Heinrich von Kleist. Foto: Wikipedia

Michael Kohlhaas och det nihilistiska helvetet

Bo I Cavefors om Heinrich von Kleist och hans Michael Kohlhaas. Aus einer alten chronik (1808 - 1810).

Av: Bo I Cavefors | 19 juni, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Kulturarbetare viktiga för företagare med visioner

Kulturarbetare viktiga för företag med visioner Lotta Haglund på Kulturkraft på Östgötagatan i Stockholm. Foto: Ragnar di Marzo. I Sverige har det under de senaste åren startats en våg av ...

Av: guido zeccola | 15 september, 2006
Allmänna reportage

Håll koll på Estland!

Den 20 augusti är det 24 år sedan Estland återfick sin självständighet efter 57 år av sovjetisk ockupation. Denna tycks fortfarande vila på en skör tråd. Därför är det viktigt ...

Av: Enel Melberg | 20 augusti, 2014
Essäer

Kvinnohatarna på nätet tror att de är pimps som rules the world

Sätter på min platt-tv som täcker halva väggen i mitt stora rum. En kukförlängare? Vet inte vad man kallar det om man råkar vara en kvinna som köpt en fet ...

Av: Annelie Babitz | 22 mars, 2014
Gästkrönikör

Kulturkrockar



portratt_mona.jpg
Mona Mörtlund. Alltid på gång, alltid i rörelse.
Foto: Reino Jillker

Kulturkrockar

Författaren och journalisten Mona Mörtlund från Kangos i Tornedalen har fått mycket uppmärksamhet, bland annat med en pjäs uppförd på Dramaten. Hon skriver på två språk, svenska och tornedalsfinska – meänkieli, och hennes författarskap rör sig gärna mellan olika världar. Tidningen Kulturens Gregor Flakierski har träffat Mona för ett samtal.

Mona Mörtlund är född i Kangos, som är en tätort i Pajala kommun med knappt 300 invånare. Där levde hon sina första 16 år, då hon tog jobb i London som aupair.

– Det var den första storstaden jag kom till. Jag hade inte ens varit i Stockholm. Det blev en kulturkrock. Och sedan dess älskar jag kulturkrockar!

Hon älskar också både storstäder och småbyar. I storstäderna finns det en frihet, och i en liten by närhet. Hon har bott på många olika ställen. 1987 flyttade hon tillbaka till Kangos, bodde här i 14 år, och efter en sejour i Stockholm 2001–2004, bor hon återigen i sin barndoms Kangos – och trivs alldeles utmärkt med det. Hon utbildade sig till förskolelärare, och har arbetat med det under ganska många år. Har också haft en del andra jobb.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

År 1986 gav Mona ut sin första bok. Det var en samling sagor och barnramsor på tornedalsfinska, meän­kieli, som skrevs tillsammans med Monica Johansson. Ett omedelbart motiv var helt enkelt att det inte fanns någonting för barn på meänkieli. Men naturligtvis också ett behov av att skriva. Mona berättar att hon skrev mycket redan som barn, hon fantiserade mycket, och det har hon haft stor glädje och nytta av också senare. ”Jag skrev dikter och sångtexter då, och det gör jag fortfarande”, skrattar hon. Sedan sju år tillbaka skriver hon på heltid, både skönlitteratur och journalistik, något som hon uppfattar som ett stort privilegium.

– Skrivandet är mycket viktigt. Det innebär två saker för mig, säger Mona: Det är för det första glädjen i att formulera sig, och det är något lustfyllt. För det andra handlar det om att förstå, sig själv, livet. Man sätter ihop fragment, och livet består av fragment. Det är en process som aldrig blir färdig, man börjar om hela tiden, och så ska det vara.

Tornedalen är tvåspråkigt, och det fanns länge ett förtryck mot det finska språket. Mona berättar att tvåspråkigheten var något helt naturligt, allt var ju tvåspråkigt, utom i skolan förstås, och att det för hennes generation inte behövdes några förbud mot att tala finska. ”Språkförtryckarmekanismen var internaliserad.”

– Vi visste precis vilket språk som gällde var. Och det var inte ens förvirrande, säger hon.

