Benjamin 18

 

Av: Håkan Eklund | 17 december, 2011
Kulturen strippar

Queer Jihad

Queer Jihad Religionshistorikern Simon Sorgenfrei utforskar en problematik som sälla­n diskuterats i våra tidningar: homosexualitet och islam. Sedan tio år tillbaka finns det organisationer som arbetar för HBT-rättigheter inom islam.

Av: Simon Sorgenfrei | 04 augusti, 2007
Essäer om religionen

Hur mycket tjänade F. Scott Fitzgerald på The Great Gatsby?

Ungefär en halv miljon dollar från The Great Gatsby flyter varje år in på den familjefond som Zelda och Francis Scott Fitzgeralds dotter Scottie upprättade för sina fyra barn och ...

Av: Ivo Holmqvist | 14 juni, 2013
Övriga porträtt

Könsbestämda ord

Härmed anmäler jag påbudet att ordet kvinniska skall ersätta ordet människa. Möjligen är ordet kvinniska inte direkt könsneutralt, men det kommer att mildra den tyranni med vilken millionårigt manligt språkbruk ...

Av: Vladimir Oravsky | 09 november, 2013
Gästkrönikör

Harry Martinson Foto CC BY 3.0 Wikipedia

En ambivalent iscensättning av poeten, författaren och målaren Harry Martinson



Denna essä som bygger på fragment ur diktaren Harry Martinsons lyrikvärld, spänner mellan två ytterligheter: ungdomen och de Fem unga, över till åldrandets naturromantik, där även Aniara flyter förbi, utan början, utan mål, som om hon alltid har funnits där.
Historiens vinddrag drar åter genom skugglöven. Jag röjer i hjärnans hasselsnår och kommer tillbaka till nuet. Följer en tankegång som säger att allt vetande härstammar från myten, eller den kosmiska sagan. Tänker på Harry Martinsons mäktiga versepos ”Aniara. En revy om människan i tid och rum.”

 


Bild ur antologin Ansikten 1932

Bild ur antologin Ansikten 1932

Martinson står oförstående inför personangreppen som mer handlar om hans ledamotsroll, än den författargärning som hedrats och borde vara det primära samtalsämnet. Personfixeringen gjorde att, en redan känslig, Martinson drog sig undan det offentliga och drogs allt oftare in i sin egen känslovärld. Martinson hämtar sig aldrig riktigt från insinuationerna att han fått priset i egenskap av akademiledamot. Det starka behovet av uppskattning och ökande krav på politiskt engagemang gjorde att den tidigare uppburne Martinson nu ansåg sig "skriva i katakomberna". Resultatet, De tusen dikternas bok, ämnades inte att publiceras under hans livstid.
Harry Martinson  och Ivar Lo Johansson. Foto Gunnar Lundh

Harry Martinson och Ivar Lo Johansson. Foto Gunnar Lundh

Annons:

Mitt första möte med min Doris lyser
med ljus som kan försköna själva ljuset

/ Ur Aniara

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Detta att universums historia kan innehålla oräkneliga utvecklingsvägar, vars oändlighet ligger bortom vårt mänskliga förstånd. Därför är även framtiden alltid oviss vilket ger en djupare mening än vi förr har insett: detta att den historiska kontexten (som vi förhåller oss till) har lika många oräkneliga utvecklingsvägar – vår gällande historietolkning är bara en bildkontext given av den maktstruktur som, för stunden, har tolkningsföreträde. Vi går till mellan-krigstid, vi går till andra världskriget, vi lyssnar till Martinsons röst genom en del av hans litterära historia.
– "Varde ljus"

Fem unga

1930 var året för Stockholmsutställningarna och blir inom litteraturen ett startskott för många färgrika författare, med blicken fäst på mellankrigstidens vurm för nationalistisk framstegstro och utveckling. Vi hittar Ekelöf, Boje, Lundkvist, Moa och Harry Martinson.
För Harry Martinson blev Stockholmsutställningarna hans första stora "idémönstring", grundad i en livshållning som han, till stora delar, skulle hålla genom livet. Man kan säga att Harry Martinson, fram till 1930 levde i sin anonyma historia, inskriven i fattigvårdsprotokollen och bara 16 år gammal tog han hyra som jungman på motorseglaren Willy som gick på fraktfart i Nord– och Östersjön.

