Malin Lagerlöf Foto Ulrica Zwenger

Malin Lagerlöf och Tom Malmquist - drabbade av det ofattbara

Elisabeth Tegelberg är tillbaka med en litterär essä.

Av: Elisabeth Tegelberg | 09 oktober, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Meditasjon over idéen om kultur

Mennesket selv er det rette studiet av menneske(Arnold Gehlen, 1904-1976). Naturvitenskapelige teorier om mennesker er adekvate for studier av innsekter(maur), men de er svært lite egnet til å kaste lys ...

Av: Thor Olav Olsen | 13 april, 2011
Agora - filosofiska essäer

Döden och utplånandets möjlighet

I alla tider har föreställningen om döden varit avgörande för formandet av den kulturella identiteten. Döden är en ofrånkomlig realitet och de mänskliga skaparkrafterna har också en av sina starkaste ...

Av: Simon Henriksson | 31 Maj, 2012
Agora - filosofiska essäer

Möt konstvåren i Bryssel

Till den rika museifloran i Bryssel kan man nu lägga Fin de siècle museet som öppnade vid årsskiftet. Lägg där till vårens stora utställningar med den belgiska samtidskonstnären Michaël Borresman ...

Av: Mathias Jansson | 25 mars, 2014
Essäer om konst

Brofäste vid Pont Alexandre III i Paris. Foto Carlo Delgado CC BY-SA 3.0

C. G. Bjurström – översättare, introduktör och kulturförmedlare



I en tidigare artikel i ”Tidningen Kulturen” (”Vad får svenskar att läsa fransk litteratur?”, augusti 2015) har jag berört Carl Gustaf Bjurströms (1919-2001) avgörande betydelse som förmedlare och översättare av fransk litteratur till en svensk publik. 
Edith Södergran

Edith Södergran

Bjurström hade även ett stort intresse för och djupa kunskaper inom bildkonsten. Han var brorson till den kände konstnären Tor Bjurström och hade själv i sin ungdom planer på att ägna sig åt grafisk formgivning; konst var alltså ett väl förankrat intresseområde, och ett där han heller inte torde ha saknat talanger för personligt utövande.
Jacques Copeau

Jacques Copeau

Annons:

Dessa aspekter av hans verksamhet har ofta varit de som primärt behandlats i översikter om hans omfattande gärning, medan vissa andra har behandlats mer summariskt. I denna artikel har jag dels valt att koncentrera mig på hans verksamhet i motsatt riktning, mindre omtalad men inte mindre viktig, nämligen hans roll som översättare till franska och introduktör av svensk litteratur i Frankrike, liksom hans egna tankar kring översättning av litterär text som jag tycker förtjänar uppmärksamhet; dels har jag valt att fördjupa mig något i Bjurströms "sidoverksamheter" på det kulturella området, hittills relativt förbisedda, men som är omfattande och vittnar om hans unika roll som kulturförmedlare.

C. G. Bjurström översatte inte bara till det språk som han själv betraktade som sitt modersmål, nämligen svenska, vilket är det vanliga och naturliga för en översättare, utan också från svenska till franska. Detta ger hans verksamhet en unik bredd och skall ses mot bakgrund av Bjurströms dubbla kompetens. Han var så nära tvåspråkig man kan komma och hade djupgående kunskaper om både fransk och svensk litteratur, liksom om de bägge ländernas kulturer och samhällen.

Bjurström växte upp i Paris i en svenskspråkig miljö med svenska kulturella förtecken (fadern Birger Bjurström var kyrkoherde i Svenska Kyrkan i Paris). Bjurström gick i svensk skola och det var först i det franska gymnasiet som han fick riktig kontakt med den franska kulturen och litteraturen. Förutom några år i Sverige i sin ungdom (han tog en fil. kand. vid Uppsala universitet) var han bosatt i Paris under hela sin levnad. Han var även chef för Svenska institutet i Paris mellan 1951 och 1956 och bidrog också i den egenskapen till att sprida kunskap om vårt land i Frankrike och att utveckla förbindelserna länderna emellan.