Hennes fem första böcker skrevs på meänkieli. En tornedalsfinsk litteratur fanns knappt då. När Mona började arbeta med sin första bok Moron, moron, ostaks´poron, fanns det bara två böcker publicerade på meänkieli. Det kom ut en annan bok på meänkieli i samma veva, och det kan man kanske se som ett tecken i tiden. Tornedalsfinskan är dock fortfarande mycket svagt utvecklad som skriftspråk.

– Jag kände mig verkligen som en pionjär.

Numera skriver hon både på svenska och på meän­kieli. Allt skrivs på respektive språk, det är inga översättningar. Dessutom, påpekar Mona, skriver hon dramatik för teater, och då blir det ofta att båda språken används samtidigt. Så vitt hon vet är hon mycket lite känd i Finland.

Den tornedalsfinska identiteten är mycket viktig för Mona. Hon hämtar mycket av sitt stoff och sin inspiration i Tornedalen. Det är en självklar referenspunkt. Men, säger Mona, människor är egentligen mycket lika, även om de talar med olika röster. Det är en av anledningarna till att hon inte vill inskränka sitt skrivande till en Tornedalsproblematik.

– Jag vill skildra relationer. Livet och döden, och allt där emellan.

År 2006 innebar en stor framgång för Mona. Puls på Sverige, ett samarbete mellan Dramaten och SVT, som skulle lyfta fram nyskriven svensk dramatik, valde ut hennes pjäs Regnblommorna är vackra i år, som hade satts upp av Tornedalsteatern. Pjäsen spelades fem gånger på Dramaten, från början var det planerat med fyra föreställningar, men det blev en extra på grund av det stora publikintresset. Det var en fantastisk upplevelse att vara på plats i Stockholm, berättar Mona, och tillägger stolt:

– Det var första gången någonsin som det talades meänkieli på Sveriges nationalscen.

Sommaren 2007 sändes föreställningen också i SVT.

Naturligtvis blev hennes framgångar mycket uppmärksammade hemma i byn. Och uppskattade. Över huvudtaget känner Mona att hon får mycket uppskattning hemmavid för det hon gör. Lilla Kangos i Pajala, Tornedalen, Norrbotten, Sverige, världen, är navet i hennes liv och skrivande.

– Jag älskar att vara hemma i Kangos. Och jag älskar att resa.

Gregor Flakierski

Ur arkivet

view_module reorder

Monochrome bodies

Pål Henrik Ekern (b. 1981) is a photographer who previously studied at the ValandAcademy, the Swansea Metropolitan University and at the University of Oslo. Heparticipates in the Hasselblad Foundation's annual ...

Av: Krisztina Orbán | Essäer om konst | 15 juli, 2014

John Roddam Spencer Stanhope, Robin of modern times, 1860

Konstnärens sommarafton

Hon fäste sina minnen försiktigt på tavlans vita hud. Lät tyget kippa efter andan, då det som tidigare funnits inom henne nu var på väg ut ur hennes huvud, hjärta ...

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 09 februari, 2015

Phaeton av Gustave Moreau (detalj)

Amore, Amoriner och Affektioner

Dr Jan Stenis frågar sig om inte ekonomin kan användas för att framkalla kärleken i samhället.

Av: Dr Jan Stenis | Utopiska geografier | 16 januari, 2015

Omöjliga intervjuer – Milla-Elina Bylund-Lepistö intervjuar Jesus

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | Essäer | 22 Maj, 2012

Robert Burns på Kronofogden

Det finns folk som tycker det är häftigt att betala skatt. Men också den motsatta åsikten sägs förekomma, och den får uttryck i denna dikt av Robert Burns. Under en tid ...

Av: Robert Burns | Kulturreportage | 04 juni, 2013

”Klockan två kommer jag att må riktigt illa” – George Bernard Shaw möter…

Det är inte särskilt svårt att vara den perfekta värdinnan och den omtyckte värden. Bara två ord behövs: ”Äntligen!” när gästerna kommer, och ”redan?” när de går (fast man måste ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 18 juli, 2012

Veckan från hyllan. Vecka 4-2012

Kommer ni ihåg låten ”Konserverad gröt? ”Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt!” Den skrevs under en oskyldig tid, då ingen ens i sina vildaste ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 21 januari, 2012

Sökandets fiender och vänner Två föreningar med olika målsättning

Det finns en svensk sammanslutning som heter Vetenskap och folkbildning. Det låter både  lovande och betryggande - två honnörsord staplade på varann. Föreningens viktigaste funktion tycks vara att varje år ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 06 juli, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts