Det syns inte om man inte ser det

Synen, omsorgen, om de psykiskt sjuka i det här landet har inte direkt varit en framgångssaga men när jag i september får veta genom kvällsnyheterna på teve att fyra personer ...

Av: Linda Bönström | 19 oktober, 2011
Gästkrönikör

Mikroprosa av calle flognman

molnen tätnar talar med läpplös rörelse skiftande färger. sjunker.

Av: Calle Flognman | 18 Maj, 2016
Utopiska geografier

Romantiken. Thekla Knös och konsten att förgylla vardagen

Romantiken är ett dimmigt begrepp som ligger nära ordet nostalgi. Ordet förknippar vi ofta med förälskelse, starka känslor, svärmeri. Det kan även ha en nedsättande klang och blir då liktydigt ...

Av: Lena Månsson | 30 augusti, 2012
Övriga porträtt

Tankar kring Marmorklipporna

Ernst Jünger gjorde sin debut som författare redan 1929 med krigsskildringen I stålstormen, och levde och verkade ända fram till 1998. Hans skrivande präglas genomgående av en distanserad hållning till ...

Av: Tobias Harding | 17 december, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Kafka i Frankfurt



utrikes_kafka.jpg
 Nuria Amat

Det finns få saker som är mer stimulerande för en god författare än att bli ifrågasatt, ignorerad eller förskjuten i sitt eget land. Ibland tänker jag mig att exilen, klostret, cellen eller öknen uppfanns i syfte att författarna skulle kunna försvara sig mot den sociala, litterära och lingvistiska politikens hantverk och bedrägligheter. 

Var Franz Kafka, som föddes i Prag, som talade och skrev på tjeckiska privat, och som hade valt tyskan som sitt litterära språk, en tjeckisk eller en tysk författare? Han var en man med kluven identitet, likt så många andra författare i dagens litterära landskap.

Hans speciella och kvävande intima värld var fullständigt tjeckisk, i motsats till det tyska romanspråket, vars tankeklarhet och rigorösa berättarkonst förförde honom. Dessutom var Kafka naturligtvis jude, och sålunda, i Prag, en tjeckisk jude som uttryckte sig på tyska, och därmed dubbelt isolerad: en jude bland tyskar och en tysk bland tjecker. Som han själv skrev kände han sig alltid som om han levde i ett ”socialt och språkligt getto med osynliga murar”. Och vare sig hans död eller hans eviga berömmelse lyckades få hans landsmän att upphöra landsförvisa honom.

För sex år sedan sade Marta Zelezná, från Franz Kafkasällskapet, till BBC att staden ”har ett ambivalent förhållande till sin mest berömde författare. Han uppfattas inte som ’vår författare’ därför att han var jude och skrev på tyska”. Och enligt hans biograf, N. Murray, ”finns hans namn inte med i den tjeckiska upplagan av Vem är vem i historien. Och, vilket är än mer graverande, hans samlade verk har inte publicerats på tjeckiska förrän nu (2006)”. Är Kafka alltså en tysk författare från Prag? Vad i helsicke ska de nya nationalistiska regeringarna med sina nya normer och sin benägenhet för renlärighet och etiketter, våga sig på att kalla honom för? Jag tvivlar på att Kafka någonsin frågade sig varför han som var tjeck och talade tjeckiska flytande skrev sina böcker på tyska. Och, än värre, om jag nu tvingas gå till botten med det: ska de för alltid stänga in honom i den ena eller andra kulturen? Var han mer jude än tjeck, mer tysk än jude? Det var unika språkliga omständigheter som formade det speciella uttrycket för Prags kosmopolitism. Som Ripellino säger i sin Praga Mágica var tjeckiskan förmögen att ta till sig ett myller av tyska idiomatiska uttryck, och omvänt, trots alla nedsättande vinkar från renlärighetsivrande charlataner kan ”en germanism idag ofta vara mer tjeckisk än en fras på gammaltjeckiska”.

Prag, precis som dagens Barcelona och en mängd andra mångkulturella europeiska städer, var en tummelplats för skilda och bjudande kulturer, med en mångfald av talanger, språk och perspektiv. Prags universitet, ett av Europas äldsta, var uppdelat i två fakulteter: en tjeckisk och en tysk, och de nationalistiska känslorna präglade bägge. Möjligen i syfte att fly från den reduktionistiska klaustrofobin gick Kafka med i en läsklubb för tyska studenter som hade ett utomordentligt bibliotek. Men tjeckiskan fortsatte att vara hans känslomässiga språk och det språk han talade med sina nära, (han bad sin älskade Milena att skriva till honom på tjeckiska därför att hennes ord på det viset nådde längre in i honom), han talade en elegant och litterär tjeckiska samtidigt som han lät sin litteratur födas och växa i ett språk han tvingades erövra varje dag.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kafkas osäkerhet i bruket av syntax och vokabulär är välkänd, liksom hur detta motstånd befruktade hans litterära geni. För att uttrycka sig enkelt, använde han sig av sitt tillstånd, sin situation som tysk pragbo för att skriva ett unikt, precist, levande och högst personligt språk. Låt oss tänka oss att Kafka hade fötts i Katalonien och hade läst tidningar från Barcelona, och att han hade umgåtts med personer som var lika tvåspråkiga som han själv. Samt att han hade skrivit en genial och oefterhärmlig barcelona-spanska. Han skulle ha pratat katalanska (tjeckiska) och han skulle ha intresserat sig mycket för det katalanska (tjeckiska) språket och kulturen. Vid hans grundskola fanns en skylt med följande uppmaning: En tjeckisk skola för ett tjeckiskt barn. Men han stördes också av de tyska pragbornas manér eftersom de, som Wagenbach påpekar, talade ”en uppblåst tyska, retorisk och stängd”. En kritiker vågade understryka att Prags författare för sin del ”ägnade sig mest (mer) åt att rädda språket, och förföll till en litterär frenesi, men resultatet blev att de pudrade och sminkade upp den lilla världen”.