Bjurström såg dock svenskan som sitt förstaspråk och hade oftast, när han översatte till franska, en fransk samarbetspartner. Han har själv uttalat sig om sin språkliga situation och säger sig ha vuxit upp på en svensk ö i Frankrike. Muntligt ansåg han sig behärska båda språken "hyggligt" (vilket får betraktas som blygsamt i överkant) men hävdade att "min känsla är att man aldrig kommer loss från det språk man har lärt sig att läsa och skriva på" eller det "där man försökt uttrycka sina första, mest ursprungliga känslor och tankar". Han trodde inte att det på djupet existerar någon egentlig tvåspråkighet utan att man, i ett fall som hans, i viss utsträckning väljer olika språk för att säga olika saker. Inte minst understryker han att det inte räcker att "kunna" två språk för att bli en bra översättare, utan att det också fordras "ett särskilt engagemang".

Bjurström om litterär översättning

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Alla översättare torde ha sina litterära preferenser, författare och verk som ligger dem närmare än andra, som talar till deras egen sensibilitet på ett speciellt sätt och som därför förefaller dem angelägna att översätta. Att sådana översättningar har speciella förutsättningar att bli lyckade är tämligen självklart, men det är förvisso inte alla översättare givet att alltid få välja vad de skall översätta – åtminstone inte om det är översättningsverksamheten de försörjer sig på – och inte så få tvingas åta sig för dem mindre stimulerande uppgifter för att klara sitt uppehälle. (Detta innebär naturligtvis inte att översättningar av det senare slaget per automatik är av mindre god kvalitet.) Dessbättre förefaller Bjurström ha haft förmånen att i stor utsträckning få ägna sig åt översättning av texter som låg honom nära och som han ansåg viktiga att översätta. Bjurström översatte dock inte bara ett stort antal skönlitterära texter, från såväl franska till svenska som i motsatt riktning. Han gav också i intervjuer och i artiklar som "Översättarens arbete", "En översättares syn på språken", "Claude Simons tid" och "Ordlek eller tankespegel" uttryck för sina tankar och åsikter i fråga om översättandets praktik. Jag kommer att diskutera några av hans synpunkter och reflektioner som han där ger uttryck för.

Bjurström hyser den intressanta, och möjligen originella, åsikten att det egentligen bara är de "oöversättbara" verken som (på grund av sin inneboende komplexitet) behöver översättas, de omistliga litterära verk som endast få kan tillägna sig fullt ut på originalspråket.

Underhållningslitteratur kan vem som helst läsa på engelska, framhåller han, men att tillgodogöra sig Joyce i original är betydligt svårare och verk av denna dignitet bör därför översättas. En synpunkt värd att beakta i detta sammanhang, och som förfäktas av Bjurström, är att översättaren inte bara har att lyssna till två språk, källspråk och målspråk, utan också ett tredje språk, "författarens eget språk, dess rytmer, melodier, spänningar och klanger". En annan viktig aspekt som Bjurström tar upp är att en översatt text bör bedömas som en helhet och att det är irrelevant att framhäva detaljfel i en översättning – sådana kommer alltid att finnas och är lätta att förfasa sig över, men det är föga givande. (Här kan man tillägga att detta dessvärre är något som mången litteraturrecensent, utan att ha läst texten på originalspråket, har gjort sig skyldig till.)

Början av en bok är svårast att översätta, menar Bjurström, och den får oftast göras om i slutfasen av översättningen. Han tror för övrigt att dessa initiala översättningsproblem kan återspegla författarens egna problem med inledningen av sitt verk. Bjurström understryker att varje översättare har sitt eget temperament som gör denne bäst lämpad att översätta ett visst slags skönlitteratur. Själv känner han sig mest lockad av de författare som kämpar med språket rent "materiellt", och han "deltar i deras strid", känner "samma stolthet som d'Artagnan när han vid de tre musketörernas sida fäktade mot Kardinalens män".

