En krokig kolonn: templet tillägnat Hera på Samos. Foto: Patrik Klingborg

Till Kariens gränsland med Herodotos och två arkeologer

Drömmen om Karien är drömmen om det originalgrekiska, det ursprungliga och oförstörbara. Det som växte fram någonstans i Europa, eller åtminstone i dess närhet, och vars senare utveckling och utbredning ...

Av: Otto Linderborg | 03 juli, 2015
Resereportage

Farväl till kärleken: Beckett om tid och lycka

I Samuel Becketts I väntan på Godot finner vi ett odödligt uttryck för vad man skulle kunna kalla en av livets kanske största paradoxer (eller aporier): Livet är kort – ...

Av: Carl Magnus Juliusson | 28 februari, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Det slutna rummet

Vad skulle du ta med dig om du hamnade på en öde ö? En kniv, en radio, tändstickor eller kanske en yxa? De flesta skulle nog välja att ta med ...

Av: Mathias Jansson | 27 juni, 2013
Essäer om konst

Skriket

Skriket Skriket fanns i mänsklighetens begynnelse. Skrikande gick människan genom förtvivlan och fasa vare sig hon förde krig, älskade, föddes eller dog. Även djuren skriker. För den förhistoriska människan skrek också ...

Av: Guido Zeccola | 19 september, 2009
Essäer om musik

”Slagregnens år”, Crister Enander. Foto: Lotta Nylander. Heidruns Förlag 2016.

”Jag har inte hjärtat till vänster. Däremot hjärnan och kanske generna.”



Författaren och skriftställaren Crister Enander är välkänd, och ökänd, och åter aktuell nu med senaste boken ”Slagregnens år”. Med sin andra tankebok tillåter han sig att bli mer personlig med sina läsare och har gått med på en intervju för att tala om det väsentliga. 

Intervju: Crister Enander


"Vi röker ikapp och orden byts snabbt. Tempot är högt när vi talar med varandra. Växelkursen för åsikter är hög och det finns inga billiga genvägar. Ingen av oss ger sig lätt. Detta är en av mina bästa stunder."

Du har en lång karriär som författare och med en mycket omfattande utgivning, du går aldrig tillbaka och läser dina egna böcker – kan du hålla isär dem i huvudet?

– Nej. Jag läser inte mina egna böcker. Inte ännu i alla fall. Men visst kan det komma en dag då jag får lust att läsa någon av dem. Ja, i stort tror jag att jag kan hålla isär dem. Ofta har de olika tema.

Återkommande i dina böcker finns ändå vissa grundläggande tankar om litteratur och samhället, för att använda ditt ord skulle jag kalla det för delar av en inre kärna, kan du själv och dina läsare tycka att en del titlar hör ihop mer än andra?

– Jag anser ju att vissa hör samman mer än andra. Samtidigt står varje bok helt på egna ben. Det är viktigt. De inre sambanden är nog mest av vikt och betydelse för mig själv. Jag försöker ju idogt att finna former för att fortsätta att vara folkbildande. Vår tid med dess lättillgängliga "information" – som aldrig får sammanblandas med verklig kunskap – kräver andra sätt att dela med sig av allt det som samlats i minnet och på bokhyllorna än hur man förr ganska okomplicerat kunde skriva och förmedla kunskaper rakt upp och ner. Intresset var större. Och det fanns flera och i regel ideella organisationer som arbetade i folkbildningens tjänst där de i grupper läste böckerna, och inte sällan bjöd in författare till att tala om just det han eller hon skrivit om. Jag gick på Föreläsningsföreningen och Humanistiska Förbundet och lyssnade på föredrag när jag var tonåring.
     Mina senaste böcker hänger alla fyra samman genom att jag använder samma sätt att närma mig olika författare, samhällsföreteelser och egna grubblerier över såväl mitt eget liv som den svidande tid som är vår samtid. "Dagar vid Donau" avviker kanske mest, men ingår i samma kvartett som "Om natten ringer de döda", "I motstånd växer tanken" och den nya "Slagregnens år". Mellan den senaste och "Om natten ringer de döda" finns ett större gemensamt drag då jag valt att kalla dem för "tankeböcker". Och jag tillåter mig att vara personligare i dem.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

collage 660

 

Privat och personligt

Jag har uppfattat det som att du alltid varit mycket restriktiv med att hålla ditt privatliv utanför din verksamhet, men de senare åren har du långsamt öppnat upp mer och mer om dig själv. "Dagar vid Donau" som gavs ut förra året och senaste boken "Slagregnens år" är mycket innerliga, har det varit en svår process för dig att nå dit?

