Dödsengeln Jeffrey Weise

  ”Trots allt är jag inte vem som helst,jag vill visa er det,jag hämnas på min familj och skolan som såg att jag mådde dåligt,men inte hjälpte mig ...och världen gör ...

Av: Nina Michael | 05 september, 2013
Essäer

Romantikens fragment – Tyskland och Novalis

Straffet motsvarar skulden; att berövas all lust att leva,     att bibringas den högsta             graden av livsleda.  (Kierkegaard) Under 1700-talet kröntes den andliga utvecklingen i västra Europa med Immanuel Kant och hans filosofiska kritik, vars ...

Av: Göran af Gröning | 23 juli, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Pop-expressionist på besök

Liz Markus – What we are we’re going to wail with on this whole trip. Galleri Loyal, Stockholm,t o m den 29 september 2007. Pop-expressionist på besök. - Jag hoppas ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 september, 2007
Övriga porträtt

Sickan Carlsson i Filmstaden

Sickan Carlsson och kvinnorollens klassresa i svensk film

Sickan Carlsson personifierar andemeningen av ordet “folkkär”. Hennes filmkarriär stäckte sig över 69 år. När hon gick bort 96 år gammal var hon fortfarande en högt aktad kulturpersonlighet. Sickan Carlssons ...

Av: Belinda Graham | 18 oktober, 2016
Filmens porträtt

P O Enquist ger sig aldrig



Image Ett grönt hus med en himlaharpa. Det är där allt börjar. De - lärarinnepojken och den religiösa modern - bor granne med bönehuset. Det sjunger en hänförande sång i pojkens rum från telefonledningarna när kölden är hård, sjunger vackert som en himlaharpa. Platsen är lilla Hjoggböle. Resten är skog, mil efter mil med skog. Där föds "Per-Ola" Enquist. Han ges samma dopnamn som sin döde bror vilken enbart levde några få minuter. Det är pojkens far som byggt huset. Det är också han som målat huset besynnerligt grönt, en färg de andra i den religiöst bigotta byn finner en aning eljest.

Pojken är ett halvår när fadern dör. Kvar finns endast faderns likkort. En bild på den döde mannens ansikte, slutet och frånvänt, men också stillsamt som om fadern bara sov. I byn råder en bister och världsfrånvänd men likväl sexuellt laddad religiositet, här härskar inskränktheten och inaveln - det är en i princip helt sluten värld. Det är alltså ett faktum att hans resa har varit lång. Och omåttligt framgångsrik.

Det har redan skrivits spaltkilometrar om P O Enquist senaste bok, den minsta sagt egendomliga och magiskt laddade romanen "Ett annat liv". Den liknar ingen annan modern svensk roman; att den skulle få Augustpriset var självklart.

P O Enquist berättar i tredje person. Ordet  'jag' förekommer inte i berättarens mun. Ändå är det en roman om P O Enquists eget liv. Det har skrivits mycket om främst romanens sista tredjedel, om mannens alkoholism och hans - och omgivningens - oförtröttliga kamp mot den. Hur han alltmer apatisk, år efter år, sitter i den flotta våningen i Paris, alltmer drucken desto längre dagen lider, utan att få ett skapandes grann gjort.

Bokstäverna - hans kanske bästa vänner, åtminstone de trognaste av bundsförvanter - har dött för mannen i den flotta våningen på Champs-Élysées, fem trappor upp, fantastisk utsikt mot Triumfbågen och med barskåpen fyllda av ambassadens representationssprit (dåvarande hustrun är kulturråd). Skrivkrampen framstår - på ett plan - som den verkligt stora tragedin i berättelsen. Att P O Enquist under denna period av inre förlamning förmår skriva kortromanen "Nedstörtad ängel" är närmast obegripligt att förstå. Kanske är det katten, den rödspräckliga och världsberömda katten Augusts förtjänst - alla som sett eller läst pjäsen "I lodjurets timma" förstår vad jag menar.

När det sedan släpper - för övrigt på ett behandlingshem i Danmark - börjar P O Enquist att skriva "Kaptens Nemos bibliotek". Det är vändpunkten. Det är där det händer. Pendeln slår tillbaka och allt förändras. Och framför sig har P O Enquist i det ögonblicket sina bästa böcker oskrivna, de väntar på honom. Det är som om de kallar på honom, ropar efter att få bli nedtecknade.

