Veckan från hyllan, vecka 51-2012

Veckans stora begivenhet var Luciafirandet, utan tvekan en av de viktigaste svenska traditionerna. Förvisso inte svensk, men inte utan inhemska inslag: att supa skallen av sig och misshandla en närstående ...

Av: Gregor Flakierski | 15 december, 2012
Veckans titt i hyllan

Om Röda korsets arbetsförhållanden och språkförbistringen i Första världskrigets Ryssland

Kärt barn har många namn. Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad, och nu Sankt Petersburg igen… St. Petersburg är en vacker stad med breda gator, öppna platser. I skymningsljuset mot broarnas blånande ...

Av: Lilian O. Montmar | 29 juli, 2014
Essäer

Klimat eller vårdkvalitet när Sahlgrenska stänger psykiatriskt akutintag

Slänger mig mot tidningsstället, inte för att Göteborgs-Posten är min främsta preferens men en gratis tidning är trots allt en gratis tidning. "Hårdare klimat för psyksjuka" skriker framsidans huvudrubrik (2010-05-03) ...

Av: Linda Bönström | 09 Maj, 2010
Reportage om politik & samhälle

Muhammed (till höger) får sin första uppenbarelse från ängeln Gabriel.

Profeten Muhammed och hans budskap

Den 4 december för åtta år sedan satt jag på café Fågelsången i Uppsala och fikade med en journalist från tidningen Hemma i HSB. Vi pratade om vad jag höll ...

Av: Mohamed Omar | 09 juli, 2016
Essäer om religionen

Kallets konstruktion



portratt_hanne_orstavik.jpg
Fotograf: Hans Fredrik Asbjørnsen

Kallets konstruktion

Fiktions- och verklighetsbegreppet har varit flitigt debatterat i samband med höstens romanutgivning. Hanne Ørstavik, en av Norges främsta författare i den yngre generationen säger bestämt: Fiktionen är verklig. När vi läser upplever vi. Det är en verklig erfarenhet.

Nu i höst kom hennes sjätte bok på svenska, Kallet – romanen (Kabusa Böcker, översättning Lotta Eklund). Romanen handlar om en författare som försöker skriva en roman om sin farmor och hennes kall att bli missionär i Kina.

Romanen växlar mellan författarens liv i nutid, hennes kall att skriva och den påbörjade missionsberättelsen. Författaren har nyligen skilt sig och flyttat till en lägenhet. Hon ska börja skriva den nya romanen och brottas med att hon inte hittar berättelsen, det kommer inga bilder om farmors liv, bara den: ”Det står en kvinna vid fönstret med ryggen till. (…) Det är ju jag, tänker jag, men jag vet ingenting om henne.” Genom nutidsplanet löper en intervju med en journalist.

Efter sju romaner (varav fem översatta till svenska) hade Hanne Ørstavik kommit till en punkt där det inte gick att fortsätta skriva som förut.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

– Jag upplevde att mitt eget romanskrivande har blivit en konvention för mig och att jag inte vill vara i den rollen, vara den som vill göra ”det rätta”. Jag vill vända mig mot romanen med frågan: ”Och vad kan du göra för mig? Vad kan jag använda dig till?”

Hanne Ørstavik började skriva romanen utifrån bilden av den bortvända kvinnan.

– Den första texten var den första texten. Jag skrev den i början bara för mig själv, för att fråga: ”Du bild av kvinnan med ryggen till, vad är du för något? Vad vill du mig?” Och så kom det fler och fler texter. Och så småningom var det missionsberättelsen som började rulla också.

Kallet – romanen är den roman hon har skrivit på kortaste tid, det tog bara tre veckor.

– Den bara kom. Och jag skriver inte om. Det är mer kompositoriskt, att jag ser att linjen behöver något, då skriver jag till. Men jag stryker sällan något och skriver inte om.

Men arbetet med en roman börjar långt före nedskrivningen. Hon går länge och tänker, läser, promenerar. Väntar. Tills hon ser något som hon kan gå in i och undersöka.

Skriva eller inte, vakna, kliva upp. Eller inte. Om man lutar sig inåt, faller inåt och blir kvar där, inne, stum, eller om man ändå måste ut, ska ut, vill. Vill det, än en gång, åtminstone försöka. Vill och vill och vill.

Hur ser du på viljans betydelse i dina texter, i skrivprocessen?

