Eskilstunakolonister på gungfly i Västerbottens väglösa land

TEMA VÄSTERBOTTEN ”Om inga åtgärder vidtas kommer Sveriges befolkning snart att bestå av barn, kvinnor och åldringar samt av svaga och oföretagsamma personer och i värsta fall av främlingar.” – ...

Av: Lilian O. Montmar | 18 februari, 2008
Porträtt om politik & samhälle

Om samtidskonsten

Den moderna konstens äventyr är slut. Samtidskonsten är bara samtida med sig själv. Den transcenderar inte sig själv, vare sig i riktning mot det förgångna eller mot framtiden. Dess enda ...

Av: Jean Baudrillard | 04 april, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Börft Records - kulturbärare i periferin

Ungefär samtidigt som syntpopen, emblematiskt representerad av Human Leagues platta ”Dare” och Depeche Modes debut, slog sina kommersiella lovar kring den skivköpande publiken, utvecklades en mindre för allmänheten mindre iögonenfallande ...

Av: Peter Sjöblom | 23 september, 2013
Essäer om musik

”Att dyrka Jesus är som att dyrka Hitler” – humanisterna och konsten att…

En intressant debatt utvecklades nyligen på SvD Brännpunkt, i samband med utgivningen av Per Ewerts och Mats Selanders nya bok Gud och hans kritiker: en antologi om nyateismen (Credoakademin). 20/3 ...

Av: Rickard Berghorn | 07 april, 2012
Essäer om religionen

Pirkko Lindberg pratar lika intensivt som hon skriver



Image
Pirkko Lindberg. Foto Henry Streng
Pirkko Lindberg är en fascinerande författare och en fascinerande person, och det var därför med stor förväntan jag häromveckan räknade ned dagarna till vår planerade träff i Stockholm.

Vi hade råkats en kulen höstkväll för tio år sedan i hennes hemstad Helsingfors och skulle nu återta kontakten för att prata om hennes senaste bok, med Stillahavsöarna och den globala miljöförstöringen som tema.

Men strax innan jag ska ge mig av stäcks mina planer av en snabbt tilltagande förkylning; jag måste ge mig av mot sängen i stället för mot Stockholm C och får snöpligt nöja mig med en stunds telefonerande - för Pirkko i sin tur är på väg vidare till Schweiz.

 Tiden är knapp, vi börjar genast diskutera temperaturökning och ökad stormfrekvens över Nordatlanten... Jag frågar om hennes världssyn påverkats av den halvårslånga vistelsen i Söderhavet, och hon svarar att den inte precis förändrats till det bättre...

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 -Man ser hur internationellt fördärvet är... The global village utsträcker sig till minsta lilla hörn på jorden.

När Pirkko Lindberg en gång fick frågan vad som ger henne inspiration, svarade hon: "Idéer, visioner, fantasier - men också den alarmerande verkligheten".

Läser man hennes böcker ska man finna att hennes talang förgrenar sig åt båda hållen. Dels finns här ett frodigt fantasteri; en lika särpräglad som enastående fabuleringsförmåga; dels ett djupt engagemang i aktuella samhällsproblem - främst miljöfrågan.

Efter att ha arbetat som journalist ett antal år beslöt sig Pirkko Lindberg för att pröva sina skönlitterära vingar - resultatet blev "Byte", med vilken hon gjorde stormande succé. Den tegelstenstjocka romanen utkom 1989 på det finlandssvenska förlaget Schildts och beskriver kärlekshistorien mellan konstnären Inna Lysander och skådespelaren Sten Zhurikoff.

