Sofi Oksanen Foto CC BY 3.0 Wikipedia

Sofi Oksanen: Estland och kvinnokroppen

Sofi Oksanen har jämförts med både Quentin Tarantino och Leo Tolstoj. Tarantinos namn är inte tillfälligt, Pulp fiction ligger inte långt undan. Alltsedan debuten ”Stalinin lehmät” 2003 (Stalins kossor 2007) ...

Av: Enel Melberg | 08 mars, 2017
Essäer om litteratur & böcker

GIFF, ett rum att förhålla sig till. Festivalaffisch: Per Åhlin. Beskuren

Filmen och rummen

I en text som pekar på hur filmen, berättelserna, den kontext som filmerna springer ur och existerar i, men också hur filmfestivalen som sådan alla är rum som på var ...

Av: Anna Nygren | 23 februari, 2015
Essäer om film

Günter Grass. Foto: Magnus Manske/Wikipedia

Günter Grass är död

Günter Grass är död, 87 år gammal. Tidningen Kulturens Ivo Holmqvist minns en gigant.

Av: Ivo Holmqvist | 13 april, 2015
Litteraturens porträtt

En riktig kulturpugga av den gamla skolan

  Stefan Ingvarsson i Modernistas trädgård. En riktig kulturpugga av den gamla skolan Tillsammans med fyra andra puggor har Stefan Ingvarsson skrivit debattboken Bögjävlar som fått stor uppmärksamhet under sommaren. Stefan saknar platser ...

Av: Agneta Tröjer | 04 augusti, 2007
Litteraturens porträtt

Bror Kajsajuntti, staden och världen



bror_portratt.jpg
Bror Kajsajuntti är en mycket känd kulturaktivist i Luleå.
Foto: Gunnar Svedenbäck

Bror Kajsajuntti, staden och världen

”Göra det omöjliga möjligt.”

Orden är varken Thomas Moores, Robert Owens eller någon annans av världens mer kända utopister. Utan Bror Kajsajunttis, född i Luppio i Tornedalen men utflyttad sedan 1953 och då oftast, som nu, boende i Luleå.

Orden kan också kallas en devis för den 56 år unga tvåbarnspappan, vars hela väsen andas välvilja, empati och – viktigast av allt – tro på människans förmåga och möjlighet att påverka och därmed omforma sin livssituation.

I stort och smått. Lokalt och globalt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är en livsfilosofi som dock inte alltid befunnit sig i marknivå, hävdar jag när vi träffas i hans och Kat­rin Öhgrens hem i stadsdelen Hertsön en vardagskväll tidigt i november.

Bror skrattar till när jag undrar om han i bland inte ser saker som han önskar de att vore.

– Det är möjligt, sååå det kan det vara, säger han med ett godmodigt leende och frågar om jag sett Bo Renbergs teckning Utopisten.

Bokcaféet Tankarnas Trädgård (TT) och kulturtidskriften Krattan är viktiga beståndsdelar i Bror Kajsajunttis liv. Och när undertecknad är på besök har ett nytt nummer just anlänt från tryckeriet, det femte och näst sista för året.

– Krattan var TT:s medlemstidning och hade till uppgift att ”hålla ordning på trädgården”. Men trots att bokcaféet lades ner 1995 har Krattan fortsatt komma ut, år efter år. Och det som 1985 startade i stencilerad form, har idag A5-format och ett sidantal på drygt 40, och med en ekonomi helt baserad på prenumerationer.

Krattan är Bror K:s skötebarn. Och nästan lika kär som pojkarna Roland och Roger, tio respektive elva år. Men det var Katrin som gjorde första numret i turbulensen kring TT:s svanesång. En sorts motståndshandling när det blåste snålare än vanligt kring Luleås mer okammade kulturliv, och samma år som Sverige blev medlem i EU.

Ett år för ”hujja, hujja”, som det klagande tornedalsuttrycket låter. Men också ett år då Bror och Katrin träffades, på riktigt.

Det nämnda bokcaféet hade ett antikvariat vars böcker, efter diverse turer, nu finns inrymt i ett uthus utanför Brors och Katrins hem. I lådor eller uppställda på hyllor handlar det om ungefär 4 000 alster som är under ”sortering”. Och sällan har ordet fullsatt känts så relevant. Men förutom mastodontjobbet att sortera böckerna i alfabetisk ordning, lägger han också in böcker på nätet och bokborsen.se

Bror berättar att sedan februari i år har han sålt 170 böcker via adressen på nätet, och i våras var det en samlare som gladdes över att på det sättet ha fått tag på boken Albatross, som handlar om ett andra världskrigsdrama till sjöss med epicentrum utanför Gotland.

Väl inne i huset och köket fortsätter vi prata om Krattan, dess syfte och om skrivandet – med korta uppehåll då sonen Roland kommer och vill visa upp hamstern Fia, som bara några timmar tidigare varit på upptäcktsfärd, läs rymmen, och orsakat ett milt ståhej hos den till det yttre annars så lugna familjen.

Skrivandet är både ett medel för förändring och ­­en sorts terapi, enligt Bror Kajsajuntti, som tycker att den terapeutiska sidan oförtjänt förlöjligats. Med terapi menar han skrivandet som ett rum öppet för reflektion, kring sin egen livssituation och världen i stort.

Skriva är ett måste annars …, inflikar jag, och får medhåll, apropå Ingmar Bergmans ord om han själv och skådespelarna, och teatern, som ett substitut för det som i folkmun kallas ”psyket”.

