Mauro Luppichini. Arktis

Mauro Luppichini är en italiensk författare. Han har dock bott i Sverige i fem decennier och arbetat bland annat som bibliotekarie i Uppsala. Men han har alltid skrivit och publicerat ...

Av: Mauro Luppicchini | 02 december, 2013
Utopiska geografier

Paradoxer och ortodoxer inom svensk lärarutbildning

Anders Zorn Då lärarutbildningen är ett brinnande ämne för närvarande, kunde det vara intressant med några inblickar i denna utifrån ett lärarperspektiv. Jag ska här dra nytta av Tidningen Kulturens obundna ...

Av: Hans Färnlöf, docent | 21 april, 2008
Essäer om samhället

Frihet är jämlikhet är solidaritet

  Eugene Delacroix, La BastilleEn idéhistorisk exposé över den franska revolutionens honnörsord Det är näst intill omöjligt att bilda sig en rättvisande uppfattning om den enorma betydelse som den franska revolutionens berömda ...

Av: Roberth Ericsson | 25 augusti, 2008
Essäer om politiken

Ebba Witt-Brattström på Bokmässan 2014.. Foto: Vogler, Wikipedia

Strindbergs otippade fans

I vår tid är det populärt att hedra August Strindberg i egenskap av litterärt geni. Men såsom Ebba Witt-Brattström påpekat i Om Strindberg, red. Lena Einhorn (2010) och senast Ulrika ...

Av: Lisa Gålmark | 07 maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Kafka i Frankfurt



utrikes_kafka.jpg
 Nuria Amat

Det finns få saker som är mer stimulerande för en god författare än att bli ifrågasatt, ignorerad eller förskjuten i sitt eget land. Ibland tänker jag mig att exilen, klostret, cellen eller öknen uppfanns i syfte att författarna skulle kunna försvara sig mot den sociala, litterära och lingvistiska politikens hantverk och bedrägligheter. 

Var Franz Kafka, som föddes i Prag, som talade och skrev på tjeckiska privat, och som hade valt tyskan som sitt litterära språk, en tjeckisk eller en tysk författare? Han var en man med kluven identitet, likt så många andra författare i dagens litterära landskap.

Hans speciella och kvävande intima värld var fullständigt tjeckisk, i motsats till det tyska romanspråket, vars tankeklarhet och rigorösa berättarkonst förförde honom. Dessutom var Kafka naturligtvis jude, och sålunda, i Prag, en tjeckisk jude som uttryckte sig på tyska, och därmed dubbelt isolerad: en jude bland tyskar och en tysk bland tjecker. Som han själv skrev kände han sig alltid som om han levde i ett ”socialt och språkligt getto med osynliga murar”. Och vare sig hans död eller hans eviga berömmelse lyckades få hans landsmän att upphöra landsförvisa honom.

För sex år sedan sade Marta Zelezná, från Franz Kafkasällskapet, till BBC att staden ”har ett ambivalent förhållande till sin mest berömde författare. Han uppfattas inte som ’vår författare’ därför att han var jude och skrev på tyska”. Och enligt hans biograf, N. Murray, ”finns hans namn inte med i den tjeckiska upplagan av Vem är vem i historien. Och, vilket är än mer graverande, hans samlade verk har inte publicerats på tjeckiska förrän nu (2006)”. Är Kafka alltså en tysk författare från Prag? Vad i helsicke ska de nya nationalistiska regeringarna med sina nya normer och sin benägenhet för renlärighet och etiketter, våga sig på att kalla honom för? Jag tvivlar på att Kafka någonsin frågade sig varför han som var tjeck och talade tjeckiska flytande skrev sina böcker på tyska. Och, än värre, om jag nu tvingas gå till botten med det: ska de för alltid stänga in honom i den ena eller andra kulturen? Var han mer jude än tjeck, mer tysk än jude? Det var unika språkliga omständigheter som formade det speciella uttrycket för Prags kosmopolitism. Som Ripellino säger i sin Praga Mágica var tjeckiskan förmögen att ta till sig ett myller av tyska idiomatiska uttryck, och omvänt, trots alla nedsättande vinkar från renlärighetsivrande charlataner kan ”en germanism idag ofta vara mer tjeckisk än en fras på gammaltjeckiska”.

Prag, precis som dagens Barcelona och en mängd andra mångkulturella europeiska städer, var en tummelplats för skilda och bjudande kulturer, med en mångfald av talanger, språk och perspektiv. Prags universitet, ett av Europas äldsta, var uppdelat i två fakulteter: en tjeckisk och en tysk, och de nationalistiska känslorna präglade bägge. Möjligen i syfte att fly från den reduktionistiska klaustrofobin gick Kafka med i en läsklubb för tyska studenter som hade ett utomordentligt bibliotek. Men tjeckiskan fortsatte att vara hans känslomässiga språk och det språk han talade med sina nära, (han bad sin älskade Milena att skriva till honom på tjeckiska därför att hennes ord på det viset nådde längre in i honom), han talade en elegant och litterär tjeckiska samtidigt som han lät sin litteratur födas och växa i ett språk han tvingades erövra varje dag.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kafkas osäkerhet i bruket av syntax och vokabulär är välkänd, liksom hur detta motstånd befruktade hans litterära geni. För att uttrycka sig enkelt, använde han sig av sitt tillstånd, sin situation som tysk pragbo för att skriva ett unikt, precist, levande och högst personligt språk. Låt oss tänka oss att Kafka hade fötts i Katalonien och hade läst tidningar från Barcelona, och att han hade umgåtts med personer som var lika tvåspråkiga som han själv. Samt att han hade skrivit en genial och oefterhärmlig barcelona-spanska. Han skulle ha pratat katalanska (tjeckiska) och han skulle ha intresserat sig mycket för det katalanska (tjeckiska) språket och kulturen. Vid hans grundskola fanns en skylt med följande uppmaning: En tjeckisk skola för ett tjeckiskt barn. Men han stördes också av de tyska pragbornas manér eftersom de, som Wagenbach påpekar, talade ”en uppblåst tyska, retorisk och stängd”. En kritiker vågade understryka att Prags författare för sin del ”ägnade sig mest (mer) åt att rädda språket, och förföll till en litterär frenesi, men resultatet blev att de pudrade och sminkade upp den lilla världen”.

Det är uppenbart att Kafka, även av dessa skäl, inte kände sig väl till mods i Prag. Han älskade Prag lika mycket som han hatade staden, vilket hans romaner bär magnifik vittnesbörd om. Han uppfattade den som provinsiell. Och trots det skulle vare sig författarens liv eller hans verk vara detsamma utan stadens egenhet, en stad som sedan dess varit Kafkas. För hur illa det än berör en del tjecker kommer den magiska staden aldrig att kunna skilja sig från närvaron av dess ”landsförvisade” författare. Föreställ er således vilket oerhört dilemma det skulle bli för historien och för den ”avregistrerade” författarens liv och verk, om man skulle diskutera om Kafka katalansk/spansk eller tjeck/tysk skulle närvara eller uteslutas från bokmässan i Frankfurt år 2007, till vilken Katalonien särskilt bjöds in som ett hyllat land.

Om de högt uppsatta patrioterna hade infunnit sig för att tvinga fram en ordning där allt som på Kafkas tid skrevs på tyska/kastilianska inte hade rätt att vara en del av tjeckisk/katalansk kultur och borde diskrimineras.

Vad påminner pålagor styrda av geografisk tillhörighet om? Jag frågar mig om Tyskland, som haft vänligheten att inbjuda den katalansk-barcelonesiska Kafka, helt och hållet känner till den verklighet som består av den enorma rikedom och kultur som kommer från den dubbla eller mångfaldiga katalanska kulturen, med de minst två språk som talas och skrivs, och som lyckligtvis också blandas med varandra.

På samma sätt som man inte kan tänka sig Prag utan Kafka, kan man inte heller tänka sig Barcelona utan sin tvåspråkiga kultur. Det är ett välkänt faktum att politikerns roll är att manipulera med lögner och författarens att upprätta sanningar. Och om vi skulle följa direktiven från de politiker och tjänstemän som bjudits in till Frankfurt, vore det då rimligt att den regering som ska föreställa representera Kafka, ska bestämma att han i sin egenskap av författare ”utan vare sig fädernesland eller ett eget språk som kan definieras av de kulturella subventionernas beslutsfattare” borde avvisas tillsammans med en lista över alla småkafka, lika avvikande som den förste? Vad skulle Frankfurt säga om någon tog sig för att beskriva den tvåspråkige författaren Franz Kafka som olämplig, onaturlig och avvikande? Och, vilket är viktigare, vad skulle Kafka säga? Han skulle återigen beordra att hans böcker förvandlades till aska. Och jag fruktar att hans bön denna gång skulle hörsammas.

Nuria Amat
översättning Anders Forsberg

Ur arkivet

view_module reorder

Den stockholmska barfotatrion åter på frammarsch

  Bandets galne trummis Andreas, basisten Joen och Martin. Den stockholmska barfotatrion på frammarsch Riffrockarna, Jaaris pojkar eller den underliga barfotatrion. Som man säger: kärt barn har många namn. Deras egentliga och ...

Av: Petter Stjernstedt | Musikens porträtt | 16 februari, 2007

Hundliv i Central Park

Jag är rädd för hundar, blev biten när jag var liten. Skräcken har tilltagit med åren. Det känns som om varenda hund är ute och sniffar efter just mig! Och ...

Av: Lilian O. Montmar | Gästkrönikör | 19 maj, 2013

Förlust, sorg och befrielse i musik

Tidningen Kulturen har i dagarna genomfört en intervju med HC, den anonyma skribenten som ligger bakom Headphone Commute, i december släppte HC det enorma stödalbumet … And darkness came. Samtliga ...

Av: Robert Halvarsson | Musikens porträtt | 03 januari, 2013

Illustration: Signe Collmo.

Dostojevskij – och gestaltandet av visionen som idé

Skrev för en kort tid sedan en essä, med tyngdpunkten på den kvinnliga författaren Zenta Maurinas bok, om kvinnornas betydelse för Dostojevskij. Dock kan perspektivet vändas till det helt motsatta ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 29 maj, 2015

Djurparken

Illustration: Ida Thunström Djurparken Han hade förvånats över att invånarna i den belägrade staden så envist höll fast vid sina dagliga rutiner. Belägringen hade nu varat i drygt ett år ...

Av: J. Bernlef | Utopiska geografier | 09 oktober, 2007

A Christmas  Carol - Robert Ingpen

A Christmas Carol - Charles Dickens som julstämningens skapare i över 170 år

Vad är en äkta jul? I Sverige förknippar vi julen med Jenny Nyströms tomtar, gröt och granar, lika säkert som att den svenska jultidningen Julstämning kommer ut varje år, sedan 1906. Men ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 13 december, 2017

Mannens råstyrka och visuella skönhet

Jag hade svårt att hitta till Bergsjön, helt ärligt, fastän jag är en infödd Göteborgare, så har jag aldrig någonsin satt min fot i denna stadsdel, söndermärkt av fördomar och ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 23 maj, 2009

Jag vill hinna se korna

Man snackar om höghastighetståg nu. Det går inte snabbt nog. Vi måste komma fram fortare. Vi har väldigt bråttom. Snart har vi inte tid över till någonting. Jag gillar tåg ...

Av: Stefan Whilde | Gästkrönikör | 04 november, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.