Revolutionär konservativ anarkism. Collage: Guido Zeccola

Antiparlamentarism

Antiparlamentarism utefter hela skalan alltifrån konservatism till anarkism är ett ideologiskt och socialpolitiskt svårplacerat begrepp, vilket emellertid inte innebär att antiparlamentarism saknar antropologiskt fotfäste. Istället för att tala om konservatism ...

Av: Bo I Cavefors | 17 juni, 2015
Essäer om politiken

Vem är vem och vad är vad?

Helgonet Lucia från Italien är enligt tradition, språk och kön en kvinna som levde i ett patriarkalt samhällsklimat. Som kvinna var hennes situation säkert mycket svår; främst med tanke på ...

Av: Thomas Silfving och Gunilla Nilson | 23 november, 2012
Gästkrönikör

Tåg i tid – i Hongkong och Stockholm

”Säga vad man vill om Mussolini, men han fick tågen att gå i tid” var kanske bara en fascistisk propagandalögn men det är en efterhängsen slogan som fastnat. Det finns ...

Av: Ivo Holmqvist | 21 augusti, 2017
Kulturreportage

Börft Records - kulturbärare i periferin

Ungefär samtidigt som syntpopen, emblematiskt representerad av Human Leagues platta ”Dare” och Depeche Modes debut, slog sina kommersiella lovar kring den skivköpande publiken, utvecklades en mindre för allmänheten mindre iögonenfallande ...

Av: Peter Sjöblom | 23 september, 2013
Essäer om musik

Pirkko Lindberg pratar lika intensivt som hon skriver



Image
Pirkko Lindberg. Foto Henry Streng
Pirkko Lindberg är en fascinerande författare och en fascinerande person, och det var därför med stor förväntan jag häromveckan räknade ned dagarna till vår planerade träff i Stockholm.

Vi hade råkats en kulen höstkväll för tio år sedan i hennes hemstad Helsingfors och skulle nu återta kontakten för att prata om hennes senaste bok, med Stillahavsöarna och den globala miljöförstöringen som tema.

Men strax innan jag ska ge mig av stäcks mina planer av en snabbt tilltagande förkylning; jag måste ge mig av mot sängen i stället för mot Stockholm C och får snöpligt nöja mig med en stunds telefonerande - för Pirkko i sin tur är på väg vidare till Schweiz.

 Tiden är knapp, vi börjar genast diskutera temperaturökning och ökad stormfrekvens över Nordatlanten... Jag frågar om hennes världssyn påverkats av den halvårslånga vistelsen i Söderhavet, och hon svarar att den inte precis förändrats till det bättre...

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 -Man ser hur internationellt fördärvet är... The global village utsträcker sig till minsta lilla hörn på jorden.

När Pirkko Lindberg en gång fick frågan vad som ger henne inspiration, svarade hon: "Idéer, visioner, fantasier - men också den alarmerande verkligheten".

Läser man hennes böcker ska man finna att hennes talang förgrenar sig åt båda hållen. Dels finns här ett frodigt fantasteri; en lika särpräglad som enastående fabuleringsförmåga; dels ett djupt engagemang i aktuella samhällsproblem - främst miljöfrågan.

Efter att ha arbetat som journalist ett antal år beslöt sig Pirkko Lindberg för att pröva sina skönlitterära vingar - resultatet blev "Byte", med vilken hon gjorde stormande succé. Den tegelstenstjocka romanen utkom 1989 på det finlandssvenska förlaget Schildts och beskriver kärlekshistorien mellan konstnären Inna Lysander och skådespelaren Sten Zhurikoff.

Jag minns vilken oerhörd njutning det beredde mig då jag läste "Byte"; där fanns en eruptiv kreativitet, och i min recension för Nerikes Allehanda skrev jag: "Det är ett mycket egensinnigt verk som Pirkko Lindberg åstadkommit. Det skulle närmast kunna karakteriseras som en psykologiskt inriktad kärleksroman, men den rymmer samtidigt ett stort mått av allmänna funderingar kring människan. /- - - / Pirkko Lindbergs berättarkonst bärs av en sällsam kraft i anslaget, av en påfallande självständighet och djärvhet, men den kännetecknas också av en betvingande fantasi som förtrollar - och inför vilken man som läsare endast kan kapitulera."

