Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | 20 juli, 2014
Reportage om scenkonst

Adolf Eichmann, den lille mannen i historiens malström

För 50 år sedan stod en av historiens värsta massmördare inför rätta. Adolf Eichmann hade ansvaret för Förintelsens logistik i det ockuperade Östeuropa, det var han som såg till att ...

Av: Gregor Flakierski | 30 april, 2011
Porträtt om politik & samhälle

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | 04 januari, 2013
Lund har allt utom vatten

Upprörande och nedslående. Om Fritjof Capra

Upprörande Jag sitter och läser en bok av Fritiof Capra, Uncommon Wisdom. Conversations with Remarkable People från 1988 (Flamingo 1989). Capra är ingen ny bekantskap för mig, han tillhör de stora ...

Av: Erland Lagerroth | 13 augusti, 2013
Övriga porträtt

Bror Kajsajuntti, staden och världen



bror_portratt.jpg
Bror Kajsajuntti är en mycket känd kulturaktivist i Luleå.
Foto: Gunnar Svedenbäck

Bror Kajsajuntti, staden och världen

”Göra det omöjliga möjligt.”

Orden är varken Thomas Moores, Robert Owens eller någon annans av världens mer kända utopister. Utan Bror Kajsajunttis, född i Luppio i Tornedalen men utflyttad sedan 1953 och då oftast, som nu, boende i Luleå.

Orden kan också kallas en devis för den 56 år unga tvåbarnspappan, vars hela väsen andas välvilja, empati och – viktigast av allt – tro på människans förmåga och möjlighet att påverka och därmed omforma sin livssituation.

I stort och smått. Lokalt och globalt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är en livsfilosofi som dock inte alltid befunnit sig i marknivå, hävdar jag när vi träffas i hans och Kat­rin Öhgrens hem i stadsdelen Hertsön en vardagskväll tidigt i november.

Bror skrattar till när jag undrar om han i bland inte ser saker som han önskar de att vore.

– Det är möjligt, sååå det kan det vara, säger han med ett godmodigt leende och frågar om jag sett Bo Renbergs teckning Utopisten.

Bokcaféet Tankarnas Trädgård (TT) och kulturtidskriften Krattan är viktiga beståndsdelar i Bror Kajsajunttis liv. Och när undertecknad är på besök har ett nytt nummer just anlänt från tryckeriet, det femte och näst sista för året.

– Krattan var TT:s medlemstidning och hade till uppgift att ”hålla ordning på trädgården”. Men trots att bokcaféet lades ner 1995 har Krattan fortsatt komma ut, år efter år. Och det som 1985 startade i stencilerad form, har idag A5-format och ett sidantal på drygt 40, och med en ekonomi helt baserad på prenumerationer.

Krattan är Bror K:s skötebarn. Och nästan lika kär som pojkarna Roland och Roger, tio respektive elva år. Men det var Katrin som gjorde första numret i turbulensen kring TT:s svanesång. En sorts motståndshandling när det blåste snålare än vanligt kring Luleås mer okammade kulturliv, och samma år som Sverige blev medlem i EU.

Ett år för ”hujja, hujja”, som det klagande tornedalsuttrycket låter. Men också ett år då Bror och Katrin träffades, på riktigt.

Det nämnda bokcaféet hade ett antikvariat vars böcker, efter diverse turer, nu finns inrymt i ett uthus utanför Brors och Katrins hem. I lådor eller uppställda på hyllor handlar det om ungefär 4 000 alster som är under ”sortering”. Och sällan har ordet fullsatt känts så relevant. Men förutom mastodontjobbet att sortera böckerna i alfabetisk ordning, lägger han också in böcker på nätet och bokborsen.se

Bror berättar att sedan februari i år har han sålt 170 böcker via adressen på nätet, och i våras var det en samlare som gladdes över att på det sättet ha fått tag på boken Albatross, som handlar om ett andra världskrigsdrama till sjöss med epicentrum utanför Gotland.

Väl inne i huset och köket fortsätter vi prata om Krattan, dess syfte och om skrivandet – med korta uppehåll då sonen Roland kommer och vill visa upp hamstern Fia, som bara några timmar tidigare varit på upptäcktsfärd, läs rymmen, och orsakat ett milt ståhej hos den till det yttre annars så lugna familjen.

Skrivandet är både ett medel för förändring och ­­en sorts terapi, enligt Bror Kajsajuntti, som tycker att den terapeutiska sidan oförtjänt förlöjligats. Med terapi menar han skrivandet som ett rum öppet för reflektion, kring sin egen livssituation och världen i stort.

Skriva är ett måste annars …, inflikar jag, och får medhåll, apropå Ingmar Bergmans ord om han själv och skådespelarna, och teatern, som ett substitut för det som i folkmun kallas ”psyket”.