Jag minns vilken oerhörd njutning det beredde mig då jag läste "Byte"; där fanns en eruptiv kreativitet, och i min recension för Nerikes Allehanda skrev jag: "Det är ett mycket egensinnigt verk som Pirkko Lindberg åstadkommit. Det skulle närmast kunna karakteriseras som en psykologiskt inriktad kärleksroman, men den rymmer samtidigt ett stort mått av allmänna funderingar kring människan. /- - - / Pirkko Lindbergs berättarkonst bärs av en sällsam kraft i anslaget, av en påfallande självständighet och djärvhet, men den kännetecknas också av en betvingande fantasi som förtrollar - och inför vilken man som läsare endast kan kapitulera."

Prispengarna för "Byte" gjorde att Pirkko Lindberg kunde förverkliga en gammal dröm: att åka jorden runt. Av miljöskäl valde hon genast bort flyg ("det är maximalt skadligt för lufthavet, och vad billigheten anbelangar blir det våra efterkommande som får lov att betala det fulla priset för biljetten") och färdades i stället per lastbåt, järnväg, tåg och buss - samt till fots. Likt en sentida Harry Martinson luffar hon land och rike runt och tar dagen litet som den kommer. Färden varade i 480 dagar och resulterade småningom i den omfångsrika reseboken "Tramp" (1993) - som inleds med ett Edith Södergran-citat: "Människor,/ samlen icke guld och ädelstenar:/ fyllen enda hjärtan med längtan,/ som bränner likt glödande kol". Förutom att vara en traditonell reseberättelse, fylld av möten med många slags människor, utgör boken samtidigt en rapport om tillståndet i världen. Pirkko Lindberg lägger märke inte minst till miljöförstöringen, som överallt gör sig påmind. Hon anar en förestående ekologisk kollaps.

En av recensenterna utnämnde boken till "den mest egensinniga, välartikulerade, informativa och upproriska reseskildring som någonsin skrivits i Norden".

"Tramp", illustrerad av författarens egna teckningar och skisser, mynnar i häpen saknad över det nyss avslutade vagabonderandet: "så länge har jag rest att själva rörelsen blivit det naturliga tillståndet, och nu står jag inför omställningen till ett tämligen stationärt liv".

Mot slutet av resan sammanfattar Pirkko Lindberg: "Även om jag inte lämnade planetens yta kom jag, kanske genom nedstigningen till Antarktis, jordens botten, och paradoxalt nog genom mitt långsamma ressätt att uppleva något liknande som männen på månen. Jag såg chockartat - och för första gången - jordens litenhet, en insikt som på ett gåtfullt sätt är förenad med den faktiska upplevelsen av världen som en sfärisk himlakropp. Trots jordgloben i mitt hem, trots all undervisning hade kunskapen stannat på ett teoretiskt plan och jag hade i viss mening levt i illusionen att vi fötts till livet på en gränslöst stor och oändligt resursrik himlakropp! Och min "måne" var Gondowanas akterdäck där jag under mina nattliga vandringar reflekterade över den storm av förödelse vi låter övergå vårt hem, denna lilla blå pärla i den ramsvarta rymden, vars lätta anda av lisvluft vi inte en gång anser oss ha råd att skydda mot giftiga dunster. Siouxindianerna - av den vita herrerasen stämplad som primitiva vildar - sägs inför varje viktigt beslut ha ställt frågan: Hur kommer detta att påverka våra efterkommande i sju generationer framåt?"

Härefter publicerades romanen "Candida" (1996), som kan sägas utgöra en syntes av roman och samtidsorienterad rapportbok. Det är en EU-kritisk satir, formad som en pastisch på Voltaires "Candide" från 1759 där ju Voltaire häcklar upplysningstidens gränslösa optimism. Hos Pirkko Lindberg figurerar i stället en kvinnlig huvudperson, Candida, som - precis som i förlagan - får bevittna en rad mänskliga dårskaper. Mot slutet av boken gör naturen uppror mot den miljöförstörande människan och förändrar klimatet med vådliga följder. Det tunga ämnet till trots är boken skriven med en munterhet i berättandet som ibland närmar sig Paasolinnas.