När det gäller skillnader mellan svenskan och franskan som kan vålla svårigheter vid översättning, påpekar Bjurström bland annat att de två språkens bildspråk skiljer sig åt, ibland på ett subtilt sätt, något som översättaren måste förhålla sig till om texten skall bli funktionell på målspråket. Ordlekar, fortsätter han, skall springa fram spontant i en översättning och här kan det ofta bli fråga om "kompensation", det vill säga att översättaren tar sin tillflykt till en ordlek på något annat ställe i texten där det kan falla sig naturligt i svenskan. Han för likaså fram "rent fysiska egenskaper" hos språken, till exempel svenskans rika uppsättning av ljudimiterande ord (susa, prassla, rassla, brusa), ord som måste analyseras på franska med utgångspunkt från faire le bruit de.... Franskan, säger han, förefaller "besatt av ett behov av att förklara och jämföra och stödja sig på abstrakta begrepp", medan ljud och bild ofta smälter samman i svenskan och inte sällan resulterar i ett poetiskt språk, "om än en aning dunkelt ibland".

Bjurström påtalar också fransmännens alltför stora respekt för "le bon français" ("riktig franska"), det konventionellt vedertagna litterära språket. Svenskarna å andra sidan kan ibland gå för långt åt andra hållet, anser han. Frankrike var länge avvaktande i fråga om utländsk skönlitteratur och man skrev tidigare inte sällan vid översättning till franska om texten så att den motsvarade de krav som ställdes av "le bon français". Bjurström tar även upp det praktiskt taget omöjliga företaget att översätta dialekt, både språkligt och "kulturellt", men visar också på möjligheten och vikten av att kunna använda kompensationsstrategin i olika situationer. Tilläggas kan att dialekt inte sällan är av speciell betydelse när det gäller översättning av svensk litterär text till franska eftersom det är långt ifrån ovanligt med dialektala inslag i svensk skönlitteratur, till exempel hos Vilhelm Moberg, något som däremot är mycket sällsynt i fransk skönlitteratur och ingalunda i samklang med de språkliga normer som där har varit rådande under lång tid. Bjurström närmar sig också en annan genre där översättningssvårigheter är legio, nämligen lyriken, och där det är av största vikt att kunna "lyssna sig fram", anser han. "Den franska vanan att analysera, jämföra och resonera", säger Bjurström, "gör det dessutom särskilt svårt att översätta svensk lyrik" och resulterar i vers som ibland låter "som en skraltig kärra som knagglar sig fram på en illa stenlagd väg".

Bjurströms översättningar från svenska till franska

När det gäller översättningar från svenska till franska, vilka Bjurström som sagt oftast gjorde i samarbete med någon fransman eller fransyska för att, som han sade, få den nödvändiga distansen, intar hans översättningar av Strindbergs texter en särställning. Det rör sig i första hand om översättningar som han gjorde inför sin egen utgåva av Strindbergs samlade självbiografiska verk (Œuvre autobiographique) på förlaget Mercure de France år 1990. I de två volymer på totalt 3.000 sidor som detta verk omfattar står Bjurström ensam för översättningen av de fyra delarna av Tjänstekvinnans son (Le fils de la servante). Det handlar här i strikt mening om nyöversättning, eftersom Bjurström hade förvägrats tillgång till de redan existerande franska översättningarna av detta i Strindbergs självbiografiska produktion så centrala verk. Andra texter som ingår i Œuvre autobiographique översatte Bjurström i samarbete (t.ex. Han och hon [Lui et elle], Klostret [L'abbaye]) eller reviderade språkligt utifrån Strindbergs egen franska originaltext (Le Plaidoyer d'un fou, Inferno, Légendes).

Vid sidan av Strindbergs självbiografiska verk avsåg Bjurströms översättningsinsatser främst författarens dramatiska produktion. Han översatte i samarbete ett betydande antal av Strindbergs dramer, t.ex. Erik XIV (Erik XIV) (med Boris Vian), Påsk (Pâques) (med Claude Antoine Ciccione), Carl XII (Charles XII) (med Michel Arnaud), Stora landsvägen (La grand-route) (med André Mathieu), Oväder (Orage) (med Georges Perros), Brända tomten (La maison brûlée) (med Charles Charras), Spöksonaten (La sonate des spectres) (med Arthur Adamov). De flesta av dessa texter kom senare (1982-1986) att ingå i Bjurströms monumentala utgåva på förlaget L'Arche av Strindbergs samlade dramatik (Théâtre complet, 6 volymer på totalt 3.500 sidor).

 

Gunnar Ekelöf

Gunnar Ekelöf

En annan författare som Bjurström översatte till franska var Stig Dagerman, som har väckt genklang i Frankrike och vars dramatik fortfarande spelas regelbundet på franska scener (flera av hans romaner har lyckosamt bearbetats för scenen). Bland de böcker av Dagerman Bjurström översatte finner vi Ormen (Le serpent) och Bröllopsbesvär (Ennuis de noce), liksom flera noveller. En annan av Bjurströms viktiga översättarinsatser var Ingmar Bergmans filmmanus, t.ex. Fanny och Alexander (Fanny et Alexandre) och Scener ur ett äktenskap (Scènes de la vie conjugale) – filmatiseringarna blev för övrigt framgångsrika även i Frankrike. Utöver Strindberg och Dagerman förmedlade Bjurström i egenskap av översättare flera av samtidens svenska författare till en fransk publik, t.ex. Lars Gyllensten och Willy Kyrklund (i de flesta fall är dock dessa författare bara representerade med ett enstaka verk).

Vi finner även översättning av poesi representerad i ganska stor omfattning hos Bjurström, t.ex. Gunnar Ekelöf och Lars Forssell, liksom de finlandssvenska författarna Bo Carpelan, Gunnar Björling, Claes Andersson, Edith Södergran och Tua Forsström. Hans intresse för nordiska poeter, inte minst Gunnar Ekelöf, tar sig för övrigt också uttryck i artiklar, t.ex. "Le poète Gunnar Ekelöf en quête du grand anonymat" (Le Monde des livres 1968) och "Gunnar Ekelöf på franska" (Artes 1988).

Bjurströms skrifter om svensk och nordisk litteratur

Den svenske författare som Bjurström framför allt ägnade sin uppmärksamhet var August Strindberg. Som vi sett, översatte han till franska – ensam eller i samarbete – en stor del av dennes självbiografiska och dramatiska verk. Därutöver skrev Bjurström många artiklar i vilka han från olika utgångspunkter analyserade Strindbergs författarskap. Som tyngst vägande i detta sammanhang måste man enligt min mening beteckna de båda artiklar som ingår i Bjurströms franska utgåva av Strindbergs samlade självbiografiska verk (1990) och av vilka den ena på ett inträngande sätt analyserar Strindbergs självbiografiska författarskap: "Histoire de mon 'histoire'" (vol. 2, s. 1089-1152) och den andra ger en ingående karakteristik av Strindberg som författare på franska: "Strindberg écrivain français" (vol. 2, s. 1198-1221). Som en insats av nästan lika stor dignitet – om än inte i artikelform – måste man se de noter och kommentarer som beledsagar var och en av de sex volymer som ingår i Théâtre complet och som Bjurström gav ut mellan 1982 och 1986. Dessa noter och kommentarer vittnar på ett vältaligt sätt om Bjurströms djupa kännedom om Strindbergs dramatik.

Utöver detta skrev Bjurström också i andra sammanhang Strindbergrelaterade artiklar, i svenska såväl som i franska tidningar och tidskrifter: "Boris Vian, traducteur de Strindberg" (Obliques 1976), "Traduire le théâtre de Strindberg" (Théâtre public 1987), "Strindberg i Paris" (Dagens Nyheter 1983), "Strindberg : le journal d'un damné", "Strindberg : tendre titan" – de båda senare publicerade i Le Magazine littéraire (1997 respektive 1985). Genom sina insatser för att lansera författaren och hans verk framstår Bjurström tvivelsutan som den av Strindbergs "marknadsförare" under förra seklet som hade störst inflytande och genomslagskraft.

Bjurström var inte bara synnerligen väl insatt i fransk och svensk litteratur utan var också väl bevandrad i den övriga nordiska litteraturen. Detta visar sig inte minst i hans många årliga rapporter från de nordiska länderna, publicerade i bland annat Dictionnaire des littératures, Histoire des littératures och Larousse mensuel illustré. Bjurström skrev även översiktsartiklar om nordisk litteratur i de största franska litteraturtidskrifterna, till exempel artikeln "Littératures du Nord : découvrir, redécouvrir", publicerad i La Quinzaine littéraire (1980). Det kan också röra sig om artiklar inriktade på ett specifikt nordiskt land, som i "Lettres nordiques : le roman en Suède", införd i Mercure de France (1965), eller en speciell nordisk författare, som i "L'angoisse de Dagerman", publicerad i Le Magazine littéraire (1985).

Bjurström om konst, teater, teaterdekorationer, bokillustrationer och film

Bjurström hade även ett stort intresse för och djupa kunskaper inom bildkonsten. Han var brorson till den kände konstnären Tor Bjurström och hade själv i sin ungdom planer på att ägna sig åt grafisk formgivning; konst var alltså ett väl förankrat intresseområde, och ett där han heller inte torde ha saknat talanger för personligt utövande. Bjurström skrev ett antal artiklar om konst – dock ett begränsat antal jämfört med dem han skrev i litterära ämnen. De flesta av dessa artiklar publicerades i tidskriften Paletten, till övervägande del på 1950-talet. Man kan säga att Bjurström intresserade sig för konst, eller kanske bättre uttryckt för konstnärliga yttringar, i vid bemärkelse. Det är alltså inte bara måleri som avhandlas i dessa artiklar, även om det naturligtvis också finns representerat, till exempel i "Intryck från konstsäsongen i Paris", där han går igenom den aktuella säsongens konstutställningar i Paris, resonerar kring aktuella trender och visar på linjer bakåt i tiden. Bjurström uppvisar på konstens område samma förmåga till överblick och perspektiv som på litteraturens.

I artikeln "Konstverk och föremål" ger Bjurström prov på sina omfattande kunskaper och gör ytterligare en av de subtila analyser han excellerar i. Han diskuterar här bland annat vad som skiljer estetiska upplevelser från konstupplevelser, vad som utgör ett konstverk och vad som är konst respektive råmaterial för att skapa konst. Vi får en genomgång av collagens historia inom målerikonsten, det vill säga när konstnären klistrar in tidningsurklipp, tobakspaket, reklamtryck, och så vidare i sina tavlor, och han tar upp Picasso och Braque som illustrativa exempel. Vi får likaså en grundlig analys av Marcel Duchamps berömda konstverk i denna genre, nämligen "Flasktorkaren", och orsakerna till att detta verk kom att få en så stor konsthistorisk betydelse. Bjurström för i artikeln också en intressant diskussion om när ett föremål som införlivats i en tavla upphör att vara föremål och förvandlas till bild.

Teatern med sin speciella inriktning på kommunikation låg Bjurström mycket varmt om hjärtat. Hans teaterintresse är allmänt omvittnat och manifesteras både i hans egna skrifter och i hans verksamhet rörande Strindbergs dramatik. Hans översättningar, liksom hans artiklar i fransk press, ger en uppfattning om hans engagemang för teatern och vi finner likaså många, regelbundet återkommande artiklar i svensk press inom detta område. Men även teaterdekorationer, deras roll och utveckling fångade Bjurströms intresse. Ämnet behandlas utförligt i ett par artiklar i Paletten, där han visar att han har både djupa och breda kunskaper. I de aktuella artiklarna ger han oss en historisk tillbakablick från tidigt 1900-tal och fram till mitten av förra seklet, vilket förser oss med en bakgrund som möjliggör en förståelse av den utveckling som ägt rum. Man kan ju tillägga att Bjurström i detta sammanhang fick utlopp för sin konstnärliga blick och på ett givande sätt kunde kombinera sin passion för såväl teater som bild – och även litteratur.

Artikeln "Franska teaterdekorationer", för att ta ett exempel, visar hur väl insatt Bjurström var i både teaterdekorationernas historia och i alla de för tillfället aktuella uppsättningarna i Paris. Vi får bland annat veta att 1920-talet innebar en period av förnyelse för franska teaterdekorationer, en period som hämtar sin inspiration från åren före första världskriget, framför allt från Copeaus föreställningar på Théâtre du Vieux Colombier och från Diaghilews ryska baletter. Ny färg och nytt liv intar scenen och Diaghilew och Rolf de Maré öppnar portarna på vid gavel för konstnärerna – en rad berömda målare, med Picasso i spetsen, gjorde sin entré på scenen –, skriver Bjurström. Teaterdekorationerna rycktes härmed in i den samtida konstutvecklingen: från att ha varit ett hantverk blev de ett konstverk, konkluderar han.

I artikeln "Teaterdekoratörens villkor", för att ta ytterligare ett exempel, framhåller Bjurström att de stora tekniska möjligheter som samtiden erbjuder både har förenklat och komplicerat teaterdekoratörens tillvaro. Det kan ligga en fara i, fortsätter han, att i alltför hög grad fångas av teknikens nya möjligheter då man kan riskera att bygga dekorer för deras egen skull, inte för pjäsens – dekoren får emellertid inte bli ett självändamål. Teatern är en syntes av flera konstformer, men med en hierarki där dekoren inte bör inta den mest framträdande platsen, enligt Bjurström. Är det då möjligt att förnya teaterdekorationen? frågar han sig. Ja, svarar han, men det är teaterns utveckling som helhet som möjliggör en sådan förnyelse. Både regissör och dekoratör är dessutom i sitt förnyelsearbete beroende av en tredje kraft, nämligen författaren som är den som i första hand ställer teatern inför nya, oväntade uppgifter.

Även bokillustrationer är ett område som intresserar Bjurström. Han är mycket insatt också här, såväl vad gäller flydda tider som samtiden. Man kan kanske se detta intresseområde som delvis kopplat till hans ungdoms yrkesambitioner att bli grafisk formgivare? I artikeln "Bör böcker illustreras?", likaledes publicerad i Paletten, tar han upp den roll och den betydelse bokillustrationer har haft historiskt. Han inleder med att citera Gustave Flaubert, som alltid vägrade att låta sina böcker illustreras och hävdade att "en tecknad kvinnofigur liknar en enda kvinna... men den kvinna som beskrives med ord får oss att drömma om tusen kvinnor". Bjurström själv framhåller att samarbetet mellan två konstnärer alltid är en vansklig sak och att det alltid blir en besvikelse så snart fullkomlig jämvikt inte uppnåtts mellan författare och illustratör.

Han framhåller vidare att det gäller för illustratören (på vilken anpassningsarbetet vilar) att inte råka i konflikt med vår fantasi utan att snarare ytterligare stegra den: illustratörens fantasi måste vara starkare än vår. Det bästa exemplet på en sådan mäktig fantasi tycker han sig se hos Gustave Doré, framför allt i hans illustrationer av Balzacs Contes drolatiques (Lustiga Historier). Ett annat exempel som ges är den rad av utmärkta illustratörer som gjorde träsnitten till de första Jules Verne-upplagorna. Det bör således finnas en viss jämbördighet mellan författare och illustratör, anser Bjurström, som hävdar att "det är bortkastad tid att låta en medelmåttig konstnär illustrera ett litterärt mästerverk och bortkastad kraft att låta en konstnär illustrera en medelmåttig bok". Han tar också fasta på illustrationernas viktiga didaktiska uppgift som "upplysare" i gångna tider, deras nödvändighet i barnböcker och han uttrycker förhoppningen att fotografiet inte helt skall ersätta bokillustrationerna i framtiden.