Harry Martinson (1904-1978) miste i tidiga år sina föräldrar: Han var endast sex år gammal när hans far, Martin Olofsson, avled i lungtuberkulos 1910 och modern emigrerade ett år senare till Oregon i USA. Modern bosatte sig i Portland, och den kvarlämnade Harry ackorderades ut på socknen som fosterbarn – ett öde som i viss mån liknade Viktor Rydbergs, en författare som för övrigt liksom Rudyard Kipling, Joseph Conrad och Lev Tolstoj tillhörde Martinsons litterära förebilder. Han genomgick sex år i folkskola, bland annat i Alltidhults skola i Blekinge. Till minne av hans år där utdelar Harry Martinson-sällskapet Alltidhultstipendiet . Martinson var en kort tid på ett barnhem i Göteborg och vid Skeppsgossekåren i Karlskrona. Han arbetade sedan en tid vid Jonsereds Fabriker på bruksorten Jonsered.

De följande sju åren arbetade Martinson som sjöman och tillfällighetsarbetare, och gick tidvis på luffen. Alltså, vandringsbenägen och påmönstrad sjöman över världshaven fram till 1927 vilket avsatte spår i debutboken Spökskepp (1929). Martinson debuterade egentligen än tidigare med dikten "Sanningssökare" i tidningen Arbetaren (1927).

Under 1929 medverkade Martinson även i antologin Fem unga med Erik Asklund, Josef Källgren, Artur Lundkvist och Gustav Sandgren. De unga författarna var starkt influerade av diktare som Walt Whitman, Carl Sandburg och Elmer Diktonius, samt intrycken från futurismen.
Den sjätte november 1929 utkom alltså antologin Fem unga. Ett tänkt sammanhang (förutom) publicering var texter omdriftsmystik, vitalism och maskinkult. Denna tidsanda lät de Fem unga att verka, av och till, under ett årtionde. Även om gruppen inte var sammansatt från början utan tillfälligt hopkommen. Den aningen perfiera mentorn sågs som Elmer Diktonius, även Walt Whitman och en del Majakovskij. Gruppens tidiga vurm för den nya industridikten kan återspeglas i denna Martinson-dikt.

KRAFT

Ingenjören sitter vid hjulet
och läser i juni kväll.
Kraftverket mumlar inåtvänt i turbinerna,
dess lummigt inbäddade hjärta slår lugnt och
starkt

Löven själva ej ens
i den stora vita björken som står blygt vid
betongdammens källa.
Igelkotten går smaskande längs floden.

Brovaktens katt lyssnar hungrigt till fågel-
sången.
Den ilsnabba tysta kraften sissar långt i hun-
dramila trådar
Innan den bullras till i skrytsamma städer.

Med Lundkvist som initiativtagare och pådrivande ideolog och Asklund som organisatör framträdde författarna under en tid som en grupp i olika litterära sammanhang, bland annat med uppläsningar i radio. Sammanhållningen höll dock bara i sig i några år då författarna snart gick olika vägar.
Det var främst Lundkvist, Kjellgren och Asklund som anslöt till den litterära ideologin medan Martinson och Sandgren redan från början var mer självständiga och ställde sig avvaktande till delar av den. Gustav Sandgren, som med sina romantiska prosastycken i antologin framstod som den kanske mest avvikande av de fem, blev till slut den ende som en längre tid höll sig kvar vid primitivism och livsdyrkan. Hos Martinson är världsnomaden någon som rör sig där från skepp till skepp, från hav till hav i ständig dynamisk, såväl andlig som kroppslig, färdsel.

Denna våg av en frambrytande, ny och vital, diktarhorisont står främst Artur Lundkvist för och detta genom hans debutsamling Glöd 1928 och den av Martinson efterkommande genombrottssamlingen Nomad (1931) och Erik Asklunds antologi Modern lyrik som utkom under samma år.
Intressant är att både Martinson och Lundkvist speglar samma litterära scenrum med dynamisk spännvidd, och en universell oavlåtlig rörelse, men de har helt olika temperament i sitt skrivande. Lundkvist med tvära kast som en oberäknelig blåst medan Martinson diktning kan liknas vid en jämn och hög passadvind. Hur Lundkvist uppfattade Martinson återfinns i den karaktäristik Lundkvist skrev ang. deras första möte: "Hans spelande humor, hans dragning till burleska överdrifter, hans oavbrutet påbyggande fantasi märktes ... inte så tydligt ... I stället skymtade man ångest, grubbel och vilsekommenhet: han sökte till varje pris ett annat sätt att leva än det han dittills lärt känna."

Martinsons idé om "Världsnomaden" presenterades först i en essä i början av 1930-talet och kom att prägla mycket av hans fortsatta diktning, och jag visar här flykt och drömdikten "En natt i staden" som publicerades i tidskriften Spektrum 1932:


"Han gick på serier av sten:
på torgets plana mur.
Hans skor och sulor buro inga märken
av spik som kastats runt på landets vägar.
I sulans fals satt inte nässlans frö och ville bäras
till nässlans Kanaan,
en maskopi som annars vanlig är
emellan vandrare och nässlor."

Mognad

Under våren 1928 träffade Martinson Helga Johansson som då var änka. Den 14 år äldre Helga tog Harry Martinson under sitt beskydd i sitt torp i Sorunda. I elva år levde Harry och Moa Martinson, som Helga bytte namn till, tillsammans. Förhållandet var inte lätt och de turades om att dra på sig ett antal sjukdomar. Harry hade höftbensreumatism och kunde inte stå eller sitta på flera månader, tidvis blev även hans tuberkulos, som han fått ute på sjön, värre och han hostade ofta blod under långa perioder. Moa led av både gallsten och neuros, en hjärnsjukdom som gör att förbindelsen mellan de båda hjärnhalvorna försvagas och att man ibland mister kontrollen över sin egen hjärna och börjar säga en massa konstiga saker.

Under tiden med Moa började Harry skriva boken Nässlorna Blomma, en självbiografi om tiden som "sockenbarn".
I slutet av 30-talet skiljde sig Harry från Moa. Andra världskriget hade just brutit ut och han gav sig ut som frivillig i finska vinterkriget. Harrys upplevelser där resulterade bland annat i boken, Verklighet till döds (1940)

Harry Martinsons tidigare ljust livsberusande lyrik fördjupades med tiden och han fick ett stort register; innerliga naturstycken, stingande tidssatir och en rymdfararpoesi som i lysande symboler beskriver nutidsmänniskans och diktens situation. Ömsinta och självkritiska barndomsskildringar, exotiskt färgade sjömansminnen samt naturimpressioner pendlande mellan mikroskopiskt exakt detaljiaktagelse och hisnande kosmiska perspektiv. Hans stil är suggestivt visuell med nya djärva bilder.
Samlingen Natur och den självspelande romanen Nässlorna blomma, 1934 och 1935, tillkom under ständiga uppbrott med bl. a. en vistelse i Dalarnas Tällberg, som blev en av många tillflyter för en orolig Martinson men den 18 aug. låg äntligen Natur färdigt som manus. Och när Natur skulle tryckas så fick förlaget instruktioner av Martinson hur han ville ha bokens exteriör med orden: "Formatet vill jag ha som Pär Lagerkvists Motiv"

I en intervju i Idun 1934 nämnde Martinson sin, till hösten kommande samling, Natur, med orden: "Den avser åtminstone ett steg på vägen till en livssyn som bygger på det elementära och väsentliga."

Med Martinsons tredje diktsamling – Natur – markerades en ny fas i författarskapet. Han lät sig inspireras av rysk modernism och dikterna rister och lågar av expressionistiska och impressionistiska bilder. Tyvärr blev diktsamlingen en stor besvikelse för både kritiker och läsare, skriven extremt snårig och otillgängligt inåtvänd. Där den i dag ses som ett kris-verk, en väg bort från det impressionistiska för att i stället möta en mer visionär expressionistisk fåra. Efter Natur håller sig Martinson, under nästan ett decennium, borta från lyriken.

Samlingen följdes upp av de två självbiografiska böckerna Nässlorna blomma och Vägen ut (1936). Martinson gör i dessa böcker upp med sig själv som ung; många gånger i hårda ordalag. Men han talar också om den "bristens ångest" som formar det fattiga sockenbarnet. Kärlekslösheten är den tyngsta sten en människa tvingas bära. Under slutet av trettiotalet skriver Martinson en svit om tre naturböcker där iakttagelser av livets gång, i linneansk anda, också formar en livsfilosofi och en skarp samtidskritik; en kritik som återkommer i hans första roman Den förlorade jaguaren (1941), skriven i andra världskrigets skugga.

De båda självbiografiska romanerna Nässlorna blomma och Vägen ut blev kritiker och läsar- succéer, men under de följande åren, drog sig Martinson undan från poesin och gav istället ut en rad böcker av det mindre formatet som pendlar mellan finstämd naturiakttagelse och häftig tidskritik; Svärmare och harkrank (1937), Midsommardalen (1938) och Det enkla och det svåra (1939).
Sida vid sida med denna psykologiska kognition av barndomens minne följde några av diktsamlingarna men som gradvis övergick i en serie naturstudier i prosa, där ord och observationer kombineras i vad författaren har kallat "tänkande ut på ängen ".

Några år senare kommer ytterligare ett par litterära höjdpunkter genom återupptagandet av poesin med diktsamlingen Passad (1945) och romanen Vägen till Klockrike (1948).
Året därpå 1949 invaldes så Harry Martinson som den förste proletärförfattaren, på stol nr. 15 efter Elin Wägner. Martinson hade nu tagit plats bland de stora, med hyllade diktsamlingar och romaner, krönt av platsen hos de aderton.

Harry Martinson hade då redan fått en hel rad av priser och litterära utmärkelser för att nämna belönades han med De Nios pris (1938), SvD:s litteraturpris (1944), Bellmanspriset (1951 och 1962), Litteraturfrämjandets stora pris (1955).

Minaroben

Ändå skulle det komma ytterligare två höjdpunkter i Martinsons karriär, kanske de allra största. Den första skedde 7 år senare med rymdeposet Aniara. En revy om människan i tid och rum (1956), åtta år efter atombomben i Hiroshima, alltså 1953, då Sovjetunionen sprängde planetens första vätebomb, vilket säkert var den mest bidragande orsaken för dikteposet Aniaras tillkomst, men ändå, rent kommersiellt och bland kritiker, så vände framgångarna med nästa samling och Martinson blev hårt angripen för den samtids- och teknikkritiska diktsamlingen Vagnen (1960).

Erik Hjalmar Linder såg i sin recension av Aniara i Göteborgs Handels och Sjöfarts tidning mer av en varning än en profetia – en viktig disposition. Han kallar eposet "en stor tragisk dikt om hybris, om övermodet, om den lilla människan och de stora kosmiska krafterna." Även Olof Lagercrantz recension var något bättre så skreva han ang. Martinsons person att han hade bytt den leende jämvikten mot pessimism. Ändå blev boken en försäljningssuccé med över tio-tusen sålda redan först året. Kanske för att Martinson med sin komposition röjer ambitionen i att komplettera den rationalistiska världsbilden med humana världen och respekt för naturen, en naturromantiks "världsmnomad" hade visat sig.
I Aniaras värld det symboliseras kulturella, det konstnärliga och det intellektuella sökandet, framförallt av miman. Om denne säger Martinson: "den store infångerskan av allt som flyr och förgår, allt som strålar vidare i allriktade utflöden mot tomheten och glömskan."

Den allstyrande miman är namngiven ett högt kvinnligt vars själ symboliserar de exakta vetenskaperna, matematiken och logikens klarhet. Medan mimam som metafor står för konst och kultur. Harry Martinson förlöser, med en kort tankesummering, Aniara, som sitt eget stående livsverk:
"Så skulle jag länge kunna fortsätta att beskriva berättelsen i Aniara, men risken för att efterrationalisera motiven är allt för stor att efteråt vandra samma väg som man en gång diktat är för vanskligt. Där ser andra bättre än diktaren, som ju för övrigt bara tjänstgjort som ett medium, som en rapportör ur sin egen tid, en mimarob."

Väsentligt är förstås också att bilden av människan i universum inte – vare sig av intellektuella eller poetisk-estetiska skäl – kan innehålla det slutgiltiga svaret. I denna öppenhet ligger en skrämmande tomhet, där vi ingenting ser – antingen för mörkrets eller den bländande klarhetens skull. Men Kants förundran inför stjärnhimlen oföränderliga evighet finner vi icke! Martinsons universum är ett enda ofattbart och delvis slumpartat skeende.

Och Martinson artikulerar smärtan inför förgängligheten på ett särskilt tydligt sätt. Det är inte bara döden som frånsidan av livet. Det är medvetandet att naturen själv – i sin absoluta okänslighet inför livet – frambragt grymheten. Därför, menar Martinson, behöver vi konstformernas tröst. Varje tänkande människa måste därför kräva en förklarande vision. Omvänt gäller att vi med förnuftets hjälp kan närma oss livets gåta genom omvägar, antingen genom studier av förutsättningarna för livets uppkomst i världsalltet eller genom studier av liv i de mest primitiva och främmande former.

Martinson fann sina egna vägar till en avancerad och grundmurad bildningsgång. Det är autodidaktens personliga lärdomsväg som bygger bron av den erfarenhet som förenar behoven och tankens världar. Som diktare (Lundkvist och Ekelöf detsamma) gestaltas sedan de existentialistiska livsfrågorna oftast i metaforens tjänst, som i bästa fall målar i ett stilla och lugnt förklarande ljus. Kreativitetspsykologi!
Som när Martinson flyttar över sin vision på "tiden" – det allmänna medvetandet. Aniara är exemplet och säger bara vad i stort sätt varje tänkande människa kunnat se i den givna tidshorisonten.

Förmedlandet av en sådan insikt blev för Martinson i Aniara en varning för den teknologiska och politiska kulturens hybris. Varningens mening kan dock inte vara att sprida information om något okänt. Alla känner ju till hotet men reagerar inte. Varningen måste ha som form att den verkligen manar till motstånd. Denna civilisationskritik i Aniara liknar så Martinsons varning ang. totalitarismens människo-och kulturfientlighet. Hur många bottnar finns det inte i denna Martinson-kommentar: "En gemensam nämnare är lusten och driften att göra allt till ett skådespel, att samtidigt vara medspelare och åskådare på en alltmer oerhört utvidgad världsteater." Kan passa på, att säga: att redan på 30-talet så studerade Martinson ur livsvisdomens källor med buddistiska och taoistiska skrifter samtidigt som han med fördjupat intresse orienterade sig i naturvetenskapens rörliga världsbild.

Här följer ett Martinson-citat som en kort sammanfattning till ovanstående, hämtat ur hans efterord i Aniara, som hos många ansågs vara Martinsons självklara Magnum opus.
"Vi tror att det räcker med att överlämna åt politikerna att klara en del praktiska samlevnadsdetaljer. Men vi måste alla känna vår meddelaktighet i världssituationen. Vi måste uppleva vårt medlemskap i kosmos och vår medansvarighet när förstörelsen släpps lös."

Med detta citat kan vi stanna upp här en stund och utveckla. Aniara är till sin ram ett dystopiskt diktverk som tar upp mänskligt misslyckande och personligt det vi inte bemästrar.
Givet utspelar sig Aniara på många olika plan, inom olika bildningsklasser. Som symbol för alla våra ansträngningar att hålla fast den lämnade hem-världen återfinns den gåtfull konstruerade miman som representerar minnet, saknaden, idé-historien och den empiriska historien.

Aniara blev en världssuccé, och hålls idag som ett av de stora diktareposen. Med detta diktverk krattade också Martinson vägen för det nobelpris han tilldelades 1974 med motiveringen "för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos". Martinson delade priset med Eyvind Johnson och Karl Ragnar Gierow påpekade i sitt tal, om de båda pristagarna, att Johnson och Martinson var "representativa för det uppbåd av proletärförfattare eller arbetardiktare, som på bred front bröt in i vår litteratur inte för att härja och plundra utan för att berika den med sina förmögenheter".
Men eftersmaken av nobelpriset blir bitter. Prisutjämningen kritiserades hårt från flera håll. Främst för att Svenska Akademien hade utsett två av sina egna ledamöter till pristagare och det med tiden ger ett allt hårdare bemötande från delar av kritikerkåren.

Martinson står oförstående inför personangreppen som mer handlar om hans ledamotsroll, än den författargärning som hedrats och borde vara det primära samtalsämnet. Personfixeringen gjorde att, en redan känslig, Martinson drog sig undan det offentliga och drogs allt oftare in i sin egen känslovärld. Martinson hämtar sig aldrig riktigt från insinuationerna att han fått priset i egenskap av akademiledamot. Det starka behovet av uppskattning och ökande krav på politiskt engagemang gjorde att den tidigare uppburne Martinson nu ansåg sig "skriva i katakomberna". Resultatet, De tusen dikternas bok, ämnades inte att publiceras under hans livstid.
Jag avslutar med en dikt ur denna:

Att se sitt eget liv som rösen av sten
Att se sitt eget liv som rösen av sten,
som fjäril och moln,
är människans sammansatta styrka.
Inlevelsen är hennes sanna väg.
Insikten hennes fjärran mål.
Träd växer upp och väntar i tusen år.
En fjärils ålder följer sommargräsens liv.
Molnets skönhet färdas fram
på himmelen sin visningsstund.
En timmas vind och det är borta.
Att resa med sin tanke i tid och rum
det är att låna sig en vingbredd,
utspänd över åren.
Inbillningshavets vingslag
över år som annars flyr
förvägrade.

Svårt sjuk begår Harry Martinson (enligt Lars Gyllensten) harakiri 11 februari 1978.

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Ett intellektuellt storeuropa?

Européer startade första världskriget. Och förlorade. Alla förlorade. Följden blev ett hypnotiserat beteende som resulterade i en nationalism vars logiska följd blev andra världskriget. 1914 var flertalet författare och politiker ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 17 maj, 2014

Noemi Scéci, Krizstina Tóth, Anna Jókai, Ágnes Judit Kiss  Foto: Linda Johansson

Kvinnliga författare från Ungern kämpar vidare under Bokmässans invigningsdag

Balassi-institutets ledare lämnade alla invigningen efter att blivit hårt kritiserade av kända författare, bland andra författarinnan Masha Gessen, vilka öppet kritiserade det statligt finansierade kulturinstitutet och bokmässans samarbete.

Av: Linda Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 30 september, 2015

Ögonblickets metafysik. Handbok i poesiläsning

Vårt krigsbyte är vetskapen om världen: den är så stor att den ryms i ett handslag, så svår att den låter sig beskrivas med ett leende, så ovanlig som ekot i en bön ...

Av: Mattias Lundmark | Essäer om litteratur & böcker | 10 maj, 2012

Lenke Rothman  Träd (från Lenke Rothmans homepage)

Lenke Rothman vill med konsten laga världen

”Sy ihop orden, orden till ett stort täcke, ord och meningar, det sedda, det som sker. Sy ihop. Sy ihop fogarna, trottoarens kvadratiska stenar. Sy ihop. Sy ihop fotsulorna med ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 30 juni, 2017

Människans frihet och ansvar

Är vi genernas slavar och offer för vårt undermedvetna?Vid femtio års ålder blev stugan mig trång och jag lyfte från litteraturen - som i och för sig var ett underbart ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 14 september, 2010

Skarabéerböckerna utgivenhet

Första skarabéerboken, h;ström Text & Kultur 2010Största skarabéerbokenTredje generation skarabéerbok Skrev självrespektören kallolitteratör auteur Dante Havsboda ”Världens sista roman” är frågeställningen mer talande än att gjorde. Fan sinnrik titel, han gjorde ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 05 september, 2012

”Sag mir wo die blumen sind” Marlene Dietrich -en blå ängel i byxor

Den gravt alkoholiserade divan sängliggande sedan åratal, tungt drogad, nu åldrande i sitt förfall, en mager kvinnan som levde i självvald ensamhet fjättrad vid sängen, plågad av njursvikt med cirkulationsproblem ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om film | 28 maj, 2012

En rämna i ordvävens ytskikt. Overklighetens Janet Frame

Verkligheten gled undan som en försåtlig illusion. Skräcken ockuperade henne. Inte ens ormbett eller jordbävningar kunde mäta sig med det som gjorde Janet så rädd. Hon satt i en inskränkt ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 13 augusti, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.