Spåren av svensk kolonialism

Nationsbyggandet i norden inleddes under medeltiden. Området för aktörerna omfattade nuvarande Danmark, södra Finland, Sverige-Norge, Hälsingland, Jämtland och Trondheimsområdet. I de stora områdena norrut fanns samerna från Härjedalen i söder ...

Av: Rolf Sjölin | 10 augusti, 2010
Kulturreportage

Strindberg, Rousseau och drömmen om kvinnan

Förhållandet mellan August Strindberg och hans "oförgätlige vän Rousseau" har av kritiken oftast behandlas utifrån de politiska och filosofiska tankar om samhället som präglade den svenske författaren. Men vad ...

Av: Fredrik Nordin | 29 juni, 2011
Litteraturens porträtt

De stora frågorna som moderniteten ställer förblir fortfarande obesvarade

Intervju med Claudio Magris I Sverige är Claudio Magris en av de mest lästa italienska författarna. Naturligtvis finns det andra författare, som Camilleri, Fo och Saviano, men vi känner dem mest ...

Av: Guido Zeccola | 22 november, 2010
Litteraturens porträtt

Familjen Facebook – framsidan och baksidan

Det fanns något som hette Facebook, berättade man. Det var ett slags mötesplats på Internet. Jag som författare borde gå med, sa man. Knyta kontakter, nå ut, hålla mig a ...

Av: Stefan Whilde | 31 augusti, 2013
Stefan Whilde

Ödön von Horvath Foto CC BY-SA 3.0 Wikipedia

Rabalder i radioteatern: Ödön von Horvaths "Ungdom utan gud" politiskt korrigerad



I Heinrich Bölls milt satiriska novell "Doktor Murkes samlade tystnad" ska en kulturpersonlighet, väl medveten om sin egen viktighet, hålla ett radioföredrag. Det spelas in, men så får han samvetsbetänkligheter. Han har nämnt Gud tjugosju gånger men vill få det ersatt med "det väsen som vi högaktar". Han får därför tala in den frasen tjugosju gånger, en inte alldeles okomplicerad procedur eftersom den förekommer både i nominativ, genitiv, dativ och ackusativ, kanske också i vokativ ("O du väsen som vi högaktar"). Det ordnar sig, och den luttrade doktor Murke som assisterar vid inspelningen får en burk ljudbandssnuttar med tjugosju bortklippta Gud, och med pauser. 
Det fanns amerikanska planer på att filma en av hans romaner. Så synd att det inte blev av och att han inte hamnade i Hollywood samman med alla de andra exiltyskarna, tjeckerna och österrikarna (en ofullbordad roman hade titeln "Adieu Europa"). Boken som var tänkt att filmas var den märkliga "Jugend ohne Gott", skriven 1937, en historia berättad i fyrtiofyra korta avsnitt av en desillusionerad skollärare som märker hur hans fjortonåriga elever i pojkskolan blir allt råare och känslokallare i takt med en tilltagande antidemokratisk propaganda (nazismen och fascismen nämns aldrig vid namn men anspelningarna är uppenbara).

Det där var på femtiotalet. Tekniken har avancerat sedan dess, ljudband och sax behövs inte längre. Men fortfarande klipper man. Det var tänkt att en bearbetning av österrikaren Ödön von Horvaths roman Ungdom utan gud skulle ges av Radioteatern i våras, men det hela lades på is. Nu när pjäsen äntligen kommer att sändas får vi reda på skälet till karantänen: ett misshagligt ord som förekommer sju gånger ansågs alltför stötande för att kringkastas i etern. Det är nu ersatt med en otymplig omskrivning: vad som lätt löjligt kallas "n-ordet" (för att inte äventyra den politiska korrektheten låter jag bli att skriva vad det står för) har bytts ut mot "de i kolonierna".

Hursomhelst är Ödön von Horvaths roman ett intressant tidsdokument, väl värt att möta en stor publik också i en radioversion. Härmed några raden om boken och dess författare.

"Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
vita spirors blom..."

Så börjar en av Vilhelm Ekelunds svårmodigt vackra "Melodier i skymning" från förra sekelskiftet. Dessvärre nöjde sig kastanjeträden längs Champs-Elysées inte med att luta trött den första juni 1938, åtminstone inte det som dramatikern Ödön von Horváth hade tagit sin tillflykt till undan ett åskväder – han var både skrockfull och svårartat åskrädd. Blixten slog ner i just det trädet, eller också var det en stormvind, en kraftig gren brakade loss och föll ner i huvudet på honom. Döden var ögonblicklig. Löjligt nog hade han kort tidigare gått till en spågumma i Amsterdam som i sin kristallkula sett att han skulle uppleva sitt livs största äventyr i just Paris.

Så abrupt ändade livet för den man som hade kunnat spela en minst lika stor roll för det samtidssatiriska dramat i Europa som Bert Brecht, om han bara nått högre ålder. Det är inte otroligt att senare tiders arga kritiker av Österrike, som Thomas Bernhard eller Elfriede Jellinek, lärt sig en del av von Horváths dryga tjog skådespel varav Geschichte aus dem Wiener Wald är det mest kända, som trots titellånet från Johann Strauss efterhängsna vals är kemiskt fritt från allt wienergemyt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hans första mera betydande pjäs var Die Bergbahn, grundad på en verklig händelse, om en strejk bland arbetare som bygger en bergbana i de bayerska bergen, och i andra gav han sig på borgerligt bigotteri. Han var född 1901 i Fiume (Rijeka), med skolgång i Pressburg (Bratislava) och förströdda universitetsstudier i München. Han behärskade, föga förvånande med tanke på allt kringflackande, ett imponerande antal språk.