När det gäller denna Bjurströms gränsöverskridande kulturella verksamhet, bör även framhållas hans intresse för filmen som konstnärligt uttrycksmedel. Inte minst Ingmar Bergman och dennes filmskapande engagerade honom: dels översatte han regissörens samtliga filmmanus, dels översatte han dennes självbiografiska verk Laterna magica. Här kan vara på sin plats att understryka att såväl konst som teater och film (och naturligtvis även musik) är "universella språk" med stor gränsöverskridande potential och att de därför spelar en mycket viktig roll när det gäller kulturförmedling sedd i ett vidare perspektiv. Det är inte sällan betydligt lättare att ta till sig en teaterpjäs, en film eller ett konstverk från en annan kultursfär än innehållet i ett litterärt verk från samma sfär. Inom dessa områden finns möjligheter att nå en bredare publik och att informera om nya idéströmningar. Det är således mycket värdefullt att Bjurström också ägnade sig åt dessa konstnärliga uttrycksmedel och bidrog till att vidga de kulturella vyerna.

Elisabeth Tegelberg är f.d. lektor i franska
Institutionen för språk och litteraturer
Göteborgs universitet

Elisabeth Tegelberg

Ur arkivet

view_module reorder
Antoni Tàpies Foto Wiki CC BY-SA 2.0

"När jag målar skulpterar jag"

Vad är det som gör Antoni Tàpies måleri så omedelbart tilltalande? Man läser glupskt av hans bilder. Inget undgår en. Träffbilden är maximal, varenda penseldrag och gest har nått fram ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 01 juni, 2016

Mata Hari - Spionen - hundra år senare

Slå upp ordet "femme fatale" och du får upp en bild på Mata Hari. Bokstavligen, om du använder wikipedia. Den exotiska spionen Mata Hari hette egentligen Margaretha Zelle och var från ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 22 december, 2016

Den gudomliga komedin Del 2

Den gudomliga komedin och bibeln Komedin består av 100 sånger. En inledningssång, samt 33 sånger om Inferno, Helvetet, 33 sånger om Purgatorio, Skärselden, och 33 om Paradiso, Paradiset. Sångerna är skrivna ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer om litteratur & böcker | 17 februari, 2010

Rolf Christerson

Ur  Ögonblick i tiden  av Rolf Christerson

fem dikter av Rolf Christerson

Av: Rolf Christerson | Utopiska geografier | 06 juni, 2016

Tankar kring begreppen Identitet och identifikation

Känner du till lösenordet till ditt eget inre? (Stanislav Jercy Lec) Att finna sin inre kärna, sin sanna identitet, är enligt min favoritpsykolog den mångsidiga psykoanalytikern Carl G. Jung ett livsmål och ...

Av: Nina Michael | Essäer | 15 augusti, 2013

Ullmans filmatisering följer Strindbergs historia, synliggör kön och klass och blottar Julies överkl

Non-virgin suicides på Göteborgs filmfestival

Daniel Barnz Cake (också visad på Göteborgs filmfestival) kan sägas starta där Miss Julie slutar, följa samma tema – och ändå vara alldeles annorlunda. Det är en sorts misslyckad (vit) ...

Av: Anna Nygren | Essäer om film | 03 februari, 2015

Melker Garay La décoration suspect

Konsten att läsa

Melker Garay om kvaliteten i litteraturen.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 30 december, 2015

Utklädd till livet . Intervju med Little Annie

Som sextonåring i New Yorks förort ville hon bli artist – och började klä sig som en. "Du ser ut som om du borde stå på scen", sa någon. Hon ...

Av: Frida Sandström | Musikens porträtt | 23 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.