– Det handlar om att lyssna. Jag skriver, men jag är också textens första läsare. Det handlar mycket om att följa, lyssna, vara med i texten. Om jag visste vad jag skulle få se, så kunde jag ju med vilja få fram texten. Men då är det ju inte någon undersökande rörelse. Jag skriver ju för att förändra mig, för att släppa fram en rörelse jag annars inte visste om.

På ett sätt kan romanen även läsas som en poetik om skrivandets och viljans villkor. ”Det som inte är vilja. Det är därifrån jag måste skriva. Men vad finns det där? Och hur komma dit? Skrivkrampen letar sig in i författarens kropp: Och inte heller kroppen låter mig slippa. Det är något i övergången mellan låren och magen, musklerna stramar, som om de är för korta. Det värker när jag sitter, i ljumskarna.”
Det handlar om att släppa, att våga inte vilja, låta ske och vilja ändå. Ungefär i mitten av romanen bjuder författaren in journalisten (Bill) till sitt kök för att äta sylt:

Kom, säger jag till Bill, jag räcker fram handen och hon tar den (…) kvinnan står där bredvid, med sidan mot oss, hon står där och tittar ut och jag tänker mig plötsligt att hon ler, (…) jag bryr mig inte, hon ska stå där och det är som om det är det hon signalerar också, att jag väl får göra som jag vill (…). Och plötsligt anar man här en öppning, en vilja att (åter) närma sig någon annan. Nej jag vill ha jordgubb, säger hon,(…) hon tar av locket och stoppar ner två fingrar och fiskar upp och stoppar i munnen, jag doppar fingret i hallonen, det sjunker in, det är kallt runt det, jag väntar lite, sedan blir det varmare.

Att äta och ätas blir till en symbolladdad handling i romanen. Författaren beskriver sina matvanor som en ritual, hon äter samma sorts sallad till middag varje dag. Syltätandet ovan blir till en spegling av ättematiken i resten av romanen. Berättaren har fått höra av sin mor att hon som barn var så vacker, att alla ville äta upp henne. Men att hon som tre-fyraåring blev ”oätlig”. Den vuxne författaren känner att hon ”äts upp” av kritikerna: ”Och jag tänker på de orden. Ätas upp. Oätlig. Och plötsligt tänker jag att reaktionen på Dal var den litterära offentlighetens försök att tysta min vilja. Jag fick inte säga något så hårt, så klart och tydligt. Jag skulle veta min plats, kvinnoplatsen i den litterära offentliga familjen, jag skulle inte tro att jag kunde komma där och säga något om litteratur över huvud taget. Jag skulle vara en sådan man vill äta upp, åtminstone tycka om, ätlig, något kritikerna kunde svälja.”

Men Kallet – romanen bjuder på tuggmotstånd. Så har den också av ett flertal kritiker lästs med en självbiografisk blick och titulerats ”mellanbok”. Det är den inte. Kanske en insikt som är svår att svälja.

Och plötsligt ser jag texten framför mig (…) att det är därför, de korta avsnitten. Att den här texten är en kropp som måste få ha mellanrum. Att det är där texten släpper, tänker jag, och öppnar. Att det är där något kan släppa till.

I essän Streck, linjer, kanter, band (Ord&Bild nr 6, 2004) skriver Hanne Ørstavik att en text får energi genom att vara förbunden med en kropp. ”Språket och texten uppstår i en människa. En människa med en kropp som finns i världen. För mig är detta en erfarenhetsmässig utgångspunkt som får avgörande konsekvenser för texterna jag skriver.” (övers. Lotta Eklund)

I essän Om oversettelse utifra erfaringen av å bli oversatt (Kritikeren nr 1, 2006) skriver hon: ”För mig är språket, orden, kropp, det är verklighet.”

Kan du förklara hur kroppen är i litteraturen?

– Kroppen är att känna, att erfara, att vara. Rytmen, hur skulle vi kunna känna rytmen i språket, klangen om vi inte hade kroppen?

Efter kallet – romanen har Hanne Ørstavik börjat skriva dramatik och tidigare i år kom I morgon skal det vaere åpent for alle (lesestykke) på förlaget Oktober. Stycket handlar om en kvinna som går runt i ett galleri kvällen före vernissagen. Det finns en tematisk likhet i pjäsen, som i kallet – romanen, ”kallet” och skapandets vånda, här förlagt till konsten.

Vad skriver du nu?

– Det kan jag inte säga så mycket om, det måste jag behålla för mig själv. Men jag håller på med något, är på väg in i något.

