Magnus Andersson fotoporträtt  av Mario Clementi

Intervju med Magnus Andersson gitarristen som kämpar mot den kulturella provinsialismen

Magnus Andersson är utan tvekan den mest betydande bland de gitarrister som verkar inom den samtida konstmusiken. Han började spela som barn för Roland Bengtsson och studerade i ungdomen i ...

Av: Guido Zeccola | 03 februari, 2015
Musikens porträtt

Svensk lagstiftning bidrar till samiska kvinnors underordning

Det finns knappast någon forskning som behandlar levnadsvillkoren för vår urbefolkning, de svenska samerna under det senaste århundradet. Kunskapen om kvinnor och mäns jämställdhet i denna folkgrupp är mager. Under ...

Av: Lilian O. Montmar | 07 maj, 2013
Kulturreportage

Dikter av Carin Söderström

Dikter av Carin Söderström     Fördämningar bryts. Allt är tyst. Inåtvänt. Varje kalhygge är ett öppet sår. Tillvaron har en början. Kanske inte ett slut. Existensen av vägar in och ut har ...

Av: Carin Söderström | 19 januari, 2007
Utopiska geografier

19. Öster

På en karta är allting platt, men det är missvisande: Lund är inte bara idéernas stad, Lund är också Sveriges mest kuperade stad. Och det är lummigt, frodigt. Jag brukar ...

Av: Öster | 20 april, 2012
Lund har allt utom vatten

Kulturkrockar



portratt_mona.jpg
Mona Mörtlund. Alltid på gång, alltid i rörelse.
Foto: Reino Jillker

Kulturkrockar

Författaren och journalisten Mona Mörtlund från Kangos i Tornedalen har fått mycket uppmärksamhet, bland annat med en pjäs uppförd på Dramaten. Hon skriver på två språk, svenska och tornedalsfinska – meänkieli, och hennes författarskap rör sig gärna mellan olika världar. Tidningen Kulturens Gregor Flakierski har träffat Mona för ett samtal.

Mona Mörtlund är född i Kangos, som är en tätort i Pajala kommun med knappt 300 invånare. Där levde hon sina första 16 år, då hon tog jobb i London som aupair.

– Det var den första storstaden jag kom till. Jag hade inte ens varit i Stockholm. Det blev en kulturkrock. Och sedan dess älskar jag kulturkrockar!

Hon älskar också både storstäder och småbyar. I storstäderna finns det en frihet, och i en liten by närhet. Hon har bott på många olika ställen. 1987 flyttade hon tillbaka till Kangos, bodde här i 14 år, och efter en sejour i Stockholm 2001–2004, bor hon återigen i sin barndoms Kangos – och trivs alldeles utmärkt med det. Hon utbildade sig till förskolelärare, och har arbetat med det under ganska många år. Har också haft en del andra jobb.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

År 1986 gav Mona ut sin första bok. Det var en samling sagor och barnramsor på tornedalsfinska, meän­kieli, som skrevs tillsammans med Monica Johansson. Ett omedelbart motiv var helt enkelt att det inte fanns någonting för barn på meänkieli. Men naturligtvis också ett behov av att skriva. Mona berättar att hon skrev mycket redan som barn, hon fantiserade mycket, och det har hon haft stor glädje och nytta av också senare. ”Jag skrev dikter och sångtexter då, och det gör jag fortfarande”, skrattar hon. Sedan sju år tillbaka skriver hon på heltid, både skönlitteratur och journalistik, något som hon uppfattar som ett stort privilegium.

– Skrivandet är mycket viktigt. Det innebär två saker för mig, säger Mona: Det är för det första glädjen i att formulera sig, och det är något lustfyllt. För det andra handlar det om att förstå, sig själv, livet. Man sätter ihop fragment, och livet består av fragment. Det är en process som aldrig blir färdig, man börjar om hela tiden, och så ska det vara.

Tornedalen är tvåspråkigt, och det fanns länge ett förtryck mot det finska språket. Mona berättar att tvåspråkigheten var något helt naturligt, allt var ju tvåspråkigt, utom i skolan förstås, och att det för hennes generation inte behövdes några förbud mot att tala finska. ”Språkförtryckarmekanismen var internaliserad.”

– Vi visste precis vilket språk som gällde var. Och det var inte ens förvirrande, säger hon.