Prispengarna för "Byte" gjorde att Pirkko Lindberg kunde förverkliga en gammal dröm: att åka jorden runt. Av miljöskäl valde hon genast bort flyg ("det är maximalt skadligt för lufthavet, och vad billigheten anbelangar blir det våra efterkommande som får lov att betala det fulla priset för biljetten") och färdades i stället per lastbåt, järnväg, tåg och buss - samt till fots. Likt en sentida Harry Martinson luffar hon land och rike runt och tar dagen litet som den kommer. Färden varade i 480 dagar och resulterade småningom i den omfångsrika reseboken "Tramp" (1993) - som inleds med ett Edith Södergran-citat: "Människor,/ samlen icke guld och ädelstenar:/ fyllen enda hjärtan med längtan,/ som bränner likt glödande kol". Förutom att vara en traditonell reseberättelse, fylld av möten med många slags människor, utgör boken samtidigt en rapport om tillståndet i världen. Pirkko Lindberg lägger märke inte minst till miljöförstöringen, som överallt gör sig påmind. Hon anar en förestående ekologisk kollaps.

En av recensenterna utnämnde boken till "den mest egensinniga, välartikulerade, informativa och upproriska reseskildring som någonsin skrivits i Norden".

"Tramp", illustrerad av författarens egna teckningar och skisser, mynnar i häpen saknad över det nyss avslutade vagabonderandet: "så länge har jag rest att själva rörelsen blivit det naturliga tillståndet, och nu står jag inför omställningen till ett tämligen stationärt liv".

Mot slutet av resan sammanfattar Pirkko Lindberg: "Även om jag inte lämnade planetens yta kom jag, kanske genom nedstigningen till Antarktis, jordens botten, och paradoxalt nog genom mitt långsamma ressätt att uppleva något liknande som männen på månen. Jag såg chockartat - och för första gången - jordens litenhet, en insikt som på ett gåtfullt sätt är förenad med den faktiska upplevelsen av världen som en sfärisk himlakropp. Trots jordgloben i mitt hem, trots all undervisning hade kunskapen stannat på ett teoretiskt plan och jag hade i viss mening levt i illusionen att vi fötts till livet på en gränslöst stor och oändligt resursrik himlakropp! Och min "måne" var Gondowanas akterdäck där jag under mina nattliga vandringar reflekterade över den storm av förödelse vi låter övergå vårt hem, denna lilla blå pärla i den ramsvarta rymden, vars lätta anda av lisvluft vi inte en gång anser oss ha råd att skydda mot giftiga dunster. Siouxindianerna - av den vita herrerasen stämplad som primitiva vildar - sägs inför varje viktigt beslut ha ställt frågan: Hur kommer detta att påverka våra efterkommande i sju generationer framåt?"

Härefter publicerades romanen "Candida" (1996), som kan sägas utgöra en syntes av roman och samtidsorienterad rapportbok. Det är en EU-kritisk satir, formad som en pastisch på Voltaires "Candide" från 1759 där ju Voltaire häcklar upplysningstidens gränslösa optimism. Hos Pirkko Lindberg figurerar i stället en kvinnlig huvudperson, Candida, som - precis som i förlagan - får bevittna en rad mänskliga dårskaper. Mot slutet av boken gör naturen uppror mot den miljöförstörande människan och förändrar klimatet med vådliga följder. Det tunga ämnet till trots är boken skriven med en munterhet i berättandet som ibland närmar sig Paasolinnas.