– Det är skillnad på privat och personligt. Det är olika nivåer, och olika inslag av vad som går eller inte går att berätta om man – som jag – vill upprätthålla gränslinjen. Privat är jag i princip aldrig. Däremot har jag utan tvekan blivit mer personlig i mina böcker. I viss mån har det inslaget ökat då så pass många läsare uttryckt uppskattning över de partier där jag så att säga talar i egen sak; där jag skildrar mitt eget liv och händelser ur det, och även delar med mig av mina funderingar och reflektioner. Samtidigt är det förhoppningsvis så att genom att berätta om egna erfarenheter tjänar jag som exempel. Ofta är det frågor eller fenomen som jag vill belysa genom att så ärligt och öppenhjärtigt jag förmår beskriva vad jag varit med om. Det har visat sig att läsare har kunnat känna igen och se sig själva i vad jag skriver. Tackmejlen har varit många – generande många. Självfallet tar jag intryck av det. Men samtidigt är det ju också så att jag letar mig fram – som alla andra – i livet. Så även i skrivandet.
     Det går aldrig att upphöra att ställa de verkligt avgörande frågorna till sig själv. Då stelnar själen. Då vissnar nyfikenheten. Allt stannar upp. Försoffning och passivitet – denna tilltagande "zombiefiering" vi lever mitt i som i en dålig – eller riktigt bra och spännande – skräckserie. Ingenting är mig nog mer främmande än att upphöra att ifrågasätta även mig själv och jag vägrar att stillatigande betrakta dessa soffpotatisar få mer och mer betydelse – den hållningen till livet skrämmer mig, djupt. Det är alltid de tysta, de som liknöjt tiger och inget gör, som låter mörkerkrafterna att ta över samhället.
     Att ta steget att vara personligare hänger säkerligen även till en del samman med en känsla av ett ökat mod – och tilltagande mognad – hos mig själv. Tidigare har jag valt att dölja mig bakom ett ganska kraftigt pansar. Men varför ska jag göra det? Vad finns det att förlora? Jag tror ju på att man ska leva ett transparant liv – som även Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre hävdade. Jag har ingenting att dölja, även om jag sannerligen är långt ifrån stolt över allt jag gjort. Men det som är gjort är som det är och jag skulle aldrig smussla med sanningen, även om jag inte berättar allt. Åtminstone inte ännu. Men jag rör mig mot en allt större tydlighet och öppenhet. Mina böcker verkar vinna på det – de får en dimension som gör dem rikare. Det förstår jag av reaktionerna.

Du har kontemplerat var gränsen går för en författares rätt att använda andra människors historier i sitt eget arbete. Hur tänker du själv kring gränsdragning under skrivandets gång?

– Jag är nog rätt hänsynslös därvidlag. Det måste man vara som författare. Mot personer nära mig är jag mer strikt och återhållen. Annars har hänsynstagandet börjat sprida sig med en hastighet och i en omfattning som könssjukdomar förr gjorde bland studenter. Ängslighet, försiktighet, ett konciliant tassande som mest av allt framstår som djupt frånstötande är visst dagens ideal även bland författare och intellektuella. Denna falskhet – jag kan inte se det som något annat än som masker, poser – handlar enbart om de skrivandes karriärer, deras längtan att få vara med vid de fina borden och få stipendier utan att behöva arbeta för dem – många tycks visst helst vilja slippa att skriva överhuvudtaget, verkar det som då man ser det på avstånd.
     Skrivandet är för mig ett ständigt pågående ordkrig om avgörande och väsentliga idéer och ideologier. Orden är av stor vikt; de formar tankarna och styr det sätt vi tolkar världen och alla händelser. Åsikter är inget man kan ta lätt på. Den övre medelklassen har under det senaste årtiondet – ja, det började ännu längre tillbaka – klivit fram på den arena som utgör kulturens. De står där och sprätter av självgodhet och tar med en fullkomlig självklarhet allt större utrymme.
     Högervridningen är idag stor, och jag ser ingen riktig motkraft. Det borde självfallet riskera att leda till förtvivlan och uppgivenhet. Jag blir bara förbannad. Heligt förbannad. Vreden måste användas konstruktivt. Därför skriver jag utan större hänsynstagande till enskildas ömma tår. Jag håller ju inte med dem. Jag anser dem vara medvetna fiender till folkflertalet.

     Ska jag då – hänsynsfullt – klappa dem medhårs? Icke!

     Vad gäller de som står mig nära är det andra avvägande som styr vad jag tillåter mig att skriva. Jag antar att det detta är vad din fråga egentligen berör. I skrivandet, i den ensamhet som omsluter den som skriver likt en skyddande kupa där endast orden existerar, finns en svårbeskrivlig frihet. Där finns inga spärrar eller hänsynstaganden. "Att ensam viska till det vita arket", som jag tror det var Strindberg formulerade det. Då är det svårt att skriva någonting annat än vad som man själv upplever som nödvändigt. Tankar och känslor tränger sig på. Då skriver jag även om de nära och kära på ett sätt de kanske inte uppskattar helt och hållet. Efteråt gör jag en del omformuleringar. Trots att jag inför skrivandet av "Slagregnens år" fick Lottas tillåtelse att skriva mer inträngande om henne och mina känslor känner jag en viss oro hur hon ska reagera när hon läser boken. Samtidigt är jag till professionen en intellektuell, och till min läggning en person som inte bara vill skildra sanningen utan utsmyckningar – jag måste med en form av nödvändighet framhärda. Jag vill inte ha lögner eller halvsanningar i mitt liv, ännu mindre vill jag se osanningar i mina böcker.

Din nya bok "Slagregnens år" är din andra tankebok som du kallar det, två ord jag skulle använda för att sammanfatta den är "rasande" och "innerlig". När du avslutade den, var det med en känsla av lättnad, att dina tankar och fokus höll hela vägen? Eller en tvekan inför, inte bara vad människor nära dig skulle komma att tycka om boken, utan även för att du delar ut så många personliga berättelser?