Efter romanen "Berenikes hår" (2000) utkom Pirkko Lindberg förra året med en ny resebok, nämligen "SOS Tuvalu", som delvis kan ses som en uppföljning av miljötemat i "Tramp". Stillahavsstaten Tuvalu är ett av flera områden som inom en nära framtid riskerar att uppslukas av havet på grund av globala uppvärmningen och smältande polarisar. Landets regering har gång på gång sänt ut ett "SOS - vi sjunker" och vid varje klimatkonferens har man vädjat till omvärlden om globala avtal som kunde medverka till det låglänta örikets framtid (världens minsta nation).

Men USA har bestämt avfärdat tanken på ett avtal som skulle begränsa rätten att släppa ut koldioxid. President Bush har sagt nej - gammal oljehandlare som han är.

Enligt meteorologer världen över accelererar nu klimatförändringarna. De senaste åren har den globala genomsnittstemperaturen varje månad slagit nya rekord. Larmrapporterna duggar tätt och oron sprider sig.

Men vad gör så kallat miljömedvetna svenskar i detta läge? Jo, använder sig av lågprisflyg, byter ut sina bilar till bensinslukande jeepmonster, köper mat som transporterats på långtradare tvärs genom Europa, osv. Inte undra på att Pirkko Lindberg ser anledning att förebrå samtidens människor och varna för konsekvenserna av vår nonchalans gentemot naturen.

Pirkko Lindberg vistades halva år 2002 i Stilla havsregionen och berättar i denna sin senaste bok om mötet med en kultur som ännu visar drag av ett slags "urkommunistisk" hjälpsamhet människorna emellan - samtidigt som den nya tiden gör sig påmind både materiellt och vad gäller livsideal.

Pirkko Lindberg finner rester av en gammal lokal kultur som hotas av undergång även den.

"Mataio knäpper på en ukulele och hans släktingar stämmer upp ännu en melodiös sång. -Här finns glädje, tänker jag, men hur länge kan människorna stå upp mot monstret. När förbyts den omfattande varma urkommunismen i det icke-dela-med-sig-fanskap som råder på nästan alla ställen i den globala byn?"

   Och plötsligt kommer jag att tänka på en 95-årig småbrukare i Dalsland som jag träffade för många år sedan. Landskapet kring hans gård var ett av de vackraste jag sett, med sjöar blänkande bortom de kuperade hagmarkerna.

"Människor levde förnöjsammare förr", sade han, "det är penningen som har fördärvat allting".

 "SOS Tuvalu" kombinerar reseintryck och beskrivningar av vardagsliv och med diskussioner kring miljöfrågan; författaren intervjuar både vanliga invånare och ministrar med sakkunskap.

   Genomgående framkommer en utbredd oro för växthuseffekten och de pågående klimatförändringarna. Ovädren har blivit fler och häftigare, översvämningarna mer påtagliga, och gång på gång möter hon röster som bestämt hävdar att solen nu bränner starkare, annorlunda, än förr i tiden.

  "SOS Tuvalu" illustreras av en mängd färgfotografier tagna av författaren själv - ett grepp som påminner om Marianne Ahrnes reseskildring från Afrika häromåret: "Jag har hört kamelerna sjunga" (Norstedts).

Pirkko Lindberg anar att Tuvalu kan komma att sjunka och förvandlas till ett slags nutida Atlantis, samtidigt som hon ser de hotade öarna som en miniatyrmodell av hela världen och det öde som väntar även oss.

 "Kort sagt tror jag att det är introduktionen av vår västliga livsstil i kombination med nationens redan nu extremt sårbara fysiska varelse som kommer att göra öarna obeoeliga", skriver Pirkko Lindberg - som gång på gång reflekterar över den pågående samhällsutvecklingen.

 "Vi är narkomaner", skriver hon, och det är oljan som är allas vår drog, och utan olja stannar hjulen, eller slutar accelerera. Och accelerera måste de till varje pris i den vilt skenande färd som är globens ekonomiska system, och som piskas av ett skoningslöst imperativ: grow or die!"