Efter romanen "Berenikes hår" (2000) utkom Pirkko Lindberg förra året med en ny resebok, nämligen "SOS Tuvalu", som delvis kan ses som en uppföljning av miljötemat i "Tramp". Stillahavsstaten Tuvalu är ett av flera områden som inom en nära framtid riskerar att uppslukas av havet på grund av globala uppvärmningen och smältande polarisar. Landets regering har gång på gång sänt ut ett "SOS - vi sjunker" och vid varje klimatkonferens har man vädjat till omvärlden om globala avtal som kunde medverka till det låglänta örikets framtid (världens minsta nation).

Men USA har bestämt avfärdat tanken på ett avtal som skulle begränsa rätten att släppa ut koldioxid. President Bush har sagt nej - gammal oljehandlare som han är.

Enligt meteorologer världen över accelererar nu klimatförändringarna. De senaste åren har den globala genomsnittstemperaturen varje månad slagit nya rekord. Larmrapporterna duggar tätt och oron sprider sig.

Men vad gör så kallat miljömedvetna svenskar i detta läge? Jo, använder sig av lågprisflyg, byter ut sina bilar till bensinslukande jeepmonster, köper mat som transporterats på långtradare tvärs genom Europa, osv. Inte undra på att Pirkko Lindberg ser anledning att förebrå samtidens människor och varna för konsekvenserna av vår nonchalans gentemot naturen.

Pirkko Lindberg vistades halva år 2002 i Stilla havsregionen och berättar i denna sin senaste bok om mötet med en kultur som ännu visar drag av ett slags "urkommunistisk" hjälpsamhet människorna emellan - samtidigt som den nya tiden gör sig påmind både materiellt och vad gäller livsideal.

Pirkko Lindberg finner rester av en gammal lokal kultur som hotas av undergång även den.

"Mataio knäpper på en ukulele och hans släktingar stämmer upp ännu en melodiös sång. -Här finns glädje, tänker jag, men hur länge kan människorna stå upp mot monstret. När förbyts den omfattande varma urkommunismen i det icke-dela-med-sig-fanskap som råder på nästan alla ställen i den globala byn?"

   Och plötsligt kommer jag att tänka på en 95-årig småbrukare i Dalsland som jag träffade för många år sedan. Landskapet kring hans gård var ett av de vackraste jag sett, med sjöar blänkande bortom de kuperade hagmarkerna.

"Människor levde förnöjsammare förr", sade han, "det är penningen som har fördärvat allting".

 "SOS Tuvalu" kombinerar reseintryck och beskrivningar av vardagsliv och med diskussioner kring miljöfrågan; författaren intervjuar både vanliga invånare och ministrar med sakkunskap.

   Genomgående framkommer en utbredd oro för växthuseffekten och de pågående klimatförändringarna. Ovädren har blivit fler och häftigare, översvämningarna mer påtagliga, och gång på gång möter hon röster som bestämt hävdar att solen nu bränner starkare, annorlunda, än förr i tiden.

  "SOS Tuvalu" illustreras av en mängd färgfotografier tagna av författaren själv - ett grepp som påminner om Marianne Ahrnes reseskildring från Afrika häromåret: "Jag har hört kamelerna sjunga" (Norstedts).

Pirkko Lindberg anar att Tuvalu kan komma att sjunka och förvandlas till ett slags nutida Atlantis, samtidigt som hon ser de hotade öarna som en miniatyrmodell av hela världen och det öde som väntar även oss.

 "Kort sagt tror jag att det är introduktionen av vår västliga livsstil i kombination med nationens redan nu extremt sårbara fysiska varelse som kommer att göra öarna obeoeliga", skriver Pirkko Lindberg - som gång på gång reflekterar över den pågående samhällsutvecklingen.

 "Vi är narkomaner", skriver hon, och det är oljan som är allas vår drog, och utan olja stannar hjulen, eller slutar accelerera. Och accelerera måste de till varje pris i den vilt skenande färd som är globens ekonomiska system, och som piskas av ett skoningslöst imperativ: grow or die!"

 Författaren företräder ett slags slow-travel-filosofi, där även mötena med lokalbefolkningen blir en viktig informationskälla.