– De flesta överväganden sker ju i skrivögonblicket – vissa saker stryker jag sedan när jag läser igenom texten. Jag har frågat och i flera fall låtit de berörda att läsa vad jag skrivit.

Du är en person som sätter väldigt tydliga gränser gentemot andra, i "Slagregnens år" skulle jag säga att ibland uttrycker du dig rentutav brutalt. Om än utan intention, kan du tänka dig att du skrämmer bort människor som har genuina avsikter? Lägger du märke till, kan du läsa av, att andra kan tycka att det är väldigt svårt att leva upp till de krav du ställer på vänskapen med dig; att inte vara intellektuellt jämlika, inte intressanta nog, inte tillräckligt produktiva, skämmas för att de faktiskt tycker om att se på teve?

– De krav jag ställer på mig själv överför jag inte automatiskt på andra. Det är en viktig skillnad att formulera en generell kritik och den kritik som riktas mot enskilda människor. Jag hoppas sannerligen inte jag "skrämmer bort människor". Min förhoppning är den omvända. Jag vill att andra ska få ett rikare liv genom att frigöra sig från de bojor som håller dem fast. Jag vill inte minst dela med mig av läsandet stora glädje och betydelse.
     Det är en mängd onödiga krav som styr, som tagit över så mångas vardag. De är slavar under en tidsanda som är skrämmande i sin enögda jakt på inkomster och konsumtion av varor som laddas med prestige och därmed får en betydelse i enskildas liv som ting i grunde inte kan ha. Jag är privilegierad genom att jag får använda min tid på ett avsevärt friare sätt än de flesta. Däremot vill jag visa på att det finns andra sätt att hantera sitt liv. Ökad medvetenhet är i sig en befrielse, men medför också ett ansvar – som jag ser det.

Du sa att du var lite orolig för Lottas reaktion på det du skrivit om henne och er i den senaste boken; är det alltid så att inte ens Lotta får läsa dina manuskript utan vänta på tryckningen som vi andra?

– Hon ville inte. Annars läste hon förr alltid manus först av alla.

 

lundalivträd2 660

 

I förordet till din första bok "Den radikala jukeboxen" skriver du;
"Aktar man sig inte finns alltid risken – och den är stor – att man en morgon vaknar upp som en mjäkig pissliberal, med enbart läpparnas bekännelser kvar och en i benmärgen känd skräck för allt som bär doft av verklighet. Man vaknar upp förvandlad till en av alla de som försvinner in i tidens flyende flock."
Det var för tjugofyra år sedan, har du några farhågor om att vakna upp som mjäkig pissliberal?

– Nej. Jag är rätt övertygad om jag idag har en radikalare grundhållning än jag hade då. Så: Nej, jag vaknar inte upp som ömhudad och ängslig pissliberal. De finns väl förresten knappt ens kvar. Och nyliberalismen har dessutom raderat nästa varje ansats till en anständig socialliberalism? Jag har stor respekt för äldre tiders socialliberaler – och det finns några få kvar.

Bingo! Bingo!

Kapitlet "Bingo! Bingo!" förknippar jag som starkast med "Den radikala jukeboxen". Du var anställd på en bingohall – Biträdande Bingohallschef – och du började upptäcka vad du kallar för underklassen som inte fanns med i folkhemmet. Vilka var de här människorna och vad tror du satte dem utanför samhället?

– Jag hade upptäckt underklassen tidigare. Jag växte upp i en del av staden – alltså Jönköping – som i princip enbart var bebodd av arbetarklass och rätt nära dessa områden fanns det många familjer som inte ens var en del av arbetarklassen. Kjell Johansson har ju skrivit fantastiska och omskakade skildringar av hur det var att växa upp och leva bland dem som inte ens fick vara med och dela arbetarklassens villkor. De utstötta. Jag hade klasskamrater som kom från dessa de allra fattigaste och av många föraktade familjer.

Idag kan man inte gå in på en pizzeria utan att mötas av ett antal spelmaskiner och reklam för internetkasinon och andra spel går inte att undvika överhuvudtaget. Är det en rå utveckling av bingohallen där du såg människor fly från tristess, leda och ensamhet?

– Ja. Spelandet är – för att nu citera Marx rätt – "ett folkets opium". Detta att försöka hålla liv i en totalt orealistisk dröm om ett ekonomiskt rikt liv, att slippa ur fogdarnas klor, att en dag kunna lämna Kung Grottes kvarn äger en stark lockelse. Den är lätt att förstå – som dröm. Men allt handlar ytterst om att genom att sälja en dröm som aldrig förverkligas även denna månad lägga beslag på de fattigas sista kronor. Jag är – minst sagt – mycket kritisk till statsmaktens hanterande av detta medvetna och manipulerande pungslående av främst de fattigare i samhället. De rör ju sig om enorma summor pengar.

Du återkommer även i senare böcker till just den här tiden i ditt liv, var det något av en avgörande erfarenhet?

– Den inblick jag fick i många dessa människors liv var omskakande. Misären, den bedövande tristess som verkade genomsyra deras dagar, och den uppgivenheten inför livet och samhället de ofta utstrålade och gav uttryck för. Ja. Det var en viktig erfarenhet. Samtidigt är det ju de tidiga åren i tjugoårsåldern en avgörande period för de flesta. Världsbilden tar fast form, så att säga.

Budapestborna går till de många badhusen för att träffas och umgås berättar du i "Dagar vid Donau", om du jämför med Sverige, har våra samlingsplatser sålts och ersatts med fik?

– Jag tror att jag i boken skriver om vilken brist det är för samhället att det inte längre finns kvar områden där det inte är så dyrt att leva, där hyran inte är så hög – där standarden inte är den bästa. Den typen av områden har ju alltid varit grogrunden för nya tankar, nya impulser, nya konstriktningar. Idag är det i Sverige helt enkelt för dyrt att leva – ungdomar har knappt råd att flytta hemifrån.

Du är en berest person, har det varit en ovärderlig erfarenhet för att kunna se och analysera det svenska samhället, ser man ibland bättre på håll?

– Jämförelser och distans är viktiga för förståelse och analys. När vi kom tillbaka efter ett drygt halvår i Budapest blev det nästan en chock att upptäcka hur snabbt välfärden hade skalats bort under den förhållandevis korta perioden. Sedan dess ser jag helt klart tydligare det systematiska angreppet på vad som en gång kallades "den svenska modellen".

 

budapest 6 copy 73 660

 

Du är född på sextiotalet och i "Uppbrottstider" skriver du 1994; "Inte valde mina klasskamrater liv! [...] Vi var helt enkelt födda till att bli lydig, duglig och effektiv arbetskraft." Nu 2016 skriver du i "Slagregnens år" att; "Sveket är stort: förräderiet monumentalt. Och det följer slaviskt klassgränserna." Har Sverige trampat femtio år tillbaka i tiden, till samma utsållning?

– Samhället har tagit en utveckling som få nog trodde ens var möjlig. Den allt vanligare bristen på solidaritet och förståelse, den systematiska utarmningen av den sociala välfärden har fört oss in i en skrämmande kräftgång. Vi lever idag i ett land där människor faktiskt svälter. Vi lever i ett mycket rikt land där många verkar finna det acceptabelt att sjuka, fattiga, barn och ensamstående föräldrar lider. Jag förstår inte hur andra kan acceptera det.

Makt är ett farligt gift

Genomgående i din litterära verksamhet finns ett stort politikerförakt, i "Slagregnens år" hävdar du till och med att Sverige inte längre är en regelrätt demokrati. Hur samverkar de här krafterna och vad ser du som konsekvens?

– Jag ser det inte som politikerförakt. Det jag känner förakt inför är makthavare som inte kan hantera den makt de fått till låns att förvalta. Makt är ett farligt gift. Och uppenbarligen tål människor detta gift olika. Väldig få tål det.

"Den radikala jukeboxen" skriver du;

"'Radikalismen' har istället blivit en del av den officiella och offentliga strukturen. Upproret har blivit permanent i en helt annan mening än vad Trotskij en gång tänkte. Det har blivit en institution. Därmed en lögn. En radikalism utan innehåll."

Det här var i början på nittiotalet, har det sedan dess återfötts ens en ansats till uppror i det svenska samhället?

– Dessvärre inte. Vad jag skrev då har ju blivit ännu tydligare sedan dess. Kanske kan man kalla det för en form av åsiktsterror, ett monopol på de "rätta" ståndpunkterna som råder just denna vecka. Det är en radikalism utan udd, utan verklig substans. Tomma gester i luften.

 

9789171230324 200x den radikala jukeboxen

 

Du var redaktör tillsammans med Lars Ahlbom för samlingen "Det är du själv som bestämmer!" med texter i urval av Sven Delblanc, som jag minns det spridda över hela tre decennier. I "Slagregnens år" öppnar du själv upp för en märklig avvägning;

"Sven Delblanc återkommer alltid. Jag var dumdristig nog att försöka undvika honom i den här boken. Men han är för stor. Han är för nära. Han är alltför betydelsefull och framförallt alldeles för angelägen i vår egen samtid för att jag inte ska framhålla och påminna om hans rika och mångbottnade författarskap."

Den självklara frågan är varför försökte du ens att utesluta Delblanc i den nya boken?

– Jag har skrivit om honom flera gånger. Det var anledningen till tvekan inför att återigen ta upp Delblancs författarskap. Men jag framhärdade. Det är jag nöjd med idag.

Du träffade Jan Myrdal i början av åttiotalet och du skriver att han visste direkt vad du var för typ; " Osäker akademiker i början på sin karriär, en stackars liten skit som börjat ansättas av tvivel."

– Det var en självironisk kommentar.

I "Skiftande speglar" berättar du att du inte skrev ut den intervjun förrän flera år senare, varför?

– Problemet – anställd forskare eller fri intellektuell – vilket mina frågor till Sven-Eric Liedman och Jan Myrdal tog upp handlade ju egentligen, insåg jag rätt snart, om vilka val jag själv skulle göra. Skulle jag stanna kvar på universitetet och göra "karriär" eller skulle jag – vilket jag självfallet helst ville – våga språnget och försöka leva på min penna, att bli en fri intellektuell på allvar? Det gick ju - upptäckte jag rätt snart. Senare, efter att jag gjort mitt val, gick det lätt att skriva ut de två intervjuerna.

Vidare menar du också att du upptäckte att det fanns två sidor av Myrdal, den verklige och offentlighetens bild; "Idag, i den enögda marknadsekonomins berusade dans kring guldkalven, ska han helst fördömas och förnekas. Han ska ställas fram som ett skrämmande skelett ur vänsterns välreglade garderob."

– Du har missförstått, eller rättare kopplat ihop två olika citat. De två sidorna hos Myrdal jag skriver om rör personen – smått blyg, vänlig, omtänksam, lätt att föra viktiga diskussioner med; och den offentliga rollen han kliver in i – den självsäkre och övertygande. Jag tycker dessutom att behandlingen av Myrdal är under all kritik – och det hänger självfallet samman med den tid av starka högervindar som vi upplever just nu. Hans litterära verk är rikt – ett av de viktigaste under förra seklets andra hälft fram till idag. Hans insats som författare är betydande. Och jag tror dessutom inte att egentligen någon, som läst honom (vilket verkar vara ett försvinnande fåtal av dem som gormar högst) kan säga emot mig på den punkten med bevarad trovärdighet. Och det enda man får höra i debatten är några lösryckta rader ur några gamla artiklar. Det finns flera frågor och ställningstagande där jag inte håller med Myrdal. Men jag vet ingen intellektuell – varken levande eller död – vars samtliga åsikter och värderingar jag delar helt och fullt.

I "Relief" citerar du P O. Enquist som i Folket i Bild skriver om 90-talet och drömmen om en exakthet som inte stämmer. De sista två meningarna får mig att tänka på ditt arbete; "Det är nog så: en liten skitdetalj fattas alltid i exaktheten, resten är möda och förvirring. Plus insikten att man inte bör ge upp." Kan man säga att ditt författarskap är liknande, att du ständigt söker efter en exakthet och försöker röja bort allt bråte som döljer det viktiga?

– Jag kan inte på något sätt göra en jämförelse mellan mitt skrivande och P O. Enquists. Däremot var jag ofantligt glad när jag fick Enquist att delta i den serien där den texten ingår.

I "Slagregnens år" skriver du; "Sigmund Freud har format vårt medvetande på ett sätt som ytterst få – vid sidan av Einstein och Marx – har förmått att göra." Är du medveten om hur provokativt bara namnen Freud och Marx tycks vara idag?

– Det är tragiskt.

Någon aning om varför?

– Vi lever i en starkt högervriden tid. Då blir radikala tänkare symboler. Vad de skrivit blir i grunden ointressant. De tongivande – de nyttiga idioterna – sätter en stämpel på vissa tänkare och författare. Och alltför många nöjer sig med att acceptera deras åsikter. Böckerna blir då lästa av alltför få.

 

collage 2 660

 

Från "Den radikala jukeboxen" och framåt använder du ofta liknelser från Dante Alighieris verk, - Delblanc gick över Skärseldens berg, Lars Forssell genomgick en infernotid -, är det medvetet att Dante blir som en måttstock du sammanfogar med de mest betydelsefulla författarskap du omger dig med?

– Jag återvänder alltid till Dante, och att han då även återkommer i det jag skriver är rätt givet. Rikedomen i hans verk är outtömlig verkar det som. Varje gång jag läser honom hittar jag nya detaljer och tankar som jag missat tidigare. "Den Gudomliga Komedin" är ett verk som ger såväl intellekt som själen näring.

Rose-Marie 

Rose-Marie heter en kvinnan som du skriver om både i "Hat & bläck" och "Slagregnens år", jag ser henne som viktig helt i sin egen rätt som individ men också att hon representerar en stor grupp människor som uteslutits från samhället. Kan du berätta lite om henne?

– Jag träffade henne första gången i Kungshuset – som ligger mitt i Lundagård. Hon läste filosofi då. Det började snart märkas att hon var på väg in i en psykos. Jag skriver ju om hur jag en gång fann henne stående i hörnet av en korridor. Hon hade gråtit. Jag försökte nå fram till henne. Det tog rätt lång tid – ett par timmar. Till slut samlade hon sig och vi var några som hjälpte henne hem. Detta hände fler än en gång att jag stötte på henne i Kungshuset. Jag var ofta en av de första som kom till institutionen. Sedan blev hon inlagd. Jag märkte det genom att hon inte längre dök upp på.

Vet hon om att du skrivit om henne?

– Ja. Jag har berättat det för henne. Men hon minns det nog inte. Hennes minne är minst sagt nyckfullt.

Du har redan från tidig ålder träffat många människor som lidit av psykiska sjukdomar. Schizofreni, självmord, psykoser, depressioner, delirium, beroendesjukdomar – du skriver i "Slagregnens år" att Sveriges trovärdighet brast och du såg de sjuka dö, vad var vändningen i samhället?

– Jag ser beslutet att omorganisera mentalvården som ett medvetet mord på ett stort antal människor. Det går inte att se på något annat sätt. Ekonomiska besparingar i vården var viktigare än människorna som behövde vården. Det är en skamfläck i den moderna svenska historien. Jag skakar av ilska bara jag tänker på det. Denna cynism! Detta förakt för svaghet och medborgarnas behov.

"Det var en torsdag. Marsvädret var opålitligt även om solen tittade fram mellan de rätt mörka molnen. Denna alldeles vanliga torsdag, den 24 mars 1994, kom livet att drastiskt förändras för flera tusen medborgare. Till regeringen överlämnade Carl Bildt och Bo Könberg förslag till en proposition: 1993/94:218 – 'Psykiskt stördas villkor'. Och bland de närvarande vid regeringssammanträdet fanns statsminister Bildt, statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, af Ugglas, Dinkelspiel, Wibble, Björck, Könberg, Lundgren, Unckel, P. Westerberg. De antog med acklamation förslaget och propositionen lades fram för Riksdagen där den klubbades igenom. Vad tänkte de där vid det ovala bordet under regeringssammanträdet? Hur många tankar gick till de psykiskt sjuka, deras totalt förändrade framtid? De brister och outhärdliga besvär som detta beslut ovillkorligen skulle leda till?
     Hur fungerar den omänskliga makten, vad rör sig bakom dessa stelnade hårda masker när de lika kallsinnigt som kallblodigt klubbar igenom ett bokstavligt talat livsavgörande beslut som alla kring bordet med full säkerhet vet att det kommer att leda till mänskligt lidanden och svåra umbärande, till växande misär, vanskötsel och – till slut – till en rad av onödiga och förtidiga dödsfall?"

"Programmatisk optimist"

"Hat & Bläck", skriven tillsammans med Kristian Lundberg, blev din andra bok i form av brevväxling. Ni är nära vänner, till och med bästa vänner, skulle du säga att det finns risker med sådan närhet, att ens skrivande blir tamt eller med mest invanda tankar?

– Vi är nog för mycket ensamvargar för det.

Du har en intressant åsikt om att för tjugo, trettio år sedan bröts, som du kallar det, en närapå tusenårig tanketradition. Vad hände och vad gick förlorat?

– Framtidstron. Jag måste få hänvisa till vad jag skriver om det – du kan väl ha vänligheten att skriva var resonemanget finns, då skulle jag bli tacksam.
     Jag börjar få en stark känsla av att jag genomgår ett svårt och strängt läxförhör som handlar om vad jag skrivit i mina böcker. Samtidigt blir jag oerhört hedrad – och generad – över att bli intervjuad av någon som läst mig så noggrant.

Det är i ditt sista brev till Kristian där du talar om hur upplysningens stora arv, framstegstanken kallar du det, att sträva efter kunskap och att genom förnuft och omdöme kan man förändra världen. Framtidstron, som sagt, tycks du trots allt lyckas att hålla dig fast vid. Jag tänker att idag finns ett utbrett kortsiktigt tänkande om just framtiden; en del människor lever så svårt att de inte ens kan föreställa sig en framtid, många människor tar sig inte – eller har inte – tid att reflektera om framtiden. Men du är en "programmatisk optimist" ändå, vad förlitar du dig på?

– Människans inneboende förmåga att inte acceptera orättvisor, förtryck, lidande. I den tid som är vår samtid där kapitalismen tagit ett stort kliv framåt och lyckas ockupera allas våra liv ända in i sängkammaren måste en dag insikterna börja sprida sig. Människor är inte dumma. Vi kan luras, vi kan manipuleras – men bara till en viss gräns. Jag är övertygad om att det finns en kritisk punkt. När vi når den har jag dock ingen aning om.

I flera av dina senare böcker reflekterar du kring skuld. Du berättar om att redan som ung kände du moralisk skuld för att ha växt upp inom ett välstånd som du säger har haft sitt pris. Du uttrycker också en känsla av egen skuld för Sveriges flata agerande gentemot Tredje riket, trots att du inte ens var född vid den här tiden. Är skuld ett ställningstagande?

– Skuld är nog inget ställningstagande, men däremot ett resultat av en hållning, av ställningstagandet för solidaritet och jämlikhet.

En annan person som du berättar om, Alfons, kommer mig själv nära för jag har träffat många andra människor som det svenska samhället, - folk som system -, behandlar på samma vis med sina stängda dörrar. Vad berättade Alfons för dig en dag om den rasism han möts med?

– Att han inte blivit hembjuden till en enda svensk på evigheter: "Vet du att det är över femton år sedan jag var hemma hos någon svensk?" frågade han mig. "Ja, förutom hos dig, men du räknas inte." Det var ett ögonblick som skalade av många illusioner.

 

I dag är du kanske mest känd som författare och litteraturkritiker men du arbetade också länge som journalist, du har beskrivit det som att du ett tag levde i en kappsäck. Det är en stark kontrast jämfört med din arbetsplats idag, känns det som ett avlägset liv vid det här laget?

– Nej. Journalist har jag aldrig varit. Däremot har jag intervjuat många författare. De få utflykter jag gjort in på journalistikens område har alltid haft sin upprinnelse i litteraturen eller entydigt politiska resonemang. Därför lyckades Unni Drougge – som drev "Magazin April" och senare "Slitz" – att få mig till att ställa mig och tigga i tunnelbanan.

I "Om natten ringer de döda" säger du att "frihet från lojaliteter är nödvändigt", vad betyder det?

– Att inte ha bindningar att ta hänsyn till. Jag skulle till exempel aldrig gå med i ett politiskt parti.

Kan du minnas första gången du med säkerhet kunde säga till dig själv; "Nu är jag författare"?

– Nej. Anledningen är enkel: den dagen har ännu inte kommit. Jag har mycket svårt att sätta etiketten författare på mig själv. När jag får frågan vad jag sysslar med svarar jag luddigt och småmumlande: "Jag skriver." Klassmärket sitter inbränt i mig – som så många andra.

