Carina Nurmilehto, några verk

Carina Nurmilehto, 48, har skrivit poesi och prosapoesi i knappt ett år. Hon är trebarnsmor och mångårig skådespelare. Efter avlagd logopedexamen i Uppsala arbetar hon nu till vardags med funktionshindrade ...

Av: Carina Nurmilehto | 12 mars, 2012
Utopiska geografier

Från animation till station -Lars Arrhenius och pixelns födelse

I begynnelsen var pixeln. En grön blinkande fyrkant. I animationen ”Murmurs of Earth” (2007) berättar konstnären Lars Arrhenius och filmaren Johannes Müntzing jordens historia på sex minuter med hjälp av ...

Av: Mathias Jansson | 21 september, 2011
Essäer

Människor lever i bubblor

Socialpsykologiskt är detta ingenting nytt; där kallas bubblorna för primära och sekundära grupper. Jag lever naturligtvis själv, och har framförallt levt, i bubblor. Under de senaste, säg, 20 åren har ...

Av: Carsten Palmer Schale | 09 juli, 2016
Gästkrönikör

Anneli Jordhal Foto Sara Mac Key

Ett sätt att försöka lyssna på de andra

Anneli Jordhal är en politisk engagerad författare. Från Klass, Är du fin nog till Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) till Augustenbad en ...

Av: Guido Zeccola | 04 oktober, 2016
Litteraturens porträtt

Kritisk poet vill påverka kulturklimatet i Norrbotten



peo_portratt.jpg
 Foto: Gisela Granberg

Kritisk poet vill påverka kulturklimatet i Norrbotten

Peo Rask är idag en av de främsta poeterna i Norrbotten, ursprungligen värmlänning från Karlstad men bosatt i Luleå sedan 1986. 2005 var han också en av dem som startade tidskriften Komma, en kulturtidskrift som vill skapa debatt.  Nyligen kom han ut med boken Son av rayon, en poesiroman som delvis är ett inlägg i klimatförändringen. Poeten Peo Rask säger sig vara en kameleont som byter skinn mest hela tiden, men har ständigt starka åsikter om kulturens villkor.

Ända sedan Peo Rask var tonåring har han arbetat med tidskrifter. Men när det gäller hans skrivande säger han sig ha blivit ”lurad” av en dåvarande flickvän att börja skriva poesi. Det gjorde susen. Sedan dess har han gett ut den ena boken efter den andra; dock inte bara diktsamlingar utan även facklitteratur och en vuxen­barnbok. 

Han debuterade 1995 som poet med diktsamlingen Är detta verkligen en bra dag? Efter det har det kommit ytterligare tre diktsamlingar, den senaste, Storgatan som kom ut 2004. Just nu skriver han på den femte diktsamlingen.

I en del böcker har han samarbetat med konstnärer och fotografer, som i Svartön där man får följa en nedlagd epok, LKAB:s industri- och kajområde i Luleå.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ändå tycker han ibland att skrivandet är en hobbyverksamhet, och det har nog med självkänslan att göra.

– När jag skriver en dikt kan jag komma på mig själv med att tänka ”jag har ju inte gjort något, inte arbetat”, säger han. Jag skäms lite helt enkelt.

– Mycket beror nog på andras syn på yrket poet. Att man upplevs som lat när man bara skriver en dikt. En annan anledning är den låga statusen som yrket faktiskt har. Men ibland tänker jag inte alls på det.

Han har ett kluvet förhållande till livet som skapande. När han betraktar människor som är helt lediga på fredag klockan fem kan han bli avundsjuk över att han själv inte har ett regelbundet liv.

– Men ibland skräms jag också över det, säger han. Att ha ett så inrutat liv.

Hans diktsamlingar är oftast tematiska, han plockar upp ett ämne, en miljö eller en företeelse, som han skriver om. Själv beskriver han sin poesi som både mörker och humor, ett tonläge som pendlar däremellan.

I flera recensioner talas det om lågmäldhet, ömhet, poetisk, rolig och så vidare. Men han är kritisk också.

– I den senaste boken, poesiromanen Son av rayon, blandas olika fragment, precis som i filmen Shotcuts, fragment som kanske skulle kunna utgöra en början på en roman. Texten blandas också med flera dikter. Jag kan nog inte skriva en vanlig roman där det måste finnas en röd tråd, säger Peo Rask. På det här sättet har jag större frihet. Jag kan göra utvikningar och återkomma till ämnet senare.

Son av rayon handlar om materialet rayon med utgångsläge från en fabrik i Vålberg. 

Rask menar att de var före sin tid, eftersom man faktiskt kan göra kläder av cellulosa istället för bomull, något vi skulle behöva idag.

– Vi har mycket skog i Sverige och då ligger det nära till hands att använda fibrer av cellulosa. Rayon kan också blandas med andra material.

Han berättar att bomull är det mest giftiga man kan odla och att odlingen av bomull dödar marken efter ett tag.

– Vi tänker inte på alla kemikalier som används. Istället borde man odla mat i tredje världen.

I boken finns också en berättelse om hur det är att vara en författare som inte är så känd, en författare i B-laget.

– Det finns en diskussion mellan mig och en fiktiv förläggare om vilket manus som är gångbart.

Det här är också frågor som tagits upp i tidskriften Komma där Peo Rask ofta är ännu mer kritisk. En kulturtidskrift som återuppstått i helt ny tappning sedan 1960-talet då översättaren Jan Stolpe var dess redaktör.

Tidskriften, som kommer ut fyra gånger per år, har idag som mål att publicera nyskriven litteratur och debutanter. Viktigt är också att vara ett forum för debatter och nya idéer.

I den första recensionen av tidningen talades det om ”kulturarbetarfrustration”. Då togs kulturarbetares arbetssituationer upp, deras dåliga löner. Skarp kritik riktades också mot förlagen för deras sätt att behandla författare.

– Det har gått ganska bra, ja faktiskt över förväntan. Och tidskriften har gett spår i kulturella sammanhang, tror Peo Rask.

– Vi hade en debatt om stödet till kulturtidskrifter som pågick i flera nummer och flera artiklar skrevs om detta. Bara den debatten gjorde att många kommer ihåg vårt namn, vi fick en position då.

Han menar också att tidskriften fyller en funktion i Norrbottens kulturliv. Många unga skribenter som inte har gett ut något tidigare kan få sina alster publicerade i Komma. Det är enligt Peo Rask litteratur som inte är kommersiellt gångbar men ändå har sin plats.

Under årets Bok och Bild i Luleå i slutet på oktober drog även föreningen Komma igång en poesifestival två kvällar i rad under rubriken Lite måne, lite Orient, mycket dikter.

– Vi kämpar på med våra arrangemang även om det är ganska tungt. Det är svårt med smalare utbud.

Norrbottens kulturklimat är annars enligt Peo Rask kvantitativt bättre än någonsin. Kvalitativt tar dock den borgerliga kulturen successivt över.

Det finns en rädsla som gör att till exempel olika institutioner hellre tar den etablerade, gångbara eller godkända kulturen. De flesta lutar sig mot den, och därför är det svårare att göra sig gällande när man kommer med något mindre känt och kanske mer utmanande.

Alltfler har börjat med räkneverk i dörren på biblioteken och vid uppträdanden ser man till publikintäkterna. Det gör att det blir allt svårare för smal litteratur att betala sig.

– Institutionerna som arrangerar olika aktiviteter känner krav från politiker och tjänstemän att få in så mycket pengar som möjligt. De vågar därför oftast inte be mindre grupper eller mindre kända att ställa upp. Det enda man kan göra är att lita på sin intuition och fortsätta att nöta, det ger resultat på sikt.

Han säger dock att det gäller att vara så professionell som möjligt även om man är en liten förening, eller ett bokförlag.  Möta de stora jättarna på varje punkt, snygg produkt, leverans i tid och pressmeddelanden.

Vad anser han om kulturklimatet i Sverige? Stockholm som centrum för all kultur och Norrbotten i periferin?

– Kulturen influeras av folk söderifrån, det är sällan vi blir inbjudna och står på så sätt utanför.

Peo Rask tycker ändå att det finns en fördel med att bo i Norrbotten, eftersom man inte kan centralisera allt. Han menar att det finns en spänning mellan centrum och periferin.

– Det är alltid en motkraft som man inte kan tiga ihjäl. Men visst är det trist att DN bara intervjuar kulturkändisar i Stockholms innerstad.  Det är som i Ryssland där det är Moskva som styr både politiskt, ekonomiskt och kulturellt gentemot alla provinser.