Terapi och reflektion i all ära, Brors egna officiella texter har oftast varit skrivna med ambitionen att påverka och förändra. Ända sedan första insändaren i husorganet, den kommunistiska Norrskensflamman 1966, som handlade om avrättningar av svarta i Sydrhodesia, dagens Zimbabwe. För att i nästa insändare, i samma tidning, protestera mot ”pojkar som sköt fåglar”. Och så har det fortsatt, med globalt och lokalt engagemang. För Vietnams folk eller för mötesplatser i närområdet.

Vi kommer in på Irak, och flyktingars svårigheter i och med Migrationsöverdomstolens syn att det inte råder inre väpnad konflikt i landet. Bror, aktiv medlem i FARR (Flykting-och asylgruppernas riksråd) sedan många år, ser Irak-kriget som ”dagens Vietnam”.

Flyktingar och utsatta människor är något som engagerat honom under stora delar av livet, och fortfarande gör. Både i rollen som lärare och medmänniska.

Och för att göra en lång historia kort; som färdigutbildad lärare började han jobba i Kopparberg 1983, men fick tidigt hemlängtan och blev 1986 mellanstadielärare i Kangosfors. Innan han flyttade dit såg han en föreställning av Tornedalsteatern, dess första på svenska och meänkieli, som blev både en kulturell och en på många sätt livsavgörande upplevelse för Bror.

Han slutade senare i Kangosfors och ville i stället ”resa jorden runt”. Men ett telefonsamtal ändrade planerna, och 1988 blir han lärare för asylsökande i – Svappavara. Trots viljan att resa, minns han genom de människor han mötte, att han ändå kände sig som ”mitt i världen”. Och känslan att ”hela världen” var där växte under hans två år på orten.

Bror Kajsajuntti är lätt att ”få igång”, men desto svårare att stoppa. Nuförtiden, vill säga. För som liten var han tyst, ”jag var ju lite konstig som barn”, säger han, vars självklara hemhörighet är i arbetarklassen.  

Och vi pratar om att vara eller ses som en ”kuf”, en känsla han haft hela livet, men att han ändå alltid trivts bra i sina lönearbeten. Även de femton åren från tidigt 1990-tal och dito 2000-tal, då han slet ut sig som långpendlande lärare mellan Luleå och Boden. År som Kat­rin kallar det ”svarta hålet”.

Jag ser mina anteckningar och försöker skapa mig en rättvis bild av den person jag samtalat med under tre timmar. En ”byprofet” som beundrar Eyvind Johnsons antiauktoritära Krilon-triologi. Men också en person som sätter IKEA:s etablering i Haparanda i historisk kontext, och i den ser ett ljus visavi alla mörkermän som av ekonomiska skäl velat att ” sista man släcker lyset” över Norrbotten.

En paradoxernas man, och ändå inte.

Ingemar Nilsson 

Ur arkivet

view_module reorder

Långfredag

långfredagen har alltid fascinerat mig kyrkorna är tomma gud är borta en frånvaro som krossar tungt är tungt, konkret som världens smärta i döden är gud mer närvarande än i sin reella närvaro det är denna icke-närvaro ...

Av: Guido Zeccola | Utopiska geografier | 20 april, 2009

Sagorna ljuger så skönt!

Vad kan man inte göra för ett konungarike? Meningen finns där lysande, som om det fanns en saga bakom; en berättelse utan påtaglig verklighet. Ty i sagans värld får prinsen ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 28 augusti, 2013

Arkiv över idag

Efter tio minuter bärs en kvinna ut med bår. Jag vänder mig om och ser att ingen annan gör det. På den enorma duken strömmar tomma landskap, varpå blickar är ...

Av: Frida Sandström | Essäer om musik | 07 februari, 2014

Hymalaya

Milarepas sanger fra snøfjellet

Tiden hvor natur og ånd sto i felles ledtog mot forfengelighetens og grådighetens barbariske spill, er forbi. Joda, den finnes fremdeles i enkelte bortgjemte lommer her på kloden, men som ...

Av: Ivar Sagbakken | Essäer om religionen | 12 maj, 2016

Om det moderne. Del I

Innledning Artikkelen min bygger på følgende tese: at for de aller fleste begrepsord gjelder det at det ikke er helt opplagt/innlysende hva for betydning og mening de aktuelle begrepsordene har, eller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 november, 2011

Den gudomliga dialogen

”Skall äcklet över tomheten vara det enda av liv med vilket Du fyller tomheten?” Kraftfullt, direkt och avskalat riktas orden mot ett ”Du”; detta är början på en livslång dialog ...

Av: Mikael Palm | Essäer om religionen | 24 augusti, 2014

En stor opinionsbildare

Jag befann mig i Indien när jag strax före jul fick budskapet att Björn Fremer gått bort. Det kändes vemodigt, främst för att han var en god vän (som dessutom ...

Av: Bertil Falk | Övriga porträtt | 30 januari, 2014

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.

Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.