Duellen pågår inom var och en.

Ställd mot väggen i duell

Det sägs att hjärnan är en stor ödemark där mycket litet har blivit uppodlat. Hur tänker vi? Med hjärnan eller med kroppen? Hur använder vi vår rörelseförmåga? Vi går runt ...

Av: Percival | 18 juni, 2015
Essäer om litteratur & böcker

En jordisk pilgrim

Ordet pilgrim väcker tankar på ett sökande efter en annan värld, efter något hinsides. Så dock inte i fallet Satish Kumar. Han har skrivit en liten bok som heter Earth ...

Av: Erland Lagerroth | 21 augusti, 2012
Essäer

Veckan från hyllan Vecka 21 - 2012

Egentligen hade jag tänkt skriva om vår statsministers rasistiska uttalanden. Men då nåddes jag av meddelandet att Carlos Fuentes hade dött. Och då kändes Reinfeldts korkade rasism lika stort som ...

Av: Gregor Flakierski | 19 maj, 2012
Veckans titt i hyllan

Å ha et filosofisk liv å føre

Innledning For meg innebærer livet mitt ikke bare at livet er mitt eget, og ingen annens, eller at jeg har et liv å føre. ‘Å ha et liv å føre’ betyr ...

Av: Thor Olav Olsen | 28 oktober, 2013
Agora - filosofiska essäer

Ödön von Horvath Foto CC BY-SA 3.0 Wikipedia

Rabalder i radioteatern: Ödön von Horvaths "Ungdom utan gud" politiskt korrigerad



I Heinrich Bölls milt satiriska novell "Doktor Murkes samlade tystnad" ska en kulturpersonlighet, väl medveten om sin egen viktighet, hålla ett radioföredrag. Det spelas in, men så får han samvetsbetänkligheter. Han har nämnt Gud tjugosju gånger men vill få det ersatt med "det väsen som vi högaktar". Han får därför tala in den frasen tjugosju gånger, en inte alldeles okomplicerad procedur eftersom den förekommer både i nominativ, genitiv, dativ och ackusativ, kanske också i vokativ ("O du väsen som vi högaktar"). Det ordnar sig, och den luttrade doktor Murke som assisterar vid inspelningen får en burk ljudbandssnuttar med tjugosju bortklippta Gud, och med pauser. 
Det fanns amerikanska planer på att filma en av hans romaner. Så synd att det inte blev av och att han inte hamnade i Hollywood samman med alla de andra exiltyskarna, tjeckerna och österrikarna (en ofullbordad roman hade titeln "Adieu Europa"). Boken som var tänkt att filmas var den märkliga "Jugend ohne Gott", skriven 1937, en historia berättad i fyrtiofyra korta avsnitt av en desillusionerad skollärare som märker hur hans fjortonåriga elever i pojkskolan blir allt råare och känslokallare i takt med en tilltagande antidemokratisk propaganda (nazismen och fascismen nämns aldrig vid namn men anspelningarna är uppenbara).

Det där var på femtiotalet. Tekniken har avancerat sedan dess, ljudband och sax behövs inte längre. Men fortfarande klipper man. Det var tänkt att en bearbetning av österrikaren Ödön von Horvaths roman Ungdom utan gud skulle ges av Radioteatern i våras, men det hela lades på is. Nu när pjäsen äntligen kommer att sändas får vi reda på skälet till karantänen: ett misshagligt ord som förekommer sju gånger ansågs alltför stötande för att kringkastas i etern. Det är nu ersatt med en otymplig omskrivning: vad som lätt löjligt kallas "n-ordet" (för att inte äventyra den politiska korrektheten låter jag bli att skriva vad det står för) har bytts ut mot "de i kolonierna".

Hursomhelst är Ödön von Horvaths roman ett intressant tidsdokument, väl värt att möta en stor publik också i en radioversion. Härmed några raden om boken och dess författare.

"Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
vita spirors blom..."

Så börjar en av Vilhelm Ekelunds svårmodigt vackra "Melodier i skymning" från förra sekelskiftet. Dessvärre nöjde sig kastanjeträden längs Champs-Elysées inte med att luta trött den första juni 1938, åtminstone inte det som dramatikern Ödön von Horváth hade tagit sin tillflykt till undan ett åskväder – han var både skrockfull och svårartat åskrädd. Blixten slog ner i just det trädet, eller också var det en stormvind, en kraftig gren brakade loss och föll ner i huvudet på honom. Döden var ögonblicklig. Löjligt nog hade han kort tidigare gått till en spågumma i Amsterdam som i sin kristallkula sett att han skulle uppleva sitt livs största äventyr i just Paris.

Så abrupt ändade livet för den man som hade kunnat spela en minst lika stor roll för det samtidssatiriska dramat i Europa som Bert Brecht, om han bara nått högre ålder. Det är inte otroligt att senare tiders arga kritiker av Österrike, som Thomas Bernhard eller Elfriede Jellinek, lärt sig en del av von Horváths dryga tjog skådespel varav Geschichte aus dem Wiener Wald är det mest kända, som trots titellånet från Johann Strauss efterhängsna vals är kemiskt fritt från allt wienergemyt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hans första mera betydande pjäs var Die Bergbahn, grundad på en verklig händelse, om en strejk bland arbetare som bygger en bergbana i de bayerska bergen, och i andra gav han sig på borgerligt bigotteri. Han var född 1901 i Fiume (Rijeka), med skolgång i Pressburg (Bratislava) och förströdda universitetsstudier i München. Han behärskade, föga förvånande med tanke på allt kringflackande, ett imponerande antal språk.

Han var dessutom fenomenal på att fånga folks vardagliga klichéer, vilket gör hans dramatik svåröversatt, och hade öra för nazisternas misshandlade tyska språk, om än han inte lyssnade av det lika systematiskt som Victor Klemperer. Nazisterna å sin sida hade ett ont öga till honom. Efter Hitlers maktövertagande 1933, då bodde von Horvath i Berlin, förbjöd man raskt hans pjäser i Tyskland, och brände hans böcker.

Han drog vidare till Salzburg och Wien och fick sina stycken uppsatta på teatrar där och i Tjeckoslovakiet – i två av sina pjäser, Figaro lässt sich scheiden och Don Juan kommt aus dem Krieg jazzar han upp Mozart till nutid. Men det blev allt svårare för honom att få sin dramatik framförd, och han övergick till prosa. Anschluss i mars 1938 tvang honom vidare till Amsterdam längs slingriga vägar genom Västeuropa, och så hamnade han i det Paris som han borde undvikit.

Det fanns amerikanska planer på att filma en av hans romaner. Så synd att det inte blev av och att han inte hamnade i Hollywood samman med alla de andra exiltyskarna, tjeckerna och österrikarna (en ofullbordad roman hade titeln Adieu Europa). Boken som var tänkt att filmas var den märkliga Jugend ohne Gott (Ungdom utan Gud) , skriven 1937, en historia berättad i fyrtiofyra korta avsnitt av en desillusionerad skollärare som märker hur hans fjortonåriga elever i pojkskolan blir allt råare och känslokallare i takt med en tilltagande antidemokratisk propaganda (nazismen och fascismen nämns aldrig vid namn men anspelningarna är uppenbara).

Under några halvmilitära lägerdagar kommer pojkarnas konflikter upp till ytan, även om de förvildas mindre än William Goldings strandsatta pojkar, de som tillber Belsebub, flugornas herre. En pojke försvinner och återfinns dödad. Läraren som smygläst en elevs dagbok spelar en tvivelaktig roll tills hans samvete tar över och han vid den utdragna rättegången bekänner vad han gjort. En oskyldig flicka, utstött av samhället, blir misstänkt, men mördaren finns bland klasskamraterna. När läraren, efter trassliga turer som kan påminna om en thriller av Friedrich Dürrenmatt, är honom på spåret begår han självmord.

Men det är mindre intrigen som är remarkabel i den här kortromanen, mera den slagskugga som faller över vad som redan var ett faktum i Tyskland: hot och misstänksamhet, en svårartad nationalism, ett förakt för främmande raser, en otäck cynism hos skolpojkarna, och vrålandet ur radions högtalare som trubbar av vanlig enkel hygglighet och ersätter den med flockmentalitet, i ett totalitärt och gudlöst samhälle. Nu kan vi alltså tack vare Sveriges Radio lyssna på hela historien som radiopjäs - fast n-ordet får vi klara oss utan.

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

36. Ingrid

En vecka efter det som hänt var de hemma igen. Tre. Inte fyra. Tre kvinnor och en kista. Mia och Malin hade åkt med en gång, första bästa flyg ner ...

Av: Ingrid | Lund har allt utom vatten | 31 augusti, 2012

III De långa nätterna på de iskalla perrongerna

Det handlar om Korridorens stilla förändringar i ljushänseende från morgonstund med naket ljus till grumligt eftermiddagsbleke med försåtliga skuggor döljande dagens dels konkreta dels imaginära minnesspekulationer och rekapitulationer som efterföljs ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 27 juli, 2011

Pravdoliub Ivanovs

Den flygande mattan i konsten

Ture Sventon hade en och Aladdin. En flygande matta. Ett magiskt textilt föremål från Orienten som långt innan tanken på flygplan och luftballonger svävade över de stekheta öknarna och genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 04 augusti, 2015

Det är svårt att vara omtyckt av idioter

Albert Kahn Det är titeln på Daniel Lecomtes nyutkomna film om processen mot den franska satiriska veckotidningen, Charlie Hebdo. Jyllandsposten publicerade först de tolv kontroversiella Mohammedkarikatyrerna vilka ledde till terrorhandlingar mot ...

Av: Anne Edelstam | Gästkrönikör | 03 oktober, 2008

Pluras nästa hållplats: middagsbordet

Pluras liv är en ständig resa. Han har rest "tio susen mil" i "tåg och båt och bil". Hur mycket man än reser måste man stanna och äta. Plura stannade ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 15 oktober, 2009

Sikta, skjut, poesi!

"krossa bokstävlarna mellan tänderna" skrev Gunnar Ekelöf i en dikt från 1932 och sammanfattade därmed mycket av vad den modernistiska poesin handlade om. Att krossa språket, formen och grammatiken och ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 31 augusti, 2010

Konstnären Olle Bonniér minns Ulf Linde

I tisdags besökte jag konstnären Olle Bonniér vid hans ateljé på Glasbruksgatan i Stockholm. ”Maestro Olle” var en aning fundersam kring livets oväntade vägar i och med att konstkritikern Ulf ...

Av: Estoardo Barrios Carrillo | Konstens porträtt | 18 oktober, 2013

С Рождеством

Jultomten finns inte i Ryssland, men Santa Klaus, eller Nikolaj Ugodnik, som den helgonförklarade biskopen från 300-talet heter i den rysk-ortodoxa kyrkan, firas varje dag. Före eller efter jobb, under ...

Av: Stefan Gehander | Gästkrönikör | 08 december, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.