Hennes fem första böcker skrevs på meänkieli. En tornedalsfinsk litteratur fanns knappt då. När Mona började arbeta med sin första bok Moron, moron, ostaks´poron, fanns det bara två böcker publicerade på meänkieli. Det kom ut en annan bok på meänkieli i samma veva, och det kan man kanske se som ett tecken i tiden. Tornedalsfinskan är dock fortfarande mycket svagt utvecklad som skriftspråk.

– Jag kände mig verkligen som en pionjär.

Numera skriver hon både på svenska och på meän­kieli. Allt skrivs på respektive språk, det är inga översättningar. Dessutom, påpekar Mona, skriver hon dramatik för teater, och då blir det ofta att båda språken används samtidigt. Så vitt hon vet är hon mycket lite känd i Finland.

Den tornedalsfinska identiteten är mycket viktig för Mona. Hon hämtar mycket av sitt stoff och sin inspiration i Tornedalen. Det är en självklar referenspunkt. Men, säger Mona, människor är egentligen mycket lika, även om de talar med olika röster. Det är en av anledningarna till att hon inte vill inskränka sitt skrivande till en Tornedalsproblematik.

– Jag vill skildra relationer. Livet och döden, och allt där emellan.

År 2006 innebar en stor framgång för Mona. Puls på Sverige, ett samarbete mellan Dramaten och SVT, som skulle lyfta fram nyskriven svensk dramatik, valde ut hennes pjäs Regnblommorna är vackra i år, som hade satts upp av Tornedalsteatern. Pjäsen spelades fem gånger på Dramaten, från början var det planerat med fyra föreställningar, men det blev en extra på grund av det stora publikintresset. Det var en fantastisk upplevelse att vara på plats i Stockholm, berättar Mona, och tillägger stolt:

– Det var första gången någonsin som det talades meänkieli på Sveriges nationalscen.

Sommaren 2007 sändes föreställningen också i SVT.

Naturligtvis blev hennes framgångar mycket uppmärksammade hemma i byn. Och uppskattade. Över huvudtaget känner Mona att hon får mycket uppskattning hemmavid för det hon gör. Lilla Kangos i Pajala, Tornedalen, Norrbotten, Sverige, världen, är navet i hennes liv och skrivande.

– Jag älskar att vara hemma i Kangos. Och jag älskar att resa.

Gregor Flakierski

Ur arkivet

view_module reorder

Västerbottenskarta

Vad är det för kartbild av ett landskap som litteraturen tillhandahåller? Om litteraturen kan sägas vara en modell av världen, vilken modell av Västerbotten är det som har kommit att ...

Av: Anders Öhman | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2011

Carl-Göran Ekerwald

Vad är bildning?

Gunnar Lundin om en ny bok av Carl-Göran Ekerwald: Om bildning -: tio dagböckers vittnesbörd

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 11 augusti, 2017

En praktisk humanism

Vad händer första veckan i skolbänken? Jag minns spelet mellan den avgudade lärarinnan i katedern och de nya kompisarna. Och jag minns att någon gång i puberteten förvandlades spelet i ...

Av: Gunnar Lundin | Gästkrönikör | 18 juni, 2012

Caspar David Friedrich och stanken av härsket fiskfett

Det ser ut som en tanke. Det lilla tegelhuset ligger i skuggan av Greifswalds Domkyrkas höga torn, inne i den trånga lilla gränden Turmgaße som förbinder Langestraße med Domkyrkoplatsen. Fadern ...

Av: Crister Enander | Essäer om konst | 19 oktober, 2009

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu

Det finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Scenkonstens porträtt | 24 januari, 2012

I Sapfos spår

”Någon, säger jag, kommer att minnas oss i framtiden”. Orden är Sapfos egna och blev en profetia för hennes poesi, läses och uppskattas världen över trots att den har mer ...

Av: Kristina Lauridsen | Övriga porträtt | 29 oktober, 2013

Ryttarstatyn - Några anteckningar om August Strindberg

Året är 1887. Natten är sen. Men på Rydbergs Kælder är stämningen hög. Röster sorlar, skratten rungar. Champagnen och spriten flödar. Lokalen är full av människor, trots den sena timmen ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 01 maj, 2010

Det andliga kallet i Roy Anderssons film "Du levande"

Bra filmer är de som inte endast underhåller men som även bär på starka budskap som dröjer sig kvar i tanken och där lockar till gensvar. För Simon Henriksson är ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 04 augusti, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.