Han var dessutom fenomenal på att fånga folks vardagliga klichéer, vilket gör hans dramatik svåröversatt, och hade öra för nazisternas misshandlade tyska språk, om än han inte lyssnade av det lika systematiskt som Victor Klemperer. Nazisterna å sin sida hade ett ont öga till honom. Efter Hitlers maktövertagande 1933, då bodde von Horvath i Berlin, förbjöd man raskt hans pjäser i Tyskland, och brände hans böcker.

Han drog vidare till Salzburg och Wien och fick sina stycken uppsatta på teatrar där och i Tjeckoslovakiet – i två av sina pjäser, Figaro lässt sich scheiden och Don Juan kommt aus dem Krieg jazzar han upp Mozart till nutid. Men det blev allt svårare för honom att få sin dramatik framförd, och han övergick till prosa. Anschluss i mars 1938 tvang honom vidare till Amsterdam längs slingriga vägar genom Västeuropa, och så hamnade han i det Paris som han borde undvikit.

Det fanns amerikanska planer på att filma en av hans romaner. Så synd att det inte blev av och att han inte hamnade i Hollywood samman med alla de andra exiltyskarna, tjeckerna och österrikarna (en ofullbordad roman hade titeln Adieu Europa). Boken som var tänkt att filmas var den märkliga Jugend ohne Gott (Ungdom utan Gud) , skriven 1937, en historia berättad i fyrtiofyra korta avsnitt av en desillusionerad skollärare som märker hur hans fjortonåriga elever i pojkskolan blir allt råare och känslokallare i takt med en tilltagande antidemokratisk propaganda (nazismen och fascismen nämns aldrig vid namn men anspelningarna är uppenbara).

Under några halvmilitära lägerdagar kommer pojkarnas konflikter upp till ytan, även om de förvildas mindre än William Goldings strandsatta pojkar, de som tillber Belsebub, flugornas herre. En pojke försvinner och återfinns dödad. Läraren som smygläst en elevs dagbok spelar en tvivelaktig roll tills hans samvete tar över och han vid den utdragna rättegången bekänner vad han gjort. En oskyldig flicka, utstött av samhället, blir misstänkt, men mördaren finns bland klasskamraterna. När läraren, efter trassliga turer som kan påminna om en thriller av Friedrich Dürrenmatt, är honom på spåret begår han självmord.

Men det är mindre intrigen som är remarkabel i den här kortromanen, mera den slagskugga som faller över vad som redan var ett faktum i Tyskland: hot och misstänksamhet, en svårartad nationalism, ett förakt för främmande raser, en otäck cynism hos skolpojkarna, och vrålandet ur radions högtalare som trubbar av vanlig enkel hygglighet och ersätter den med flockmentalitet, i ett totalitärt och gudlöst samhälle. Nu kan vi alltså tack vare Sveriges Radio lyssna på hela historien som radiopjäs - fast n-ordet får vi klara oss utan.

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Vilhelm Ekelund

Vilhelm Ekelund och extremhögern

Många olika typer av läsare har genom åren sökt sig till Vilhelm Ekelunds (1880-1949) verk. Inte minst har han nått framgång hos författare, poeter och akademiker, vilka haft det gemensamt ...

Av: Mattias Aronsson | Litteraturens porträtt | 12 december, 2017

Post-EmmaKrönika 1 Rastplatsen I

Snart ingen mindre än en &:så triton dök fram i mitt Jon Blunds dyra hov ärad med håv i en håv nästan som i horstrumpor ensam. Var fet som en ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 18 februari, 2010

Frankrike är inte enbart Paris…

Fransmännen, dessa EU-medborgare, blir alltmer fästa vid sina lokala regioner och sina dialekter. Filmen "Bienvenue chez les Ch'tis" -Välkommen till Norr' - skulle titeln kunna heta på svenska - ...

Av: Anne Edelstam | Gästkrönikör | 16 september, 2008

Andy Warhol, Velvet Underground och Ron Nameth

I samband med att Fotografiska i Stockholm i början av 2011 visar en utställning om Andy Warhols (och Velvet Undergrounds) "Exploding Plastic Inevitable"-show 1966-1967 tillåter vi oss här en liten ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 12 januari, 2011

Laokoon och hans söner. Källa Wikipedia

I Laokoongruppens grepp

Laokoon och hans söner i kamp med en jätteorm är en av konstens mest levande och dramatiska skulpturer. Det har funnits många som försökt efterlikna motivet med få har kommit ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 26 oktober, 2017

Tanz der Gerippe von Michael Wolgemut

Nelly Sachs poetiska öde hand i hand med Paul Celan

(eller det Tyska som både död och hopp) ”Jag är icke mera jag; gudens meningslöshet är i mig. Tiden står stilla, rummet finns inte längre. Min tankes tanke svävar bort genom färglösa rymder, speglande ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 25 december, 2014

Emily Dickinson

En dikt av Emily Dickinson

Är dikter bättre, ju svårare de är? Litteraturvetaren Harold Bloom verkar tro det. Han är en av Emily Dickinsons varmaste anhängare, och talar i sin "Den västerländska kanon" (1994) om ...

Av: Emily Dickinson | Utopiska geografier | 14 februari, 2015

Benjamin 40

                 

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 19 Maj, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.