Men han vill poängtera att det känns som han har en funktion att fylla genom att bo i Norrbotten. Mycket kultur saknas i de små samhällena där det finns en gruva, ett Folkets hus, men ingen teater.

– Det är viktigt att verka i den här kulturen, det känns angeläget att vara med och skapa något nytt och samtidigt påverka. I Stockholm finns så mycket att jag skulle få skrika för att höras och ändå skulle ingen lyssna på mig.

Peo Rask tycker alltså om livet i Norrbotten. Det är enkelt. Ändå känns det som att intervjua en person någonstans i Europa, eftersom flera duvor hörs i bakgrunden. Tre bruna och två vita, faktiskt hans egna. Något som får mig att tänka på Paris. Och kanske är det lika romantiskt som att se hustaken över Paris, dit alla for på tjugotalet med drömmen om att bli en känd författare.

Men var har denna mångsidiga person sitt hjärta, månntro?

– Jag delar det mellan poesi och grafisk formgivning, säger han, som formger alla sina egna böcker.

Varför skriver du?

– Jag kan inget annat, säger han. Jag tänkte på det nu när jag var i Kenya. Jag kan inte laga vattenpumpar eller bilmotorer, det världen behöver, Jag kan bara skriva och formge, men det är knappast något som världen ropar efter. Författares status i Sverige är dessutom otroligt låg, speciellt poeters.

Tänk vilken skillnad det är i Mellanöstern till exempel. Jag hörde om en poesiuppläsning på Västbanken. Det kom tretusen. Och då är det ändå ockuperat område!

Att vara poet i ett annat land, menar han, öppnar hur många dörrar som helst. I ockuperade områden eller icke-demokratier är poesi en ventilation som är svår att censurera, där kamouflerade ord kan vara en protest.

– Här i Sverige finns det inget större intresse. Jo, när en anhörig dör vill de flesta ha en dikt i dödsannonsen. Då har poesi ett värde.

Anna Franklin

Ur arkivet

view_module reorder
Illustration: Hebriana Alainentalo

Fantasi och mening

Kärleken har behov av verklighet.

Av: Tidningen Kulturen | Melker Garay : Reflektioner | 15 september, 2015

Sekelskiftet 1900 – Konst, design och protest

Musée d’Orsay i Paris har i år lockat besökare från världens alla hörn som velat bekanta sig med konstnärers estetiska grundsyn. I utställningen ”Beauté, morale et volupté dans l’Angleterre d’Oscar ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 23 augusti, 2012

Ingen elektronisk växtvärk i underjorden. Om Art’s Birthday

Många bitar faller på plats under den vecka i Stockholm då maskinisterna i Kraftwerk gör fyra fullsatta konserter på Cirkus och dessutom visar sin 3-D-installation 1 2 3 4 5 ...

Av: Curt Lundberg | Essäer om musik | 29 januari, 2014

Håll hoppet levande

I september 2012 var en av undertecknarna av Charta 77, Jaroslav Suk, tillsammans med undertecknad, de enda svenskar som fick äran att ingå i en månghövdad internationell grupp av övervakare ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 maj, 2014

Veckan från konungen

Sveriges statsskick skakas i sina grundvalar. Det som alla visste, i alla fall de som ville veta, har nu avslöjats. Vår monark är ingen städad familjefar, utan en festprisse som ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 juni, 2011

Hur jag minns Ilja Grigorjevitj Ehrenburg

Ilja Ehrenburg blev 76 år gammal. Han dog den 31 augusti 1967, alltså på dagen för 45 år sedan. Prostatacancer. Trots att han var sexuellt mycket aktiv och myten säger ...

Av: Vladimir Oravsky | Litteraturens porträtt | 31 augusti, 2012

Ingen rädder för vargen här…

”Who´s afraid of Virginia Woolf”, Mike Nichols filmatisering av Edward Albees pjäs som nyss visades på TV 2 är väl mest känd för att Elizabeth Taylor som Martha och Richard ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om film | 16 september, 2017

Carsten Palmer Schale – Från världen till köksbordet

”Jag heter Carsten efter min farmor. I november kommer min 42:a bok, men inom litteraturen har jag bara givit ut ett knappt dussin. Mina stora intressen i livet – vid ...

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 19 november, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.