennes intresse är att tala om något som ligger henne/honom varmt om hjärtat, en känd sanning som Dagny utnyttjade helt ut den här kvällen. Ett lämpligt ämne att ta upp var Frida Uhl. Den svenske titanens förhållande med henne var allmänt känt, likaså att problem fanns vad gällde känslor och en eventuell förlovning med åtföljande äktenskap.

Samtalet om Frida var njutningsfyllt för Strindberg, för Dagny betydde det att hon lyckades väcka varma känslor hos samtalspartnern, inte för samtalsämnet utan för sig själv. Kvällen slutade i Dagnys säng. När Strindberg vaknade såg han först hårnålar på mattan, ett motiv som senare skulle återkomma i hans produktion: "Titta, nu har hon återigen lagt hårnålar på golvet", säger advokaten i Ett drömspel. 

Enligt Strindbergs version av denna händelse skulle han ha sett på sin moatjé med vämjelse, ryckt upp henne ur sängen, släpat henne ur rummet och låst dörren efter henne. Men frågan är vem som kastade ut vem och vem som hamnade ute i kylan. En av dem var i alla fall förkyld dagen efter, och det var inte Dagny.

Något förbryllande är det faktum att de två turturduvorna träffades igen, redan någon dag senare. Till det mötet hade Strindberg med sig läkaren Karl Ludwig Schleich. I det chambre separée de träffades hade Strindberg sett till att det stod ett piano. Schleichs svaghet var att sjunga , Dagnys styrka att ackompanjera. Detta skulle kunna tyda på att Strindberg ville flytta över Dagnys intresse för honom själv till en annan man.

Men fanns det över huvud taget någon vilja från Dagnys sida att fortsätta ett närmare umgänge med Strindberg? Inte mycket talar för det. Visserligen sågs de den närmaste tiden ibland tillsammans, men Dagny hade redan tankarna riktade mot en annan man: den unge och exentriske polacken och författaren Stanislaw Pryszbyszewski, som hon gifte sig med i augusti 1893. Hennes avsikt kan helt enkelt ha varit att reta Frida och sina beundrare och att försöka utröna hur starkt Strindbergs påstådda kvinnohat egentligen var.

Det är således troligt att Strindbergs uttalande till Frida att Dagny avslutat relationen är den rätta. I Spöksonaten heter det om Gubben att han varit en stor Don Juan men att han alltid förlorat sina kvinnor. Han var så listig att han alltid lyckades få kvinnorna att överge honom, när han själv tröttnat på dem. Emellertid talas det även i detta drama om hur lätt det är att ge två helt motsägande versioner om samma händelse.

Henriette i Brott och Brott har tydliga drag av Dagny. Hon framstår som en emanciperad, stark kvinna, helt utan skrupler, en vampyr som bara törstar efter mannens själ, som hon suger ut. I Christina finns också spår av Dagny. Männen tillber henne, och hon spelar på männens känslor.

Det hat Strindberg senare riktade mot Dagny och hans försök att skilja paret Juel och Przybyszewski åt indikerar att Dagny i själva verket sårat honom djupt. Ryktet spreds att Dagny klagat på Strindbergs sexuella förmåga. Detta i kombination med Strindbergs väldokumenterade svartsjuka kan mycket väl ha lagt grunden till hans stämplingar mot Dagny.

Att tänka på i sammanget är att Strindberg gärna sökte sig till starka, självständiga kvinnor. Och han hatade inte kvinnor rakt över. Problem blev det först när svartsjukan slog till eller när kvinnorna stod i vägen för hans egen karriär. Det senare var inte aktuellt beträffande Dagny. Hon utvecklade visserligen med tiden sin författarförmåga och några norska litteraturvetare menar att hon är en norsk Tjechov. Men att hon för Strindberg skulle ha känts som ett hot i det avseendet är långsökt. Allt talar för att Dagny i ordets rätta -  idag i en alltför ofta felanvänd betydelse -  i grunden kränkt den känslige Strindberg. Hur kan man annars förklara att han till och med sprider hatbrev om henne under de två lyckliga veckorna på Helgoland i början av maj efter giftermålet med Frida? Dagnys äktenskap med Przybyszyzewski blev med tiden olyckligt. Maken förde ett liv i promiskuitet; Dagny blev beskylld för detsamma. Hon mördades den 5 juni 1901 i Tiflis, Kaukasien, av den nio år yngre Wladyslaw Emeryk. Enligt obekräftade uppgifter kan brottet ha skett i samförstånd med Przybyszewskis vilja.

Kurt Bäckström

Kommentar

Det finns sedan länge en hel del skrivet om Dagny Juel. När Ewa K. Kossaks bok om henne kom på svenska ("Irrande stjärna", Bonniers 1978) recenserade jag den i Svenska Dagbladet, med intresse men inte alltigenom imponerad, och påstod att hon haft god nytta av Erik Vendelfelt avhandling om den unge Bengt Lidforss från 1962 - kapitlet om Dagny Juel i den är fortfarande läsvärt.

Dr Ivo Holmqvist
Emeritus Professor in Scandinavian Literature

Ur arkivet

view_module reorder

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Ikon

En krönika av fotografen och författaren Tarja Salmi-Jacobson

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Gästkrönikör | 25 februari, 2017

Clara Peeters - A still life with carp in a ceramic colander

Några tankar om pekböcker

Pekböcker riktar sig i övervägande del till barn. Små barn. De innehåller enkla bilder på exempelvis husdjur, så som katter och hundar, och så andra djur, så som kor och ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 31 december, 2015

Munch och Strindberg i Berlin

I fjol var det August Strindberg, nu pockar Edvard Munch på uppmärksamhet. Den enes död den andres födelse. I Sverige är Thielska galleriet först ut med en utställning: ”Munch! – ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer | 22 februari, 2013

Mathias Jansson. 3 Dikter

Mathias Jansson är poet och konstkritiker. Han har tidigare blivit publicerad i svenska och engelskspråkiga tidskrifter och antologier. som Presens, Populär Poesi, Maintenant 8: A Journal of Contemporary Dada och ...

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 04 augusti, 2014

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 3 av 4)

Världen larmar och står i, men jag – jag vill bara sitta under min korkek och lukta på blommorna. Eller som Långben så sakligt konstaterar i serietidningen Kalle Anka & ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2017

Ingen rädder för vargen här…

”Who´s afraid of Virginia Woolf”, Mike Nichols filmatisering av Edward Albees pjäs som nyss visades på TV 2 är väl mest känd för att Elizabeth Taylor som Martha och Richard ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om film | 16 september, 2017

Dags att omdefiniera Hilma af Klint

En retrospektiv utställning säger lika mycket om sin samtid som en nyproducerad. Urval är allt, och varje ny vernissage blir en politisk kommentar, om det så bara – vilket ofta ...

Av: Ida Thunström | Essäer om konst | 17 Maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.