Eftersom du skriver i din nya bok om Elias Canettis "Party under blitzen" tycker jag att det finns intressanta likheter med er som personer. Canetti berättar om sin tid i London; "För åtskilliga människor blev jag någon sorts mani om de inte kunde motstå." Du har också den här erfarenheten, människor fjäskar och vill vara vän med Enander – den berömde författaren och inte personen. "Ibland undrar jag om dessa människor, varav inte så få anser att de känner mig, är förmögna att ens för en kort stund kliva ut ur sina snäva, begränsande och inte så litet inskränkta privatsfärer?", skriver du. Är det en riktig jämförelse, att många människor har en fixering av att associeras med dig?

– Återigen. Jag kan inte göra den sortens jämförelser. Men visst blir jag störd av att det finns människor som vill vara bekanta mer mig enbart för att jag skriver.

"De kunde smälta vad som helst, men att ta saken under allvarligt övervägande skulle däremot bli alltför tidsödande. Tiden är dyrbar, och man saluför den till ett högt pris.", skrev Canetti. Även i "Om natten ringer de döda" ger du en smocka åt dem som saknar allvar och försöker, enligt mig, fuska sig fram till dig;

"Syftet med detta beröm har ingenting med min verksamhet att göra eller med vad jag skriver, utan berör endast min person. Jag ska ta åt mig av det tomma smickret."

Hur känner du inför att jag jämför dig, din litteratur och person, med tankar och erfarenheter Canetti fann?

– Generad så det isar i tänderna.

 

Enander 660

 

Varför skriver du aldrig om musik i dina böcker eller artiklar?

– Det är förvånansvärt enkelt att svara på, även om det inte är riktigt sant. Det finns texter som jag skrivit där musikvalet spelar en central roll. Men i stort har du rätt. Anledningen är att jag – som den kombination av intellektuell och brödskrivare jag är – förvandlar det mesta jag upplever, ser, läser och händelser som berör till ord. Jag måste ha ett område, en fristad, som jag kan känna är min och bara min. Den funktionen fyller musiken – särskilt den klassiska. När jag sitter vid skrivbordet spelar jag alltid musik, en sorts totalt anarkistisk blandning. Musiken ska vara av sådan natur att jag tycker att den är bra av någon anledning, men den får inte äga den kraft som den stora musiken besitter. Då kan jag inte skriva. Jag förlorar fokus och upptäcker plötsligt att jag suttit och lyssnat en lång stund. Skrivandet och Berlioz är inte två storheter som förmår samsas i mitt huvud, eller: recensioner trivs inte med Mahler. Däremot sätter jag gärna på en symfoni, eller något annat som kräver att man lyssnar uppmärksamt, när jag skrivit klart för dagen, tar en nybryggd mugg med Mollbergs kaffe och låter mig omslutas och dras med av den enorma skönhet, dramatiken, känslorikedomen som musiken rymmer. Jag lärde mig att umgås med klassisk musik i tonåren. Efter nattsändningen av "Hemma hos Kjell Alinge och Janne Forssell" följde alltid reprisen av Sten Frykbergs "Önskekonserten". Den lyssnade jag på så gott som varje vecka – mitt i natten, ensam i mitt rum. En tidigare totalt okänd värld öppnade sig. Sedan började jag lyssna på mer klassisk musik på Stadsbiblioteket. Bakom de bord man fick sitta och lyssna stod de stora musiklexikonen – Sohlmans till exempel. Så jag passade då på att samtidigt läsa om det musikstycke jag lyssnade på och om dess kompositör.

Vilken är den senaste skivan du köpt?

– Jag minns inte. Där är jag, som så många miljoner människor med mig, ett offer för teknikens bekvämlighet. Jag har Spotify och betalar månadsavgift så jag har tillgång till det mesta. Dessutom har jag sedan tidigare den klassiska musik som jag håller högst på CD. Inköpta för rätt stora summor om jag blickar bort mot hyllan med de allt dammigare gamla CD-skivorna.

Du säger att du såg universitetet förändras och att kunskap sattes åt sidan. Din sista uppsats, om professor Jakob Fredrik Neikter, för högre seminariet i idé- och lärdomshistoria fick en originell inledning. Varför presenterade du "att-sitta-still-på-röven-och-läsa-metoden"?

– Den ersattes med tomma teorier. Kunskapsnivån på många av dagens högskolor är skrämmande låg.

Jag hittade några av dina böcker på ett universitetsbibliotek och kunde inte låta bli att le, med tanke på alla års svidande kritik du utdelat mot lärosäten kan det inte kännas åtminstone en smula ironiskt? Rentutav revansch kanske?

– Det var kul att få veta. Böcker är farliga. Någon kan komma på idén att läsa dem.

"Öppna samtal och kärlek"

"Slagregnens år" handlar mycket om tid, om att ägna livet åt det väsentliga, och att ha kontroll; "Tålamod äger jag föga. Väntan får mig att vrida mig som av inre plågor vilka jag förmår dölja dåligt. Livet är kort." Vår intervju har av olika anledningar dragit ut mycket på tiden, har det varit svårt för dig att hålla irritation och rastlöshet i schack?

– Ja. Men samtidigt är jag – åtminstone i mina egna ögon – en rätt tolerant människa. Jag har ett stort mått av överseende. Mitt bristande tålamod är i grunden mitt problem. Dessutom tror jag att det är mycket klassbetingat. Arbetet ska bli gjort.