Jag träffade P O Enquist i Köpenhamn för en intervju när "Kaptens Nemos bibliotek" ännu bara fanns i korrektur. Det var i Hellerups villaborgerliga idyll. Det var första intervjun han gav om romanen. "Han hade", som han sade, "ännu inte hunnit öva in svaren." Det var mer än uppenbart att detta var en man som i grunden var skakad över vad han skrivit. Han förstod det inte riktigt själv.

"Det var som om boken skrev sig själv", sade P O Enquist bland annat. Och "Kapten Nemos bibliotek" hänger intimt samman med "Ett annat liv". Urscenerna är desamma, smärtpunkterna finns kvar. Samma trauman från uppväxtåren ligger i undertexterna, liksom förrädiskt pyrande som vid en mossbrand, och berättar vad orden kanske inte räcker till för att gestalta. Eller, helt enkelt, gör på tok för ont att berätta.

I "Ett annat liv" skriver P O Enquist, inte ett olikt ett omkväde eller en besvärjelse, om sin fostersyster Eeva-Lisa: "Det är om henne han inte får berätta." Och längre fram: "Men om Eeva-Lisa måste han tiga." Och det är precis vad P O Enquist fortsätter att göra.

Det är också, enligt min mening, den första tredjedel av "Ett annat liv", den som handlar om barndomen och uppväxten, som äger störst lyskraft och den där extra kvaliteten, den rena litterära magin, som är så svår att förklara. I ett annat sammanhang har han beskrivit barndomen med följande skrämmande ord: "Hårdhet och tårar. Hårdhet och tårar."

Skulle jag vara tvungen att sammanfatta "Ett annat liv" med ett enda ord, ja då skulle det bli: Värdighet. Det är en stolt människas berättelse, en människa som aldrig lät sig knäckas. Han faller, men han bryts inte sönder. Något inom honom är för stark, alldeles för segt. Och sedan förmådde han resa sig upp på nytt, i sin fulla längd. Det som griper tag, och griper djupt - mycket djupt - är hur P O Enquist aldrig ger sig (även om det är otäckt nära några gånger).

Han håller på sig själv, han låter sig inte reduceras. Kärnan förblir intakt. Han ger inte upp. Himlaharpan sjunger fortfarande sin förföriska sång.

Crister Enander

                     

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Veckan från hyllan, vecka 47 - 2012

Veckans stora nyhet var att rasister är rasister. Att de beter sig som rasister, och uttrycker rasistiska åsikter. En icke-nyhet om man så vill. Det positiva är att de finns ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 17 november, 2012

Samuel Beckett. Detalj från omslaget

Beckett och tiden

Samuel Beckett (1906–1989) är en av 1900-talets mest upphöjda författare. Sitt genombrott fick han först på 50-talet med romantrilogin Molloy/Malone dör/Den onämnbare och med pjäsen I väntan på Godot (1953) ...

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 20 Maj, 2017

Montsalvat versus Koli, Parsifal versus Paraske. Pan versus Graal

Vad betyder musik? Allt eller intet? Är då musik, endast tomt klingande former eller ett konkret icke diskursivt språk, med egen symbolik, syntax och mening? Kan vi söka reda ut detta ...

Av: Oliver Parland | Essäer om musik | 27 juni, 2011

Varför firar vi jul?

Ty ett barn har fötts, en son är oss givenVäldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. (Jes. 9:6). På något sätt är ...

Av: .Lars-Erik Gardell | Övriga porträtt | 24 december, 2009

Barbro Alving-Bang

Cyniskt eller aningslöst? Om ett reportage från Berlinolympiaden 1936

I Svenska dagbladet den 18 augusti 1936, ett tidningsnummer som jag råkat få i min hand, ägnas sporten en helsida och två halva, men så pågår också Berlinolympiaden. Intressantast ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 31 augusti, 2017

Musée de Montmartre. maison du Bel Air. Foto: Wikipedia

”Jag har bestämt mig för att vara lycklig, ty det är bra…

Alla konstälskare och konstnärssjälar i alla åldrar har just nu en rad möjligheter att förhöja livskänslan genom att bege sig till Paris. Eva-Karin Josefson skisserar för oss en kort historik ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 05 september, 2015

Det omoderna lever

Det brukar heta att den som inte följer modets växlingar kommer förr eller senare att bära moderna kläder. Idealen skiftar, men kanske finns det också sådant som är tidlöst. Den ...

Av: Anders Björnsson | Kulturreportage | 04 juni, 2017

Rör inte mitt mixtape, jävla gnällgubbe!

Jag har alltid varit av den åsikten att verkligheten är bäst. Den är nämligen (oftast) mer absurd och skrattretande än alla fiktiva fabrikationer tillsammans. Speciellt tydligt blir detta då man ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 20 januari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.