Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | 20 juli, 2014
Reportage om scenkonst

Adolf Eichmann, den lille mannen i historiens malström

För 50 år sedan stod en av historiens värsta massmördare inför rätta. Adolf Eichmann hade ansvaret för Förintelsens logistik i det ockuperade Östeuropa, det var han som såg till att ...

Av: Gregor Flakierski | 30 april, 2011
Porträtt om politik & samhälle

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | 04 januari, 2013
Lund har allt utom vatten

Upprörande och nedslående. Om Fritjof Capra

Upprörande Jag sitter och läser en bok av Fritiof Capra, Uncommon Wisdom. Conversations with Remarkable People från 1988 (Flamingo 1989). Capra är ingen ny bekantskap för mig, han tillhör de stora ...

Av: Erland Lagerroth | 13 augusti, 2013
Övriga porträtt

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.



Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt naturligt, ett närmande till poeten Erik Lindegren, vars påverkan av de nyss nämnda vakande följt hans diktargärning.
Poeten Erik Lindegren som rent allmänt kommit att ses som en av de litterära portalfigurerna inom den svenska modernismen, i synnerhet hans diktverk ”mannen utan väg” (vilken utkom under våren 1942, trots att fjorton av dikterna redan året innan hade tryckts i det första numret av den litterära kalendern Horisont under titeln Limbo).

 


Som kritiker och essäist tillhörde Lindegren de främsta. Han var i sina recensioner nästan alltid generös och positiv och skrev företrädesvis om författare och verk som han uppskattade, vare sig det gällde klassiker, utländska modernister eller svenska generationskamrater. Några av Lindegrens bästa essäer och recensioner återfinns i Karin Lindegrens urvalsvolym "Tangenter" (1974).
Erik Lindegren1954 Wikipedia publik domän

Erik Lindegren1954 Wikipedia publik domän

Annons:

Men vi tar det från början ...

(I)

Erik Lindegren föddes i Luleå 1910 men redan 1931, tjugoett år gammal, flyttade han till Stockholm. Redan under samma år började Erik Lindegren studera litteraturhistoria och filosofi vid Stockholms Högskola, där den samtidsaktuella kultur- och litteraturdebatten fångade Lindegrens litteraturintresse genom tidskrifter som Spektrum och en kort men intensiv period även Karavan.
Bland samtida svenska poeter följde han med särskilt intresse Artur Lundkvist och Harry Martinson. Gunnar Ekelöfs "Sent på jorden" och densammes översättningshäfte "Fransk surrealism" kom också att få stor betydelse för hans författarskap.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Något som är av största vikt för att närma sig bilden Lindegren, under de här första diktaråren, är att förstå det starka inflytandet från främst de finlandssvenska modernisterna med starka reaktioner mot tidens idéströmningar: psykoanalysen, kommunismen och orienteringen mot en tillspetsad individualist. Förebilderna var Fredrich Nietzsche och Beethoven.
Ändå var Lindegren lika trotsigt avvisande för alla ideologiska och sociala lojaliteter och befann sig i opposition mot det småborgerliga samhällsbygget. Istället omfattade han från 1930-talets mitt en vänsterradikal hållning men han svor sig aldrig till någon specifik politisk ideologi. Kanske för den katastrof som drabbade Europa under sent 30-tal vilken befäste en djup misstro mott alla ideologier och utopier under mellankrigstiden – de föreföll Lindegren sjuka och förödande genom den utbrännande förödelse som härjade på nästan hela kontinenten.

Lindegren kom så att debutera 1935 med diktsamlingen "Posthum ungdom", en samling mer av traditionella dikter, än samtida. Med självbespeglingens allomfattande perspektiv och där de flesta dikterna utmynnar i livsleda, dödslängtan eller extas – spleen.
Själva samlingen karakteriseras av disharmoni – ett bildspråk i skärvor – stöpt i en harmonisk form – sonetten.
Den emotionella spännvidden, hänryckningen och det visionära ruset tar sig starka uttryck i framställningen, och som exempel rader som dessa: "Jag var ett hav och drogs mot milda dyner. / Jag andades, och stormen blev orkan. / Jag var en vår, som yr av drifter sväller"

(II)

Under genombrottsfasen i början av 40-talet börjar Lindegren hävda diktens integritet i förhållande till de komprometterade ideologierna, till idealbildning och inre censur, överjagsbegreppet inom psykologin, till propaganda och agitation. Lindegren kände starkt hur detta reducerade dikterna till rena redskap för politiska opinioner. Vilket också sker i vår värld idag, där den politiska agitationen smyger in i dikten för att åter få ut sitt budskap. Detta är, som jag ser det, förödande för all poesi, då den plötsligt ska bli dualistisk och göra ett val för eller emot. Diktandet för Lindegren, under denna period, blev istället en uppsamling för tragiska livserfarenheter, både tidstypiska och allmänmänskliga till karaktär.

Så Lindegren med sin tankerörelse, hans vilja att frigöra sina texter och söka nya vägar för både ett stelnat konstspråk och ett litterärt, kom åren därefter att bryta ny mark med den egen publicerade "mannen utan väg" - det svenska språket mest betydelsefulla och särpräglade diktsamlingar.

Redan under 1930 träffades Lindegren och Artur Lundkvist och det uppstod en bekantskap dem emellan, vilket fördjupar Lindegrens kontakt med surrealismen, och vi kan tydligt spåra intrycken från den i Lindegren genombrottsverk i möjligheterna att använda surrealismens metod; speciellt automatismen – som ett instrument för det konstnärliga uppenbarandet av jaget och världen. Lindegren gjorde ett otvivelaktigt bruk i sitt skapande av den associativa frihet som automatismen medgav. De orimmade sonetterna och i deras diskontinuerliga metaforik förverkligade Lindegren full ut den språkkonst han orienterat sig mot.

Erik Lindegren står för en orfisk offensiv som, vare sig man älskar den eller bara distanserat beundrar den som virtuos uppvisning, faktiskt framstår som den allra djärvaste i Sverige under det gångna århundradet. Han var en stolt och estetiskt kaxig sensurrealistisk diktare, idémässigt inspirerad av surrealismens pionjär Breton och av Jungs idéer om det kollektivt omedvetna och dess arketyper, dem som en sann poetisk schaman hade som sin främsta uppgift att söka förbindelse med.

Ingemar Haag skriver i sin avhandling "De groteska":
"Erik Lindegren är en gestalt som ibland hittar fram till den groteska bilden under de metaforiska vindlingarna, som i den inledande sonetten i mannen utan väg.
(i speglarnas sal där ej endast Narkissos
tronar på sin förtvivlans pelare utan svindel
diade evigheten med en grimas
de obegränsade möjligheternas land
[...]
En annan aspekt av Lindegren är de ekfratiska poem han diktade i anslutning till framför allt Halmstadgruppens måleri. Den kroppslighet som exponeras hos dessa målare har inte sällan groteska drag." (s.18f)

Och Arthur Lundkvist sammanfattar, med känslig mästarhand, Erik Lindegrens otroligt produktiva diktarår 1940:
"Trots blodlukten som man formligen tyckte sig förnimma i sommarvinden var det en litterärt produktiv tid på Dalarö. Mellan inkallelserna hade Lindegren börjat skriva sina brutna sonetter, som han arbetade allt intensivare med. Efter en långvarig och plågsam uppladdning, en tystnad som måste ha varit kvävande och förödmjukande, hade det slutligen lossnat för honom och han skrev som i besatthet, den ena dikten föddes ur den andra i en sorts kedjereaktion. Han var den vilde mannen, känslokluven som den mörka Christmas hos Faulkner, överkänslig och våldsam, visionärt hänryckt och skärpt verklighetsmedveten, tung som en björn men ändå kattlikt smidig, norrländskt ruvande och exotiskt gnistrande. Med indianprofil och mongoliska ögon, impulsiv och passionerad, besatt han ändå ett ovanligt mått av intellektuell nedkylning, en orolig och samvetsöm eftertänksamhet som kunde verka som överdriven självcensur."

(III)

Det var under de första månaderna av andra världskriget, dess absurditet och likgiltighet för människoliv som "mannen utan väg" påbörjades och som jag tidigare nämnt kom en första någorlunda färdig version under hösten 1940. Denna första form av diktverket erbjöds till Bonniers men refuserades omgående. Genom vännen Artur Lundkvist fick han senare höra att lektörerna på förlaget ansåg att samlingens dikter var som pekorala dårdikter.

Erik Lindegren skrev även sitt egna förord till, den monumentala samlingen "mannen utan väg". Men av någon anledning publicerades det aldrig. I ett brev till Bonniers 10/8 -1940 skrev så Erik Lindegren:
"[...] det primära handlandet dikteras av den absoluta cynismen, det absoluta genomskådandet och missbruket av alla kulturvärden och av den mekaniska, dödsbundna viljan, som tagit den moderna psykologin i sin tjänst och därmed lyckats förnedra mänskligheten på ett mer iögonfallande sätt än under någon annan epok i världshistorien. Människan har blivit ett ting, som väntar på förlösning, en pjäs i ett spel, vars regler hon aldrig får veta och inte ens frågar efter."

1942 plockades Lindegren upp till ett jobb på kulturredaktionen på Aftontidningen; dess kulturchef Stig Ahlgren hade lagt märke till honom. Här fick han äntligen ett forum och gjorde sig känd som en pigg och stilsäker ung kritiker med ovanlig internationell utblick.

Samma år kom den banbrytande diktsamlingen mannen utan väg ut på eget förlag. Genom sitt avancerade, komprimerade bildspråk, sin associationsrikedom och teckningen av samtiden fick den mycket stor betydelse för fyrtiotalismen och den svenska modernismen över huvud taget. Vid första publiceringen gick den nästan spårlöst förbi, den blev dock ett slags kultbok under de närmaste åren. En ny utgåva kom 1945 på Bonniers och uppkallade bland annat Sten Selander och Karl Vennberg till debatt om poesi, språk och obegriplighet.

Dikterna i "mannen utan väg" var fyrtio till antalet, alla som, i vad Lindegren kom att kalla, söndersprängda sonetter, bestående av 7 strofer med två lika långa rader i varje. Ett mönster som skulle kunna säga att sviten ger uttryck åt det Lindegren en gång benämnde "den individuella mystiska upplevelsen av årgång 1940".

Det man kallar det svenska litterära 40-talet började också med publiceringen av dessa dikter, och "mannen utan väg" kom att bli 1940-talets mest inflytelserika svenska diktsamling. Direkt efterbildad har den sällan blivit, men dess poetiska stil och ideologiska hållning har utövat ett vidsträckt inflytande. Som ett exempel är Slutrim inte förekommande i "mannen utan väg", och när Lindegren 1946 deklarerade att dikternas form bestod av "söndersprängda sonetter", avsåg han sannolikt inte i första hand att stroferna till skillnad från i traditionell sonett är tvåradiga utan snarare att han tagit bort rimmet och därmed gjort strofindelningen ohörbar.

De sprängda sonetterna i "mannen utan väg" har givetvis en anledning, rytmikens hackande är ändå rytmik, om än söndertagen. I mitt eget fall har jag har svårt att finna den typen av banbrytande formspråk i vår svenska samtida poesi, vars excellerande ändå handlar om form.

Mästerskapet i Lindegrens diktning, i synnerhet "mannen utan väg", visar sig också i den överlägsna bildningen. Allusionerna i poesin betyder något, de hänvisar någonstans. Utan bildning är det nästan helt omöjligt att förstå, vilket gör att poesins innehåll ställer höga krav på läsaren. Även här når mig insikten att en stor del av dagens poeter inte nyttjar sin kunskap på det sättet, eller ens har en liknande kunskapsbas att använda. Åter kan det som för den obildade ses som obegripligheter utmynna i ett härmande som till följd av att det är skrivet för att vara obegripligt också blir det. Lindegren är aldrig svår för det svåra i sig själv.

I den upplaga av "mannen utan namn" som kom ut1946 skriver Lindegren i presentationen:
"Författarens hopp är att såväl innehåll som form återspeglar något av denna korta men laddade tidsrymds massuppbåd av katastrofer och serier av chocker mot det mänskliga nervsystemet, och att samlingen ändå är något mer än ett mer eller mindre lyckat eller misslyckat tidsdokument, att den inte endast återspeglar ett yttre och inre virrvarr utan också något av det naket och antipropagandistiskt mänskligas vanmakt, nödläge och kamp."

(IV)

I en debatt i Kulturfront från 1944 kom Lindegren att diskutera den svenska och engelska modernistiska lyriken. I den svenska delen lyfter han det svenska 30-talet som "det livfulla men programmatiska 30-talet." och fortsätter att summera decennieskiftet 1949-50 i följande ordalag:
"Trettiotalet har haft en del av de yngre något ensidigt uppfattats som frälsningsutopiernas gyllene årtionde, många av dess främsta litterära namn, t ex. Lundkvist, Martinson och Ekelöf, gjorde sig till siare som proklamerade att paradiset var nära. Man trodde på Lawrence och Whitman, man trodde på Freud eller Marx, och man talade vackert och förledande om alla de goda egenskaper som snart skulle utmärka den nya människan."

Lindegren kom även att ingå i redaktionen för kalendern Horisont(1941–1944) under dess sista år, och mot slutet av 1940-talet blev han huvudredaktör för en ny tidskrift i stort format, Prisma (1948–1950), som kom ut med sex nummer per år och som var den kanske mest ambitiösa kulturtidskrift som dittills utkommit på svenska. Den var inte ensidigt litterär utan ägnade uppmärksamhet också åt bland annat bildkonst, musik, teater, dans och arkitektur. Lindegren bidrog framför allt med översättningar av både poesi och prosa men också med essäer och inledande kommentarer.
Som en av flertalet författare, den tidens litteraturkritiker och debattörer (med namn som Sven Alfons, Ragnar Thoursie och Werner Aspenström, Vennberg, Stig Dagerman och Lars Ahlin), var Lindegren, med de andra, själv med om att utforma bilden av den så kallade 40-talismen. Det var också dessa som genom sin medverkan i Bengt Holmqvists antologi "40-talslyrik" gjorde en första bestämning av vilka som skulle räknas till gruppen fyrtiotalistiskta lyriker.

Att det svenska litterära 40-talet kom att uppfattas som en gruppbildning och att man talade om 40-talism och 40-talister på ett helt annat sätt än man hade gjort beträffande de närmast föregående decenniernas författare sammanhänger dels med att decennienamnet också var namnet på årtiondets ledande litterära tidskrift, 40-tal (1944–1947)
När Bengt Holmqvists "Svensk 40-talslyrik" utom 1951 var den det första försöket att sammanfatta och karaktärisera modernismens genombrottsperiod i svensk litteratur. Holmqvists skrift var väl förberedd genom litteraturkritiska artiklar och recensioner han publicerat tidigare under 40-talet. Holmqvist blev i mycket 40-talisternas specielle kritiker och följer i sin kritik deras vidare utveckling.

Som kritiker och essäist tillhörde Lindegren de främsta. Han var i sina recensioner nästan alltid generös och positiv och skrev företrädesvis om författare och verk som han uppskattade, vare sig det gällde klassiker, utländska modernister eller svenska generationskamrater. Några av Lindegrens bästa essäer och recensioner återfinns i Karin Lindegrens urvalsvolym "Tangenter" (1974).

(V)


1947 kom så den sparsmakade poetens tredje diktsamling "Sviter" och Erik Lindegren hyllades tämligen unisont av både läsare och kritiker, vilken redan av samtida betraktades som höjdpunkten i den svenska 40-talslyriken. Samlingen innebar också Lindegrens definitiva genombrott hos kritiken. I "mannen utan väg" hade spänningen mellan den rigorösa formen och det disharmoniska bildspråket hela tiden upprätthållits, medan flertalet av dikterna i "Sviter" istället söker en form av klassicistisk balans.

Hyllningarna till trots kände den snart 40-åriga Lindegren att han började stelna som diktare, gissningsvis genom livets ständiga upprepningar och en påbörjan av bristande förmåga – som ett resultat av insikt om skrivandets möjliga omöjliga – att finna nya språkliga vägar. På detta sätt blev Lindegren, bland många andra, själv sin största kritiker.
Det tog nu sju år till nästa diktsamling "Vinteroffer" vilken utkom 1954 och blev Lindegrens fjärde och sista diktsamling.


"Vinteroffer" står även den, i Lindegrens poetiska universum, för en oprövad riktningsrörelse. Medan stoffet från många av dikterna i "Sviter" stod under inflytande av Paul Eluards diktning, är istället dikterna i "Vinteroffer" en rörelse riktad mot en annan fransk mästare: den store symbolisten Stéphane Mallarmé – vilket vid denna tidpunkt i Lindegrens liv känns logiskt.
Resultatet av Lindegrens lyriskt avmätta tankegångar märks tydligt i de mer slutna och dunkla dikterna i "Vinteroffer" och transformeras till en bild av den sökande diktaren vars strävan att uttrycka det aldrig tidigare sagda och med tiden följs utav ensamhet och isolering.

Jag citerar ur Litteraturbankens Lindegren-text, skriven av Sverker Göransson:
"Tydligare än någon annan av hans dikter visar 'Ikaros' på det som utgör något av dilemmat i en del av Lindegrens poesi: diktaren pressar språket mot det omöjliga, försöker uttrycka det som egentligen inte går att uttrycka. Den fulländade dikten kommer att innebära tystnad – eller som det heter i slutraderna: 'Verklighet störtad / utan Verklighet född'. Uttryckstvånget är för diktaren Lindegren nästan alltid större än meddelelsebehovet."
Appendix.

Till sist är det ändå just Lindegrens metaforer som utmärker honom och gör honom unik inom svensk modernism och till en arvtagare till Esaias Tegnér, eller kanske i ännu högre grad till gamla barockmästare som Johan Runius.
Avslutningsvis Erik Lindegrens tjugoandra sonett ur "mannen utan väg"

XXII

stilla som en brunn fylls rummet av dina drömmar
stort växer nattens frö i undanskymda händer

tryggt sover vid ditt hjärta förmultnandets löv
och vårens isglans bruten i din pannas prisma

smälter ned och fuktar dina rötter i din sol
och som en blindskrifts lovsång är din hud

en vek upprättelse at dagens hårda minne
men den som kämpade bland bränningar går in

bland stammarna i nattens drömda skog och ser
din sömn som späda gröna stjälkars minnes vård

och tidens droppar i den gångna dagens sköte
och rosenfönstret slår i vinden utan dofter

och havets blåa isfrihet fladdrar som en fana
och genom natten skimrar dina slutna ögonlock

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Långfredag

långfredagen har alltid fascinerat mig kyrkorna är tomma gud är borta en frånvaro som krossar tungt är tungt, konkret som världens smärta i döden är gud mer närvarande än i sin reella närvaro det är denna icke-närvaro ...

Av: Guido Zeccola | Utopiska geografier | 20 april, 2009

Sagorna ljuger så skönt!

Vad kan man inte göra för ett konungarike? Meningen finns där lysande, som om det fanns en saga bakom; en berättelse utan påtaglig verklighet. Ty i sagans värld får prinsen ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 28 augusti, 2013

Arkiv över idag

Efter tio minuter bärs en kvinna ut med bår. Jag vänder mig om och ser att ingen annan gör det. På den enorma duken strömmar tomma landskap, varpå blickar är ...

Av: Frida Sandström | Essäer om musik | 07 februari, 2014

Hymalaya

Milarepas sanger fra snøfjellet

Tiden hvor natur og ånd sto i felles ledtog mot forfengelighetens og grådighetens barbariske spill, er forbi. Joda, den finnes fremdeles i enkelte bortgjemte lommer her på kloden, men som ...

Av: Ivar Sagbakken | Essäer om religionen | 12 maj, 2016

Om det moderne. Del I

Innledning Artikkelen min bygger på følgende tese: at for de aller fleste begrepsord gjelder det at det ikke er helt opplagt/innlysende hva for betydning og mening de aktuelle begrepsordene har, eller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 november, 2011

Den gudomliga dialogen

”Skall äcklet över tomheten vara det enda av liv med vilket Du fyller tomheten?” Kraftfullt, direkt och avskalat riktas orden mot ett ”Du”; detta är början på en livslång dialog ...

Av: Mikael Palm | Essäer om religionen | 24 augusti, 2014

En stor opinionsbildare

Jag befann mig i Indien när jag strax före jul fick budskapet att Björn Fremer gått bort. Det kändes vemodigt, främst för att han var en god vän (som dessutom ...

Av: Bertil Falk | Övriga porträtt | 30 januari, 2014

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.

Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.