Litterära avgudar och charterturism

Litterära avgudar och charterturism Allt är inte guld som glimmar? Steven Ekholm skriver om den lönlösa jakten efter litterära reliker i bland annat Prousts Combray. Ett märkligt fenomen, även om det ...

Av: Steven Ekholm | 09 februari, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Ljusets skugga. Del 1. Kroppens avsked

Den grekiske mästaren Parmenides påstår att alla former av tillblivelse och mångfald är illusion, och säger att Varats verklighet är oföränderlig, ofödd, sluten, evig, orubblig. Samma sak finner vi i ...

Av: Gilda Melodia | 07 december, 2014
Utopiska geografier

Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed

Försvunna manuskript

Ivo Holmqvist om tre mytospunna. försvunna manuskript

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Vem var Pontius Pilatus?

Det glada budskapets tid är nu. Det börjar med förväntan och glädje, men allt tar en ände med förskräckelse, anklagelser om terrorism och förräderi, förakt och hat, rädsla och plågsam ...

Av: Bo I Cavefors | 09 juli, 2014
Essäer

Lars Gustafsson Foto CC BY-SA 4.0

Lars Gustafssons 70-tal: fakta, fiktion och autofiktion



Lars Gustafsson är en av den svenska litteraturens mest mångfacetterade författare. I det avseendet kan han erinra om giganter som Strindberg och Goethe! Hans publikationslista omfattar som bekant inte bara romaner, noveller, teaterpjäser, diktsamlingar och essäböcker, utan också en uppslagsbok, en kokbok och en doktorsavhandling.

 


Gustafssons blandning av skrönor, tennisreportage, fiktiv litteraturvetenskap och språkfilosofi är mycket underhållande. Vissa partier av Tennisspelarna kan rentav påminna om det muntra ljugandet i Münchhausens äventyr eller Rabelais böcker om Gargantua.
Men ett så sorglöst sätt att umgås med "sanningen" sågs inte alltid med blida ögon under det årtionde
Fakta och fiktion

Böckernas polyfona komposition understryker denna mångfald. Den som vill läsa Gustafsson får vänja sig vid hissnande scenväxlingar och snabba perspektivskiften. På en och samma sida kan man kastas mellan konturskarpa naturskildringar, historisk kuriosa, filosofihistoriska exkurser och polemiska utfall mot statliga myndigheter eller politiska motståndare på vänsterkanten.

I den väldiga mångfalden kan dock vissa återkommande drag urskiljas. Ett sådant är de djärva kasten mellan autentisk självbiografi och rena skrönor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En sådan blandning av fakta och fiktion är typisk för flera av Gustafssons allra bästa verk. Dit hör inte minst Herr Gustafsson själv, den till stora delar självbiografiska berättelse som år 1971 inledde romanserien Sprickorna i muren. Det allra bästa exemplet är nog ändå kortromanen Tennisspelarna (1976), som finns tillgänglig i en nyligen omtryckt samlingsvolym med titeln Tre korta klassiker (Modernista).

Tennisspelarna är en kombination av självbiografi, skröna och filosofisk essä, som i komprimerad form innehåller många av de mest centrala ingredienserna i detta vidsträckta författarskap. Berättelsen börjar sålunda som en någorlunda trovärdig skildring av berättarens upplevelser under ett år som gästprofessor i skandinavisk litteratur vid det texanska universitetet i Austin. Mycket i denna berättelse ligger helt i linje med vad som meddelats av författare som haft liknande anställningar vid amerikanska universitet, t.ex. P O Enquist eller Sven Delblanc.

Kanske finns det också en kärna av sanning i berättelsens huvudhandling – konflikten mellan universitetets rektor och två politiker som på maffians uppdrag vill avskaffa den akademiska friheten. Den sortens motsättningar har ju kommit i dagen på många håll i världen, inte minst i Sverige.
Men hos Gustafsson växer denna berättelse ut till en farsartad skröna med politiska, konstnärliga och kanske också metafysiska dimensioner. Kampen mellan rektorn och politikerna handlar här inte bara om den akademiska friheten utan också om opera! I strid med rektorns vilja vill politikerna motverka vänstervridningen bland lärare och studenter genom att förbjuda en socialistiskt inspirerad föreställning av Wagners Rhenguldet och ersätta den med en högerinriktad uppsättning av Verdis Aida som beställts av maffian.

Den akademiska friheten

Angreppet på den akademiska friheten misslyckas dock. Politikerna gör bort sig genom att uppträda respektlöst gentemot de bisarra ritualer som kringgärdar universitetets baseball-lag. I berusat tillstånd ertappas de inbegripna i en sedlighetssårande handling med en lättfotad dam på den del av baseballplanen, "the batter's box", där hemmalagets slagman enligt traditionen ska ligga med sin flickvän natten före varje viktig match. Genom sin respektlöshet mot universitetets stolta traditioner förlorar de båda politikerna all sin auktoritet. Wagneruppsättningen kan således genomföras. Och därmed kan också den akademiska friheten räddas, åtminstone tillfälligt.

Samma farsartade blandning av verklighet och skröna genomsyrar berättarens redogörelse för sitt arbete som gästprofessor i skandinavisk litteratur. Som ledare för en kurs om Strindbergs roman Inferno konfronteras han av en student, som säger sig ha gjort ett märkligt fynd. På en hylla i universitetsbiblioteket ska han ha hittat en självbiografi av en polsk kemist, som tycks dementera Strindbergs-forskningens bild av den s.k. Inferno-krisen, dvs. den period av förföljelsemani som vår nationalskald enligt Inferno ska ha genomlevt under sin vistelse i Paris under åren 1894-1896. Detta fynd tyder på att Strindbergs känsla av att vara utsatt för intriger inte alls varit någon inbillning. Enligt studenten visar den polske kemistens självbiografi att det verkligen funnits en liga av polska kemister, som intrigerade mot Strindberg i syfte att lägga beslag på hans vetenskapliga upptäckter om konsten att göra guld.

För att undersöka sanningshalten i hypotesen tar gästprofessorn hjälp av en nyförvärvad vän med tillträde till den gigantiska superdator som det amerikanska försvaret använder för att bevaka luftrummet över södra USA. Med hjälp av denna dator har vännen erbjudit sig att jämföra en digitaliserad version av Strindbergs Inferno med den polske kemistens självbiografi. Resultatet av undersökningen blir dock att superdatorn slås ut och att hela USA ligger blottlagt för luftanfall från främmande makter under den tid som datorn är utslagen.

Denna fantastiska skröna har många bottnar, men först och främst handlar den nog om förhållandet mellan språk och verklighet. Med andra ord fungerar den som en illustration till den språkfilosofiska diskussion som löper tvärs igenom Gustafssons författarskap och som kort tid efter Tennisspelarna resulterade i den omdebatterade doktorsavhandlingen Språk och lögn.

Underhållande blandning 

Datorns oförmåga att bearbeta Strindbergs Infernokris blir sålunda en skämtsam illustration till en vid den här tiden utbredd uppfattning, nämligen att språket skulle vara oförmöget att skildra den utomspråkliga verkligheten.
Men det finns också ett annat tidstypiskt inslag i Tennisspelarna. Liksom P O Enquist och andra samtida författare är Gustafsson också intresserad av sådant som idrotten, leken och människans förhållande till sin kropp. Under tiden som gästprofessor utvecklar bokens berättare ett fanatiskt idrottsintresse.

Inspirerad av sin omgivning blir han själv en aktiv, närmast fanatisk idrottsutövare. Sålunda poserar han vällustigt som en atletisk tennisspelare, så vältränad att han kunnat spela jämt med motståndare som utmärkt sig vid Wimbledon och andra internationella storturneringar.
Detta tema underströks starkt när Gustafsson 1976 läste Tennisspelarna i TV. Berättelsen illustrerades där med inklippta filmupptagningar av hans insatser på tennisbanan. Av dem framgår tydligt att berättarens skildring av sina bragder som tennisspelare är rena skrönor: filmsnuttarna från tennisplanen visar upp honom som en klantig nybörjare.

Gustafssons blandning av skrönor, tennisreportage, fiktiv litteraturvetenskap och språkfilosofi är mycket underhållande. Vissa partier av Tennisspelarna kan rentav påminna om det muntra ljugandet i Münchhausens äventyr eller Rabelais böcker om Gargantua.
Men ett så sorglöst sätt att umgås med "sanningen" sågs inte alltid med blida ögon under det årtionde

då Sprickorna i muren och Tennisspelarna tillkom. Många av tidens tongivande debattörer ansåg ju att det litterära fabulerandet borde ersättas av en mer dokumentär litteratur – sådan som förespråkats av författare som Jan Myrdal eller Maja Ekelöf.

Autofiktion

Blandningen av verklighet och fantasi skulle dock visa sig ha framtiden för sig. Det visar inte minst den debatt om "autofiktion" som 1977 initierades av den franske författaren Serge Doubrovsky och sedan dess förts vidare av den spanske litteraturvetaren Manuel Albercas. Mycket av det som lagts Gustafsson till last framträder här som stora litterära förtjänster.

Autofiktion är enligt Albercas' bok El pacto ambigou (2007) en genre som skiljer sig från både självbiografier och självbiografiska romaner. I autofiktiva verk deklarerar författaren visserligen öppet att han själv är textens berättare och huvudperson, men samtidigt låter han läsaren förstå att han under skrivakten förvandlat sig själv till en romanperson. Därför är det inte meningen att man ska tro alltför bokstavligt på det som berättas.

Ordet "autofiktion" var förmodligen okänt för Gustafsson, när han skrev Tennisspelarna och Sprickorna i muren. Däremot var han naturligtvis väl förtrogen med ett verk som enligt teoretikerna ska ha varit en av autofiktionens viktigaste förebilder. Vad jag tänker på är Dantes Den Gudomliga Komedin, en berättelse som fungerar som intertext i romanserien Sprickorna i muren.

Det är på det Gustafsson anspelar då han i början av den första delen skriver: "Trettiotre år gammal, alltså vid mitten av min levnads väg, som det en gång i tiden hette, återfann jag mig själv, i en mörk och dunkel skog".

Dante är för övrigt också en viktig inspirationskälla för många andra av de verk som med större eller mindre rätt betecknats som autofiktion. Dit hör inte minst Ett annat liv (2008), skriven av Gustafssons vän och kollega P O Enquist. Där skildras ofta samma skeenden som i Sprickorna i muren och Ett minnespalats, men skillnaden mellan de båda författartemperamenten är ändå mycket stor. Det ser man inte minst om man jämför minnena från den tid vid mitten av 50-talet, då de som unga studenter var inackorderade i samma våning på adressen Bredgränd 5 i Uppsala.

Att Enquist och Gustafsson beskriver sina gemensamma erfarenheter så olika kan naturligtvis bli ett svårhanterligt problem för den som i framtiden ska skriva deras biografier. För den sorglöse lustläsaren bör det dock ligga nära till hands att se det som en fördel, i varje fall så länge man väljer att se deras böcker som autofiktion. Under alla förhållanden torde Gustafssons Tennisspelarna gå till historien som en av 70-talets roligaste böcker.

Artikelförfattaren är historiker, samhällsvetare och docent i litteraturvetenskap

Torsten Rönnerstrand

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Det där med matematik och kärlek

Det är väl det svåraste som finns, relationer, vilken typ av relation det än är. Vi är en massa av människor som ingår i diverse relationer med varandra, ibland förstår vi ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 24 augusti, 2014

Det är inte en riktig post!!!

  Nu är äldsta Postryttaren läst som jag har tillgänglig i sadeln [stapeln i förvaringsmöbeln], tidigare har jag även anmält flera andra hejdlösa årgångar. Den har tett sig ganska lik under ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 03 mars, 2011

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | Reportage om scenkonst | 03 december, 2013

Dante Gabriel Rossetti. Plötsligt ljus

Dante Gabriel Rossetti (1826-1882)  var en av de ledande bland de s k  prerafaelitiska konstnärerna, som sökte sig tillbaka till medeltida motiv. Han var också poet, och är nu kanske ...

Av: Dante Gabriel Rossetti | Utopiska geografier | 05 juli, 2014

Den målande arkitekten. Om Friedensreich Hundertwasser

Böljande fasader, organiska former och byggnadsverk som sticker ut i stadsrummet. Byggnader som uppfattas som annorlunda, roliga, konstiga, eller fantastiska. Arkitektur som bryter med funktionalismens strikta formspråk, och istället inbjuder ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 15 juni, 2013

En musikkrönika om Gary Moore

Det kan handla om musik i snart sagt vilken genre som helst… Det kan vara filmmusik: exempelvis temat i ”Schindlers list”… Philipp Glass kompositioner för ”The hours”… Cavatina-temat i ”Dear ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 08 juni, 2014

Fladdrande vattenskuggor

Anne-Sofie Nielsen är född 1948 i en mindre stad i Småland. Hon har bedrivit humanistiska studier på universiteten i Lund och Stockholm, har en fil. kand. i franska, konst- och ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | Utopiska geografier | 17 juni, 2017

Benjamin och dr Krabba

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 08 oktober, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.