Erotiskkrönika 03

an saminbandet drogs mig mera bestånd i emedan ut jag poet har trädnovellet trä som stod dåtid tillbaka befann mig ock vid ett styloinkwood av träden jag (2) mig bönfalldess ...

Av: Stefan Hammarén | 22 juli, 2010
Stefan Hammarén

Samurajkaraktärens givne arvinge, Keigo Kasuya, talar om sin senaste rollprestation i filmen Caterpillar.

  När det gäller regiansvarig för "Caterpillar" är det Kôji Wakamatsu (född 1936) började att regissera 1963 har idag gjort över 100 filmer (första titeln var "Hageshii onnatachi"). Förutom att ha ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 02 februari, 2011
Filmens porträtt

Livet er om det vi trenger

Forord   Artikkelen min danner innledning til Livet med filosofi, der jeg allerede har planlagt at prosjektet skal bestå av følgende artikler, som jeg har gitt disse navn: Biologisk liv, Biografisk liv ...

Av: Thor Olav Olsen | 19 maj, 2014
Agora - filosofiska essäer

Mike Builds a Shelter (1983), rekonstruktion av Michael Smith and Paul Slocum

Mike Builds a Shelter - världen första art game?

Dataspelet Mike Builds a Shelter (1983) är kanske världen första dataspel som använts i en konstinstallation. Det är också ett tidsdokument från kalla krigets dagar, och för några av oss ...

Av: Mathias Jansson | 05 augusti, 2015
Essäer om konst

P O Enquist ger sig aldrig



Image Ett grönt hus med en himlaharpa. Det är där allt börjar. De - lärarinnepojken och den religiösa modern - bor granne med bönehuset. Det sjunger en hänförande sång i pojkens rum från telefonledningarna när kölden är hård, sjunger vackert som en himlaharpa. Platsen är lilla Hjoggböle. Resten är skog, mil efter mil med skog. Där föds "Per-Ola" Enquist. Han ges samma dopnamn som sin döde bror vilken enbart levde några få minuter. Det är pojkens far som byggt huset. Det är också han som målat huset besynnerligt grönt, en färg de andra i den religiöst bigotta byn finner en aning eljest.

Pojken är ett halvår när fadern dör. Kvar finns endast faderns likkort. En bild på den döde mannens ansikte, slutet och frånvänt, men också stillsamt som om fadern bara sov. I byn råder en bister och världsfrånvänd men likväl sexuellt laddad religiositet, här härskar inskränktheten och inaveln - det är en i princip helt sluten värld. Det är alltså ett faktum att hans resa har varit lång. Och omåttligt framgångsrik.

Det har redan skrivits spaltkilometrar om P O Enquist senaste bok, den minsta sagt egendomliga och magiskt laddade romanen "Ett annat liv". Den liknar ingen annan modern svensk roman; att den skulle få Augustpriset var självklart.

P O Enquist berättar i tredje person. Ordet  'jag' förekommer inte i berättarens mun. Ändå är det en roman om P O Enquists eget liv. Det har skrivits mycket om främst romanens sista tredjedel, om mannens alkoholism och hans - och omgivningens - oförtröttliga kamp mot den. Hur han alltmer apatisk, år efter år, sitter i den flotta våningen i Paris, alltmer drucken desto längre dagen lider, utan att få ett skapandes grann gjort.

Bokstäverna - hans kanske bästa vänner, åtminstone de trognaste av bundsförvanter - har dött för mannen i den flotta våningen på Champs-Élysées, fem trappor upp, fantastisk utsikt mot Triumfbågen och med barskåpen fyllda av ambassadens representationssprit (dåvarande hustrun är kulturråd). Skrivkrampen framstår - på ett plan - som den verkligt stora tragedin i berättelsen. Att P O Enquist under denna period av inre förlamning förmår skriva kortromanen "Nedstörtad ängel" är närmast obegripligt att förstå. Kanske är det katten, den rödspräckliga och världsberömda katten Augusts förtjänst - alla som sett eller läst pjäsen "I lodjurets timma" förstår vad jag menar.

När det sedan släpper - för övrigt på ett behandlingshem i Danmark - börjar P O Enquist att skriva "Kaptens Nemos bibliotek". Det är vändpunkten. Det är där det händer. Pendeln slår tillbaka och allt förändras. Och framför sig har P O Enquist i det ögonblicket sina bästa böcker oskrivna, de väntar på honom. Det är som om de kallar på honom, ropar efter att få bli nedtecknade.

Jag träffade P O Enquist i Köpenhamn för en intervju när "Kaptens Nemos bibliotek" ännu bara fanns i korrektur. Det var i Hellerups villaborgerliga idyll. Det var första intervjun han gav om romanen. "Han hade", som han sade, "ännu inte hunnit öva in svaren." Det var mer än uppenbart att detta var en man som i grunden var skakad över vad han skrivit. Han förstod det inte riktigt själv.

"Det var som om boken skrev sig själv", sade P O Enquist bland annat. Och "Kapten Nemos bibliotek" hänger intimt samman med "Ett annat liv". Urscenerna är desamma, smärtpunkterna finns kvar. Samma trauman från uppväxtåren ligger i undertexterna, liksom förrädiskt pyrande som vid en mossbrand, och berättar vad orden kanske inte räcker till för att gestalta. Eller, helt enkelt, gör på tok för ont att berätta.

I "Ett annat liv" skriver P O Enquist, inte ett olikt ett omkväde eller en besvärjelse, om sin fostersyster Eeva-Lisa: "Det är om henne han inte får berätta." Och längre fram: "Men om Eeva-Lisa måste han tiga." Och det är precis vad P O Enquist fortsätter att göra.

Det är också, enligt min mening, den första tredjedel av "Ett annat liv", den som handlar om barndomen och uppväxten, som äger störst lyskraft och den där extra kvaliteten, den rena litterära magin, som är så svår att förklara. I ett annat sammanhang har han beskrivit barndomen med följande skrämmande ord: "Hårdhet och tårar. Hårdhet och tårar."

Skulle jag vara tvungen att sammanfatta "Ett annat liv" med ett enda ord, ja då skulle det bli: Värdighet. Det är en stolt människas berättelse, en människa som aldrig lät sig knäckas. Han faller, men han bryts inte sönder. Något inom honom är för stark, alldeles för segt. Och sedan förmådde han resa sig upp på nytt, i sin fulla längd. Det som griper tag, och griper djupt - mycket djupt - är hur P O Enquist aldrig ger sig (även om det är otäckt nära några gånger).

Han håller på sig själv, han låter sig inte reduceras. Kärnan förblir intakt. Han ger inte upp. Himlaharpan sjunger fortfarande sin förföriska sång.

Crister Enander

                     

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Alex Gino tillsammans med författarkollegan Sara Lövestam Foto Belinda Graham

Be Who You Are!

Författaren Alex Gino är varm, mysig och trevlig, har en vinnande New York dialekt och ett öppet sätt. Det är svårt att tänka sig Alex förbannad. Men det var tydligen ...

Av: Belinda Graham | Reportage om politik & samhälle | 27 oktober, 2016

gudar

att leva litteratur

Denna text bygger på tankar och reflektioner kring poesi, där även ett urval av min egen lyrik tagit plats i ett försök att sammankoppla dem med texten och kan, som ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 29 juli, 2015

Om gränsen mellan ditt och mitt, och hit och dit

Man skulle kunna påstå att Europa drabbats av gränsvärk. Om det är fråga om fantomsmärtor eller om de avskaffade nationsgränserna, likt en skrämd salamanders avlagda svans, växer tillbaka, återstår att ...

Av: Johan Arnborg | Essäer om samhället | 09 augusti, 2016

Pantheon i Rom

Sommarens esoteriska betydelser

Året, med dess olika årstider, har hermetiska betydelser som binds till solståndet och dagjämningarna och ger den moderna människan möjlighet att stärka banden mellan den individuella själen och världens ande, mellan det ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 12 juni, 2017

Beredning av kaffe i en enkel restaurang i Gondar, Etiopien. Foto Tarja Salmi-Jacobson

Kaffe, gudarnas dryck från Etiopien

Det berättas att en etiopisk vallpojke på 900-talet skulle ha upptäckt att när hans getter åt kaffebuskens bär och blad blev de alltid pigga samma kväll. Kaldi, som pojken hette ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 12 april, 2016

Leone, Natalia och vintern i Abruzzo

Tretton mil öster om Rom - vid foten av bergsmassivet Gran Sasso - ligger det oansenliga samhället Pizzoli, som under fasciståren förvandlades till deportationsort för "subversiva element". Efter Italiens inträde ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2013

Kajsa Dahlbergs Ett eget rum

Om förebilder

Det finns ett radioprogram som heter ”Sommar i P1”. I det kan man få veta allt det senaste inom politiska modetrender. År 2015 var det på modet att underordna programmets ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 04 oktober, 2015

Trygve Bång

Att skriva lättsamt är en krävande konst

”En onyttig bok” kallade Trygve Bång sin första bok, med underrubriken ”Danska äventyr med en odygdig gosse.” Den kom 1995 och har en spefull knatte i kortbyxor på framsidan, säkert ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 31 oktober, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.