 Författaren företräder ett slags slow-travel-filosofi, där även mötena med lokalbefolkningen blir en viktig informationskälla.

   En känd finländsk kritiker har hånat författaren för hennes engagemang och skriver i sin "recension": "Hennes världsförbättrariver gör henne ibland blind eller ovillig att inse att alla sätt att bromsa växthuseffekten också har sina mindre angenäma bieffekter."

När jag pratar med Pirkko Lindberg säger hon att hon i hemlandet Finland bemötts med skepsis alltsedan hon i "Tramp" började ta upp miljöfrågan.

-Jag antar att jag betraktas som en outsider. Ingen annan i Finland skriver den här sortens litteratur.

De långväga resorna har gjort henne mer pessimistisk beträffande mänsklighetens framtid.

-Naturen tycks betraktas som en självklarhet. Man räknar med att den fungerar.

   Hon säger att hon betraktar det som en plikt att ta upp de här frågorna.

-Världen tränger sig på, det känns som om vi befinner oss i ett alarmtillstånd.

Dock ser hon inte nattsvart på utvecklingen.

  -Med en mer moderat användning av alla de här uppfinningarna, av alla leksaker vi omger oss med, kunde vi alla leva ett gott liv.

 Själv håller nu Pirkko Lindberg på med sin sjätte bok; en roman som kommer att utspelas i 1950-talets Vasa, där hon själv växte upp.

 "Jag minns hur bönderna kom in till torget med häst och vagn", säger hon - och med ens låter det hon berättar sagoaktigt främmande...

Björn Gustavsson

Ur arkivet

view_module reorder
Bild: Guido Zeccola

Ambivalenta tillstånd

Jag vill fortsätta att bjuda in till mitt poetiska universum där vi kan mötas och utforska det fragmentariska och ambivalenta inom poesins bildspråk och detta i en väv av egen ...

Av: göran af gröning | Utopiska geografier | 31 juli, 2015

"Det stora brottet i konsten"

Efter läst två nyutkomna monografier om konstnärsgrupperna "Übermorgen.com" och "Eva och Franco Mattes" kan jag inte låta bli att tänka på Anna Odells uppmärksammade konstprojekt. Konstfackstudenten Anna Odell som iscensatte ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 06 oktober, 2009

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 8

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 19 juli, 2013

Jaquline Ronneklew, artist, sjöhen och snart även pyttelite skådis. Pressfoto.

”Jag är en del av prekariatet”.

Musikern Jaquline Ronneklew, 28 (Birds Will Sing for You), beskriver sig själv som en ”artist, sjöhen och snart även pyttelite skådis”. Ursprungligen från Norrland, bor och verkar hon numera i ...

Av: Anna Nyman | Scenkonstens porträtt | 23 april, 2015

Sceniska rum – Kyrkorummet som scen. Del 1

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Liv Kristin Holmberg | Reportage om scenkonst | 10 februari, 2013

Möten och betraktelser i kristidernas Rethymnon 2014

Det är olidligt varmt på Kreta nu i augusti och badstranden är överfylld av människor. Jag simmar ut i den långgrunda bukten och ligger sedan och flyter runt i det ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 30 augusti, 2014

Hönö Fiskemuseum- en resa tillbaka till storfiskets tid och en inblick i en…

En halvsolig dag i början på augusti följde jag med min pappa ut till Hönö. Pappa skulle ställa ut sina tavlor på Hönö Fiskemuseum, och jag tänkte passa på att ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 28 augusti, 2014

Tre som lämnade elfenbenstornet

Publish or perish, den hotfulla frasen stötte jag på första gången för nästan femtio år sedan. Jag läste på Dartmouth College i New Hampshire, ett Ivy League-universitet med stolta traditioner ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 05 augusti, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.