Du har ett mycket skickligt sätt att porträttera människor, jag tycker ofta att behållningen som läsare ligger i att du skalar bort bilden av personen och ersätter det med samtal. Ett av dina många porträtt är mycket speciellt, det skildrar inte en författare utan den ende som jag tror kan vara lika kaxig som dig om det behövs; din dotter Linn. I "I motstånd växer tanken" kallar du kapitlet om henne för "Öppna samtal och kärlek";

"Vi röker ikapp och orden byts snabbt. Tempot är högt när vi talar med varandra. Växelkursen för åsikter är hög och det finns inga billiga genvägar. Ingen av oss ger sig lätt. Detta är en av mina bästa stunder."

 

Linn 55 660

 

Var det enkelt för dig att välja att skriva om Linn, att berätta om delar av hennes liv så offentligt?

– Tack! Det var lätt att skriva om Linn. Och hon läste självfallet texten i manus.

I "Slagregnens år" skriver du att hennes betydelse som vän inte längre går att överskatta, vad har ändrats?

– Vi har blivit mognare, och fördjupat vänskapen.

"Men så tar hon mig alltid, oreserverat, för den jag är. Hon förväntar sig just det: att jag är mig själv", hur tror du att hon skulle beskriva dig? Hur skulle kärnan i hennes porträtt av dig se ut?

– Envis men snäll.

 

13874657 10154452127962375 914402848 n 660

 


Jag tänker att Linn ska få avsluta vår intervju med samma fråga; hur ser du på Crister?

– Jag skulle nog beskriva honom ungefär på samma sätt som han tror. Snäll, omtänksam och viljestark.

Jag vet att han alltid finns där för mig. Och han kan väldigt mycket om många saker.

 

 

 

Foto: Lotta Nylander, Linn Lucia Nylander Widell, privata bilder och respektive förlag.


Bibliografi i urval

Den radikala jukeboxen. Hägglunds Förlag: 1992.
Uppbrottstider: en brevväxling om det rämnande folkhemmet. Hägglunds Förlag: 1994.
Relief författarporträtt. Legus: 1995.
Det är du själv som bestämmer!: politik, samtidskritik och litteraturdebatt från tre decennier. Bokförlaget h:ström - Text & Kultur: 2009.
Skiftande speglar: essäer & porträtt. Bokförlaget h:ström - Text & Kultur: 2011.
Hat & Bläck Hat: en dialog om klasshat, litteratur och människans värde. Bokförlaget h:ström - Text & Kultur: 2013.
Om natten ringer de döda: tankebok. Heidruns Förlag: 2014.
I motstånd växer tanken: från Klara Johanson till Simone de Beauvoir. Heidruns Förlag: 2015.
Dagar vid Donau: författare nära Europas hjärta. Carlsson Bokförlag: 2015.
Slagregnens år. Heidruns Förlag: 2016.

Linda Bönström

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Farväl till kärleken: Beckett om tid och lycka

I Samuel Becketts I väntan på Godot finner vi ett odödligt uttryck för vad man skulle kunna kalla en av livets kanske största paradoxer (eller aporier): Livet är kort – ...

Av: Carl Magnus Juliusson | Essäer om litteratur & böcker | 28 februari, 2013

Bandyspel med början i Habo - en personlig bandyhistoria

 Habo och bandy  En ung man som under tonårstid växte upp i Habo under femtiotalet kunde inte undvika att delta i ett fostrande bandyspel. Att leka med ”det röda nystanet” var ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer | 12 augusti, 2014

Simon O. Pettersson: Diatriber i aftonsolsken

Simon O. Pettersson – Fil. kand. i tyska. En mångfrestare på humanismens område. Skriver skönlitterärt, för att han där kan få utlopp för sådant som inte ryms – eller bör ...

Av: Simon O. Pettersson | Utopiska geografier | 28 januari, 2013

Spindlar i konsten

Den spanska konstnären Diego Velázquez målade 1657 Las Hilanderas en målning som föreställer några kvinnor med spinnrock arbetande i en gobelängfabrik. Tavlan har också tolkats som en illustration till en ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 30 juni, 2014

Diversity in the definitions of truth

Rig Veda 1.164.46c states as an axiom, "Truth is one; the wise call it by many names." Is this the plain narration of a fact, or a meta-narrative, which engages ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 07 november, 2014

Från Cornelis till Gud. En intervju med Louise Hoffsten

Bjõrn Augustson intervjuar sångerskan och kompositören Louise Hoffsten Under din skoltid var du först trummis i punkbandet Mer Kött för att sedan bli sångerska i bandet Dyzenteri, hur minns du den ...

Av: Bjõrn Augustson | Musikens porträtt | 07 augusti, 2012

I väntan på år 2012

 Percival om Rimbaud, profetior, och solmedvetenhet  Så vitt jag förstår är världen en ofödd historia, visserligen född men ändå ofödd. Vår värld är uppfylld av en mänsklighet som troligen ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 22 juni, 2008

Snabbmaten, prinsessan Anna von Hausswolff och Konono N°1

Festivalen Way Out West är inne på sitt tredje år och jag har haft nöjet att vara med hela vägen. Även i år är jag imponerad av arrangemanget på den ...

Av: Lena Lidén | Kulturreportage | 18 augusti, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts