Självporträtt . Olja 1933

Bilden bortom tingen. Kasimir Malevitj och konstens vägval

”Det tycks mig som om Rafaels, Rubens, Rembrandts med fleras måleri för kritiken och för samhället inte har blivit något annat än en konkretion av otaliga ’ting’, som gör det ...

Av: Thomas Notini | 30 november, 2017
Konstens porträtt

Om det avsides gemenskapslivet

Vantrivsel Vi var alltså inte nöjda med den vanliga tébjudningen. Vi får magknip av small talk och mobilsamtalen i bussen och på tåget om adiafora. Hans Granlid berättade om hur ...

Av: Gunnar Lundin | 05 mars, 2009
Essäer om samhället

I de mörkaste skogarna döljer sig de mörkaste hemligheterna

En uppstickare bland de svenska långfilmsdebutanterna är Johan Lundh som med filmen ”Den som söker” (Svensk distribution: Njutafilms) visade vad han går för. Filmen fick också sätta punkt för Göteborgs ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 18 mars, 2013
Filmens porträtt

Marie Norin presenterar sig

Marie Norin presenterar sig Jag heter Marie Norin och är poet. En gång för nästan tio år sedan frågade Bengt Emil Johnsson mig vad jag skrev. "Poesi", svarade jag. Då skrattade ...

Av: Marie Norin | 19 september, 2006
Litteraturens porträtt

Eyvind Johnsons Norrbotten



ImageEyvind Johnson inleder sin självbiografiska romansvit om Olof med att beskriva den 13-årige huvudpersonens uppbrott från fosterföräldrarna. Olof dras nämligen med en stark längtan efter att få komma ut i världen. "Bort: det var ordet för alltsammans."

Nyfikenhet på nya miljöer hade präglat mycket av Eyvind Johnsons ungdom. Vid 19 lämnade han så Norrbotten för Stockholm, vid 21 fortsatte han till Tyskland. De följande åren reste han åtskilligt i Europa och övervägde även besök i Ryssland och Turkiet. Tillsammans med Norrbottenvännen Carl Jansson planerade han rentav att fara till Afrika; medan han bodde i Paris samlade han åtskillig litteratur om Madagaskar, med föresatsen att emigrera...

Någon världsresenär i egentlig mening blev nu aldrig Eyvind Johnson, låt vara att han senare i livet kom att resa åtskilligt och även tidvis var bosatt utomlands. I början av 1930-talet, när Eyvind Johnson med sin lilla familj återvänt till Sverige, märks en allt starkare tendens till ett självrannsakande skrivande. Ambitionen är tydlig exempelvis i romanen Regn i gryningen (1933), där huvudpersonen Henrik Fax vägrar ta itu med sina minnen: "Du springer fort över det förflutnas stenhögar i hopp om att det inte skall göra så ont i fötterna då."

ImageI en intervju för norska Dagbladet berättar Eyvind Johnson: "När jag började med Olofromanen, under första hälften av 30-talet, var det främst självmedlidande jag ville bekämpa." (observera att en liknande föresats dominerar i nästa romantrilogi, där Johannes Krilon varnar för självömkan och att försjunka i egna, privata sorger och problem).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Försommaren 1934, kort efter att Eyvind Johnson påbörjat Olofromanen (en första skiss hade just publicerats i BLM, under rubriken "Tidig upplevelse", men där skrivet i jag-form) företog författaren en omfattande resa i Norrbotten. Han hälsade på i hemtrakterna i Boden och fortsatte sedan ensam upp genom Tornedalen. Under denna veckolånga färd - med många timmar i linjebussar - skissade han (har han själv berättat) på romanen - samtidigt som han berättade om sina aktuella intryck i en serie resebrev, som omgående publicerades på Dagens Nyheter Namn och Nytt-sida.

Det är således med purfärska synintryck av Norrbotten som Eyvind Johnson i "Nu var det 1914" beskriver uppväxtårens landskap. Resan hade varit både en resa i gamla minnen och en upptäcksfärd. Och kärleken till landskapet är tydlig i romansviten. "Här rullade ett så vackert stycke Norrbotten förbi. Nu var det grönt, fingrönt, midsommargrönt. /- - -/ Han såg en stor, grå by, och plötsligt tyckte han att det grå färgen var vacker, den med." Och när han blir en del av flottarlaget och ledig ser ut över sommarkvällen känner han djup tillfredsställelse över sin nya tillvaro: "Han tyckte han själv flöt ut i den ovanliga kvällen. Han kände sig stark och fri och den ängslan han känt under resan hit och på stigen längs älven försvann för en stund; han gick i ett rus av klara ljud, timrets bruna glans och de blånande byarna. Nu har jag börjat."

Olof möter en äldre arbetare, Kristiansson - vars berättarkonst djupt fascinerar ynglingen: "För Olof var han en sagoberättare, hans verklighet var en saga och allt som gick ur hans mun blev sagor. Jag skulle vilja vara så, tänkte Olof. En som kan dra historier om allting."

Ju mer man läser av Eyvind Johnson, desto tydligare framstår författarens djupa bindning till det norrbottniska landskapet. Över huvud taget anar man vilken stor kärlek han hyst till nordliga nejder och vildmarksliv över huvud taget. Efterlämnade brev och dagbokstexter från senare Norrbottenresor förstärker detta intryck. Vistelserna hos författarvännerna Albert Viksten eller Gustav Hedenvind Eriksson i de mellansvenska skogarna var uppenbarligen rena hälsokurerna för den naturromantiske Johnson.

De tio resebreven från Tornedalsresan 1934 publicerades i DN mellan 5/7 och 18/8 samma år; de har senare tryckts om i tidskriften Provins (1987:2). Tonen i artiklarna är genomgående lätt, smått kåserande, vilket å andra sidan är den gängse stilen på DN-sidan ifråga.

Framkommen till Kalix möter Johnson en svensk nazist (en blivande minister eller Oberführer, noterar han med en ironisk grimas). I Haparanda citerar Johnson en arbetarsång han hör några flottare skandera nere vid älven - orden återkommer snarlika i romanen (ett av flera exempel på hur reseintryck direktimporterats in i diktningen).

Det ödsliga landskapet upp genom älvdalen utövar en uppenbar tjusning på Eyvind Johnson. Vid ett tillfälle fylls bussen av psalmsjungande laestadianer och den på sätet hoptryckte författaren känner sig med ens som "en stor hedning" men sitter likväl "alldeles betagen" och lyssnar till deras sång på finska.

På väg till Kareusando stiger han ut i byarna och lyssnar till människorna - "finska klingar kring mig"... "Och jag drömmer om att bo här ensam en vinter". När han så nått vägs ände i norr bekänner han att han velat fortsätta: "Det är en liten gård uppe vid Kilpisjärvi jag borde tittat på."

Läser man dessa resebrev blir det tydligt hur djupt förbunden Eyvind Johnson var med det ödsliga, ensliga Vildmarkssverige.Resebreven från Norrbottenresan 1934 mynnar i en önskan: "man ville stanna här, sitta och lyssna, lära sig begripa."Medan ynglingen Olof genomgående vill resa vidare, tycks den äldre Eyvind Johnson snarare vilja färdas i motsatt riktning.

Björn Gustavsson

Fotnot: Resebreven från resan i Tornedalen kommer inom kort att publiceras i en bok med ett urval av Eyvind Johnsons resebrev från perioden 1921-1952. Volymen, som sammanställts av Björn Gustavsson, utkommer på Modernista 2006.

   

Ur arkivet

view_module reorder
Vladimiro Sirenetto  Oravsky. Bild: Ole Schwander

April april din dumma strömming - en kunskapslyftspaus

Den första april försöker många institutioner och ännu fler människor överträffa varandra med vitsar, absurditeter och practical jokes av varierade underhållnings- och surhetsgradsvärde. Jag tycker att det är en trevlig tradition ...

Av: Vladimiro Sirenetto Oravsky | Gästkrönikör | 01 april, 2016

Umberto Eco, Sverige och kyrkogården

Alexandria, Alessandria på italienska, ligger inte i Egypten. Åtminstone inte bara där. Det finns faktiskt en stad i Piemonte, i norra Italien, som heter så. Staden fick namnet av en ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 24 oktober, 2011

Vildapel foto CCBYSA3.0

Vildapel

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av ...

Av: Johannes Söderqvist | Kulturreportage | 13 februari, 2017

Akropolis under antiken

Närvaron av tre vattenkällor på Akropolis sluttningar kan ha varit ett av de viktigaste skälen till att de första nybyggarna valde Akropolis som boplats på 6000-talet f. Kr. Vid bergsfoten ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 09 december, 2009

En omöjlig intervju med Snövit av Ann Hingström

Montage: Guido ZeccolaHon sitter i ett bergsfängelse i norra Italien och får inte ta emot besök. Enligt hennes fångvaktare är det heller inte någon som önskar besöka henne. Vi leds ...

Av: Ann Hingström | Utopiska geografier | 24 november, 2008

Nazister i B-filmskräckträsket och högerextremismens framväxt i Europa

Efter andra världskriget inleddes en människojakt på de skyldiga nazisterna som stått bakom några av historiens värsta krigsbrott mot mänskligheten. Några fångades direkt, andra tog livet av sig innan rättvisan ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 13 oktober, 2014

Anarkismens brand har släckts, kompromisserna har blivit för många

Med anledning av att Kjell Espmark fyller åttio år - den 18 februari - publicerar vi denna intervju, gjord för en del år sedan i ett somrigt Gamla Stan. Dagen är ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 19 februari, 2010

Jag vill hinna se korna

Man snackar om höghastighetståg nu. Det går inte snabbt nog. Vi måste komma fram fortare. Vi har väldigt bråttom. Snart har vi inte tid över till någonting. Jag gillar tåg ...

Av: Stefan Whilde | Gästkrönikör | 04 november, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts