Hymalaya

Milarepas sanger fra snøfjellet

Tiden hvor natur og ånd sto i felles ledtog mot forfengelighetens og grådighetens barbariske spill, er forbi. Joda, den finnes fremdeles i enkelte bortgjemte lommer her på kloden, men som ...

Av: Ivar Sagbakken | 12 maj, 2016
Essäer om religionen

Ndue Ukaj; Godo

Ndue Ukaj (1977) är en albansk-svensk författare, publicist och litteraturkritiker. Han har varit medarbetare i flertalet litterära tidskrifter och redaktör till ett antal litterära verk. Han har också varit chefredaktör ...

Av: Ndue Ukaj | 30 juli, 2012
Utopiska geografier

"Jag måste utplåna fantasin / Jag måste utveckla föraktet"

Om Johan Jönson, en textmaskin på liv och död och om realismen och litteraturens repressiva tolerans. Johan Jönson har genom att ta tag i det ogripbara nått en svart realism. En ...

Av: Benny Holmberg | 02 mars, 2009
Essäer om litteratur & böcker

Anneli Jordhal Foto Sara Mac Key

Ett sätt att försöka lyssna på de andra

Anneli Jordhal är en politisk engagerad författare. Från Klass, Är du fin nog till Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) till Augustenbad en ...

Av: Guido Zeccola | 04 oktober, 2016
Litteraturens porträtt

Pirkko Lindberg pratar lika intensivt som hon skriver



Image
Pirkko Lindberg. Foto Henry Streng
Pirkko Lindberg är en fascinerande författare och en fascinerande person, och det var därför med stor förväntan jag häromveckan räknade ned dagarna till vår planerade träff i Stockholm.

Vi hade råkats en kulen höstkväll för tio år sedan i hennes hemstad Helsingfors och skulle nu återta kontakten för att prata om hennes senaste bok, med Stillahavsöarna och den globala miljöförstöringen som tema.

Men strax innan jag ska ge mig av stäcks mina planer av en snabbt tilltagande förkylning; jag måste ge mig av mot sängen i stället för mot Stockholm C och får snöpligt nöja mig med en stunds telefonerande - för Pirkko i sin tur är på väg vidare till Schweiz.

 Tiden är knapp, vi börjar genast diskutera temperaturökning och ökad stormfrekvens över Nordatlanten... Jag frågar om hennes världssyn påverkats av den halvårslånga vistelsen i Söderhavet, och hon svarar att den inte precis förändrats till det bättre...

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 -Man ser hur internationellt fördärvet är... The global village utsträcker sig till minsta lilla hörn på jorden.

När Pirkko Lindberg en gång fick frågan vad som ger henne inspiration, svarade hon: "Idéer, visioner, fantasier - men också den alarmerande verkligheten".

Läser man hennes böcker ska man finna att hennes talang förgrenar sig åt båda hållen. Dels finns här ett frodigt fantasteri; en lika särpräglad som enastående fabuleringsförmåga; dels ett djupt engagemang i aktuella samhällsproblem - främst miljöfrågan.

Efter att ha arbetat som journalist ett antal år beslöt sig Pirkko Lindberg för att pröva sina skönlitterära vingar - resultatet blev "Byte", med vilken hon gjorde stormande succé. Den tegelstenstjocka romanen utkom 1989 på det finlandssvenska förlaget Schildts och beskriver kärlekshistorien mellan konstnären Inna Lysander och skådespelaren Sten Zhurikoff.

Jag minns vilken oerhörd njutning det beredde mig då jag läste "Byte"; där fanns en eruptiv kreativitet, och i min recension för Nerikes Allehanda skrev jag: "Det är ett mycket egensinnigt verk som Pirkko Lindberg åstadkommit. Det skulle närmast kunna karakteriseras som en psykologiskt inriktad kärleksroman, men den rymmer samtidigt ett stort mått av allmänna funderingar kring människan. /- - - / Pirkko Lindbergs berättarkonst bärs av en sällsam kraft i anslaget, av en påfallande självständighet och djärvhet, men den kännetecknas också av en betvingande fantasi som förtrollar - och inför vilken man som läsare endast kan kapitulera."

Prispengarna för "Byte" gjorde att Pirkko Lindberg kunde förverkliga en gammal dröm: att åka jorden runt. Av miljöskäl valde hon genast bort flyg ("det är maximalt skadligt för lufthavet, och vad billigheten anbelangar blir det våra efterkommande som får lov att betala det fulla priset för biljetten") och färdades i stället per lastbåt, järnväg, tåg och buss - samt till fots. Likt en sentida Harry Martinson luffar hon land och rike runt och tar dagen litet som den kommer. Färden varade i 480 dagar och resulterade småningom i den omfångsrika reseboken "Tramp" (1993) - som inleds med ett Edith Södergran-citat: "Människor,/ samlen icke guld och ädelstenar:/ fyllen enda hjärtan med längtan,/ som bränner likt glödande kol". Förutom att vara en traditonell reseberättelse, fylld av möten med många slags människor, utgör boken samtidigt en rapport om tillståndet i världen. Pirkko Lindberg lägger märke inte minst till miljöförstöringen, som överallt gör sig påmind. Hon anar en förestående ekologisk kollaps.

En av recensenterna utnämnde boken till "den mest egensinniga, välartikulerade, informativa och upproriska reseskildring som någonsin skrivits i Norden".

"Tramp", illustrerad av författarens egna teckningar och skisser, mynnar i häpen saknad över det nyss avslutade vagabonderandet: "så länge har jag rest att själva rörelsen blivit det naturliga tillståndet, och nu står jag inför omställningen till ett tämligen stationärt liv".

Mot slutet av resan sammanfattar Pirkko Lindberg: "Även om jag inte lämnade planetens yta kom jag, kanske genom nedstigningen till Antarktis, jordens botten, och paradoxalt nog genom mitt långsamma ressätt att uppleva något liknande som männen på månen. Jag såg chockartat - och för första gången - jordens litenhet, en insikt som på ett gåtfullt sätt är förenad med den faktiska upplevelsen av världen som en sfärisk himlakropp. Trots jordgloben i mitt hem, trots all undervisning hade kunskapen stannat på ett teoretiskt plan och jag hade i viss mening levt i illusionen att vi fötts till livet på en gränslöst stor och oändligt resursrik himlakropp! Och min "måne" var Gondowanas akterdäck där jag under mina nattliga vandringar reflekterade över den storm av förödelse vi låter övergå vårt hem, denna lilla blå pärla i den ramsvarta rymden, vars lätta anda av lisvluft vi inte en gång anser oss ha råd att skydda mot giftiga dunster. Siouxindianerna - av den vita herrerasen stämplad som primitiva vildar - sägs inför varje viktigt beslut ha ställt frågan: Hur kommer detta att påverka våra efterkommande i sju generationer framåt?"

Härefter publicerades romanen "Candida" (1996), som kan sägas utgöra en syntes av roman och samtidsorienterad rapportbok. Det är en EU-kritisk satir, formad som en pastisch på Voltaires "Candide" från 1759 där ju Voltaire häcklar upplysningstidens gränslösa optimism. Hos Pirkko Lindberg figurerar i stället en kvinnlig huvudperson, Candida, som - precis som i förlagan - får bevittna en rad mänskliga dårskaper. Mot slutet av boken gör naturen uppror mot den miljöförstörande människan och förändrar klimatet med vådliga följder. Det tunga ämnet till trots är boken skriven med en munterhet i berättandet som ibland närmar sig Paasolinnas.

Efter romanen "Berenikes hår" (2000) utkom Pirkko Lindberg förra året med en ny resebok, nämligen "SOS Tuvalu", som delvis kan ses som en uppföljning av miljötemat i "Tramp". Stillahavsstaten Tuvalu är ett av flera områden som inom en nära framtid riskerar att uppslukas av havet på grund av globala uppvärmningen och smältande polarisar. Landets regering har gång på gång sänt ut ett "SOS - vi sjunker" och vid varje klimatkonferens har man vädjat till omvärlden om globala avtal som kunde medverka till det låglänta örikets framtid (världens minsta nation).

Men USA har bestämt avfärdat tanken på ett avtal som skulle begränsa rätten att släppa ut koldioxid. President Bush har sagt nej - gammal oljehandlare som han är.

Enligt meteorologer världen över accelererar nu klimatförändringarna. De senaste åren har den globala genomsnittstemperaturen varje månad slagit nya rekord. Larmrapporterna duggar tätt och oron sprider sig.

Men vad gör så kallat miljömedvetna svenskar i detta läge? Jo, använder sig av lågprisflyg, byter ut sina bilar till bensinslukande jeepmonster, köper mat som transporterats på långtradare tvärs genom Europa, osv. Inte undra på att Pirkko Lindberg ser anledning att förebrå samtidens människor och varna för konsekvenserna av vår nonchalans gentemot naturen.

Pirkko Lindberg vistades halva år 2002 i Stilla havsregionen och berättar i denna sin senaste bok om mötet med en kultur som ännu visar drag av ett slags "urkommunistisk" hjälpsamhet människorna emellan - samtidigt som den nya tiden gör sig påmind både materiellt och vad gäller livsideal.

Pirkko Lindberg finner rester av en gammal lokal kultur som hotas av undergång även den.

"Mataio knäpper på en ukulele och hans släktingar stämmer upp ännu en melodiös sång. -Här finns glädje, tänker jag, men hur länge kan människorna stå upp mot monstret. När förbyts den omfattande varma urkommunismen i det icke-dela-med-sig-fanskap som råder på nästan alla ställen i den globala byn?"

   Och plötsligt kommer jag att tänka på en 95-årig småbrukare i Dalsland som jag träffade för många år sedan. Landskapet kring hans gård var ett av de vackraste jag sett, med sjöar blänkande bortom de kuperade hagmarkerna.

"Människor levde förnöjsammare förr", sade han, "det är penningen som har fördärvat allting".

 "SOS Tuvalu" kombinerar reseintryck och beskrivningar av vardagsliv och med diskussioner kring miljöfrågan; författaren intervjuar både vanliga invånare och ministrar med sakkunskap.

   Genomgående framkommer en utbredd oro för växthuseffekten och de pågående klimatförändringarna. Ovädren har blivit fler och häftigare, översvämningarna mer påtagliga, och gång på gång möter hon röster som bestämt hävdar att solen nu bränner starkare, annorlunda, än förr i tiden.

  "SOS Tuvalu" illustreras av en mängd färgfotografier tagna av författaren själv - ett grepp som påminner om Marianne Ahrnes reseskildring från Afrika häromåret: "Jag har hört kamelerna sjunga" (Norstedts).

Pirkko Lindberg anar att Tuvalu kan komma att sjunka och förvandlas till ett slags nutida Atlantis, samtidigt som hon ser de hotade öarna som en miniatyrmodell av hela världen och det öde som väntar även oss.

 "Kort sagt tror jag att det är introduktionen av vår västliga livsstil i kombination med nationens redan nu extremt sårbara fysiska varelse som kommer att göra öarna obeoeliga", skriver Pirkko Lindberg - som gång på gång reflekterar över den pågående samhällsutvecklingen.

 "Vi är narkomaner", skriver hon, och det är oljan som är allas vår drog, och utan olja stannar hjulen, eller slutar accelerera. Och accelerera måste de till varje pris i den vilt skenande färd som är globens ekonomiska system, och som piskas av ett skoningslöst imperativ: grow or die!"

 Författaren företräder ett slags slow-travel-filosofi, där även mötena med lokalbefolkningen blir en viktig informationskälla.

   En känd finländsk kritiker har hånat författaren för hennes engagemang och skriver i sin "recension": "Hennes världsförbättrariver gör henne ibland blind eller ovillig att inse att alla sätt att bromsa växthuseffekten också har sina mindre angenäma bieffekter."

När jag pratar med Pirkko Lindberg säger hon att hon i hemlandet Finland bemötts med skepsis alltsedan hon i "Tramp" började ta upp miljöfrågan.

-Jag antar att jag betraktas som en outsider. Ingen annan i Finland skriver den här sortens litteratur.

De långväga resorna har gjort henne mer pessimistisk beträffande mänsklighetens framtid.

-Naturen tycks betraktas som en självklarhet. Man räknar med att den fungerar.

   Hon säger att hon betraktar det som en plikt att ta upp de här frågorna.

-Världen tränger sig på, det känns som om vi befinner oss i ett alarmtillstånd.

Dock ser hon inte nattsvart på utvecklingen.

  -Med en mer moderat användning av alla de här uppfinningarna, av alla leksaker vi omger oss med, kunde vi alla leva ett gott liv.

 Själv håller nu Pirkko Lindberg på med sin sjätte bok; en roman som kommer att utspelas i 1950-talets Vasa, där hon själv växte upp.

 "Jag minns hur bönderna kom in till torget med häst och vagn", säger hon - och med ens låter det hon berättar sagoaktigt främmande...

Björn Gustavsson

Ur arkivet

view_module reorder
Martha Nussbaum Foto: Wikipedia

I kolonialismens kölvatten

Cecilia Johansson Martinelle har läst Lovisa Bergdahls avhandling om relationen mellan religion, demokrati och utbildning i dagens västerländska, liberala samhällen.

Av: Cecilia Johansson Martinelle | Agora - filosofiska essäer | 10 november, 2015

Slaveriet och övergången från antiken till feodalismen

De antika samhällena var, trots att det fanns många städer, baserade på jordbruk. I Grekland fanns visserligen 1500 städer men de flesta var små och levde på handel med olivolja ...

Av: Martin Oskarsson | Essäer om samhället | 29 december, 2017

Varhelst utom världen

  Bo Cavefors. Foto: Carl Abrahamsson Varhelst utom världen I Bo Cavefors verk agerar människor, normbrytande eller ej, som om de redan vore frigjorda, som om de vore fullständigt opåverkade av samhällets rådande ...

Av: Mårten Björk | Litteraturens porträtt | 04 augusti, 2007

A som i Altele. om en novell av Isaac Bashevis Singer

”Folk frågar mig ofta: 'Varför skriver ni på ett döende språk?' och jag ska förklara det med några ord. Jag tycker om att skriva spökhistorier, och ingenting passar spöken bättre ...

Av: Vladimir Oravsky | Essäer om litteratur & böcker | 01 oktober, 2012

Ett krig som aldrig tar slut i den selektiva likgiltigheten

Ett krig som aldrig tar slut i den selektiva likgiltigheten Klockan är halv elva i Stockholm, och säkert på många andra ställen också, men här i Stockholm är det den varma ...

Av: Ida Thunström | Essäer om politiken | 05 september, 2009

Krönika från Maspalomas 5

En duva överraskade mig positivt idag. En duva av alla; jag som alltid sagt mig älska alla fåglar utom just duvor – som jag i det närmaste hatat! Men majoriteten ...

Av: Christer B Johansson | Gästkrönikör | 10 oktober, 2012

 Katarina Genar. Fotograf: Belinda Graham

Mystiska skolan sprider magisk läsglädje bland de yngsta

Det finns skolor som man verkligen skulle vilja gå på. Eller i alla fall göra studiebesök på, en dag, och beundra allt, från snälla spöken till färgglatt godis. Som Hogwarts ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 26 januari, 2016

Succé igen för ”Så mycket bättre”?

Timbuktu sa det egentligen redan i TV 4:s ”Nyhetsmorgon” för ett tag sedan: ”Tänk dig E-Type tolka Wiehe!”.   Och det är precis den tanken som kittlar mest med uppföljaren ...

Av: Johan Svensson | Gästkrönikör | 27 oktober, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.