Vad inspirerar dig?

– Jag läser sakta och hela tiden, allt möjligt, följer blint min egen lust, läser hellre filosofi och psykoanalytisk teori än litteraturteori. Och så läser jag ju romaner hela tiden, nu har jag precis läst om Emily L. av Marguerite Duras igen. Hon har varit viktig för mig länge. William Faulkner har varit viktig, och PO Enquist, särskilt Nedstörtad ängel, och Birgitta Trotzig, även hennes artiklar. Jag känner inte igen mig i det där med inspiration. Jag upplever det mer som ett sökande efter något som kommer igenom och når fram till mig, något som känns verkligt och viktigt. Det kan vara vad som helst. Livet är inspirerande.

Känner du själv ett ”verkligt” kall att skriva eller ser du kallet som en konstruktion?
– Det växlar. Och jag tror att det kanske kan vara bägge delarna, både ett kall och en konstruktion.

Theres K Agdler

Fakta:

Namn: Hanne Ørstavik. Född: 28 november 1969. Bor: i Oslo (uppväxt i Tana, Østfinnmark). Familj: en dotter på 12 år. Utbildning: Kand. mag. i ämnen sociologi, psykologi och franska, studier i teckning och drama/teater, ett års studier på Författarutbildningen i Bø. Priser, stipendier: Tanums kvinnostipendium, P2-lyssnarnas romanpris, Oktoberpriset, Sultpriset, Amalie Skram priset, Dobloug-priset, Brage-priset, Aschehoug-priset. Femårigt arbetsstipendium av Författarföreningen. Böcker på svenska: Lika sant som jag är verklig, 2000, Tiden det tar, 2001, Kärlek, 2002 (org. 1997), Vecka 43, 2003, Prästen, 2004, Kallet – romanen, 2007. Hanne Ørstaviks böcker är översatta till 13 språk.

Ur arkivet

view_module reorder

Teresa av Avila - Ett helgon för vår tid

Nutidens människor är svältfödda på vördnad och helighet och längtar efter spiritualitet, mystik och gränsöverskridanden. Därför färdas många till heliga platser och tar del i heliga ritualer från olika ursprungstraditioner ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 23 november, 2009

När söndagscynismen tar över

Det är när min väninna och jag ligger i min säng med en stor portion glass i famnen och High Fidelity i bakgrunden som jag inser att jag har tagit ...

Av: Jana Rüegg | Gästkrönikör | 28 september, 2011

Om strukturene og relasjonene mellom individet, samfunnet og kulturen. Del I

En kortfattet innføring i samfunnsfilosofiske problemstillinger Denne artikkelen er om maktmekanismer, der enkelte av disse er åpne, mens andre virker i det skjulte. For det meste snakker jeg om anonyme strukturer ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 januari, 2013

Per aspera ad astra

Författaren Cordwainer Smith (1913-1966) sa en gång att det inte finns någon litterär genre som har skapat så många forskare som science fiction-genren. Och det stämmer. Många astronauter, ingenjörer och ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 12 juni, 2014

Han odlar exilens vassa och skarpa blick

Han odlar exilens vassa och skarpa blick   PO Enquist. Foto: Ulla Montan Genom att så länge bo utomlands har P O Enquist sett Sverige på ett sätt som avviker från det gängse, det ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 07 december, 2006

Occidentalism – de andras syn på oss

Detalj från katedralen i Chartres. Foto: Guido Zeccola TEMA ÖST-VÄST Orientalism brukar definieras som ett akademiskt eller tankemässigt perspektiv som har varit grundläggande för hur västerlänningar har betraktat ”Orienten”. Inom ramarna ...

Av: Susanne Olsson | Essäer om samhället | 30 april, 2008

Nattvandrare, magiker och deras anhang... (Heracleitus)

På Slingan, stigen mellan berg och hav, söker jag svar på mina frågor. Jag letar bland musselskal, i kaprifolsnåren eller bland de hemlighetsfulla tecken som ristats i de gamla bänkarna ...

Av: Kerstin Svea Dahlén | Agora - filosofiska essäer | 01 september, 2014

Filosofi og metafilosofi

Innledning Fra min tid som universitetslærer i filosofi var det helt alminnelig å henvise til Platon som 'filosofenes filosof: Hvilken grov fornærmelse overfor den største av dem alle, nemlig Sokrates. Platon ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 01 augusti, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.