   En känd finländsk kritiker har hånat författaren för hennes engagemang och skriver i sin "recension": "Hennes världsförbättrariver gör henne ibland blind eller ovillig att inse att alla sätt att bromsa växthuseffekten också har sina mindre angenäma bieffekter."

När jag pratar med Pirkko Lindberg säger hon att hon i hemlandet Finland bemötts med skepsis alltsedan hon i "Tramp" började ta upp miljöfrågan.

-Jag antar att jag betraktas som en outsider. Ingen annan i Finland skriver den här sortens litteratur.

De långväga resorna har gjort henne mer pessimistisk beträffande mänsklighetens framtid.

-Naturen tycks betraktas som en självklarhet. Man räknar med att den fungerar.

   Hon säger att hon betraktar det som en plikt att ta upp de här frågorna.

-Världen tränger sig på, det känns som om vi befinner oss i ett alarmtillstånd.

Dock ser hon inte nattsvart på utvecklingen.

  -Med en mer moderat användning av alla de här uppfinningarna, av alla leksaker vi omger oss med, kunde vi alla leva ett gott liv.

 Själv håller nu Pirkko Lindberg på med sin sjätte bok; en roman som kommer att utspelas i 1950-talets Vasa, där hon själv växte upp.

 "Jag minns hur bönderna kom in till torget med häst och vagn", säger hon - och med ens låter det hon berättar sagoaktigt främmande...

Björn Gustavsson

Ur arkivet

view_module reorder

En dikt av Emma Ehrlekrona

  Jag väntar på att de urgröpta benen ska kollidera och bringas i klang, på att flugsvamparna ska slå ut. Röda stjärnor i skogsnatten som när katternas ögon slöts och omfamnade mig Nej platsen ...

Av: Emma Ehrlekrona | Utopiska geografier | 17 januari, 2011

Hypatia av Alexandria som levde i sällskap med stjärnorna

2009 kom filmen Agora av den spanska regissören Alejandro Amenábar, den handlar om en nästan bortglömd filosof i det gamla Egypten: Hypatia av Alexandria. Men vem var Hypatia? Vid universitetet i Neapel ...

Av: Guido Zeccola | Agora - filosofiska essäer | 16 augusti, 2010

Är folket den skyldige?

Ett spökväsen vandrar runt i Sverige, det är fördomens föreställning om att det italienska folket har skuld för de missförhållanden som finns i landet, från maffian och korruption till skattefusk ...

Av: Angelo Persiani | Essäer om samhället | 15 december, 2012

Egentligen inte intresserad av film

Illustratio: Ulla-Carin Grafström Egentligen inte intresserad av film Bäst trivs hon med att röja sly i skogen med motorsåg. Att det blev animerad film var mest av en slump för Ulla-Carin ...

Av: Ulf Hjelting | Porträtt om politik & samhälle | 20 november, 2007

Författare om författare

Skönlitterära Sällskapet Stockholm Nord är en hyvens sammanslutning som nyss kommit med den skrift som är nummer 14 i sällskapets ordning men nummer 127 i Svenska Humanistiska Förbundets skriftserie. Se ...

Av: Bertil Falk | Kulturreportage | 08 december, 2012

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Bilder från Turkmenistan

Tarja Salmi-Jacobsons underbara resa till Turkmenistan i bilder och ... ord.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 17 september, 2015

”Oh Småland! It was so stenigt you know!” Bishop Hill, svenskhet på prärien…

Om man går utmed huvudgatan i svenskbygdens Bishop Hill mellan hus med 1800-talsinspirerad svensk bruksbyggnadsstil som Steeple Building och vidare förbi Colony Store och presentshopen Svenska Hjarta (Svenska Hjärtan), krukmakeriet ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 16 mars, 2014

”Vem kommer att vara kvar, vad kommer att vara kvar? En stavelse kommer…

Abraham Sutzkever föddes för 100 år sedan i Smorgon utanför Vilna, som då tillhörde det väldiga ryska riket, och ligger numera i Litauen. Liksom många andra mindre städer vid den ...

Av: Grzegorz Flakierski | Litteraturens porträtt | 15 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.