Det är uppenbart att Kafka, även av dessa skäl, inte kände sig väl till mods i Prag. Han älskade Prag lika mycket som han hatade staden, vilket hans romaner bär magnifik vittnesbörd om. Han uppfattade den som provinsiell. Och trots det skulle vare sig författarens liv eller hans verk vara detsamma utan stadens egenhet, en stad som sedan dess varit Kafkas. För hur illa det än berör en del tjecker kommer den magiska staden aldrig att kunna skilja sig från närvaron av dess ”landsförvisade” författare. Föreställ er således vilket oerhört dilemma det skulle bli för historien och för den ”avregistrerade” författarens liv och verk, om man skulle diskutera om Kafka katalansk/spansk eller tjeck/tysk skulle närvara eller uteslutas från bokmässan i Frankfurt år 2007, till vilken Katalonien särskilt bjöds in som ett hyllat land.

Om de högt uppsatta patrioterna hade infunnit sig för att tvinga fram en ordning där allt som på Kafkas tid skrevs på tyska/kastilianska inte hade rätt att vara en del av tjeckisk/katalansk kultur och borde diskrimineras.

Vad påminner pålagor styrda av geografisk tillhörighet om? Jag frågar mig om Tyskland, som haft vänligheten att inbjuda den katalansk-barcelonesiska Kafka, helt och hållet känner till den verklighet som består av den enorma rikedom och kultur som kommer från den dubbla eller mångfaldiga katalanska kulturen, med de minst två språk som talas och skrivs, och som lyckligtvis också blandas med varandra.

På samma sätt som man inte kan tänka sig Prag utan Kafka, kan man inte heller tänka sig Barcelona utan sin tvåspråkiga kultur. Det är ett välkänt faktum att politikerns roll är att manipulera med lögner och författarens att upprätta sanningar. Och om vi skulle följa direktiven från de politiker och tjänstemän som bjudits in till Frankfurt, vore det då rimligt att den regering som ska föreställa representera Kafka, ska bestämma att han i sin egenskap av författare ”utan vare sig fädernesland eller ett eget språk som kan definieras av de kulturella subventionernas beslutsfattare” borde avvisas tillsammans med en lista över alla småkafka, lika avvikande som den förste? Vad skulle Frankfurt säga om någon tog sig för att beskriva den tvåspråkige författaren Franz Kafka som olämplig, onaturlig och avvikande? Och, vilket är viktigare, vad skulle Kafka säga? Han skulle återigen beordra att hans böcker förvandlades till aska. Och jag fruktar att hans bön denna gång skulle hörsammas.

Nuria Amat
översättning Anders Forsberg

Ur arkivet

view_module reorder
Tommy Åberg

Denna gubbsjuka

En gång en intervju i SVT. Reportern frågar Lars Forsell hur han upplevde sitt åldrande. Han blev tyst en stund. - Man blir gubbsjuk, svarade han motvilligt, lite plågat. Den ...

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 08 december, 2017

Lars Huldén foto CC BY SA 3.0

Lars Huldén – in memoriam

Hedersmannen, skalden och österbottningen Lars Huldén har lämnat det jordiska, drygt 90 år gammal. Förutom egna dikter, språkvetenskapliga och litterära verk, översatte han och sonen Mats det finska nationaleposet Kalevala ...

Av: Bengt Berg | Litteraturens porträtt | 12 oktober, 2016

Vi köper väl en julvört då!

När blev vi så förbannade på högtider? De där som kommer och går, år efter år, som ska delas med nära och kära och bringa glädje och liv även till ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 29 december, 2011

Feminism - befrielse eller tvångströja?

Eftertankar kring 8e mars, internationella kvinnodagenVärlden är full av tvångströjor. Är det bara att välja? Roma, du som tog vår frihet för att ge oss skydd och värn – nu, var ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer | 11 mars, 2014

Distributionssvårigheter har gjort att den officiella premiären av Green Inferno är uppskjuten.

Kannibalmyten som kolonial skrämselsaga

Hollywood återanvänder succérecept som aldrig förr. Med anledning av Eli Roths nya, ännu inte släppta kannibalfilm "Green Inferno", är det på sin plats att bena ut hur kannibaler brukar representeras ...

Av: Anders Nilsson | Essäer om film | 02 mars, 2015

Aase Berg. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Tidskriften 10TALs poesifestival 2015

Årets upplaga, den 19:e, av Stockholms Internationella Poesifestival hade temat lyrik och musik. Tidningen Kulturen gjorde några nedslag i det stora och varierade programmet. Festivalen inleddes redan den 24 november ...

Av: Thomas Wihlman | Essäer om litteratur & böcker | 07 december, 2015

En arbetslägenhet i Stockholm

En arbetslägenhet i Stockholm Varför ser man aldrig dig i en mjukt stoppad möbel i tv? Är du bitter? - Jag har undrat med vilken saklig motivering Dagens Nyheter, Expressen, Kulturradion och så ...

Av: Peter Lucas Erixon | Utopiska geografier | 25 september, 2007

Ester – Judisk drottning i Persien och hjältinna

Bibeln är världens mest lästa bok och den har kallats världshistoriens viktigaste och mest inflytelserika skrift. Men Gamla testamentet sägs ofta vara en samling böcker skrivna av män för män ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 24 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.