Terapi och reflektion i all ära, Brors egna officiella texter har oftast varit skrivna med ambitionen att påverka och förändra. Ända sedan första insändaren i husorganet, den kommunistiska Norrskensflamman 1966, som handlade om avrättningar av svarta i Sydrhodesia, dagens Zimbabwe. För att i nästa insändare, i samma tidning, protestera mot ”pojkar som sköt fåglar”. Och så har det fortsatt, med globalt och lokalt engagemang. För Vietnams folk eller för mötesplatser i närområdet.

Vi kommer in på Irak, och flyktingars svårigheter i och med Migrationsöverdomstolens syn att det inte råder inre väpnad konflikt i landet. Bror, aktiv medlem i FARR (Flykting-och asylgruppernas riksråd) sedan många år, ser Irak-kriget som ”dagens Vietnam”.

Flyktingar och utsatta människor är något som engagerat honom under stora delar av livet, och fortfarande gör. Både i rollen som lärare och medmänniska.

Och för att göra en lång historia kort; som färdigutbildad lärare började han jobba i Kopparberg 1983, men fick tidigt hemlängtan och blev 1986 mellanstadielärare i Kangosfors. Innan han flyttade dit såg han en föreställning av Tornedalsteatern, dess första på svenska och meänkieli, som blev både en kulturell och en på många sätt livsavgörande upplevelse för Bror.

Han slutade senare i Kangosfors och ville i stället ”resa jorden runt”. Men ett telefonsamtal ändrade planerna, och 1988 blir han lärare för asylsökande i – Svappavara. Trots viljan att resa, minns han genom de människor han mötte, att han ändå kände sig som ”mitt i världen”. Och känslan att ”hela världen” var där växte under hans två år på orten.

Bror Kajsajuntti är lätt att ”få igång”, men desto svårare att stoppa. Nuförtiden, vill säga. För som liten var han tyst, ”jag var ju lite konstig som barn”, säger han, vars självklara hemhörighet är i arbetarklassen.  

Och vi pratar om att vara eller ses som en ”kuf”, en känsla han haft hela livet, men att han ändå alltid trivts bra i sina lönearbeten. Även de femton åren från tidigt 1990-tal och dito 2000-tal, då han slet ut sig som långpendlande lärare mellan Luleå och Boden. År som Kat­rin kallar det ”svarta hålet”.

Jag ser mina anteckningar och försöker skapa mig en rättvis bild av den person jag samtalat med under tre timmar. En ”byprofet” som beundrar Eyvind Johnsons antiauktoritära Krilon-triologi. Men också en person som sätter IKEA:s etablering i Haparanda i historisk kontext, och i den ser ett ljus visavi alla mörkermän som av ekonomiska skäl velat att ” sista man släcker lyset” över Norrbotten.

En paradoxernas man, och ändå inte.

Ingemar Nilsson 

Ur arkivet

view_module reorder
Böcker. Montage Mathias Jansson

Den goda essäisten

Vad kännetecknar en god essäist? Frågan är kanske lika svår att besvara som vad kännetecknar god konst? Det hamnar till slut i en subjektiv värdering utifrån vilka intresseområden, vilken bakgrund ...

Av: Mathias Jansson | Essäer | 27 oktober, 2017

Alexander Pope 2 dikter

Den brittiske poeten Alexander Pope (1688-1744) skrev essäer och satirer i versform, och översatte Homeros, eller snarare tolkade om Iliaden och Odysséen ganska grundligt. Han tillhörde Jonathan Swifts vänkrets, och de ...

Av: Alexander Pope | Utopiska geografier | 15 juli, 2013

Smärtans skiftande skepnader. Intervju med Michel Laub

Det finns åtskilliga författare som skildrat förintelsen. Tillvägagångssätten är olika, ögonvittnesskildringar, beskrivningar eller bara smärtans minnen. Är det egentligen berättigat att skriva om förintelsen, om man själv inte upplevt den? Detta ...

Av: Linda Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 25 oktober, 2014

Litterär liklogistik

Monsunregnet hade upphört och himmelens slussar var stängda. Morgonen var het och stilla. Vattnet hade sjunkit ner i markerna och en kväljande lukt steg ur landskapet. Avdunstningar från djurkadaver, hushållssopor ...

Av: Benny Holmberg | Essäer | 28 oktober, 2012

Hedendom - shamanism och paganism i vår tid

Svenskarna sägs ofta vara världens mest sekulariserade folk. Det talas om postkristna svenskar som lämnat kristen tradition bakom sig. Den sekulära och religionskritiska naturvetenskapliga världsbilden betonar empirin och förnuftet som ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 26 februari, 2017

Sorgligt, spökligt, spännande och lite vasst

Min nya psykiater har i tvenne dagar läxat upp mig med e-mails, fem stycken, med dåliga simpla råd om hur jag skall skriva roman, tar ton, är väl inte hans ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 19 maj, 2011

Skapandet och Jante

Vem är den där Jante? Jag tänker på hen just nu. Alla som bär på någon form av drömmar känner säkert igen sig: det är inte alltid lätt att själv ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 28 januari, 2014

Ådalen för hela slanten

På lördag är det 80 år sedan skotten föll i Ådalen och fem arbetare dödades av utkommenderad militär. En av de mest dramatiska händelserna i Sveriges moderna historia. Det ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 15 maj, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.