Benjamin 40

                 

Av: Håkan Eklund | 19 maj, 2012
Kulturen strippar

Med pagoder avses både tempel och stupor

Den burmanska Pagankulturen och kungariket .

Sydostasiens fastland var uppdelat i stamområden och mindre furstendömen som ständigt förde fälttåg mot de kringliggande grannområdena. Redan under 800-talet invandrade burmaner norrifrån och gjorde Pagan till en huvudstad, som ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson. Text och bild | 18 april, 2015
Essäer om religionen

Hon vill aldrig gå i pension

Hon vill aldrig gå i pension Från ett krigshärjat Afghanistan till människoöden i Vitryssland.  Hennes engagemang i sociala frågor har fört henne till de mest avlägsna platser och det är ...

Av: Johanna Wilkens | 02 september, 2006
Övriga porträtt

Den nya musikens åldrande, isolering och estetiska kortslutning

I år är det fyrtio år sedan den tyske filosofen, sociologen och musikestetikern Theodor W. Adorno dog. Det är i det närmaste oundvikligt att kringgå denne mångsidige tänkare när man ...

Av: Stefan Thorsson | 13 juli, 2009
Essäer om musik

Bror Kajsajuntti, staden och världen



bror_portratt.jpg
Bror Kajsajuntti är en mycket känd kulturaktivist i Luleå.
Foto: Gunnar Svedenbäck

Bror Kajsajuntti, staden och världen

”Göra det omöjliga möjligt.”

Orden är varken Thomas Moores, Robert Owens eller någon annans av världens mer kända utopister. Utan Bror Kajsajunttis, född i Luppio i Tornedalen men utflyttad sedan 1953 och då oftast, som nu, boende i Luleå.

Orden kan också kallas en devis för den 56 år unga tvåbarnspappan, vars hela väsen andas välvilja, empati och – viktigast av allt – tro på människans förmåga och möjlighet att påverka och därmed omforma sin livssituation.

I stort och smått. Lokalt och globalt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är en livsfilosofi som dock inte alltid befunnit sig i marknivå, hävdar jag när vi träffas i hans och Kat­rin Öhgrens hem i stadsdelen Hertsön en vardagskväll tidigt i november.

Bror skrattar till när jag undrar om han i bland inte ser saker som han önskar de att vore.

– Det är möjligt, sååå det kan det vara, säger han med ett godmodigt leende och frågar om jag sett Bo Renbergs teckning Utopisten.

Bokcaféet Tankarnas Trädgård (TT) och kulturtidskriften Krattan är viktiga beståndsdelar i Bror Kajsajunttis liv. Och när undertecknad är på besök har ett nytt nummer just anlänt från tryckeriet, det femte och näst sista för året.

– Krattan var TT:s medlemstidning och hade till uppgift att ”hålla ordning på trädgården”. Men trots att bokcaféet lades ner 1995 har Krattan fortsatt komma ut, år efter år. Och det som 1985 startade i stencilerad form, har idag A5-format och ett sidantal på drygt 40, och med en ekonomi helt baserad på prenumerationer.

Krattan är Bror K:s skötebarn. Och nästan lika kär som pojkarna Roland och Roger, tio respektive elva år. Men det var Katrin som gjorde första numret i turbulensen kring TT:s svanesång. En sorts motståndshandling när det blåste snålare än vanligt kring Luleås mer okammade kulturliv, och samma år som Sverige blev medlem i EU.

Ett år för ”hujja, hujja”, som det klagande tornedalsuttrycket låter. Men också ett år då Bror och Katrin träffades, på riktigt.

Det nämnda bokcaféet hade ett antikvariat vars böcker, efter diverse turer, nu finns inrymt i ett uthus utanför Brors och Katrins hem. I lådor eller uppställda på hyllor handlar det om ungefär 4 000 alster som är under ”sortering”. Och sällan har ordet fullsatt känts så relevant. Men förutom mastodontjobbet att sortera böckerna i alfabetisk ordning, lägger han också in böcker på nätet och bokborsen.se

Bror berättar att sedan februari i år har han sålt 170 böcker via adressen på nätet, och i våras var det en samlare som gladdes över att på det sättet ha fått tag på boken Albatross, som handlar om ett andra världskrigsdrama till sjöss med epicentrum utanför Gotland.

Väl inne i huset och köket fortsätter vi prata om Krattan, dess syfte och om skrivandet – med korta uppehåll då sonen Roland kommer och vill visa upp hamstern Fia, som bara några timmar tidigare varit på upptäcktsfärd, läs rymmen, och orsakat ett milt ståhej hos den till det yttre annars så lugna familjen.

Skrivandet är både ett medel för förändring och ­­en sorts terapi, enligt Bror Kajsajuntti, som tycker att den terapeutiska sidan oförtjänt förlöjligats. Med terapi menar han skrivandet som ett rum öppet för reflektion, kring sin egen livssituation och världen i stort.

Skriva är ett måste annars …, inflikar jag, och får medhåll, apropå Ingmar Bergmans ord om han själv och skådespelarna, och teatern, som ett substitut för det som i folkmun kallas ”psyket”.

Terapi och reflektion i all ära, Brors egna officiella texter har oftast varit skrivna med ambitionen att påverka och förändra. Ända sedan första insändaren i husorganet, den kommunistiska Norrskensflamman 1966, som handlade om avrättningar av svarta i Sydrhodesia, dagens Zimbabwe. För att i nästa insändare, i samma tidning, protestera mot ”pojkar som sköt fåglar”. Och så har det fortsatt, med globalt och lokalt engagemang. För Vietnams folk eller för mötesplatser i närområdet.

Vi kommer in på Irak, och flyktingars svårigheter i och med Migrationsöverdomstolens syn att det inte råder inre väpnad konflikt i landet. Bror, aktiv medlem i FARR (Flykting-och asylgruppernas riksråd) sedan många år, ser Irak-kriget som ”dagens Vietnam”.

Flyktingar och utsatta människor är något som engagerat honom under stora delar av livet, och fortfarande gör. Både i rollen som lärare och medmänniska.

Och för att göra en lång historia kort; som färdigutbildad lärare började han jobba i Kopparberg 1983, men fick tidigt hemlängtan och blev 1986 mellanstadielärare i Kangosfors. Innan han flyttade dit såg han en föreställning av Tornedalsteatern, dess första på svenska och meänkieli, som blev både en kulturell och en på många sätt livsavgörande upplevelse för Bror.

Han slutade senare i Kangosfors och ville i stället ”resa jorden runt”. Men ett telefonsamtal ändrade planerna, och 1988 blir han lärare för asylsökande i – Svappavara. Trots viljan att resa, minns han genom de människor han mötte, att han ändå kände sig som ”mitt i världen”. Och känslan att ”hela världen” var där växte under hans två år på orten.

Bror Kajsajuntti är lätt att ”få igång”, men desto svårare att stoppa. Nuförtiden, vill säga. För som liten var han tyst, ”jag var ju lite konstig som barn”, säger han, vars självklara hemhörighet är i arbetarklassen.  

Och vi pratar om att vara eller ses som en ”kuf”, en känsla han haft hela livet, men att han ändå alltid trivts bra i sina lönearbeten. Även de femton åren från tidigt 1990-tal och dito 2000-tal, då han slet ut sig som långpendlande lärare mellan Luleå och Boden. År som Kat­rin kallar det ”svarta hålet”.

Jag ser mina anteckningar och försöker skapa mig en rättvis bild av den person jag samtalat med under tre timmar. En ”byprofet” som beundrar Eyvind Johnsons antiauktoritära Krilon-triologi. Men också en person som sätter IKEA:s etablering i Haparanda i historisk kontext, och i den ser ett ljus visavi alla mörkermän som av ekonomiska skäl velat att ” sista man släcker lyset” över Norrbotten.

En paradoxernas man, och ändå inte.

Ingemar Nilsson 

Ur arkivet

view_module reorder
Slukarålderns favoriter Viveca och Camilla Sten, Katarina Genar, Sara Kadefors. Foto Belinda Graham.

Viveca & Camilla Sten, Katarina Genar och Sara Kadefors

Sommarlovet är som gjort för att sluka böcker. Här kommer några tips med något av det allra bästa som kommit ut under det senaste året för den ålder som brukar ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 26 juni, 2017

Samuel Taylor Coleridge. Midnattsfrost

Midnattsfrost När natten fallit, i en vindlös tystnad nu frosten hemligt genomför sitt uppdrag. Hör uggleungens gälla skrin i dunklet! De andra som bor i mitt hus har gått till vila och överlämnat mig åt ...

Av: Samuel Taylor Coleridge | Kulturreportage | 11 december, 2013

Abdel-Qader Yassine Reflektioner om ensamhet

Abdel-Qader Yassine Abdel-Qader Yassine är en palestinsk forskare och författare bosatt i Borås. "Den största ensamheten - att inte finnas i någons tankar." Bertrand Russel (1872-1970)   Reflektioner om ensamhet Vredgade vågor av vanmakt sköljer över mig ...

Av: Abdel-Qader Yassine | Utopiska geografier | 02 juli, 2013

Tillvarovävens formvärld och vävfront Torsten Hägerstrands andliga testamente

Som första universitetsämne läste jag 1944-45 geografi i Lund och minns väl de sympatiska lärarna Karl Erik Bergsten, Sven Björnsson och Torsten Hägerstrand. Liksom Helge Nelson, som tillika var min ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 14 oktober, 2010

Folkhögskola och sprängkraften

Folkhögskolan och sprängkraften Det stora alvaret. Så kallas den trädlösa kalkstensplatå som utgör ungefär en fjärdedel av Ölands totala yta. Två kilometer därifrån ligger Ölands folkhögskola, en av Sveriges mötesplatser ...

Av: Elin Bengtsson | Allmänna reportage | 26 januari, 2007

6 juni - Du gamla, du fria

Du gamla, du fria   6 juni Andra muggen morgonkaffe ångar lockande. Starkt och hett med en ynka mjölkskvätt för att runda av smaken. Dagens nyheter har jag redan läst. Adrenalinet står ...

Av: Crister Enander | Essäer om samhället | 07 juni, 2007

FLODEN FINNS DÄR, SOM ALLTID

Utanför Guido Pedronis hus finns ingenting, bara tystnad, men det går i minnen att höra hans steg, taktfasta och korta på den slitna vägen ner mot Joe Collinas hus. Han ...

Av: Bo Bjelvehammar | Utopiska geografier | 26 oktober, 2014

”Konst är ingen diet” Stina Otterberg problematiserar läsningens nyttoaspekt

”Jag lyssnar inte på Mozart för att blir smartare. Jag lyssnar på Mozart för att möta en mästare”. Så säger Stina Otterberg, kritiker, författare och lektor i litteraturvetenskap, mot slutet i ...

Av: Hedvig Ljungar | Litteraturens porträtt | 08 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.